web analytics

Vuxenvinkel på mensen

Jag hade lite mer att säga, insåg jag.

För mig är mens en kroppsfunktion som somliga har, andra lider av och somliga aldrig kommer att få, av olika anledningar. Om jag kämpar för något i den här frågan, så är det att det ska få vara så. En kroppsfunktion. Inte något överdrivet äckligt, inte något fantastiskt kvinnligt, utan något neutralt som drabbar olika människor olika hårt.

Givetvis vill jag att varje individ som behöver stöd ska få det, och jag hoppas att de som får sin första mens inte ska behöva känna skam och rädsla. Bara för att jag själv hade turen att slippa det, är jag inte dummare än att jag fattar att alla inte har haft eller kommer att ha det så lätt. Det är klart att det kan vara både speciellt, spännande och skitläskigt att plötsligt börja blöda. Det är klart att inte alla bor på platser där mens inte är skambelagt. Däremot känner jag inget självklart systerskap i att andra människor jag som vuxen träffar också får mens ibland. Men. Jag har insett att jag är extremt oromantisk i mycket, och frågan om mens och systerskap går definitivt in där.

Hemma ligger mina tamponger synligt i badrummet. Det är egentligen inget aktivt, politiskt beslut. Det är mer av lathet. Eftersom att min mens är så oregelbunden vet jag aldrig när den slår till och jag orkar inte behöva rota efter tamponger långt ner i en låda när läget är akut. Isak började fråga om dem redan när han var tre men misstog dem lite olyckligt för något som skulle upp i rumpan, som Alvedon, i början, trots mina försök att förklara. Nu har det dock ordnat till sig. Så man kan väl säga att en bonus med min lathet är att mina barn tidigt lär sig om om den här kroppsfunktionen.

Här kanske någon tycker att det är en bra idé att vara öppen med byten av mensskydd inför sina barn och om jag bara hade varit det, så hade Isak fattat hur en tampong används på en gång. Så kan det vara för somliga. Jag tycker själv att det är en bra idé att jag  tar ut min fulla rätt att få byta mensskydd ifred. Mina barn behöver precis som de flesta andra barn lära sig att förstå rätten till integritet.

För mig har det i alla fall varit självklart att prata om mens med samma öppenhet i hemmet som jag gjorde även innan barn. Jag pratar inte om mens om det inte finns en anledning, men förvånansvärt ofta finns det en sådan eftersom att jag har ganska jobbig pms. Däremot skulle jag inte sätta mig på en jobbmiddag och prata om mens, inte heller skulle jag vara särskilt intresserad av att höra någon annan berätta om sin just då. Jag vet att det av vissa anses vara någon slags ofeministisk prydhet att inte göra det. Och vet ni vad? Jag kan faktiskt leva med det. Jag inser varje gång jag går in på internet att jag misslyckas med så himla mycket. Barnuppfostran, etiska matval och i feminismen säkert tusen gånger om dagen. Skulle jag bry mig om allt, skulle jag till slut inte våga ha åsikter. OBS: det innebär inte att jag aldrig ser anledning att rannsaka mig själv, det gör jag ofta. Men när det kommer till samtalsämnen vid jobbmiddagar, så kommer mens inte finnas med på mina konversationskort.

Så. Det var det om det. Någon som har något att tillägga?

||||| 0 Gilla! |||||

1 kommentar

Leave a Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.