Nio månader med Karl

 

Det är ju lite märkligt, men vi har lyckats få världens gladaste barn. Jag märkte det när jag gick igenom årets foton för att göra en fotokalender till våra föräldrar. Jäklar vilken glad unge? Trots grinig, närkingsk mamma, morgonsur och småbutter pappa och en storebror med noll millimeter stubin, som dessutom tror att bebisar funkar lite som dockor. Typ att de går att bära omkring på hursomhelst och lägga i konstiga ställningar på golvet. Karl är ändå glad. Inte bara på bild.

Han låter och skrattar, piper och tjuter i princip hela sin vakna tid. Såvida han inte hittar något mönstrat som han inte känner igen. Då är han tyst och koncentrerad en ganska lång stund. Sedan är han igång igen.

Dock finns det ett tillfälle när Karl inte är glad och det är den lilla helvetesstunden på dygnet när hans ska sova. En gång i tiden, fram till för ungefär en månad sedan, gick det att lägga Karl på sidan och sätta på Olle Ljungström och så somnade han. Nu går inte det längre. Nu måste han sätta sig, ställa sig, krypa med pannan före in i spjälsängen, gråta, prutta, skratta, sprattla som en besatt och skrika i allt mellan fem minuter och två timmar innan han däckar av pur utmattning. Vi är så himla bortskämda med Isak som alltid, i princip, har somnat på fem minuter. Även när Isak skriker ”JAG KOMMER ALDRIG SOMNA” från sitt rum, tar det cirka en minuts läsning efter det innan han däckar. Karl sover i och för sig bra och länge, men läggningarna är helvetet. Helvetet. Det känns helt orimligt att detta är samma unge som för några veckor sedan spontansomnade i både barnstolen och babygymmet.

Ibland har jag tänkt att det är rätt jobbigt att Karl är min sista bebis. Att jag kanske skulle vilja försöka få ett tredje barn. Sedan kom Karls helvetesläggningar och nu tänker jag mer att jag kanske ska knipa ihop tills jag har gått igenom klimakteriet, för att undvika alla risker.

Karl har två tänder på väg. En där fram och en där bak. Jag hoppas att det är därför han vägrar sova. Att det är något som ändå är övergående. Ja jag vet, han sover hela nätterna med några undantag, jag borde inte klaga – men två timmar av skrik, relativt ofta, är sjukt tärande trots hyfsat intakt nattsömn.

Han började krypa för några veckor sedan, efter att ha stått i startposition och laddat i säkert två månader. Jäklar vad han laddade. Varje dag tänkte vi att NU, nu är minsann dagen då Karl börjar krypa. Men det var det inte. Till slut tänkte vi att han kanske är den typen av barn som reser sig upp och går och skiter i krypningen, men då började han. Och kort efter har han börjat ställa sig mot det mesta för att headbanga alternativt bara vingla en stund.

Han härmas. Gör tittut, skakar på huvudet och klappar händerna. Ibland tänker jag att han är så himla tidig med ALLT, sedan ser jag i sociala medier alla andra har barn som kunnat krypa från att de var fyra månader och som började läsa sin första bok innan de var ett. Brott och straff av Dostojevskij.

Jag har väldigt dålig koll på hur stor han är. Eventuellt 74 centimeter lång och tio kilo tung, eventuellt lite mer än det.

Han är ett sjukare barn än Isak, men Isak har varit ett otroligt friskt barn. Däremot är Isak fantastiskt bra på att bära hem baciller till sin bror. Karl är förkyld nästan jämt. Han rosslar som en gammal gubbe och hostar så att han väcker sig själv (och måste sövas om) på nätterna. I slutet av varje förkylning får han en ögoninflammation. En gång var den så jävlig att vi fick åka till akuten klockan elva på kvällen. Ögonen var helt igensvullna och stenhårda och det var på det hela taget ganska obehagligt.

Han ammar inte sedan ungefär en månad tillbaka (PRAISE!!!) och det var han själv som valde att sluta. Jag vet att man i de mindre sunda amningshjälpsgrupperna som finns är av åsikten att barn kan tvingas igång med amningen igen, men jag antar att jag är en känslokall jävel som inte vill trycka in tuttarna i munnen på min vägrande och gråtande bebis. Precis som förra gången jag slutade kände jag mig lite sentimental över tidens gång, men samtidigt lättad. På tre dagar kändes det helt otänkbart att amma över huvud taget. Nu käkar han sådant som inte behöver tuggas, men som han kan stoppa i munnen själv och så dricker han välling. Vi kör ingen strikt metod, typ blw, för alla metoder (och då menar jag verkligen ALLA) som finns kring barn (oavsett vad de handlar om) blir till sekter. Oavsett om det är att sjala barnet, samsova, potträna från första veckan eller något annat som är en ”metod” så blir folk galna. Det går inte att göra lite som det passar, utan man måste göra allt precis rätt hela tiden annars får barnet anknytningsproblem. Helst ska man lägga upp bilder på sin unge i sjal, skriva ett jättelångt innehåll om närhet och avsluta med namaste. Och helst ska det vara mamman som gör det här. Pappor är sorgligt frånvarande. OBS: jag bar själv Karl i sjal, numera i sele, vi samsov i början, vi kör potta ibland när vi orkar osv. Jag är inte emot att göra de här sakerna i sig. Jag är emot när det blir en metod som kommer med en miljard ovälkomna råd. Och jag har oerhört svårt för namaste (also known as carpe diem)-inlägg i sociala medier.

Hur som helst. Karl är världens bästa lilla filur om jag får säga det själv. Han älskar sin bror, sin mor och sin far. Han älskar även alla andra människor som han får vänja sig vid en stund. Precis som med Isak har slumpen fallit sig som så att vi är hemma båda två väldigt ofta med honom. Det suger givetvis för ekonomin, men för familjerelationen är det fantastiskt. Och jag tänker att det är delvis därför vi har två trygga ungar, som vare sig är pappiga eller mammiga. Eller så har bara slumpen fallit sig så, att de är sådana ändå. Vad vet jag om just det, egentligen?

You may also like

9 kommentarer

  1. Åh vad jag håller med om att det blir hysteriskt och sektigt med allt om barn. Jag orkar inte med det. 2,5-åringen är t ex oerhört ointresserad av att gå på pottan men det finns säkert någon bra metod för det – eller så tar vi det som det kommer och i allra värsta fall går han blöja tills han börjar gymnasiet. Fyramånadersfisen sover och äter och är allmänt perfekt.

    1. Jag tänker också att gymnasiet är en rimlig deadline för det mesta. Typ blöjslut, kunna klä sig själv, rita en huvudfoting, prata.. ja du vet. Det mesta.

  2. Fint inlägg! Och tack och lov att jag födde mitt enda barn -97. Då kunde man fortfarande göra lite hursomhelst och var inte bevakad av sociala medier. Babysång i kyrkans lokaler och Öppna förskolan med snälla erfarna tanter, så var det bra med det. TÅL inte uppfostrande kommentarer. Är sedan ett år cancerpatient (verkar gå bra) och blir så fruktansvärd störd på frågor/kommentarer om orsak eller käcka kostråd. Det berodde på fucking OTUR . JAG har inte ”kämpat mot cancern”, det gjorde läkarna och behandlingen verkar ha hjälp. Din blogg och er bokpodd är ständiga följeslagare, Tack! Förresten, ett boktips: ”Hundarna i Lafayette Park” av Anneli Jordahl. Riktigt, riktigt bra!

    1. Beklagar verkligen cancern. En nära släkting har precis gått igenom bröstcancer (och kommit ut cancerfri) med tillhörande råd om glutenfritt, giftfritt liv och ja allt möjligt skit, som i slutändan pekar tillbaka på att det skulle vara hon som på något sätt burit ansvar för cancern eftersom hon levt så ”fel” från början. Blir galen på det. Skönt att det verkar gå på rätt håll för dig. Hoppas det fortsätter så!

      Och tack för boktips! Var inne och kollade igenom Stockholms Stadsbiblioteks e-boks-förråd av Anneli Jordahl-böcker för inte alls länge sedan, men lånade hem en bok av Linda Skugge istället. Som jag inte läste… Får välja Anneli nästa gång istället!

  3. Åh <3 Vilken fining.
    Håller med om sekteriet (särskilt i Sverige, herregud vad alla ska pekpinna om allt här), men det känns som att du (eller gissar ni båda men det är ju mest ditt föräldraskap man får en bild av genom bloggen) är trygga och vettiga föräldrar som klarar sig utan allt sånt blaj.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *