Namaste amigos!

I förrgår skrev jag ett inlägg som jag sedan raderade. Det ligger kvar i några bloggläsare, men det får vara så. Det är inget större än att jag drabbades av sjukdomsinsikt egentligen, men jag skrev det i affekt och jag kände bara inte för att ha det helt öppet här. Balansen att inte bidra till att ytterligare förskeva bilden av ett rimligt liv genom att bara visa sin lyckade sida i sociala medier och att inte visa för mycket av sig själv är jättesvår tycker jag.

Hursomhelst. Apropå en lyckad bild i sociala medier så har jag börjat yoga med Adriene igen. Mot bättre vetande får jag väl lägga till. Jag är överrörlig, har noll balans, svårt att kunna tänka och andas samtidigt tydligen och känner på det stora hela en viss tveksamhet till all lullull som omger yoga. Jag vinglar, välter och svär.

Jag har inget bra svar på varför jag gör det här mot mig själv. Förutom att yoga inte är fantastiskt för en överrörlig, så triggar det all min dåliga självkänsla upp till max för jag fattar fan inte vad Adriene gör på skärmen och jag blir vansinnig på att det alltid är upplagt för ett ”inhale” – jättelång beskrivning av vad som kommer – ”exhale” – ”svag duns när jag svimmar”. Ändå var det som att min första avklarade meditationskurs tog mig i ena handen och yogan i andra och bara ”kom nu kompisar, så gör vi det här tillsammans”. Vem vet – snart kanske jag åker på sådana här konstiga tystnads-retreats också, innan jag går med i en sekt som bara får äta saker som benämns ”bowl” i ett rum utan elektrisk belysning.

Och ja såklart. Även om jag snarare välter i solnedgång än står i en stadig och stolt warrior 2, så känner jag att det om inte annat är bra för stressmusklerna i nacke och axlar. Någonstans inser jag också att min trötta och stressade hjärna behöver hjälp att landa i min kropp också. Trots att jag fjärtar så fort jag ställer mig i en Downward Facing Dog.

Vad har ni för fem cents om yoga?

Continue Reading

Men är det så satans farligt att posta lite om träning?

Nej det tycker jag faktiskt inte. Eller – jag fixar inte att följa träningskonton i sociala medier alls längre, men jag tycker inte att själva principen ”att posta träning” är fel för den sakens skull.

Det är inte det att jag inte förstår viljan att uppdatera om träning. Jag förstår mycket väl att det känns supercoolt att svinga ett tjugofemkilos-klot lite lojt över huvudet och att man efteråt vill lägga upp en bild på sitt röda fejs i flödet och bli bekräftad i hundra likes. I mitt fall skulle den bilden motsvaras av att jag sätter mig och reser mig från en stol i lagom hastighet för att höften inte ska hoppa ur led och den skulle generera cirka noll likes.

Nej. Nu överdriver jag. Jag tränar rätt mycket, men jag har alltid svarat ganska dåligt på träning. I kombination med så att säga prestationsbaserad självkänsla (finns det uttrycket ens?) funkar det så klart inte att jag följer massa folk som inte fattar att de bara haft tur som fått sina kroppar (ja, jag är lite bitter och raljant kring detta).

Jajaja, jag vet att jag jämför mig och att det är helt förbjudet, men det är därför jag skippar träning i sociala medier. Det får mig att känna mig usel, det blir inte inspirerande och även med de bästa intentioner känns det så lätt hetsigt. Det dödar på riktigt all min träningsglädje (vilket kan tyckas ironiskt för en som träningsbloggade en gång i tiden, men så är det). Jag lyckas inte kbt:a bort det, så för min del är det bättre att jag undviker de hörnen av internet så mycket jag kan helt enkelt. Jag finner bara glädje i att träna om jag slipper ta del av andras flås. Om vi pratar renodlade träningskonton alltså. Om någon skriver att de tränat i förbifarten eller lägger upp en bild på ett par snajdiga springskor lägger jag mig inte ner och gråter av självförakt. Än så länge.

Men visst. Ibland när jag upplever mig själv extra duktig vill väl jag också att någon bara ska SE MIN SABLA PRESTATION OCH BEKRÄFTA DEN. För de tillfällena har jag två vänner som jag messar till.

Och faktiskt. Jag står med nästippen mot väggen. Om jag skulle följa något som handlar så mycket om prestation som träningskonton gör just nu skulle jag ju vara helt dum i huvudet. Det är tufft nog att följa alla som resultatrapporterar böcker och samtidigt behålla huvudet kallt när man är som jag. Faktiskt.

Continue Reading

Nyopererad och träningsgnällig

Först och främst, tack till alla som messat, kommenterat och på andra sätt hört av sig rörande operationen i onsdags. Och alla blommor! Så himla fint. Det slutade med narkos trots allt. När narkosläkaren sade att lokalbedövning inte alltid hjälper och det är något man först vet när det är för sent, så kändes det mycket lättare att gå med på att sövas. Tur, får jag väl säga, eftersom att de hade problem att få stopp på en blödning. Det hela tog tydligen tog 45 minuter istället för tio, under vilka jag är tacksam att jag slapp vara vid medvetande. Jag märkte inget. Det sista jag minns är att någon sade ”snart sover du” – sedan vaknade jag upp i ett annat rum, med samma behagliga känsla jag får efter två glas vin. Fick komma hem en timma senare, men ville helst vända i dörren och åka tillbaka till narkosen när det visade sig att båda barnen var övertrötta och tävlade i vem som kunde gnälla mest.

Idag är det söndag. Jag har inte behövt äta smärtstillande sedan i onsdags kväll, och mår på det hela taget sjukt bra. Det är en ganska lång läkeprocess nu – en månad innan jag får bada i publika bassänger, lyfta tunga grejer eller träna, men det känns inte jättefarligt. Mest blir det jobbigt för Karl, som helst hade ägnat all sin vakna tid med att sitta som en extra utväxt i min famn, vart jag än går.

Och träna… ja jag vet inte. Om jag någonsin var där, känns det helt oöverkomligt att hitta dit igen. Min träningssjälvkänsla är på noll och jag kan bara minnas alla gånger jag var sämst på allt, aldrig utvecklades och bara kände mig usel. Och ja, jag vet. Ni som lyckas i er träning, eller i den mentala inställningen, har alltid kunnat unna er att säga att man minsann inte ska jämföra sig med andra. Tack. Jag vet att den myten finns. Samtidigt rasslar det i flödena på sociala medier av folks resultatrapportering, uppdateringar om antal pass i veckan och fräscha joggingturer i solen. Det går inte ihop.

Själv ägnar jag mig åt att avfölja, dölja och skrolla förbi eftersom att jag finner noll inspiration i andras ”träningsglädje”. Vill helst bara gömma mig under en filt med ett glas vin och göra avbön på åren jag försökte komma ur min träningsångest genom att blogga om den.

Med detta sagt: det gör inte jättemycket att jag inte får träna alls just nu.

Continue Reading

BOX!!

Jag har väl nämnt några gånger innan att jag inte är så himla impulsiv alla gånger (tycker jag själv, det finns de som hävdar motsatsen). En av anledningarna är att jag är lite ängsligt lagd (ingen har någonsin hävdat motsatsen där inte). Jag behöver liksom tid på mig att förbereda min hjärna på alla katastrofer. Plus att jag tycker att många saker är projekt, och jag vill faktiskt inte ha projekt utanför jobbet.

Dock finns det en gräns när min ängslighet inte är något alternativ. Ett exempel var när jag år 2009 impulsköpte biljetter till Chris Isaak och bilade efter honom till Göteborg tillsammans med några lättövertalade vänner, två dagar efter att jag sett hans konsert i Stockholm. Jag kunde liksom inte leva med tanken på att inte få se honom igen. Ett annat exempel är när det dök upp ett inlägg från Åsa Sandell i mitt flöde i tisdags, om en ledig plats på onsdagens Kombox i Nora. Nora är 45 minuter från Karlskoga där jag befinner mig just nu. Vi hade inga planer för onsdagen och jag har saknat Åsa och hennes boxningsträning sedan hon flyttade den från Stockholm 2016. Kan jag få ett amen på att jag tog platsen? AMEN!

Åsa är, för den som inte vet, före detta elitboxare. Hon hyrde tidigare en lokal vid Odenplan i Stockholm, där hon tränade små grupper i boxningsteknik under namnet ”Kombox”. Jag har varit löjligt ledsen över att hon flyttat i två år. Förutom att Åsa är en fantastisk person, finns det verkligen ingen annan motionsform som har passat mig så bra. Och det finns tyvärr ingen annan kombox-liknande träning i Stockholm. I Stockholm finns bara fitnessboxning/boxercise och boxning med unga killar som boxar i en helt annan liga än vad jag, en tant på snart fyrtio år, gör.

Så. I onsdags knölade vi alltså in oss i en bil, mina brorsor, Isak, Alex och jag och drog iväg till Nora. Jag kom fram prick när passet satte igång. Himla synd. Missade tyvärr de första två minuterna av hopprep, eftersom att jag dels fick dra på mig lånade kläder av Åsa (hade ju inte packat för mitt äventyr när vi lämnade Stockholm) och dels var tvungen att linda mina händer. Verkligen jättesynd, jag som hatar hopprep… men samtidigt tur, för det var 27 grader varmt och jag kom nära döden nog under passet som det var. Var helt utlakad efter, men så jävla glad. Alltså jag älskar boxning. ÄLSKAR! Det finns inget som tvingar mig till fokus och gör mig så närvarande som det. Att få slå på en säck, eller en okänd man som jag fick igår, är fan carpe diem om något.

Bara lite röd i ansiktet efter

Efter passet hängde jag kvar några minuter med Åsa. Pratade lite, fick en bok signerad och visade Isak de tuffa säckarna vi slog på under träningen. Nu är jag tillbaka till verkligheten utan Kombox igen, och hade jag inte haft fullt fokus på den helt sjukliga träningsvärk detta gav, hade jag gått in i total depp över bristen på Kombox i Stockholm igen.

Ja hörrni. Om jag inte springer in med huvudet i väggen före i höst, när jag redan har en miljard grejer att hinna med, ska jag banne mig satsa på att vara mer impulsiv. Om impulsiv innebär att jag åker till Nora och boxas.

Continue Reading

Jag vet vad som räcker nu

Det finns så mycket jag hatar med träning. Smalhets under falsk hälsoflagg. Jämförelsehets under falsk ”du ska bara jämföra med dig själv ju (MEN SE HUR BRA JAG ÄR)”-flagg. Träningscitaten. Före- och efterbilderna. Ja herregud, listan kan göras flera blogginlägg lång. Men som ni vet. Allt detta hat och ändå kämpar jag. För att jag måste.

Jag måste träna för att jag dels inte vill ha spänningshuvudvärk och dels märker hur min kropp sabbas av för mycket stillasittande. Men jag vill faktiskt också träna ibland, och det vill jag för att jag trots allt tycker att det är himla gött efter. Jag vill det inte tillräckligt ofta för att prioritera bort annat, som sömn och att ge mina barn mat – men ibland så.

Nu har jag i alla fall bestämt mig för att skita i andras uppdateringar i sociala medier (LOL att jag någonsin kommer göra det fullt ut) och försöka vara killräcklig. Jag har hittat vad som funkar och vad som räcker och jag tänker hålla mig till det. Ett pass i veckan. Hemma eller på gymmet. Inte mer om jag inte absolut känner en brinnande lust (spoiler: det gör jag inte). Ett pass i veckan räcker nämligen för att jag:

  1. inte ska få spänningshuvudvärk
  2. inte ska jämföra mig med andra, för jag tränar ändå för lite för att min kropp ska bygga något
  3. inte ska lida för mycket av mitt stillasittande. FÖR VET NI, jag har läst på internet att en halvtimma i veckan ger samma hälsofördelar på sikt som fem halvtimmar i veckan. Om vi pratar om längre och friskare liv. Nu hittar jag inte just den artikeln, men det står om liknande forskning här och här. Jag tänker ta till mig detta fullt.

Dessutom är det så här: jag vill inte pressa in ytterligare en sak i mitt schema och sedan känna mig misslyckad för att jag inte hinner. Alla har inte den där sabla kvarten om dagen som det tjatas om. Och även om det skulle gå att pressa in en kvart här och en kvart där, är det inte säkert att orken eller psyket har den tiden att lägga på träning just då.

 

Hur som helst. En dag i veckan. Idag blev det min hatgrej löpning. Jag var ledsen över att brorsan hade åkt hem till Lund, så jag drog mig till gymmet och sprang intervaller i en halvtimma till låtar vi båda tycker om. Intervaller är i mitt fall inget planerat, utan mer att jag springer tills jag inte orkar mer och då går jag tills jag kan andas och sedan springer jag igen. Det räckte för den här veckan.

Continue Reading

Träning?

Jaha, vad tycker ni om träning egentligen? Jag kämpar på hemma – har precis fått ner Nike Training Club-appen och börjat om för typ sjuttonde gången sedan jag var redo att träna efter Karl.

För mig är träning en rätt jobbig process som bottnar i att jag har en kropp som svarar extermet dåligt på det jag gör. Jag har svårt att bygga muskler och jag har svårt att bygga kondition. Träningssamhället är dessvärre uppbyggt för att jämföra resultat, och kommentaren ”men hallååååå, du ska ju inte jämföra dig med andra utan bara dig sjääääälv” har inte gett mig något mer än sämre självkänsla. Vi läggs in i en kurva där vår utveckling jämförs redan på BB. Tyvärr har jag inte kunnat stå emot den pressen. Jag jämför mig ohjälpligt med alla, och att någon annan har lärt sig att inte göra det ändrar dessvärre inte min situation. Jag har däremot lärt mig att enda sättet för mig att komma ifrån det, är att hitta träningssätt där jag inte kan jämföra mig med andra. Som boxningen jag gick på för några år sedan, eller som träningsappen jag kör hemma i vardagsrummet.

Träning är ju ändå något jag tycker om. Även om jag inte blir bättre rent resultatmässigt, så mår jag bättre på det stora hela när jag tränar. Framförallt så slipper jag spänningshuvudvärk som är något som gärna tar över bittra människors liv i perioder.

Jag älskade att ha Move it Mama, som var lite av en motpol till många andra träningsbloggar. Mer fokus på hur jävla jobbigt det är på grund av motivations- och tidsbrist, noll fokus på att ”äta rätt” och utseende. Fritt från smittan som drar likhetstecken mellan slanka kroppar och hälsa.  Jag saknar verkligen att ha en plats på internet där jag kan skriva om det. Eller framförallt: gnälla om det. Vi testade att starta Move it Mama som Facebook-grupp häromåret, men det blev väldigt snabbt en prestationsbaserad grupp där folk peppade varandra att springa lopp. Så jag gick ur. Sedan öppnade jag och Kattis kontot Flamman och Sporren på Instagram, men det har somnat av.

Nu vet jag inte riktigt var jag ska ta vägen med mitt behov att älta träning. Vi får se om jag gör något av det här framöver, eller om jag helt enkelt håller ångesten för mig själv. Hur gör ni? Skriver ni någonstans eller har ni lyckats gå med i någon magisk träningsgrupp där folk bara får gnälla? Let me in i sådana fall!

Continue Reading

Aldrig mer stegtävling

För två månader sedan kom någon på att vi skulle ha en stegtävling inom vår organisation. Enheter bildar lag och lagen tävlar mot varandra. Jag hatar sådana påhitt. Min chef frustade ”read your Foucault God damn it” när vi pratade om det på lunchen och några ville vara med. Och även om jag inte tänkte just då på vad hon menade så kan jag så här i efterhand säga att ja, faktiskt. Läs er jäkla Foucault.

Det finns nämligen inget charmigt i att arbetsplatsen övervakar de anställdas motion. Motion är något frivilligt som arbetsplatsen kan skita i att lägga värderingar i, för arbetsplatsen vet inte alltid varför folk inte motionerar och även när arbetsplatsen vet det, så har arbetsplatsen inget med det att göra. Mest irriterad blir jag över att man försöker maskera det som omtanke. Det finns inget som helst omtänksamt i att försöka tvinga fram motion eller i att skamma dem som inte hänger på. Morr.

Hursomhelst. Ja. Men. Alltså. Ja. Sade jag att jag hatar den här typen av påhitt? Det kanske är lite svårt att tro på, för jag anmälde mig ändå. Tänkte att det är väl ändå ingen som bryr sig i vilket fall, och så hatar jag att vara utanför. Faktiskt. Inte för att jag gillar att var en del av gruppen när jag väl är det, men det fattar jag inte när jag står utanför. Så när två personer började prata om att anmäla sig stod jag inte emot grupptrycket som kom från alla mina känslor, utan jag anmälde mig helt enkelt via appen.

Och det var ju dumt.

Min morot har aldrig varit att anmäla sig till en tävling. Jag vet inte varför jag inbillar mig att det alltid ska vara annorlunda, men så fort jag har anmält mig blir jag obstinat och vägrar göra något. Här såg jag dessutom snabbt att man vi appen kunde gå in och se enskilda individers resultat. Direkt efter jag registrerat mig bestämde jag mig därför för att inte vara med, men jag fattade ju inte hur jag skulle få bort mig själv så jag lät bli. Det kunde väl ändå inte spela så stor roll?

Lol. Det spelade jättestor roll.

Förutom att en frejdig, självutnämnd lagkapten har tjatat (förlåt ”peppat”) om att registrera våra steg flera gånger i veckan i gruppmejl, har de som inte registrerat något fått riktade mejl till sig personligen. Både jag och min kollega har blivit uppringda och ombedda att ligga på dem hos oss som ”rör sig för lite”. Som om detta inte vore tillräckligt irriterande blev jag även lite extra pushad för att jag ligger sist. Men för helvete? Jag har inte med mig telefonen jämt och även om jag hade det, när fan ska jag hinna gå? De senaste veckorna har varit de värsta på flera år vad gäller övertid och jag tänker inte, INTE, ”ta en för laget” och försumma den lilla tid jag har med barnen (om de är vakna) när jag kommer hem. Och när barnen har gått och lagt sig tar jag ut min fulla rätt att äta mat, duscha, förbereda morgondagen, städa undan och sedan om jag har tur: orka läsa, blogga eller se på en tv-serie en stund. Det finns inget som helst utrymme för mig att ”gå av en hållplats tidigare” vare sig jag ska till eller från jobbet just nu. Och på jobbet, där är det såååå sjukt, för där jobbar jag. HAR NI HÖRT?

Påpekade detta och fick ett ”men duuuu, vi skojar bara. Ta det inte så hårt! Men glöm inte att registrera dina steg och tänk på att varje steg räknas för att vi ska vinna”. Trippel facepalm.

Nej vet ni vad. Det här var det dummaste jag gjort den här sidan av året, och jag är inte ens förvånad – för jag vet ju att jag hatar allt med den här typen av arrangemang. Ändå gick jag med. Jaja. Nu skriver jag det på internet så att det aldrig försvinner: aldrig mer stegtävling på jobbet. Hör ni det? Aldrig mer! Hädanefter ska jag bara lyssna på min chef.

Vidrig bonusinformation: allt fler undersökningar visar att på de platser där det finns en sportig chef, premieras de anställda som motionerar mer än dem som inte gör det. Det är så provocerande att jag inte vet vad jag ska göra med informationen, mer än att låta den stå där och tala för sig själv.

Continue Reading

Den motvillige motionären

Försöker inbilla mig att jag egentligen gillar att träna, men med misstänkt hälsporre, överrörligt knä som pajar av en vindpust och muskler som har gått i dvala är det ju oerhört svårt att hålla motivationen uppe kan jag tala om. Idag tragglade jag mig i alla fall iväg. Sprang intervaller i tjugo minuter och marklyfte trettiofem kilo tjugo gånger. Ja jag vet. Sjuttio procent av er som läser här är naturligt starka och fixar er kroppsvikt på första lyftet. Kul för er. Jag har ingen aning om hur det känns, för jag är en naturligt svag människa. Men jag har i alla fall jättesnygga tatueringar.

Continue Reading

Saker jag önskar mig av 2017 del två: mindre sjukdom, mer träning

År 2016 gick inte till historien som ett av mina mest aktiva på träningsfronten. Inte för att det är ett jättesvårt rekord att slå, med tanke på hur lite jag tränat i mitt liv, men det var ändå under min kritik. Jag hade kommit igång med träningen ganska bra när jag blev gravid med Karl, och jag höll igång den ända in i månad sju. Sedan tog det tvärstopp, för att ja, jag var jättegravid. När Karl sedan kom hade jag en plan om hur jag skulle börja bygga upp kroppen igen – men den planen försvann i molnet av baciller som Isak drog hem från förskolan. Baciller, sömnbrist, soffsug, allmän olust, alltså… det finns tusen anledningar till att jag inte har tränat och alla är faktiskt lika bra. Men bara för att anledningarna har varit bra, betyder det så klart inte att det ÄR bra för mig att inte träna. Nej. Det är faktiskt jättedåligt. Förutom att jag blir på märkbart sämre humör så orkar jag nästan ingenting. Jag är så klen att jag inte ens kan bygga upp vrede nog att få upp en hårt åtskruvad julmustkork. Min rygg pajar och nacken blir stel och spänningshuvudvärken kommer tillbaka och fan, jag måste helt enkelt träna då och då för att hålla ihop.

Så. Av 2017, som nu redan är inne på den tredje månaden, önskar jag mig mer träning. Egentligen är det jag önskar mig mer tid, för uppenbarligen hinner jag inte jobba samtidigt som jag har familj och mer än ett fritidsintresse, men mer tid kommer inte finnas förrän jag går i pension och jag tror faktiskt att jag behöver börja träna innan dess.

Ett minne från förr i tiden, då jag både tränade med världens bästa människa och vresade obesvärat mot kameran. Idag gör jag inget av det.

Continue Reading

What a feeling!

Igår var det Blogger Boot Camp. Jag var där i år igen och idag har jag så mycket träningsvärk att jag går som en cowboy som har skitit på sig, men alltså – det var det ju ändå värt va. Jag fick dansa flashdance och göra tuffa åttiotalsmoves till ett pass som leddes av Oscar Jöback. Hade jag dött efter det hade det aldrig gått att pressa leendet från mitt ansikte, för banne mig om det inte var något av det bästa jag har gjort i mitt liv. I så många år har jag försökt verka svår och grubblande och inte alltför känslosam, men sanningen är att jag är jättesvag för alla tuffa beats med tillhörande poser från åttiotalet. Så svag att jag till och med blev tårögd och var tvungen att knyta en näve lite dramatiskt mot bröstet flera gånger under passet igår.

Varför började jag aldrig dansa i min ungdom egentligen? Ja just ja. Jag var ju full istället. Som en sann och svår tänkare…

2015-03-14 015

Continue Reading