Keeping Sane in the State of Corona

Saker jag gör inomus: stickar en tröja! Mer stickat hittar ni på min instagram till höger, eller om ni letar upp Rätt Avigt på insta, facebook eller webb.

Oj! Vad kul att det var så många som fortfarande hittar hit! Hurra! Här kommer lite pandemitext från mig.

Jag minns tydligt början av mars när jag pratade med en kollega inför en workshop där alla italienare bestämt sig för att stanna hemma. Det var strax innan läget eskalerade i Italien och gränserna var ännu inte helt stängda. Min kollega var rädd för framtiden. Jag själv var osäker på vad jag egentligen trodde, och om jag var rädd. Hur sannolikt är det att det blir en pandemi undrade jag? Ja. 1996 frågade jag mig om hur sannolikt det var att ett band som Spice Girls skulle slå och det visade sig ju att det var extremt sannolikt. Fia – not being able to predict the future since 1978.

Sedan gick det snabbt och land efter land sattes i karantän. Det ser inte ut att sakta ner heller – karantän eller inte, viruset fortsätter att spridas. Jag tappar nästan grepp om tiden. Det känns som tusen år sedan någon pratade om en fladdermus i Wuhan.

I mitt liv sker alla betydande förändringar ungefär vid klockan två när FHM håller presskonferens. Efter det växlar jag mellan att känna mig trygg med Sverige, oroa mig över Sverige, vara rädd för framtiden, ha hopp om framtiden. På ett personligt plan är jag så oerhört privilegierad. Jag är inte riskgrupp, inget av mina barn heller. Jag jobbar statligt, kan sköta mitt kontor från hemmet, bor inte i belånad bostad och kan på det hela taget känna mig relativt trygg.

Isaks kompis pappa går i konkurs. Min kollega ringer från karantän i Italien där militären marcherar utanför fönstret och haffar den som är ute utan goda skäl. Endast en i hushållet har tillåtelse att gå till butiken. Min vän i Spanien med endometrios undrar varför alla gnäller om karantän – så här har hennes liv sett ut de senaste fem åren. Mina föräldrar stänger in sig i en stad som ännu inte drabbats och tittar på alla Batmanfilmer. De respekterar rekommendationen att inte gå ut om man tillhör riskgrupp. En av min närmaste vänner återhämtar sig efter en tuff cancerbehandling och fortsätter en karantän som varat sedan december. En annan vän intensvivårdas för covid-19. Han var sövd i sju dagar. Om två veckor får han kanske komma hem. Det kryper närmare.

Är jag rädd nu? Jag vet inte. Jag är inte i ständig skräck, men visst oroar jag mig. För när detta slutar, för vad som händer i länder där regerigen börjat inskränka människors frihet. För vad som händer med alla som förlorar sina jobb. För att någon mer som står mig nära ska bli sjuk. För samhället och världen i stort. Kommer vi någonsin ur det? Att tänka på den här pandemin är som att tänka på rymden och försöka greppa att den inte har något slut.

Jag håller mig bäst flytande genom att inte tänka på imorgon, att gömma mig i böcker, att springa på lunchen, att sticka en tröja, att titta på the Good Fight, att dölja allt som stör mig i sociala medier och att sitta i en triljard zoom-möten på jobbet. Hur gör ni?

Continue Reading

Målen med 2018 – en uppföljning

Okej. Så som vanligt vid längre ledighet, när jag får andas ut och så vidare, så kommer jag på en miljard små lösningar som ska göra mitt liv SÅ mycket bättre. Ibland infaller den här lösningsorienterade perioden precis när ett nytt år börjar. I år gjorde den det, och jag skrev om detta här, för den som vill läsa hela inlägget. Vill du inte läsa hela inlägget, men ändå är nyfiken på hur det har gått hittills så får du reda på det nu:

  • Jag hade någon idé om att en app skulle logga mina vanor. Jag vet inte varför jag hade denna idé ity jag hatar appar som loggar vad jag gör och på något vis upplyser mig om vad jag missat. Så jag tog bort appen efter lite mer än en vecka. Däremot har jag fortsatt att träna regelbundet (dock bara en gång i veckan, eftersom att jag insett att det räcker som jag skrev igår). Och så läser jag en stund varje kväll. Check på den alltså!
  • ”Jag ska börja ta en kvart mitt på dagen till att stirra tomt framför mig och inte göra något alls också.” Citat mig själv i början av januari. Gulligt på något vis att jag ändå trodde på detta. För det har ju inte hänt en enda dag. Men skam den som ger sig…
  • ”fortsätta att ha söndagar oplanerade” Det har jag. Typ. Isak simmar på söndagar, så varannan söndag har jag något att förhålla mig till – men på det stora hela är det oplanerat.
  • ”att vi fortsätter planera månadsbudget inför varje löning” Detta har blivit en sådan vana att jag är lite chockad över att jag hade det som mål. Som om det inte vore helt självklart. Tänk vad fort det går att vänja sig vid två löner…
  • ”att jag har min mobilladdare i annat rum” Detta i ett försök att dum-skrolla mindre. Okej. Om jag har haft en stressig dag på jobbet från sju pga barnhämtning och barnens blodsockerfall har matchat mitt eget, eftersom att jag inte hann slänga i mig något i stressen från jobbet. Då skiter jag för fan i om det är dumt att ”skrolla bort” livet. Då tar jag ut min fulla rätt att inte orka ett skit. Men när det inte är en sådan dag, då brukar jag faktiskt inte använda mobilen fullt så mycket längre. Ofta för att den ligger på laddning i sovrummet.
  • ”kanske konsumtionsbegränsning igen” Njae på den. Mvh Fick precis hem en kartong med grejer från Tradera…
  • ”besöka alla Stockholms afternoon tea-serveringar med Katta” Ja men vi får väl ta det när barnen blir tonåringar antar jag. Inte en enda afternoon tea har vi lyckats pricka in i år.

Inte illa pinkat ändå. Ovanpå detta har jag fått in en hudvårdsrutin – något jag verkligen aldrig trodde skulle hända. Nu har det varit långhelg här igen och jag har kommit fram till några nya fantastiska lösningar till mitt liv:

  • ny planeringskalender till jobbet, där jag skriver in alla andras scheman så jag slipper hålla dem i huvudet – vilket jag per automatik gör, så fort någon sagt till mig vad de ska göra. Med konsekvensen att jag glömmer vad jag själv ska göra.
  • sticka framför tv-serier för att varva ner. Min bästa sommarkvällsyssla. Måste bara hitta tillbaka till min stick-mojo, efter att även mitt senaste alster blev något för andra att skratta åt, och mig själv att gråta till.
  • lägga fram veckans kläder på söndagen. Älskar hur jag lägger in något på listan som jag vet att jag aldrig någonsin kommer att lyckas med. Men om jag i alla fall kan få orken att lägga fram hela strumpbyxor alternativt matchande/hela strumpor till veckans outfits, så är det gott nog.
  • Våga sprida podden mer. Jag älskar En förbannad podd, men jag känner mig så oerhört tjatig när jag tar upp den, och drabbas alltid av känslan att ”vem är väl jag”. Men jag får helt enkelt bortse från det obekväma i att marknadsföra mig själv och köra hårt.

Sådärja. Ny utvärdering om några månader då. Har ni några lifehacks för att få ett mer fungerande liv/lugn/samvete/vad som helst – do tell!

Continue Reading

När kalendern talar sitt tydliga språk

Jag har en app som talar om när jag ska få mens. Den räknar ut det efter de tre senaste perioderna, så jag kan ju inte riktigt lita på den. Mina perioder ligger på mellan 26 och 60 dagar nämligen. Men ibland kan jag faktiskt misstänka att appen trots det synkar rätt. Som idag till exempel, när jag var på väg att bryta ihop för att det impulsköpta merinogarnet var alldeles för luftigt, så tröjan jag vill sticka kommer att bli alldeles för lätt och varför tänkte jag inte på det när jag tog det och bytte till det billigare akrylgarnet istället, för tröjan är ändå till Karl och kommer att behöva tvättas varmt om han kräks på den och nu har jag lagt ut 300 spänn i onödan på garn som inte kommer att klara vinterkräksjukan men det spelar ändå ingen roll för ALLT JAG STICKAR PÅ BLIR ÄNDÅ FULT OCH VARFÖR VILL FOLK ENS UMGÅS MED MIG, VILL DE ENS DET, JAG HATAR MÄNSKLIGHETEN, JAG SKA AVSLUTA INTERNET, ALLA ÄR IDIOTER och sedan…

Sedan kommer jag hem och öppnar appen och tänker att den här månaden, det är nog en sådan månad när det stämmer ändå.

Nej. Jag har inte haft tid att söka hjälp för detta. Håll käft.

Continue Reading

Andra mål för 2018 och livet

Vid varje långledighet funderar jag över vad som inte funkar i mitt liv, och sedan försöker jag hitta saker som gör att jag kan få livet att funka. Och sedan misslyckas jag med dem. Med detta sagt, så råkar en massa funderingar sammanfalla med nyår den här gången och även om jag inte alls gillar principen av att införa förändring bara för att man helt plötsligt har en kalender som slutar på 8 istället för 7, så kanske det finns risk för att jag framstår som någon som ändå gör det. Tror på kraften i nyårslöften och så vidare. Det gör jag inte. Jag är helt övertygad om att jag kommer misslyckas! Okej? Okej. Jag tänker mig i alla fall det här framöver:

  • att jag ska använda en app som loggar mina vanor. Jag har redan börjat i och för sig. Det går att välja om det är en vana som ska in eller en som ska ut. Min vanor är att jag ska läsa minst en kvart varje kväll och att jag ska träna mina axlar minst två gånger i veckan så att jag slipper spänningshuvudvärk.
  • Just ja. Jag ska börja ta en kvart mitt på dagen till att stirra tomt framför mig och inte göra något alls också. Det bör jag väl börja logga i appen med…
  • att jag fortsätter att ha söndagar oplanerade. Det har varit skitsvårt. Det är mycket som ska in på söndagar som familjebesök och vänträffar och allt möjligt annat och det är inte jättepopulärt att bara säga nej. Dessutom känner jag fortfarande obehagskänslor om jag inte finns till för andra, överallt, hela tiden.
  • att vi fortsätter planera månadsbudget inför varje löning. Detta infördes i och med flytten, men jag har inte haft tid att skryta om min fantastiska excelkalkyl som räknar ut hur mycket var och en ska betala utefter inkomst tidigare. Så nu gör jag det. DEN ÄR FANTASTISK.
  • att jag har min mobilladdare i annat rum. Mina föräldrar har alla sina laddare i ett litet kontor som vi knappt vistas i, och det är absolut förbjudet att flytta på en laddare. Såvida man inte vill ha en sjukt irriterande uppläxning passande en trotsig tolvåring. Detta medför att mobilen så klart läggs i ett annat rum och sedan glöms den magiskt bort där under längre perioder. För helt plötsligt så börjar jag aktivt att läsa och blogga och göra massa andra saker som jag annars inte hinner pga all skit jag känner ett behov av att skrolla igenom på mobilen. Observera att jag inte alls tycker att mobilen är en osund sysselsättning i sig, det är bara jag som inte kan hålla det på en rimlig nivå.
  • kanske konsumtionsbegränsning igen. Jag kan inte bestämma mig. Köper sällan nytt, men jag överkompenserar med att köpa dubbelt så mycket begagnat och ärligt talat: vad ska jag göra med allt jag köper? Den ångest och tvekan jag känner inför denna begränsningsfundering är väl dessutom i sig ett tecken på att jag verkligen borde genomföra den.
  • besöka alla Stockholms afternoon tea-serveringar med Katta.

Ja det får väl räcka? Förutom bubblaren att börja blogga mer, men då måste några av de andra bitarna falla på plats. Annars fixar jag det inte. Cliffhanger: snart gör jag om outfitten på den här blöggen!

Continue Reading

En typ av man jag inte klarar av

Projektet ”aktivera tvååring i sju veckor” har precis tagit sin början. Idag var det ju inte så himla roligt väder, så jag tänkte att vi skulle åka en tur till leklandet på Heron City för att tvinga energin ur kroppen på Isak. Nu visade det sig att lekplatsen som finns precis vid parkeringen där räckte alldeles utmärkt, precis som fontänen inomhus, rulltrapporna och att åka vagn och peka på matvaror inne på Willys. Så vi skippade leklandet och hängde där istället. Med än känsla av nöjd begav vi oss två timmar senare ut till bilen för att åka hem.

227

De bygger om på parkeringen vid Heron City, så det är lite knöligt att ta sig ut. En enfilig väg leder både ut och in och eftersom att det är ett hinder på sidan av vägen som leder ut, är det också de som ska köra ut från parkeringen som får lämna företräde för dem som ska in. Det är en typisk sådan princip som funkar om folk inte är idioter. Men nu är ju folk det.

Jag stod och väntade på att få köra ut från parkeringen när en man (ja MAN) kör in och absolut ska ta av till vänster. Där jag står. Han kan komma till parkeringarna han vill åt genom att köra rakt fram femtio meter och välja att ta till vänster där istället, men det gör han inte. Nej nej, det skulle ju betyda att han följer någon annans regler och inte bara sin egen vilja. Han gestikulerar argt med armarna och jag förstår på hans läppar att han säger ”men flytta på dig för fan”. Fram kan jag inte köra för han står ju dels i vägen och dels är fler bilar på väg in. Han kan (och bör)  köra fram, men det gör han som sagt inte. Han fortsätter vifta argt, himla med ögonen och sucka.

Jag backar i alla fall. Säkert tjugo meter innan han är nöjd och bränner förbi, utan att tacka. Långfingret jag räckte efter honom kändes ju som en klen tröst.

Gud vad jag hatar den här typen av män, som bufflar fram på ett eller annat sätt och tror att allt i världen finns till för dem. Är det inte fri tillgång till alla ytor överallt, så blir de upprörda på gränsen till hjärtinfarkt. Hatar verkligen sidan hos mig själv att backa också. Ja man ska välja sin strider och nej han hade aldrig lärt sig, men för mitt egenvärdes skull hade det varit fan så mycket mer tillfredsställande att bita ifrån. Dessutom lär sig inte folk mer, för att ingen protesterar.

Nästa gång det här händer ska jag banne mig ta numret på registreringsskylten, så att jag i alla fall kan skriva ett argt brev i efterhand. OCH HÖR SEDAN!

Continue Reading

Ett recept och en allmän uppdatering

Vill ni ha ett asbra recept på veganbiffar? Ja det vill ni bestämmer jag, för vi gjorde dem ikväll och de var friggin ÅSM. Här: The sojabiffar.

För övrigt finns det som vanligt så himla mycket jag vill hinna med utöver familjeliv (inte sidan då) och jobb. Joggingrundor, bloggar, vänner, virka, måla om en byrå och ja, jag skulle även vilja hinna lära mig spela kontrabas. Framförallt skulle jag vilja ha råd att köpa en, men det har jag inte. Aldrig får man vara riktigt glad… Hur som helst. Det jag tänkte komma till var att jag går ner i arbetstid nu. Igen. Fast på riktigt den här gången. Jag insåg att det här med att ”gå ner i arbetstid” även kräver ”plocka bort arbetsuppgifter” och det gjorde jag aldrig förra gången, men nu gör jag det. Och förutom att plocka bort arbetsuppgifter så plockar jag in yoga i mitt liv. Det gjorde jag i och för sig redan i höstas, men då var det bara i form av en app. Nu ska jag gå en kurs också. JÄTTEBILLIG KURS. Mycket billigare än en kontrabas. Tack och lov och god natt.

Continue Reading

Vad som hände efter klippningen

Efter att Örjan tvingat in lockar i mitt hår och övertygat mig om att johooodå de kommer visst hålla (och det har de faktiskt gjort nu i tre timmar) så åkte jag med försenade bussar hem. Sedan sprang jag in, slängde i mig mat, pussade barnet hastigt god natt på pannan, slet åt mig föräldrakooperativets mastercard och brände iväg till Willys för att handla obscena mängder frukost och mellanmål till trettiosju förskolebarn. Det är bland annat sådant vi får göra en gång per termin för att kunna ha en pedagog extra till barnen. Och det är så klart ingen jättegrej egentligen. Vanligtvis. Men när det har blivit en kommunikationsmiss som innebär att vi får handla med ungefär noll sekunders framförhållning så blir det en lite större grej. Och när det blir som idag så växer den där grejen ännu mer.

Jag handlade. Det gjorde jag. 18 liter mjölk, 12 påsar bröd, 10 liter yoghurt, blöjor, keso, ost, ägg, hushållspapper och ja, ni fattar. Sjukt mycket grejer. Egentligen är vi ju två om det här, men eftersom att handlingen var tvungen att göras idag och jag, som är den enda med körkort, inte var hemma förrän typ vid Isaks sovtid så… lucky me!

Som vanligt när jag tycker att jag är smart och självskannar så är jag egentligen inte alls smart, för varje gång jag självskannar på Willys så fastnar jag i en kontroll. Det vet jag egentligen, men samtidigt: yolo! Jaja, idag var inget undantag så klart. Jag stoppades när jag skulle dra mitt kort. Så mycket för att spara tid…

När Isak skulle börja förskolan var min största skräck alla andra föräldrar. Alla vuxna människor med belånade jättevillor och barn med mindre än två års mellanrum för att de bara ähähääälskar allt med familjelivet. Föräldrar med ordnade liv och städade hem och huvuden på sned mot oss som bor i hyresrätt i en mindre ordnad tillvaro (inte för att just de två hänger ihop, men ni fattar). Nu är inte föräldrarna på förskolan inte alls så, men generellt känns många helt klart mer ordnade än vad vi är och sådant där ger mig alltid ångest.

Hur som helst. Kontrollen. Det var bara en snabbkontroll på tjugo varor, så jag lade kontokortet och inköpslistan åt sidan på disken och hjälpte killen bakom kassan. Sedan skulle jag betala och då var kortet borta. Alltså HELT borta. Ingen hade befunnit sig vid kassan annat än jag och butiksbiträdet, så ingen kan ha snott det. Jag VET att jag höll det i handen innan kollen, men nu fanns det inte där. Det låg inte på disken, det låg inte i någon av påsarna, det låg inte bakom eller framför disken eller i vagnen, det låg inte någonstans i butiken där jag hade gått, det låg inte i mina fickor.  I fyrtiofem minuter letade jag, alltmedan jag blev kallad ”fröken” av butiksbiträdet. ”Fröken kanske har glömt kortet i hemma?”, ”Det här ser inte bra ut fröken”, ”Kanske ska fröken ta och spärra kortet på en gång?”. Fröken? Seriöst? Jaja. Jag gjorde det enda jag kunde göra i den situationen. Betalade med mitt eget kort, gick ut i bilen och satte mig och grät i en kvart. Sedan åkte jag hem.

När jag kom hem fick Alex tag på förskolans ekonomiansvarig så kortet är spärrat. Det borde vara jag som ringde det samtalet. Nu går han fram och tillbaka med varorna i Isaks vagn, från bilen till förskolan och får ta straffet för att jag är en klant. Det borde vara jag som gick den vägen. Men jag sitter här och fortsätter gråta istället. För att jag är så jävla klantig. För att jag inte orkar. För att jag känner mig otillräcklig. För att jag sabbar för andra genom att vara som jag är. För att jag fattar att det här beror på stress men att jag inte vet vad jag ska göra åt det. För att jag har PMS. För att något jävla aber har repat vår bil och kastat ägg på den och det känns som om det var riktat mot just mig.

För att jag precis, just idag levde upp till fördomen som jag tror att alla andra har om mig.

Känner mig så sorglig att jag inte ens orkar lägga upp en bild på mitt sönderbölade ansikte. Vill bara typ… bort från den här dagen. Tvi.

Continue Reading

20 fakta om mig

Nej. Nu har jag försökt skriva femton inlägg idag, men det blir fan inte bra någonstans så nu får ni tjugo fakta om mig.

2013-11-09 020

1) Jag bodde bara nio år i Örebro men känner mig ändå mycket mer hemma med Örebro än jag någonsin gjort med Skåne där jag bodde i nitton år. Kanske för att folk var så roliga att de var tvungna att reta mig för min dialekt jämt.

2) Apropå dialekt så började jag gråta när pappa sade till mig att det bara skulle ta en månad innan jag började prata skånska efter flytten. Jag började aldrig prata skånska, men jag hade seriösa problem med diftongerna ett tag i de tidiga tonåren.

3) Jag saknar fortfarande vår gamla hund Charlie så mycket att jag vägrar städa under en låda i vår skänk sedan jag hittade hans gamla hår där. Jag har även sparat ett av hans morrhår i en bok. Han dog 1997.

4) Trots att det är femton år sedan jag slutade vara tonåring känner jag mig ofta missförstådd och udda och bara hopplöst… inte som alla andra. Fast egentligen är jag nog rätt vanlig.

5) Älskar i tanken att bada badkar, men i praktiken blir jag panikuttråkad efter fem minuter.

6) När en av mina vänner dog för fjorton år sedan började ifrågasätta vem som har rätt att ta andras liv. Kom inte fram till någon så jag slutade äta kött.

7) Jag har PCO-S och har fått höra att jag inte skulle kunna bli gravid utan behandling. Men det kunde jag. Helt oplanerat.

8) Första gången jag försökte ersätta ”man” med ”en” var för tolv år sedan. Jag tyckte inte att det funkade då och jag tycker inte att det funkar nu heller. Så jag försöker att ta bort ”man” istället. Det funkar när jag orkar.

9) Jag har aldrig bowlat.

10) En gång bodde jag med en svårt borderlinestörd person i arton månader. Det var inte särskilt kul, men i gengäld har jag blivit väldigt bra på att känna av destruktiva personlighetsdrag hos folk snabbt.

11) Jag vågar inte gå in till grannen och klaga om det är för hög musik någon kväll eftersom att det känns som typiska famous last words innan någon råkar putta en ner för trappen så att nacken knäcks. Tycker att lite dunkadunk genom väggen är en väldigt dålig anledning att bli lam eller dö för.

12) Mitt största komplex är att jag inte läser böcker, mitt näst största komplex är att jag inte har en universitetsexamen, efter det har jag inte så många komplex annat än för mina fötter.

13) Tror att alla är socialister tills motsatsen är bevisad. Det har gjort mig väldigt besviken många gånger.

14) Blev hurtig och började träna när jag var trettiofyra, fast jag blir fortfarande mer sugen på chips än rörelse när någon försöker sälja in träning som något jag ska göra för att ”se snygg ut naken”. Ärligt – kan folk sluta förstöra motion med den typen av citat already?

15) Önskar ofta och intensivt att jag kunde få bli nersänkt i en bur i ett stim av hajar.

16) Bästa känslan efter sovmorgon och starkt kaffe: på filuren efter en öl i skuggan en sommardag och valfri Bon Jovi-låt som spelades in före 1991 på så hög volym att det inte hörs att jag sjunger med.

17) Blir misstänksam och störd och inte alls glad av att umgås med fler än två personer som plötsligt skrattar åt samma skämt. Mvh The odd one out since 1978

18) Fattar inte hur jag kan förlägga nycklarna så ofta när jag hatar det så intensivt.

19) En gång var jag så kär i Michael Jackson att jag började gråta när jag insåg att jag aldrig skulle få träffa på honom. Denna insikt kom till mig på Märkesmagasinet i Löddeköpinge och jag var elva år. Idag är jag inte riktigt lika ledsen över att vi aldrig sågs.

20) I varje fantastisk svordom ingår minst en röv.

Ja. Lite så är jag.

Continue Reading

Liten önskan

Det här: ”har du inget snällt att säga så var tyst” och ”varför vara otrevlig när man kan vara trevlig”. Det vore väl ändå lite roligare om fler kunde applicera det på vardagen? Att vara en dryg översittare eller bara butter av princip är så himla tråkiga intressen – kan inte folk ägna sig åt något annat? Som får till exempel. (obs inte på ett snuskigt sätt, jag är djurvän framför människovän)

Continue Reading