Carpe kravlös!

Nämen här sitter jag och carpar som om det inte vore någon morgondag, trots att det är friskvab av Karl igen. Eller vad man nu ska kalla det när han är hemma med astma och ingen smittsam sjukdom. Dividerade med mig själv LÄNGE innan jag tog upp att det blir lite skevt om jag ska ta all vab ”bara för att jag ändå är hemma”, när jag är hemma för att vila hjärnan (= komplett omöjligt i sällskap av en fyraåring). Alex verkade inte alls tycka att det var kontroversiellt att jag bad honom att ta iaf lite av vabben, så han är hemma idag. Ändå kul hur jag kan ha en inre dialog i en timma med min alldeles egen lilla Luther så ofta, och sedan när jag väl luftar dilemmat så är det ingen som ser problemet. Jaja.

Jag har en pågående läxa hos min psykolog som går ut på kravlös närvaro. Låter kanske lite krystat, men det är inte konstigare än att jag ska försöka hitta lite tid varje dag som är bara min och där jag inte grottar i gammal och eventuell kommande ångest (är expert på att ta ut ångest i förskott – skulle kunna skriva en hel anti-självhjälpsbok om det, så säg till om ni vill ha tips!). Bestämde mig för att förmiddagen idag var perfekt för denna typ av ny spännande närvaro – sällan skådad i mitt liv.

Innan kravlösheten hade jag frukost med och lämning av Isak. Fick se honom springa iväg med andra barn och leka på skolgården. Inte något jag tar för givet efter året som varit. Särskilt tiden i förskoleklass sög extra ordinärt mycket, med pedagoger som inte fattar att inte alla barn har samma förutsättningar att komma in i lek. Särskilt inte när de är små och kommer från en liten förskola, in i ett nytt, gigantiskt sammanhang. Aj mitt hjärta vad många jobbiga lämningar vi hade då. Isak ensam och ledsen. Vi som inte kunde stanna kvar. Idag blev jag därför den blödiga (och lite läskiga) mamman som stod bakom ett träd och med värkande hjärta betraktade mitt lilla barn en stund innan jag gick iväg.

Iallafall. Efter lämning tog jag en kravlös promenad med Flashback Forever i lurarna. Det är sommarvärme här idag, så jackan är hemma och kroppen luktar Niveas solkräm. Så sjukt trevligt! Promenaden gick via en park anlagd framför ett stort hus som tidigare var mentalsjukhus men som byggdes om till lägenheter och förskola för okänt antal år sedan. Göring låg i alla fall där när det fortfarande var mentalsjukhus. I slutet av parken finns ett café och där sitter jag nu i en berså. Dricker kaffe, läser lite bok, bloggar lite blogg och är helt kravlös. Tack livet för att jag blev sjukskriven på senvåren och inte senhösten.

Continue Reading

The shit that keeps on shitting

Tusen tack för era kommentarer på förra inlägget. Jag hoppas ni har överseende med att jag inte svarar just nu. För om början på veckan var tuff, så har slutet visat sig vara hela jävla Mount Everest av skit.

Skolstarten har varit skitjobbig, och det ser inte ut att bli bättre inom någon snar framtid. Igår fick vi dessutom ett mejl med information gällande Isak som vi gärna hade fått för ett halvår sedan. Han har haft det mycket jobbigare i förskolan än vi blivit informerade om och det har gått ut över andra barn. Detta har kanske inte alla, men många, vetat – dock inte vi. Utan att gå in på fler detaljer, kan vi lugnt konstatera att vi just nu genomgår den absolut värsta perioden under vår tid som föräldrar här hemma. Så idag har jag helt enkelt ägnat hela förmiddagen åt att fulböla, för vad annars kan jag göra? Ser ut som om jag har gått på för stark medicin alldeles för länge men vem fan orkar bry sig.

Usch för livet just nu. USCH.

Continue Reading

Hissyfit och carpe diem

Fascineras ständigt av hur olika två barn från samma livmoder ändå kan vara i grunden. Isak föddes med ett enormt närhetsbehov. Han ville amma i timmar under de första veckorna, och vägrade sova om han inte sov ovanpå oss. Karl låg vid tutten i max tio minuter redan från början, sedan kunde han ligga på en filt för sig själv och vara nöjd.

Karl var faktiskt så nöjd som bebis att han fick plattskalle och vi tvingades gå till sjukgymnast och börja med svindyra kuddar för att den skulle räta ut sig. Vilket den gjorde. Typ. I vissa vinklar så… 

Hur som helst. Ju mer jag tänker på dem som spädbarn, desto mer förklarar det hur de är nu. Karl, som förvisso kan få ett hissyfit om han inte får sitta i mitt knä, men som på det stora hela kör carpe diem genom hela livet. Och Isak. Lilla Isak som är en så känslig själ och kämpar hårt med varje motgång. Imorgon börjar han skolan och tycker att det känns ”mest jobbigt”. Hjärtsnörp. 

Continue Reading

Små tecken som skapar känslor av samhörighet

Ibland krävs det så otroligt lite för att göra en så himla glad. Som till exempel att en av föräldrarna vid besöket i Isaks förskoleklass hade omatchade strumpor med trasig resår och en fläck på sin cardigan. Ljuvligt! Jag själv märkte på vägen in att jag hade spillt tandkräm som blekt fläckar på mina brallor. Det kändes inte fullt så ljuvligt först, eftersom att jag känner oerhörd press på mig att se respektabel ut när jag träffar andra föräldrar. Men när jag träffade den nerkasade strumpan med trasig resår? Då kände jag banne mig att jag hade en allierad i sällskapet.

Över lag tycker jag att det är det som är sämst med föräldraskapet. Det vuxna samförståndet som ska finnas och som jag aldrig lyckas bli en fullständig del av. Visst finns det andra föräldrar som inte från början varit mina vänner och som jag tycker om. Men på det stora hela. Jag tycker att det är så oerhört jobbigt att vänja mig vid nya vuxna människor. Dessutom skrämmer människor som kan ta miljonlån för att köpa boende mig per definition. Och sådana finns det cirka en miljard av här (och väldigt många av dem har städhjälp, barnpassning och åker utomlands minst ett gång per år och lever på det hela taget inte alls som vi). Jag får sådana oerhörda mindervärdeskomplex, även fast jag inte vill ha deras liv själv. Jag vill bara få vara vuxen på mitt eget, ytterst ouppstyrda sätt utan att känna mig dömd.

Så ja. Det var fantastiskt att se den här mänskliga föräldern. Med en mörk strumpa och en ljus och någon form av frukostrest på koftan. Plötsligt känns hösten inte fullt så jobbig att tänka på. Fortfarande jättejobbig (herregud Isak börjar skolan!!!), men ändå.

Continue Reading

Inte så explosiv trots allt

Nu har jag läst ut Explosiva barn av Ross Green. En miljon tack för tipset om den! Jag ogillar i regel böcker om metoder och uppfostring av barn, men kan ändå inte låta bli att läsa dem. Ungefär som att min kusin inte kan låta bli att lyssna på Andres Glenmark även om han bara gör henne arg.

Den här boken var dock ingen Glenmark, utan den var faktiskt bra. Inte bara för att den fick mig att inse att min unge inte är så himla explosiv trots allt – utan mer för att den tar upp ett rimligt förhållningssätt till barn. Utan att för den sakens skull förminska eller fördumma föräldrar som ”inte lyckas”. Kan rekommendera den!

Nu är klockan 21.25 och jag ska lägga mig. Långt borta är fredagarna då jag orkade ta mig en sup efter jobbet och dansa till tre på morgonen (HUR orkade jag ens?). Kvällens prestation bestod av en egenkomponerad pizza med rostad sötpotatis, karamelliserad lök och fetaost. Efter den lade vi Karl i sängen och jag lade mig i badet med en syramask (min bästa nya hobby). Och ja. Det är fredag. Mer än så här orkar inte jag. God natt.

Continue Reading

När Isak fyllde sex år – sammanfattningen

Isak födelsedag inleddes med en minitårta gjord av plättar, grekisk yoghurt och honung och fortsatte med en morgon nästan helt utan bråk (KRYSS I ALLA TAK). Jag lämnade barnen, medan Alex konfiskerade en ofullständig Gustavsbergs Flora-servis från soprummet. Win!

På väg till jobbet lyssnade jag färdigt på Jag ger dig solen av Jandy Nelson (en definitiv fyra). Sedan jobbade jag. Två timmar in i arbetsdagen hände detta: SMÄRTA. Jag fick så mycket plötslig tandvärk att jag fick ställa in ett webmöte som varit planerat med folk från Grönland och Kanada i tre månader, till förmån för akutvård. Kul. Tre timmar senare kom jag ut från tandläkaren med ännu mer tandvärk än tidigare, fast med en nedslipad tand pga snedbelastning. Kul. Kul.

Bredvid tandläkaren låg Dunkin’ Donuts och vem är väl jag… köpte sex stycken. Köpte även ett självlysande solsystem till Isak och en liten katt till Karl på en leksaksaffär runt hörnet. Sedan åkte jag hem och däckade i soffan. Fylld av självömkan och ett käkparti som försökte lämna min kropp genom att värka sig loss.

Kanske inte ser så aptitligt ut i vårt gula ljus här hemma, men jag lovar. De var goda.

Kvart i två vaknade jag och hörde av mig till förskolan för att förbereda dem på att barnen hämtades tidigt. Hämtade barn, promenerade med dem hem i solen och smet in på biblioteket för att lämna en bok. Fick sju nya lån med mig hem. Som vanligt. Bland annat Martina Montelius senaste och en tidig bok av Meg Rosoff som jag inte alls kommer på vad den heter nu. Isak lånade en bok om världsdelar.

Hemma lyckades jag förhindra blodsockerfall hos alla med en påse äppelchips. Sedan ringdes tusen grattissamtal till Isak från släkten och sedan ville jag dö, för jag hade glömt att fylla på med smärtstillande.

Alex kom hem vid kvart i sex, med sushi enligt Isaks önskemål. Den kastade vi i oss, innan vi kastade oss över munkarna. Isak öppnade sina paket och resten av kvällen gick åt till att bygga solsystem, tågbanor och att träna tillsammans. Eller. Isak var med först, sedan tyckte han att det var tråkigt och då nöjde han sig med att fråga varför jag tyckte att saker var jobbiga. ”Det var ju jättelätt när jag försökte”. Tack för stödet FÖRSTFÖDDA BARN.

När Isak lagt sig ägnade jag en kvart åt svår nostalgi. För sex år sedan var vi kvar på BB. Isak var alldeles ny och jag levde i mjuk ovisshet om hormonpåslaget som strax skulle ta över mig och få mig att gråta oavbrutet i en vecka. Det var tider det..

Hå hå ja ja. Imorgon väntar en bokkväll med Sarah Perry och i förrgår släppte vi ett nytt avsnitt av En förbannad podd. I övrigt finns inget nytt att rapportera. Var så god:

Under odjurspälsen av Klara Krantz

The rest of us just live here av Patrick Ness

Till alla killar jag har gillat av Jenny Han

P.S I still love you av Jenny Han

Eliza och hennes monster av Francesca Zapia

Continue Reading

Explosiva ungar

Nu är vi hemma. Aldrig har fem timmar och tretton minuter i en bil känts så himla långa. Fick halsa en halvliter cola i ren desperation utanför Strängnäs för att inte somna bakom ratten.

Inför kvällen hade jag i vanlig ordning ett helt lass av planer, av vilka jag enbart har orkat fixa en tredjedel (lyckligtvis den del som innehöll ett långbad med ansiktsmask och hårinpackning). Sedan blev det bråk med Isak vid läggning. Som följd av det kom ett långt samtal om hur man är en bra vän och att pappa faktiskt inte alls är dum jämt. Utom när han inte låter mig förklara färdigt saker, utan måste avbryta för att visa att han också kan. Då är han faktiskt skitdum, men det var ju inte det som hade hänt nu så det kunde jag inte gärna ta upp.

Hur som helst. Efter vårt samtal var jag i alla fall tvungen att vara ängslig en stund. Även om jag egentligen vet att förklaringen är ganska så lätt (som sagt: fem timmar och tretton minuter i bil idag) så börjar jag ofta lista olika möjliga avvikande orsaker i huvudet när vi har bråkat för tätt här hemma. Idag började jag till och med googla, vilket vi alla vet är the big no no. Ännu mer big no no är att börja göra en massa snabbtester för att få fram en diagnos på sitt barn, så jag gjorde inte det även om jag faktiskt hittade två. Jag nöjde mig istället med att läsa en text om ”explosiva barn”. Sedan ställde jag mig i kö på tre olika böcker om ämnet på biblioteket.

Det är svårt att veta det där tycker jag. Alla vettiga föräldrar jag pratar med om konflikter i hemmet har liknande upplevelser som vi, men förskolan gav på sätt och vis en rätt dålig start för Isak och oss. Nästan fem år senare har jag liksom inte återhämtat mig från det. Jag hade gärna skrivit mer om det, men har ärligt talat svårt att veta hur jag ska göra det utan att hänga ut någon. Kort sagt så fick Isak en stämpel på sig som ”temperamentsfull” på en gång, av en person som nu har slutat. Och jag kan så klart se att han inte alltid varit ett proffs på att hantera konflikter. Fast jag har ju också sett att många av de andra ungarna har hanterat motgångar precis likadant som honom. Det vill säga; som en mindre katastrof. Eftersom att de är barn. Och inte har lärt sig hur man gör än. Ändå verkar temperamentet vara det som fick bli Isaks grej. I slutändan kan jag undra hur många utbrott som triggas av händelser och hur många som triggas av omgivningens förväntningar.

Med detta sagt. Jag är ganska intresserad av barnuppfostran och mental utveckling hos barn och läser gärna mer om det, även om mycket av de som finns att läsa ofta utvecklar spontan pms hos mig. Det ingår väl i min uppgift som förälder att dessutom alltid oroa mig för om vi sabbar våra barn eller inte. Så ja, jag tar risken den här gången. Även om ingen av våra ungar i slutändan kanske är explosiv kan det väl liksom inte vara fel om vi blir bättre på konflikthantering här hemma. Känns som ett område med ständigt förbättringspotential.

Och ja. Säg gärna att jag inte är ensam med att ha konflikter med en nästan sexåring flera gånger om dagen, vissa dagar. Så kanske jag blir lite mindre ängslig.

Continue Reading

Mamman som födde jättebebisen

Såg en nyhet om att ett barn som fötts nyss vägde 6,3 kilo. Mamman var glad, för barnet var ju friskt. Om hon bara vet vad som väntar tänker jag, men det gör hon kanske eftersom att detta har blivit en nyhet?

Mina barn vägde inte 6,3 kilo. Däremot 4,8 respektive 4,7. Ganska skönt att de inte var underviktiga om de skulle få RS eller vinterkräkis eller vad som helst som bebisar kan få och som drabbar dem hårt. Sedan tyckte ju jag att de var hur små som helst, men redan inne i förlossningssalen fick jag veta vilka jättar de var. En undersköterska var till och med tvungen att komma in och hälsa på mig, mamman som fött jättebebisen (som senare namngavs Isak). Efter det har det rullat på. Kommentarer om att jag väl har behövt göra knipövningar efter och många ”AJ, sprack du?” har det ju blivit från både kända och okända. Likaväl som ett par ”ojojojojoj då blev det väl kejsarsnitt, jaså inte AJAJAJAJ ont i snippan?” För ni visste väl att normviktiga barn inte gör ont att föda? Jaså inte? Nej, men på folks kommentarer verkar det ju faktiskt som att det är så.

När jag väntade Karl hade jag ångest på slutet för att magen växte så fort och han aldrig kom ut och jag var så trött och att jag verkligen, verkligen inte ville ha ett varv till av halvbekanta som pratar om knipövningar och ojojojar över mitt underliv. Men det fick jag oavsett vad jag önskade mig. Tydligen föder alla utom jag och folk i tidningar jättesmå barn. Annars hade väl inte en på två som frågat om födelsevikt känt sig tvungna att komma med ett onödigt utlåtande efter?

Nu är det inte så mycket om mig längre hur som helst, utan om mina barn direkt som kommentarerna kommer. Särskilt om Karl. Folk lyfter honom och stånkar överdrivet, hänvisar till att han är välgödd och att deras barn inte drog hans storlek förrän de var minst ett år äldre. Jaha? Ja. Vad svarar jag på det?

Knäppaste kommentaren var nog ändå hon som påpekade, med huvudet beklagande på sned, att jag aldrig skulle få uppleva hur det känns att ha ett riktigt litet barn. Jag gissar att hon är en av de miljoner som drar paralleller mellan liten och söt, men det ursäktar ju faktiskt inget. Att ha ett alldeles för litet barn är nog dessutom många gånger jobbigt, om det beror på en allt för tidig förlossning.

Hur som helst. Det finns ju betydligt värre saker att gå igenom med barn, men ibland blir jag faktiskt lite trött, som ni kanske förstår. Folk som å ena sidan absolut inte förstår varför det ska vara så mycket fokus på kropp för vuxna, har många gånger samma fokus när det kommer till mina barn. Jag tänker att det helt enkelt vore ganska trevligt om det inte var så. Och att det vore skönt att slippa få kommentarer om statusen på mitt underliv efter respektive förlossning. Alltså jätteskönt, vore det faktiskt. Att slippa det.

Continue Reading

Plötsligt en dag händer det

Okej. Helt ärligt var detta i fredags och inte idag, men chocken har hållit i sig ända till idag: vi hade inte en enda konflikt innan halv sex i fredags! Halv sex PÅ KVÄLLEN. Ingen ilsken nästan tvååring som tar brorsans leksaker. Ingen frustrerad nästan sexåring som sliter i legobitar som sitter fast. Inga syskonbråk. Inga mammabråk. Och då var jag ensam med barnen större delen av dagen på grund av planeringsdag på förskolan. Vi överlevde frukost, bibliotek, Coop och städning som vänner. JAG FICK TILL OCH MED DRICKA VARMT KAFFE OCH LÄSA I MIN BOK OSTÖRT I FEMTON MINUTER. Miraklernas tid är då inte förbi. Ni som vet, vet. Som det heter.

 

Continue Reading

Isaks hår

Jag klippte Isaks hår fram tills i somras. Från början fick han en redig pottfrisyr (med undantag för den enda gången Alex klippte honom i någon konstig hockeyfrilla och därmed förbrukade allt förtroende gällande hårklippning). Sedan blev det en prins Valiant-frisyr och prins Valiant blev efter det, på egen begäran, långt hår. Isak ville både vara Emma Sara Oliva och se ut som mig.

Detta långa hår blev snabbt en källa till ack så många kommentarer. Både vänliga om hur långt, fint och tjockt det var, och mindre fina om hur jobbigt långt hår är för barn (underförstått: pojkar). Sedan kom så klart även frågor och antydningar om att det är jag som tvingar Isak att ha långt hår. I egenskap av att jag är feminist, antar jag. Det gör jag inte i alla fall. Jag tvingar inte honom till något annat än att klä sig efter väder när det kommer till vad han har på huvudet.

Vi uppmuntrar och har alltid uppmuntrat Isak att välja både kläder och frisyr själv. Det är det inte alla föräldrar som gör till sina barn, vet jag – eftersom att de har sagt det till mig. Ändå gissar jag att de inte får frågan om de ”tvingar sina barn att se ut så där” hälften så många gånger som jag. Eller vi. Fast mest jag. För det är ju ingen som tror att en pappa klär sin unge sådär, när ungens mamma är en rabiat feminist.

Det mest störande är att det inte bara är till oss föräldrar som folk har valt att vädra sina åsikter, utan allt från halvbekanta till närmare släkt har gått direkt på Isak och försökt övertala honom att klippa sig. För att det är mer praktiskt med kort hår. För att hans hår är jobbigt att borsta. För att folk helt enkelt inte kan vara tysta. Som tur är har Isak varit mycket bättre än jag på att skita i det här. Jag är nämligen fortfarande sur över många kommentarer och inte minst för den gången när han kom hem med en nyklippt lugg efter en barnvaktning. Vi hade kämpat med klämmor och tålamod under ganska lång tid för att luggen skulle växa ut, och fick nu börja om. För det var vad Isak ville. Ha långt hår och lång lugg och kunna sätta upp allt i en likadan tofs som mig.

Det som till slut fick Isak att vilja klippa sig var att jag bytte frisyr. Då tog vi honom för första gången till frisören. Det var i somras och han fick en page. Sedan kom hösten och någon gång i november blev Alex Isaks idol istället för jag, och då sade Isak att han ville klippa av allt sitt hår, för nu ville han se ut som sin pappa. Så då fick han det och nu har någon typ av femtiotalsbarnsfrisyr. Som både vi och han tycker om – precis som vi gjorde med hans långa hår.

Reaktionen? Isak får så otroligt mycket uppmuntran från personerna som ville att han skulle klippa sig att jag blir förbannad. Jag vill inte att han ska lära sig att han är en duktig pojke för att hans hår är kort. JAG VILL INTE. Samtidigt vill jag så klart att han ska känna sig glad och stolt över att han går sin egen väg. Men jävlar vad det är svårt att erbjuda den där egna vägen i värld av normer. Känner mig utmattad hela tiden.

Continue Reading
1 2 3 5