I had the time of my life!

För ett tag sedan frågade Kattis vad jag hade för planer den 29 april. Vet ni vad som är himla trevligt nu, jämför med när jag bodde i t.ex. Malmö? Att jag kan svara ärligt på frågan och säga att jag inte har några planer, om jag inte har det. Förr i tiden tolkades nämligen alldeles för ofta svaret ”inga planer” som att jag automatiskt var tillgänglig till att utföra tjänster åt andra. Typ flyttar, hundpassningar, städningar och allt möjligt annat relativt jobbigt som folk inte ville göra själv. Svarade jag ”inga planer” svarade jag också ”ja” till att lägga min tid i andras händer. Trots att ”inga planer” kan vara en plan i sig. Ja. Jag blir fortfarande väldigt sur när jag tänker på en del människor som passerat mitt snart fyrtioåriga liv, och så lär det nog fortsätta ett par år till. Men nu skulle det inte handla om folk som gör mig sur här. Nu ska det handla om en av dem som gör mig väldigt glad.

Så. Jag svarade ärligt att jag inte hade några planer den 29 april och i och med det fick jag en fantastisk plan! Kattis hade nämligen kastat sig över bokningen av två biljetter till en Dirty Dancing quote and sing along på Bio Rio så fort de släpptes! Och den första hon tänkte på att ta med var mig! Alltså! HUR fin vän är inte den som gör så? Går inte ens att beskriva.

Igår var det den 29 april och jag firade detta med extra mycket smink och en klänning i Dirty Dancing-anda som jag alltför sällan får anledning att använda. Dessvärre ej på bild i sin helhet, eftersom att jag aldrig kommer ihåg att ägna mig åt ootd-bilder. Efter en förpärla hos mig med bubbel och banoffee (paket till Kattis eftersom att jag fortfarande inte gett henne födelsedagspresenterna hon skulle ha fått i december) gav vi oss av till Hornstull och Bio Rio och hade ta mig fan the time of our lives. Dirty Dancing var precis lika bra som den är varje gång jag ser den, om inte ännu lite bättre eftersom att vi nu kunde sjunga med ohämmat i alla låtar och även skrika ut våra bästa repliker i en biosalong. Hemma gör jag ju detta varje gång jag ser filmen.

Publiken var lite seg. Jag gissar att det är mer drag i detta en lördag eller söndag. Men vem fan bryr sig. Dirty Dancing är en film med så många lager. Feminism, klassproblematik, nya traditioner som krockar med gamla och mitt i allt detta: Patrick Swayze, Jennifer Grey och Cynthia Rohdes i tidernas bästa casting. Och soundtracket! Och miljöerna! Och Lisa! Vad finns det att inte älska med den här filmen? Obs: kommer ni på något får ni inte svara. Jag är inte öppen för analys i det här fallet.

Allt som allt: den 29 april var en väldigt bra dag att inte ha några planer på.

Slumpmässigt matchade överdelar.
Continue Reading

När de egna sömnproblemen inte räcker

Nej men jag hatar tydligen att sova, för trots att jag inte klarar skräck längre sade jag ja när brorsan frågade om vi skulle se den här som ”nog inte var så äcklig”:

I ungefär tio minuter tittade jag. Sedan var jag tvungen att googla slutet, för att se hur bra allt skulle sluta. ”Bra”. Det var ungefär trippelt så obehagligt att läsa om filmen, som att faktiskt se den. Så nu kommer jag inte våga sova i ett hus med speglar i någonsin igen. 

Till mitt försvar så hade jag inte sett filmaffischen innan vi började kolla, och jag tyckte att min bror sade att den hette Kockhula. Hur obehagligt kan något som heter Kockhula vara liksom? Förmodligen inte ens hälften så obehagligt som något som heter Oculus. 

Continue Reading

Dålig film – ett objektivt inlägg

Jag har väldigt svårt för pekoral. Nu går det så klart att diskutera vad som är pekoral och inte, men om vi säger som så här: jag avskyr krystade historier om ”möten mellan människor som formar varandras liv” eller ”det fina i relationer mellan olika individer” eller, för den delen, filmer med människor som håller en lång monolog om sitt känsloliv. Gärna under berusning. Gärna med klump i halsen. Gärna med brusten röst på slutet. Alltid en karl, va? Som kommer i kontakt med sitt känsloliv. Blir vansinnig bara av att tänka på det. Varför gör människor den här typen av film? Har de inget bättre för sig?

Eventuellt sårar jag någon nu, men tro mig när jag säger detta: jag glider hellre med nakna knän över ett gymnastikgolv än tvingas se om the Garden state, You and me and everyone we know, the Station agent eller Into the wild igen. Jag har blivit beskylld för att inte gilla indiefilm, men stämmer inte. Jag gillar många indiefilmer – jag gillar bara inte dålig indiefilm och om jag får ge en högst objektiv reflektion här, så är samtliga av dessa filmer jag nämnt exempel på jättedålig indiefilm.

Den sista av de där filmerna, Into the wild, rör ofta upp känslor här hemma. Jag förtränger jämt att Alex gillar den på riktigt, och har oftast hunnit reta upp mig över hur dålig den är innan jag kommer på det. Jag förstår bara inte vad som är så gripande med att en djupt osympatisk människa, åker ut i skogen och får skylla sig själv (fast innan han hamnar i skogen, hamnar han så klart i ”möten mellan människor som formar hans liv”). I HUNDRAFYRTIOÅTTA MINUTER (enligt IMDB, jag såg aldrig färdigt filmen, eftersom att jag värderar min tid alldeles för högt). Saken är att de allra flesta jag känner som har sett den, gillar den. Till och med sympatiska människor (till och med ALEX). Jag förstår inte? Varför gillar ni filmen? Hur kunde Sean Penn göra det här mot oss? Varför gillar så många You and me and pekoral is all we know? Hur kan Zach Braff få göra mer film och tv efter the Garden State? Så många frågor, så lite tid att reta upp sig på varenda en av dem. Jag orkar inte.

Det var bara det jag ville säga.

Tack för visat intresse.

Ps. Om ni vill ha tips på väldigt bra och gripande film så kan ni se Hilary and Jackie eller In the name of the father.

Ps. Ser hellre alla jättedåliga indiefilmer jag har nämnt i det här inlägget igen, än tvingas se något som Lars von Trier gjort efter Riket.

 

Continue Reading

Varför jag inte känner för att kolla på True Detective

Jag gillar både Woody Harrelsson och Matthew Mackahonyview (var det så svårt att ta ett artistnamn som går att stava?) så när jag fick reda på att de skulle spela i en serie tillsammans så blev jag först sjuhuhuuukt peppad. Bland annat för att detta kanske äntligen skulle bli tillfället då jag en gång för alla skulle lära att mig att skilja dem åt.

Men. Så kom detta men. Varje gång jag har frågat dem som sett True Detective om kvinnorna i serien så har jag fått veta att de för det första är underrepresenterade och för det andra bara dyker upp i form av prostituerade, sexobjekt eller lik. Vilket får mig att känna omedelbar avpeppifiering. Hur många gånger har jag sett en serie eller film med det temat? Typ en triljard. Så. Det finns hur många serier och filmer som helst som jag vill se – varför ska jag prioritera ytterligare en där kvinnosynen är lumpen? Samt: behöver Isak få en bild hemifrån av att ”när du blir äldre finns bara män på tv och döda kvinnor eller kvinnor som män vill ligga med eller både och”? Jag vet att han inte ens är två (det var ju jag som födde honom va), men det ska ju börjas i tid så att säga.

true-detective-poster-16x9-1
Typiskt scenario.

Jag följer inte bechdeltestet slaviskt, men jag kan inte riktigt välja bort det. Jag kan inte se utan genusglasögon. Det är liksom inte så mycket ett val, som min allmänna inställning till livet. Jag blir helt enkelt direkt ointresserad av ytterligare en serie på temat ”sköna snubbar är sköna” eller ”snubbar will be snubbs” eller bara ”snubbar”. Jag blir även direkt ointresserad av ytterligare en fantasivärld som bygger på gamla unkna normer (Game of thrones) samt av allmän misogyn stämning oavsett zombies (the Walking dead).

Jag säger inte att en serie är bra bara för att den passerar bechdel (klarar till exempel varken av Girls eller Sex and the city eller Ally McBeal för den delen, åh hur irriterande var alla i den serien?). Jag säger inte att en serie är dålig för att den inte passerar bechdel. Kollar som sagt på Supernatural en hel del. Däremot så kommer jag förmodligen inte börja titta på en serie till där jag redan från början vet att det enda den går ut på är att skildra mäns liv genom mäns ögon. Och råkar jag börja titta på en sådan serie så måste den ha något annat som gör att den håller än temat ”lite sorglig snubbe som får sympatier för någonstans är han ändå skön”.

True Detective är säkert en fantastisk serie, men alltså mäns historia, påhittad eller verklig – jag har sett den en miljard gånger. Det räcker nu. Det är bara det jag menar. Analysen är egentligen inte djupare än så. Sedan kan ni andra göra precis som ni vill.

Continue Reading

Jag har gjort er en tjänst!

Jag har sett the Hobbit så att ni slipper. Och har ni redan hunnit se den (vilket ju vore fullt möjligt eftersom att den har funnits i typ ett år) vill jag beklaga samt fråga om det finns någon stödgrupp för oss som gått igenom det här? Jag blev ju varnad innan, det blev jag. Å andra sidan blev jag det för Men in black III också och till den hulkgrät jag ogenerat och inlevelsefullt (samt skällde på Alex för att han inte gjorde samma sak). Inte så himla lätt att veta vad som väntar bakom ett varnande finger faktiskt.

För övrigt? Imorgon åker jag hem från Örebro och så här ser min favoritklänning ut:

20131109-205250.jpg

God natt!

Continue Reading

Lördag och strumpstickning vol. 2

Eftersom att jag tydligen aldrig lär mig hur uttråkad jag blir av machoaction föreslog jag att vi skulle se Pacific Rim ikväll. Om vi säger så här: jag har sett den nu så att ni slipper – ni kan tacka mig sedan. Eller jag såg ju inte hela eftersom att en svår uttråkning slog till när jag insåg att det bara fanns en kvinna med och att hon var tvungen att kompensera sina slagsmålsskills med en skör personlighet. Samt: väldigt trött på att se film som helt och hållet spelats in framför blåskärm (eller grönskärm eller vad nu datan kräver för skärm för att göra om allt till effekter). Så för att inte flimmer och irritation skulle utlösa ett epileptiskt anfall tog jag upp strumpstickningen igen. För den gör ju inte mig irriterad… Hur som helst – hittade gammalt fint garn i gömmorna och ett mönster som går att följa – så nu kanske Isak kan få sina raggsockar trots allt. Skulle ju vara himla skönt faktiskt – så att han slipper bli en sådan där barfotahippie.

20131019-221508.jpg

Continue Reading

Jag vet att Bechdel-testet inte är ett mått på om en film är bra

MEN JAG ORKAR INTE FLER FILMER SOM INTE PASSERAR! Från och med nu kan jag bara acceptera Loranga, Masarin och Dartanjang – men alltså hellre helt frånvarande kvinnor på skärmen än ett fåtal porträtt som bara finns med för att en snubbe inte kan existera i en film på två timmar utan att vilja komma till minst två gånger. Det är liksom inte det att filmer bara inte passerar längre, utan de som inte passerar verkar ha gjorts av män som hatar kvinnor. Så jäkla trött på detta. Vill se på fräsig action utan trams. Såg Stand up guys igår (som inte handlade om standup) och hur mycket jag än tycker om Christopher Walken kunde jag inte göra annat än muttra och välja stickningen framför ytterligare en film om män i övre medelåldern som tänder på unga tjejer (jaja, den handlade väl om lite annat också men detta var ett genomgående tema). Alltså skärpning nöjesfilmvärlden!

 

 

Continue Reading