Systerskapet… hashtag: inte alla kvinnor

Okej – låt mig först klargöra en sak. Jag går själv ofta med systerskapet i bakhuvudet. För mig innebär det att jag till exempel hellre uppmärksammar kvinnor än män (som ofta uppmärksammar sig själv så himla mycket ändå), att jag gärna stöder kvinnligt skapande, att jag gör en ansträngning att välja kvinnodominerad kultur där jag märker en obalans i mina val. Om du vill se en film med ett störigt sällskap, så välj mig. Jag kommenterar friskt och gärna om bristen på kvinnlig representation varje gång jag ställs inför den. Jag ser även till att alltid argumentera emot i de fall där någon per automatik ser ner på kvinnliga författare, skådespelare, chefer eller vad de nu är, enbart på grund av att det är kvinnor. Konstruktiv kritik är så klart konstruktiv kritik och den bör i det längsta bevaras. Men då vill jag gärna förstå det konstruktiva i kritiken också.

Däremot innebär inte systerskap för mig att jag per automatik älskar allt som kvinnor gör, och det betyder inte heller att jag älskar kvinnor bara för att de är kvinnor. Gör kvinnor saker jag inte tycker om så väljer jag bort det. Finns det ett värde i att kritisera det de gör, så kanske jag gör det. Eller så skiter jag i vilket. Kvinnor är människor och människor är as i olika stor utsträckning. Jag gillar inte as.

Jag har aldrig lyckats vara en del av ett feministiskt nätverk till exempel. Några gånger har jag gått ur själv eftersom att det i grupper av kvinnor, precis som i grupper av vem som helst, finns personer som vill dominera. Ofta en person som kanske inte är så himla trevlig, men som sätter sig själv över alla andra. Vilket medför att vissa bara vill slicka uppåt medan några av oss går ur eftersom att vi antingen inte vågar säga emot, eller helt enkelt bara tröttnar.

I andra grupper har jag varit helt ointressant som person. Att tro att det går att starta en grupp enbart på grund av att du är kvinna och sedan ska andra kvinnor komma in och så ska systerskapet helt magiskt göra så att vi alla ger varandra stöd, ja… det kanske den som redan har ett kapital i sociala medier kan göra. Men då får den personen samtidigt blunda för att halva gruppen innehåller personer som aldrig får eller gör sin röst hörd.

Att tro att systerskapet helt enkelt förenar oss som kvinnor känns bara så jävla naivt. För kvinnor röstar också på SD och kvinnor stödjer också patriarkatet till fullo och kvinnor är som sagt också, precis som vem som helst, egna och komplicerade individer med olika historia, diagnoser, uppfostran och liv. Och det skapar krockar. Och det är okej. Men jag kan liksom inte känna PRAISE när folk i mina kretsar helt blint hyllar systerskapet och får det att låta som om det är något för alla kvinnor. För det är det inte. Även ni som hyllar skulle välja bort kvinnor på grund av saker jag skrivit ovan, eller andra anledningar, så sluta låtsas. Ni gillar systrar, men bara ERA systrar. Jag kan liksom inte ta ytterligare en grupp av framgångsrika kvinnor i nystrukna blusar som hyllar systerskap på allvar. För utanför står det en mindre framgångsrik kvinna i sliten trikå som inte får komma in. Jag skulle kanske inte själv släppa in henne – även om jag tenderar att gå klädd i sliten trikå betydligt oftare än nystrukna blusar.

Och med detta vill jag säga att jag är så himla vilsen i min feminism just nu. Jag  vill så gärna organisera mig, men jag passar inte in någonstans. En elva år gammal bild på mig själv får representera det. Tack för visat intresse.

Continue Reading

Tips på sommarläsning, hela året runt: Moxie av Jennfier Mathieu

Hälften av ungdomsboksläsarna är vuxna, läste jag någonstans alldeles nyligen. Vet inte om det stämmer, men jag är i alla fall en av de vuxna som läser ungdomsböcker oavsett hur många vi är. Jag älskar ta mig fan en välskriven ungdomsbok nästan mer än en bok som riktar sig till en mer vuxen publik (dock är det himla luddigt med de här ålderskategorierna på böcker – minst lika många unga läser ju ”vuxet” som tvärtom). En bok som jag läste ganska nyligen var Moxie av Jennifer Mathieu. Den här lilla rackaren recenserade jag förvisso i avsnitt 74 men jag tror att jag måste skriva om den här med.

Jag läste den egentligen av en slump när jag fick hem den som recensionsex och inte kunde släppa den – men jag funderar faktiskt på att beställa hem den på engelska och läsa om den. Moxie är nämligen en bok som lyckas få igång alla känslor hos mig. Boken fångar, med ett ganska enkelt språk, frustrationen i att växa upp i ett samhälle som tystar tjejer och lyfter pojkar, samtidigt som en lite introvert tjej får vara den som tar plats.

Just att introverta, eller blyga, tjejer (ja faktiskt killar med) får ta plats i litteratur som är åt det feministiska hållet vurmar jag verkligen för. Jag är så himla trött på trenden att tjejer tvångsmässigt ska visas som tuffa, platstagande och framåt både i litteratur och i sociala medier så till den grad att även riktigt rövigt beteende hyllas. Ja jag förstår varifrån det kommer. Jag fattar att man vill göra motstånd mot föreställningen att flickor i grunden är blyga och väna varelser genom att visa på motsatsen. Till viss del håller jag med om att det ska göras. Men när bara motsatsen visas osynliggörs den tysta, blyga tjejen IGEN. Jag är så trött på att samhället hela tiden ska gå mot att den som hörs mest vinner, oavsett om det är feminister eller bara folk som älskar mäns framfart i samhället som skriker. Fan lägg av. Lyft fram de blyga. Våga lämna plats åt dem som inte hörs. Slut bre er bara för att ni vågar! Så. Nu var det sagt. Åter till boken.

Moxie handlar om Vivian som fått nog av sexismen i hålan där hon bor. Men Vivian är inte tjejen som är van vid att ta plats, eller som ens vågar höras. Inspirerad av sin mammas forna Riot Grrrl-dagar skapar hon ett feministisk fanzine där hon uppmanar till kamp mot det sexistiska skitsamhället. Det är en bok som sjuder av kamp, och om du är som jag och verkligen uppskattar lite aktivism i vardagen – då vågar jag säga att du kommer tycka om boken. Jag skrattade, jag grät och jag ville stundom skrika i frustration när jag läste. Även om den tappar lite på slutet, och även om jag kanske hade önskat att författaren hade vågat ta sig lite mer språkliga utmaningar (kan dock vara översättargrej) så kan jag inte släppa boken. Alltså det sjuder fortfarande i mig av kamplust så fort jag tänker på den.

Har ni inte redan fixat bokhögen för sommaren: se till att skaffa den här. Har ni fixat bokhögen? Se till att lägga den här överst. Den är så värd att läsas! Jag hoppas verkligen att den bli obligatorisk litteratur för alla som går första året på gymnasiet. För att citera mig själv från blurben jag precis hittade hos Gilla böcker (blir så himla fnissig varje gång jag ser en sådan):

”Jag tyckte verkligen, verkligen, verkligen om den här boken … jag grät av kamplusta … jag älskade den!” Sofia, En förbannad podd

Continue Reading

Internationella mensdagen 28 maj: #absentforgirls

Den här balansen i att vara inkluderande utan att samtidigt skriva haranger av ursäkter och förklaringar tycker jag är svår. Jag skriver ofta om inlägg flera gånger för att jag till en början försöker inkludera alla utsatta grupper i det jag skriver. Sedan läser jag igenom, tänker att någonstans måste jag ju ändå ha förtroende för att ni som läser kan tänka själv och tar bort. Bara för att alla inte alltid nämns så innebär det inte att jag skiter i dem. Sedan blir jag ändå obekväm. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Känner mig korkad, egoistisk och dum. Jaja. Den ständiga kampen inombords. Jag kände i alla fall efter att jag hade skrivit mina mensinlägg att jag kanske framstår som okänslig och privilegierad. Det var inte meningen. Därför blir jag glad över att Plan International Sverige mejlade mig efter inläggen och berättade om Internationella mensdagen den 28 maj och initiativet #absentforgirls. Så här skriver de:

Vi hoppas du vill vara med och uppmärksamma mensdagen med oss genom att delta i #absentforgirls på internationella mensdagen 28 maj!

Vi uppmanar svenska kvinnor och tjejer att utebli från aktiviteter och sociala medier på måndag 28 maj i solidaritet med alla de flickor som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. 800 miljoner flickor och kvinnor har mens varje dag, ändå är frågan nästan ignorerad på den politiska dagordningen, inte minst internationellt. Vi kräver att den svenska regeringen tar sitt ansvar och bidrar till bryta tabun och lyfta mensen som en central fråga för flickors rättigheter och global utveckling.

Bakgrund 
Miljontals flickor och kvinnor tvingas stanna hemma från skola och arbete på grund av tabun, sociala stigman och trakasserier kopplade till mens, samt brist på rent vatten, mensskydd och fungerande toaletter. På många platser ses också flickors första mens som ett tecken på att hon blivit kvinna och därmed redo att sluta skolan, gifta sig och bli mamma – även om hon bara är tio år. Mens och menshygien är en nyckelfråga för flickors rättigheter och måste upp på dagordningen!

Hur kan jag delta?
Ladda ner bilden #absentforgirls. Den 28 maj postar du bilden på sociala medier och berättar varför du kommer utebli och från vad. Använd #absentforgirls och hänvisa till Plan International Sverige @plansverige om du vill.

Såhär kan du skriva i sociala medier

Twitter: Idag är jag #absentforgirls i solidaritet med flickor världen över som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. Utebli du med eller stötta @plansverige i deras arbete för flickors rättigheter.

Instagram och Facebook: Idag på internationella mensdagen är jag #absentforgirls i solidaritet med de miljontals flickor som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. På många håll i världen blir bristen på toaletter och svårigheterna att sköta sin hygien under mens ett hinder för flickor och kvinnor att kunna delta i samhällsliv, skola och arbete. Det är något @plansverige försöker motverka och du kan vara med och sätta mensen på agendan genom att dela den här bilden.

Varför är det här viktigt?

Så här kan situationen se ut för flickor när de har mens:

  • I skolan saknas papperskorgar på toaletterna och Joy gömmer den använda bindan hårt i handen när hon går över skolgården.
  • Maya har inte råd med mensskydd utan använder en trasa från en gammal skjorta som binda. Varje kväll försöker hon skrubba den ren från blod i det lilla vatten som finns i hushållet, utan att någon ska märka.
  • En gång blödde Fatima igenom sin kjol i skolan. Pojkarna skrattade och trakasserade henne. Efter den gången stannar hon hemma från skolan under mensen.
  • När Ana fick mens första gången var hon elva år och trodde hon höll på att dö, men föräldrarna berättade att hon nu var redo att sluta skolan, gifta sig och bli mamma.

Läs mer på: https://plansverige.org/absentforgirls/

Continue Reading

Vuxenvinkel på mensen

Jag hade lite mer att säga, insåg jag.

För mig är mens en kroppsfunktion som somliga har, andra lider av och somliga aldrig kommer att få, av olika anledningar. Om jag kämpar för något i den här frågan, så är det att det ska få vara så. En kroppsfunktion. Inte något överdrivet äckligt, inte något fantastiskt kvinnligt, utan något neutralt som drabbar olika människor olika hårt.

Givetvis vill jag att varje individ som behöver stöd ska få det, och jag hoppas att de som får sin första mens inte ska behöva känna skam och rädsla. Bara för att jag själv hade turen att slippa det, är jag inte dummare än att jag fattar att alla inte har haft eller kommer att ha det så lätt. Det är klart att det kan vara både speciellt, spännande och skitläskigt att plötsligt börja blöda. Det är klart att inte alla bor på platser där mens inte är skambelagt. Däremot känner jag inget självklart systerskap i att andra människor jag som vuxen träffar också får mens ibland. Men. Jag har insett att jag är extremt oromantisk i mycket, och frågan om mens och systerskap går definitivt in där.

Hemma ligger mina tamponger synligt i badrummet. Det är egentligen inget aktivt, politiskt beslut. Det är mer av lathet. Eftersom att min mens är så oregelbunden vet jag aldrig när den slår till och jag orkar inte behöva rota efter tamponger långt ner i en låda när läget är akut. Isak började fråga om dem redan när han var tre men misstog dem lite olyckligt för något som skulle upp i rumpan, som Alvedon, i början, trots mina försök att förklara. Nu har det dock ordnat till sig. Så man kan väl säga att en bonus med min lathet är att mina barn tidigt lär sig om om den här kroppsfunktionen.

Här kanske någon tycker att det är en bra idé att vara öppen med byten av mensskydd inför sina barn och om jag bara hade varit det, så hade Isak fattat hur en tampong används på en gång. Så kan det vara för somliga. Jag tycker själv att det är en bra idé att jag  tar ut min fulla rätt att få byta mensskydd ifred. Mina barn behöver precis som de flesta andra barn lära sig att förstå rätten till integritet.

För mig har det i alla fall varit självklart att prata om mens med samma öppenhet i hemmet som jag gjorde även innan barn. Jag pratar inte om mens om det inte finns en anledning, men förvånansvärt ofta finns det en sådan eftersom att jag har ganska jobbig pms. Däremot skulle jag inte sätta mig på en jobbmiddag och prata om mens, inte heller skulle jag vara särskilt intresserad av att höra någon annan berätta om sin just då. Jag vet att det av vissa anses vara någon slags ofeministisk prydhet att inte göra det. Och vet ni vad? Jag kan faktiskt leva med det. Jag inser varje gång jag går in på internet att jag misslyckas med så himla mycket. Barnuppfostran, etiska matval och i feminismen säkert tusen gånger om dagen. Skulle jag bry mig om allt, skulle jag till slut inte våga ha åsikter. OBS: det innebär inte att jag aldrig ser anledning att rannsaka mig själv, det gör jag ofta. Men när det kommer till samtalsämnen vid jobbmiddagar, så kommer mens inte finnas med på mina konversationskort.

Så. Det var det om det. Någon som har något att tillägga?

Continue Reading

På varsin sida av skalan

Sak jag HATAR med att ha uppfostrats till kvinna: ansvarstagandet. Jag är SÅ trött på att känna att jag måste ta ansvar för saker som egentligen ligger på andra. Det är som att jag tagit ett gift som tar över all rimlig insikt om att lämpa över saker dit de hör hemma.

Dock finns det en sak jag hatar ännu mer. Män som uppfostrats till att ducka för ansvar. Och allra, allra mest hatar jag män, som efter två månader av duckande svarar på min irritation med ”ta det luuuugnt. Det är inget att stressa upp sig för. Stress, Sofia, det är en dålig känsla”. JAHA? MENAR DU?? Ja det kanske är lätt att resonera så för den som inte tar något som helst ansvar. Tyvärr tillhör jag gruppen på andra sidan av den skalan.

Är det så jävla KONSTIGT att kvinnor bränner ut sig fortare än män?

Ps. Detta har inget med min relation att göra. Skulle aldrig stå ut i en relation med någon där bristen på ansvarstagande är en så utpräglad del av karaktären.

Continue Reading

Den lågintensiva kampen i hemmet

Internationella kvinnodagen är över och världen har återgått till sin gamla vanliga sörja. Inte för att jag tror att män slutade slå kvinnor igår bara för att det var internationella kvinnodagen, men kvinnor gavs i alla fall större plats i flödena vad jag kunde se.

Jag själv var inte jätteengagerad igår ska erkännas. Jag gick in i några diskussioner och skrev att jag kan se att människor svälter även om min kyl är full med mat, som svar på att somliga inte tycker att det är ojämställt i samhället för att de själva eller kvinnor de känner tjänar lika mycket som män. Men någon demo blev det inte. Det blir det sällan nu för tiden.

Hemma pågår däremot den lågintensiva kampen dagligen. Jag berättar om världen för Isak på samma sätt som jag hoppas att jag gjort för en dotter. Om att samhället inte alltid är snällt mot tjejer och inte heller alltid mot killar. Att det är okej att gråta, att man ska vara snäll, att det är bra att prata om det man känner (även om jag själv inte är en jättebra förebild just där), att det är bra att säga ifrån när man är arg, att det är ok att se ut som man vill så länge man mår bra, sparka uppåt inte neråt och ja ni som vet, vet helt enkelt hur en slipsten ska dras.

Vi lyssnar mycket på feministisk musik och läser övervägande litteratur med tjejer i huvudrollen. Hans favoritbok just nu är till exempel Godnattsagor för rebelltjejer. Jag är väl glad så länge det varar helt enkelt. För jag tror att det kommer bli så mycket svårare när han börjar skolan. Men jag hoppas, hoppas, hoppas att det får fortsätta vara som det är på hans förskola när han växer upp. Att tjejerna inte tystas och att barnen lär sig att ge plats åt varandra. Och att han får lov att vara den känsliga själ han faktiskt är i rosa, blått, glitter och brandbilar. Utan att någon idiot ska försöka få in honom i ett fack. Och att han inte blir den idioten själv för all del. Ja herregud, the struggle is real. Det är väl allt jag har att säga egentligen.

Continue Reading

Kulturrapport vecka 8, 2018

Inläggsbild från lindex.se

Veckan som gick var en himla trött vecka faktiskt. Därför gjorde det inte jättemycket att det blev vab i fredags. Karl hade över fyrtio graders feber och ville enbart ligga ovanpå mig. Så vi låg så i soffan typ hela dagen, med små vätskepauser då och då. Hur som helst. Så här såg kulturveckan ut:

Läste: Efter en sväng till biblioteket i lördags fick jag bland annat med mig två serieböcker av Nanna Johansson. Har bara läst strippar och noveller av henne innan, och älskat dem, så förväntningarna var skyhöga. Naturlig skönhet som jag började med levde inte upp till dem. Däremot överträffade Under odjurspälsen av Klara Krantz mina förväntningar med råge. MED RÅGE. Oj vad jag inte kunde släppa den.

Lyssnade: Eftersom att jag inte lyckades återfinna den fysiska boken efter flytten, lyssnade jag till slut på den sista biten av Ett jävla solsken. Och sedan blev det en himla massa Patti Smith på jobbet. Gud vad jag älskar henne. Världens bästa människa faktiskt:

Stickade: Jag har sedan början av året sagt i Rätt avigt att jag inte vill vara med just nu eftersom att det går så jäkla dåligt för mig att sticka. Det är helt enkelt för jobbigt att vara med och gå igenom vad vi stickade sist om jag bara kan dra upp en massa misslyckanden. Fast. Precis efter att jag skrev det sista gången tröttnade jag lite på mig själv och tänkte att näääe, nu är det banne mig nog! Tuta och kör Soffan, tuta och kör! Så jag köpte ett mönster på en tröja till Karl och sedan garn till det och så började jag sticka och vet ni vad? Det gick åt helvete. Så jag skrev igen till alla i Rätt avigt att NU GER JAG UPP. Jag hade dessutom PMS, så att jag ens fick tanken på att sticka var ju kanske inte den mest genomtänkta. Men. Jag är tydligen för dum för att ge upp. Så jag rotade fram ett gammalt garn som jag ärvt av mamma. En härlig blandning av mohair och polyester som fäller och kliar och sticks. Det kan tyvärr inte hjälpas. För nu blir det en tröja i det. Grattis Karl!

Upptäckte: att ordet ”femme” används som tryck på tröjor som (delvis) heterosexuella kvinnor springer omkring med nu. Jag är helt oskolad i franska så för mig finns det endast en genusvetenskaplig prägel på ordet och den säger att det är en identitet som används av queera personer. För mig ett ord som inte är mitt och alltså ett jag själv inte skulle kunna bära på en tröja. Men nu resonerar ju inte alla som jag, och ord glider dessutom ofta i betydelse. Var tvungen att lufta detta lite på Facebook och fick en så himla bra diskussion i kommentarerna som tack. Mycket återfinns i den här artikeln från Vice: Who Gets to Identify as Femme? Utom möjligen biten att för somliga är detta inte annat än ett franskt ord. Min åsikt är ändå att företagen som gör tröjorna vet bättre än så, och att det är jävligt ruttet att de urvattnar begreppet. Däremot går det inte att förvänta sig att alla som köper Femme-tröjor har läst genusvetenskap. Så klart.

Tröjan jag har sett är från Lindex, och bilden här tagen från lindex.se
Continue Reading

Isaks hår

Jag klippte Isaks hår fram tills i somras. Från början fick han en redig pottfrisyr (med undantag för den enda gången Alex klippte honom i någon konstig hockeyfrilla och därmed förbrukade allt förtroende gällande hårklippning). Sedan blev det en prins Valiant-frisyr och prins Valiant blev efter det, på egen begäran, långt hår. Isak ville både vara Emma Sara Oliva och se ut som mig.

Detta långa hår blev snabbt en källa till ack så många kommentarer. Både vänliga om hur långt, fint och tjockt det var, och mindre fina om hur jobbigt långt hår är för barn (underförstått: pojkar). Sedan kom så klart även frågor och antydningar om att det är jag som tvingar Isak att ha långt hår. I egenskap av att jag är feminist, antar jag. Det gör jag inte i alla fall. Jag tvingar inte honom till något annat än att klä sig efter väder när det kommer till vad han har på huvudet.

Vi uppmuntrar och har alltid uppmuntrat Isak att välja både kläder och frisyr själv. Det är det inte alla föräldrar som gör till sina barn, vet jag – eftersom att de har sagt det till mig. Ändå gissar jag att de inte får frågan om de ”tvingar sina barn att se ut så där” hälften så många gånger som jag. Eller vi. Fast mest jag. För det är ju ingen som tror att en pappa klär sin unge sådär, när ungens mamma är en rabiat feminist.

Det mest störande är att det inte bara är till oss föräldrar som folk har valt att vädra sina åsikter, utan allt från halvbekanta till närmare släkt har gått direkt på Isak och försökt övertala honom att klippa sig. För att det är mer praktiskt med kort hår. För att hans hår är jobbigt att borsta. För att folk helt enkelt inte kan vara tysta. Som tur är har Isak varit mycket bättre än jag på att skita i det här. Jag är nämligen fortfarande sur över många kommentarer och inte minst för den gången när han kom hem med en nyklippt lugg efter en barnvaktning. Vi hade kämpat med klämmor och tålamod under ganska lång tid för att luggen skulle växa ut, och fick nu börja om. För det var vad Isak ville. Ha långt hår och lång lugg och kunna sätta upp allt i en likadan tofs som mig.

Det som till slut fick Isak att vilja klippa sig var att jag bytte frisyr. Då tog vi honom för första gången till frisören. Det var i somras och han fick en page. Sedan kom hösten och någon gång i november blev Alex Isaks idol istället för jag, och då sade Isak att han ville klippa av allt sitt hår, för nu ville han se ut som sin pappa. Så då fick han det och nu har någon typ av femtiotalsbarnsfrisyr. Som både vi och han tycker om – precis som vi gjorde med hans långa hår.

Reaktionen? Isak får så otroligt mycket uppmuntran från personerna som ville att han skulle klippa sig att jag blir förbannad. Jag vill inte att han ska lära sig att han är en duktig pojke för att hans hår är kort. JAG VILL INTE. Samtidigt vill jag så klart att han ska känna sig glad och stolt över att han går sin egen väg. Men jävlar vad det är svårt att erbjuda den där egna vägen i värld av normer. Känner mig utmattad hela tiden.

Continue Reading

Avdelningen var besvärlig, tag plats och så vidare

Detta gjorde jag i kollektivtrafiken häromdagen:

  • jag flyttade inte på mitt ben när en man bildligt och bokstavligt klev över mig för att komma före in i tunnelbanevagnen. Han snubblade till och såg kränkt ut. Det hade han kunnat slippa om han 1) hade sett sig för och 2) inte trängt sig från början.
  • jag föste undan en viktigt klädd kvinna som trodde att hon bara kunde trippa förbi mig in i pendeltågsvagnen, trots att det var mycket tydligt vilka av oss som stod i kö där. Detta resulterade i att jag rättvist kom före henne och dessutom knep den sista sittplatsen. Hon fick stå. HA!
  • jag vresade hela vägen hem med bussen från pendeltåget, när mannen som satte sig bredvid mig gjorde samma sak. Tyvärr är det så självklart för vissa män att ta upp ett och ett halvt säte med sina särade ben att han inte ens reagerade över att han mötte motstånd. Plus: hur jobbigt är det att sitta med särade ben för den ovane? SJUKT jobbigt. Men ändå. Fuck off vresare.

I vilket fall som helst. Ja. Jag har pms och mitt tålamod med folk som beter sig illa är generellt på en låg nivå, men jag ska fanimig fortsätta med det här även när den värsta pms:en lämnar kroppen. För USCH vad jag är trött på att hela. tiden. behöva. backa. flytta mig. gå ut sidan. gömmas i skuggor. ”Ursäkta” räcker inte.

Continue Reading

Ett boktips på internationella kvinnodagen

En av mina starkaste läsupplevelser förra året var En bön för de stulna av Jennifer Clement. Sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att kvinnor inte lever på samma villkor som män i den här världen. Och sällan, eller egentligen alldeles för ofta, blir det så tydligt att det är en jävla skam att gratulera kvinnor på internationella kvinnodagen. Läs den, om ni inte redan har gjort det.

 

En bön för de stulna

Nu ska vi göra dig ful, sa mamma. Hon visslade. Jag såg i spegeln hur hon förde kolbiten över mitt ansikte. Det är ett vidrigt liv, viskade hon. Det bästa man kan vara i Mexiko är en ful flicka.

En bön för de stulna är berättelsen om Ladydi Garcia Martínez. Hon bor på mexikanska landsbygden, på en liten kulle, omgärdad av drogkarteller som odlar opium på fälten runt omkring, illegal invandring och ett polisväsende som inte går att lita på. Hennes hem är en by nära det som en gång i tiden var ett glamoröst Acapulco. Livet är tufft för Ladydi och de andra flickorna i byn. Mödrarna är hårdhudade men livrädda och papporna har rymt. Ständigt får de alla vara på sin vakt, ett grymt hot om kidnappning hänger över dem. Och en dag händer det. En kraftfull bil med knarkkartellens män beordrar den vackraste lilla flickan in i bilen och lämnar byn. Ladydis berättelse är inspirerad av en verklighet som gäller för många flickor och kvinnor i dagens Mexiko men som inte många känner till. En värld där flickor försöker likna pojkar så länge det är möjligt för att inte kidnappas och säljas, och där polisen är lika farliga att kontakta som de kriminella.
En rakbladsvass och djupt berörande roman skildrat med ett vackert och poetiskt språk.

”In Mexico today women are stolen off the street or taken from their houses at gunpoint. Some women never return home from their work place, a party or from walking to the corner. They are all young and poor and pretty” Jennifer Clement

Continue Reading