Ja, jag har tappat bloggen lite kan man säga

Så här. 2014 är faktiskt ett skitår. Ja jag fick ett nytt jobb och jag älskar det och alla jag jobbar med är fantastiska, men ungefär allt annat förutom det är antingen lite jobbigt eller jättejobbigt. Jag orkar inte riktigt blogga om det. Jag orkar inte blogga om något annat heller, för jag orkar inte så mycket när jag redan är less. Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta faktiskt. Eller ens om jag ska fortsätta? Blogga alltså. Jag får tänka lite på det fram tills på söndag då mitt abonnemang går ut, om jag inte förnyar det.

Lite kort är det ungefär detta som gör att jag tvekar inför framtiden:

  1. känslan av att jag BORDE skriva mer viktigt
  2. känslan av att jag BORDE vara mer inspirerande
  3. känslan av att jag BORDE skriva minst ett jättefyndigt och tänkvärt inlägg om dagen – eller i alla fall varannan dag
  4. känslan av att jag BORDE vara mindre gnällig
  5. känslan av att jag definitivt borde sluta med borden

Jo och så finns alltid känslan av att jag vill öppna mig mer om tvåbarnsångest, familjelivsbesvär, allmänt utanförskap och så vidare, men att jag känner att jag är för privilegierad i övrigt för att ha rätt att gnälla. Observera att det endast är mig själv jag är så hård mot och att jag är det bara för att jag i övrigt är less. Hade jag inte varit less, hade jag kunnat luta mig tryggt tillbaka i känslan av bloggens ringa värde och bara kört på.

Jag känner mig lite misslyckad just nu. Jag orkar inte skriva om att jag känner mig misslyckad. Jag vill skriva om att jag är fantastisk. Helst vill jag ju också känna att jag är fantastisk också. Vilket jag på sätt och vis gör, men mest av allt är jag nog lite less.

Sade jag att jag skäms lite över att jag är less? Nähe, men det gör jag. Det brukar vara en biprodukt av att jag är less.

Jaja, vi får se vad som händer. Jag har beställt något naturläkemedel som ska vara bra mot lesshet. Det kanske hjälper?

Continue Reading

Alltså, hjälp mig hörrni!

För det första: hej. Det var ju ett tag sedan. Jag har börjat nytt jobb, jag kan springa en halvmil igen och Isak är inne i en nästan trotsfri period. Det är väl det största som hänt sedan sist i mitt liv.

För det andra: hjälp. Jag har den här bloggen stationerad hos GoDaddy. Detta var ett ganska billigt beslut i ett år – men nu när det är dags att förnya abonnemanget kostar det över trehundra dollarlitos att göra det. Styvt hugget 1300 kronor. För ett år. Detta tycker jag är alldeles för dyrt – så min fråga till er är om ni har koll på något annat webbhotell? Hittar jag inget innan 15 september kommer den här bloggen få ligga nere ett tag tills jag kommer på en bättre lösning som inte involverar Blogspot.

Ja det var väl allt va?

Hej då.

Continue Reading

I lördags startade en rätt avig historia

När Julia skrev att Amanda hetsade henne att starta en stickpodd i vår interna lilla pysselgrupp på Facebook ,tänkte jag att det var en typisk sådan idé som är skitbra och som inte blir något. Ack vad jag bedrog mig! Det tog inte ens en månad innan podden var ett faktum. I lördags träffades Amanda, Annan, Caroline, Julia och jag hos Julia över arraksmuffins, noblesse och en… eh… rysk saffranskaka? Något ryskt som hade fått jäsa väldigt länge i alla fall, som var väldigt gott men som jag aldrig någonsin kommer att försöka mig på att uttala. Skit samma. Vi träffades och fikade och när vi hade tuggat ur och flyttat noblesseasken på behörigt avstånd, testade vi Julias podd-mick. Sedan skrevs ett stycke historia skulle jag vilja säga, men jag är ju för all del partisk. Efter lite fixande och trixande av Julia (med inspelning och uppladdning) och Annan (med logga) så är det nu då ÄNTLIGEN dags att komma ut ur garnskåpet och göra podden offentlig.

Vill ni lyssna på oss? Klart ni vill! Alla som inte vill lyssna på oss gillar George Bush. Klicka på bilden så kommer ni rätt. Jag är den som låter som en blandning mellan en gäll och störig person och Refaat El-Sayed.

Ja och en stickpodd är ju då helt enkelt en podcast där någon, i detta fallet vi, pratar om stickning och garn och annat livsviktigt. Och en podcast är som radio, fast inte live. Come! Join us!

Continue Reading

Pladder om pressen att vara viktig

Nu har Alexandra slutat blogga. Ungefär precis när jag började följa henne på riktigt, så jag har ingen sådan där krisande känsla av att stora bloggdöden är på ingång som en del andra som följt henne i nio år har – även om jag så klart tycker att det är trist. Hon skriver i alla fall det här och jag relaterar så väldigt mycket till det:

Varje vecka strömmade tusentals personer in här på ”Försök att inte se så snygg ut”. Ju fler läsare jag fick desto större krav kände jag på mitt bloggande. Jag har försökt strunta i det men att blogga med en skavande känsla om att jag egentligen borde blogga om viktigare saker. Det är lite som FI skriver Släng inte bort din röst inför EU-valet den 25/5. Jag borde ta tillvara på chansen att nå ut.

Okej, jag har inga tusentals personer här i veckan, men ni är ändå en del och i takt med att ni blir fler växer en gnagande känsla av att jag borde skriva viktigare inlägg. Försöka nå ut och påverka.

Jag följer massa olika typer av bloggar. En del skriver en del politiskt, en del skriver inte alls politiskt (eller medvetet eller ”viktigt” eller hur det nu ska benämnas). Jag låter ju inte en enda blogg tillfredsställa alla mina bloggbehov liksom – för det skulle ändå inte gå. Och jag kan tycka att det är rätt skönt med bloggare som bara beskriver vardag. Ganska tråkigt, och ofta krystat, när det blir för mycket politik. Ändå sätter jag så fånigt stor press på mig själv att skriva VIKTIGT.

Vet ni vad som händer med ”viktigt” när det pressas fram? Det blir ett långt, skitnödigt och torrt inlägg som glöms bort redan innan det är läst. Jag har sett detta hända i så många bloggar (särskilt från folk som även är aktiva på Twitter, där det knappt går att vara ”witty” längre utan att bli hängd). Jag har skrivit säkert tio sådana inlägg bara i år, som jag har skitit i att publicera. Av omtanke för er. Skitnödighet räddar ingen värld – så är det.  Samtidigt, vem är jag egentligen? Hur mycket kan jag ens förändra världen med ett blogginlägg någonsin och oavsett? Och när det dyker upp inlägg om att feminismen i bloggvärlden blivit mamifierad av vita medelklasskvinnor i trettioårsålder – då kanske det är lika bra att inte säga så himla mycket om det utan bara lämna över till någon annan.

Continue Reading

Nu funkar det!

Typ. Tog tillbaka de gamla inställningarna och tänkte att livet med en blogg som ligger nere en gång i veckan och som blogspotägare inte alltid kan kommentera i är bättre än en som inte funkar alls. Fast jag kan bara skapa inlägg från mobilen just nu. Så länge de inte innehåller bilder. GLAD FÖR DET LILLA.

Continue Reading

Ett till tio

Nämen hörrni. Nu tar vi en lista som bara är intressant för mig igen va? Ja det gör vi för annars är det möjligt att vi fortsätter tänka på män som vresar i kollektivtrafiken tills vi imploderar av vrede och det vill vi inte.

 

1) Varför bloggar du?
För att bevara en dagbok över mitt liv samt vädra mina åsikter till den hugade.

 

2) Vad är din pay-off?
Ingen annan än uppmärksamheten.

 

3) Vad gör det svårt?
Att jag ibland tror att jag måste skriva sådant som passar alla fast jag inte ens tycker om alla och alltså inte borde bry mig om vad alla tycker. Att jag känner mig ytlig för att jag skriver för lite om feminism.

 

Sedan är ju inte känslan av att någon har fisit mig i hjärnan när jag har sovit för lite ett jättebra redskap för inspiration alla dagar.

 

4) Vad skulle du vilja förändra?
Inte så mycket just nu faktiskt om vi pratar själva bloggen. Om vi pratar världen så: allt.

 

5) Vad har bloggandet inneburit för dej?
Nya vänner, bättre minne och ökad samhällsinsikt.

 

6) Finns det inlägg/ämnen du ångrar?
Inte i den här bloggen, fast jag blir ju lite ängslig när jag skriver något jag är nöjd över och ingen, INGEN, uppmärksammar det hallå.

 

7) Hur ser du på dina läsare?
Som mina vänner.

 

8) Hur många läsare har du?
Styvt hugget hundra pers om dagen. Ibland några fler, ibland något färre.

 

9) Hur många läsare skulle du vilja ha?
Ganska så nöjd faktiskt. När min förra blogg hade över tusen besökare en dag var jag tvungen att mejla Julia i panik för att få terapi.

10) Det här skulle jag vilja blogga om, men vågar inte:
Det handlar inte så mycket om att våga som att inse att det är extremt dumt att skriva om, men det finns ju händelser på jobbet som kan störa mig till den grad att jag utvecklar eksem.
Sådärja. God natt!
Continue Reading

Throw back thursday – om att stjäla vård till ett konstprojekt

Hittade ett gammalt inlägg i min förra blogg. Skrev det för nästan prick fem år sedan, i slutet av januari 2009. Blir fortfarande förbannad när jag läser det. Håller fortfarande med mig själv om det mesta. Inser också att jag rent textkvalitetsmässigt borde vara arg oftare.

Så här fem år efter undrar jag också vad det här konstprojektet gjorde mer än ge Anna Odell uppmärksamhet. Blev något bättre? ÄR något bättre? Uppenbarligen inte eftersom att Aftonbladet nu ägnar en reportageserie åt unga som tar sina liv (igen, de gjorde det för några år sedan också). Föredrar den metoden för att uppmärksamma problemen, framför att stjäla resurser av en redan överbelastad psykvård. Mest av allt hade jag föredragit en regeringen som har vett nog att inte skära ner på psykiatrin och vården av trasiga själar.

I konstens namn

Jag vill inte ge den här människan publicitet, eftersom att hon lever i en värld
där all reklam är bra reklam. Tyvärr tycker jag att hon är alldeles för vidrig
för att inte skriva om henne och det hon har gjort. Om jag får bestämma
förknippas hon med fulfiskeri för all framtid efter det här, eller så glöms hon
bort som ointressant, dum och talanglös.

I veckan har det skrivits en del artiklar om Anna Odell, en sistaårsstudent på Konstfack. Om hela sanningen är den som står att läsa har hon, med Konstfacks godkännande, agerat psyksjuk och därmed blivit tvångsintagen och medicinerad och gud vet vad på S:t Görans. Allt för ett konstprojekts skull. Ett projekt som Anna inte kan diskutera ”för konstens skull” eftersom att det inte färdigställs helt förrän i maj. Det enda hon säger är att hon noga tänkte igenom de etiska problemen. Bra Anna. Uppenbarligen var det oviktiga problem att tvinga polisen till utryckning, att tränga sig före bättre behövande i vårdkön och att tvinga arbetande människor till en fantastiskt trevlig arbetsuppgift; tvångsvård. Anna – vilket slag för konsten! Vilket artisteri!

En vän till mig blev tvångsintagen för ett par år sedan. För alla som var med var det en fruktansvärd upplevelse, inte minst för min vän. Hennes största fasa var sedan att ingen skulle ta henne på allvar, utan ta henne för någon som söker uppmärksamhet. Som Anna fast tvärtom. Jag kan inte riktigt se konsten i det.

Efter några månader tog min vän sitt liv på ett hem för självmordsbenägna individer. Eftersom att hemmet dels var underbemannat och dels var bemannat med billigare arbetskraft, dvs outbildade personer, lyckades hon göra det i en dusch när hon egentligen skulle vara under övervakning. Det känns så klart för jävligt att min väns liv fick ett tragiskt
slut på grund av nedskärningar i vården. Att en person utan utbildning fick ansvar för hennes liv en kväll är en förbannat sorglig produkt av ett system som inte fungerar. En människa som vill ta sitt liv ger sitt liv för att lyckas. Det krävs mer än tre år på barn- och fritid för att arbeta med den individen, men det är ofta den lägre utbildade som får stanna kvar på avdelningen när de mer kvalificerade tvingas ta hand om ett akutfall. Det behövs alltså inte att en konststudent kommer in och wallraffar efter en önskat effekt i ett projekt. Vill Anna ge sitt bidrag till att den dåliga psykvården hamnar i dagsljuset igen kan jag lova att det finns bättre sätt att göra det på.

Enligt Anna Odell har hennes utspel varit en del i ett större projekt och ingen kan förstå
meningen förrän projektet är färdigställt. Säkert är det så, men jag har personligen väldigt svårt att se att Annas s.k. konstprojekts mening kan förmildra det faktum att hon har nedvärderat tusentals psykiskt sjuka människor genom ett spelat lidande. Det är förminskande och vidrigt.

Jag kan inte ens leva mig in i hur dum i huvudet man är om man tror att tvångshantering av människor är en arbetsuppgift precis som vilken annan. Gjorde det inget att personalen tvingades till extrema åtgärder för att hon fejkade ett sammanbrott på en brits? Det finns säkert många som kontrollerar andra med njutning, men det finns ännu fler som plågas en lång tid efter. Hur tänkte hon där? Att de som tog hand om henne skulle känna stolthet över att luras in i ett skolarbete? Om Anna hade gjort det här och hamnat på samma avdelning som min vän, samma kväll som hon dog, hade jag personligen hållit henne ansvarig för dödsfallet och tagit det som min livsuppgift att påminna henne om det varje dag, för resten av mitt liv.

Om det stämmer att Anna har gjort det här i konstens namn tänker jag, i konstens namn, skriva att hon är en av de mest bedrövliga, besudlande och känslomässigt störda individer jag har hört talas om. I konstens namn tänker jag för all framtid undvika det hon har skapat, för Anna har med all önskvärd tydlighet bevisat att hon är ett skämt. Och, avslutningsvis, tänker jag i konstens namn upplysa alla jag träffar om denna skymf mot framförallt de som är psykiskt sjuka men också mot alla konstnärer som riskerar att sättas i samma fack som den här låtsasmänniskan. Får man verkligen göra vad som helst bara för att man lyckas ta sig in på Konstfack? Äckligt.

Continue Reading

Vem är du, vem är jag – låt oss få kontakt nu!

Idag har Katta skrivit ett inlägg om sina bloggar och om varför hon bloggar och det inspirerade mig till att göra samma sak. Inte för att jag alls har ett lika flådigt blogg-CV som Katta, men några bloggar har det ju blivit genom åren, det har det. Ungefär så här många faktiskt:

Det låter ju så fånigt att säga men ja, jag är också en av dem som ”alltid älskat att skriva”. Så jag har gjort det ganska mycket faktiskt. Mest för mig själv. Först på papper och sedan på dator och slutligen på det hära INTERNET. Efter att ha småfulat lite i privata inlägg i en gammal Helgon-dagbok från 2003, skred jag till verket och startade min första blogg i januari 2008. All about garmonbozia fick den heta, eftersom att jag inte alls var så originell som jag trodde när jag ville döpa den enbart till garmonbozia (ja, det är en Twin Peaks-referens och jag är ju inte så ensam om att nörda ner mig i den serien så kanske inte så konstigt att det namnet var upptaget.. eh.). Den var menad att bli som en dagbok, men min gamla pojkvän dog den vintern och den blev till slut bara en kolsvart sörja (obs det är inte så att alla som står mig nära dör, ni behöver inte bli rädda för mig, jag lovar). Jag lade hur som haver ner den och startade upp the Unsatisfactory samma höst istället.

Ja, det skulle ju vara synd att säga att jag mådde bra när jag startade Unsatisfactory. Om inte namnet bevisar det tillräckligt tydligt, så kan ju valet av taglinen ”a long and whining road” kanske ge er en hint.MyBannerMaker_Banner (1)

The Unsatisfactory hade under sina glansdagar ett par hundra läsare om dagen och en hel del kommentatorer, sedan sjönk det. För i takt som jag började ordna upp mitt liv, mitt mående och sakta började undra  hur konstruktivt det är att vara skitarg feminist jämt, så kändes det väldigt svårt att skriva i en blogg som utgick från bittra humörsvägningar och samhällsförakt. Och mitt närkinska arv till trots: det är faktiskt skittråkigt att bara skriva saker i ett perspektiv som går helt i svart, alternativt lite lätt gråskala. Jag fick svår skrivkramp och gravt kommentarberoende (varje inlägg som inte fick en kommentar kändes lika peppigt som bakfylleångest). Efter fem år fick nog vara nog. Alla förväntningarna jag satte på mig själv genom åren att alltid vara bittert fyndig hade gjort bloggen till något som bara var besvärligt. Saken är dessutom den att jag liksom inte är så himla bitter längre (*GASP* THE SHOCKING TRUTH ABOUT FIAT). Jag mår ganska bra och det har tagit rätt lång tid för mig att inte skämmas över det. Vilket ju är lite knäppt, men så är det. Att skriva i en bitterblogg när man försöker gå ifrån tillståndet bitter är jättedålig medicin – I kid you not.

Anyhoodles, vid sidan om The Unsatisfactory startade jag The Satisfactory som skulle vara någon slags motpol till allt neg, sedan blev den en drink-blogg och sedan lade jag ner. Jag har haft bloggen Garnhärva som skulle handla om alla mina stickningsprojekt, men alltså, har man svårt att hitta tid till att sticka så är det komplett omöjligt att hitta tiden till att blogga om det i efterhand. Samt: avsaknad av bra kamera gör inte en handarbetesblogg roligare. I våras startade jag Live long and prosper som skulle vara en tränings- och matblogg, men tyckte det var ganska svårt att orka hålla igång den där (och så var det det där med den dåliga kameran, så undvik att titta på bilderna om ni går in där). Så det var ju en förbannad tur att jag och Katta och Mirijam slog oss ihop och startade Move it mama som känns som ungefär det roligaste projektet jämte den här bloggen.

mama

Numera skriver jag det jag vill, när jag vill. Jag orkar inte bry mig så mycket om jag inte får kommentarer på ett inlägg (men jag blir ju väldigt väldigt glad när jag får det) och jag orkar inte bry mig om någon kommer in här och tycker att jag är en dålig feminist för att jag engagerar mig i fel frågor eller skriver för få inlägg om det. Jag har nog blivit väldigt… vuxen?… trygg i mig själv?… obrydd på det sättet.

Så. Om du har läst ända ner hit. Vem är du som läser här och hur länge har du gått vid min sida?

 

Continue Reading

Nä nu börjar vi


Ni vet hur det är: vissa dagar borde man lägga ner all tid man har på sitt jobb men så fastnar man i att dra igång en sida på WordPress istället och sedan får man jobba över och så försummas familjen och ja NI VET. Så HEJ och välkommen till min nya dagbok! Lite mera vardag, lite mera barn, lite mer personligt, lite mer av allt det jag tänkte att jag aldrig skulle blogga om när jag började för fem år sedan. Vi får se hur det går ”på denna resa som kallas livet” (kan jag få en skottpeng på dem som uttrycker sig så på allvar?).

 

Also: krossa patriarkatet!

Bästa hälsningar

Fiat

 

Continue Reading