Helgen som gick och ett seriöst dokumentärtips

En helg har passerat och den var lite mer aktiv än vad som är sunt för mig nu tror jag. Inte det att jag gjorde så mycket grejer i sig, utan snarare att jag fick tider att passa, socialt ansvar och den här härliga pockande känslan av att jag ”måste faktiskt hjälpa till” när jag träffar någon utanför hemmet, som verkar vara alla kvinnors förbannelse. Hade varit cirka hundra procent mindre utmattad om jag levde mer som en man.

Hemma har det varit röj och syskonbråk och stök. Inte heller optimalt, men helt oundvikligt med barn. Jag har ändå läst en del (läste bland annat ut Jackie av Anne Swärd – så bra!). Lyckades plantera om balkongblommor tillsammans med Isak, och har putsat familjesilvret. Jag har även unnat mig tre lugna kvällar framför tv:n, där jag bland annat tittade på:

John Wick del 1 och 2 på ViaPlay – Keanu Reaves springer omkring som en proffsmördare i page och dödar folk på löpande band. Helt osannolikt val av skådespelare för en sådan roll. Sjukt många klichéer, inte alltid fantastiskt skådespel och ganska ofta haltar berättelsen, men jag kan faktiskt knappt bärga mig i väntan på del tre. Det var något som var så otroligt rafflande med de här filmerna. Älskar ju pang pang och action! När det var som mest spännande var jag tvungen att hänge ge mig helt åt min stickning, eftersom att det ökade pulspåslaget blev för stort för min fragila kropp att hantera. Läste förresten att Keanu är född i Beirut och blir nu akut sugen på libanesisk meze så fort jag tänker på honom.

Thelma & Louise – En klassiker blir till/Catching Sight of Thelma & Louise på SVT Play. På riktigt hörrni: se den här. SÅ bra. Jag skrattade och grät och blev så jävla förbannad om vartannat. Den verkar inte finnas hos några av de större streamingtjänsterna, men jag måste verkligen se om filmen nu i vuxen ålder. Jag tror inte att jag har sett den sedan jag var en lite naiv fjortonåring nämligen. Och då har jag ett obekvämt minne av att jag försökte vinna poäng hos snubbar genom att såga den. Ja. Mitt feministiska uppvaknande kom så att säga några år senare – men även när det kom var min självkänsla för klen för att jag skulle klara av att helt stå emot viljan att vara killar till lags.

Utöver detta stickade jag vidare på gubbvästen till Alex samt försökte mig på att virka en sjal, fast just virkning alltid gjort mig djupt kränkt i sin omöjlighet. Vad gjorde ni?

||||| 3 Gilla! |||||
Continue Reading

Tre saker jag tittar på i april

Det bästa med att titta på tv är att det går att kombinera med så många andra intressen. Som chips och stickning! Detta tittar jag på just nu:

Främlingslegionen – svensk dokumentär från 1990, finns på SVT Play och kan ses i hela världen. Jag och Isak har sett halva här hemma i Älvsjö och vi älskar den (fantastiskt att ha ett barn i dokumentärålder!). Handlar om unga, uttråkade män som under åttiotalet flyr Sverige för att joina militär elit och gå med i Främlingslegionen. Fick tipset från Andrea. Om du besöker hennes sida får du ännu fler tips på dokumentärer att corontän-titta på. Bland annat en om hur Thelma and Louise gjordes!

The Good Fight – spinoff på The Good Wife (som även den är ett tips om du inte redan sett, men se till att köpa kleenex till säsong fem). En av mina stora tv-favoriter genom tiderna – Diane Lockhart – blir av med alla sina besparingar efter ett stort bedrägeri och ansluter sig till en ny advokatfirma . Lag, ordning, politik och powerkvinnor. Lite trams ibland, men mest toppraffel. Du behöver inte ha sett The Good Wife för att hoppa på the Good Fight, men många gamla favoriter dyker upp så det är ganska kul att ha grundat med den. Finns bland annat på Amazone Prime och Viaplay.

RuPaul’s DragRace säsong 12 – som ni vet älskar jag RuPaul och dragracen. Så pass att jag såg om alla säsonger för två år sedan. Drama, queens, dramaqueens och sjukt bra modevisningar. Vad finns INTE att älska? Säsong tolv hade jag tänkt spara tills det närmade sig Werq the World Tour på Circus i början av juni, men showen har blivit pandemiflyttad till augusti och så länge orkar jag inte vänta. Den som inte gillar alternativa källor här i Sverige kan se fram till säsong 11 på Netflix.

Varsågod! Har ni något ni vill tipsa mig om? Kommentarfältet är ert!

||||| 1 Gilla! |||||
Continue Reading

Två steg fram, trehundra steg bak

Snopet slut på påsken. Efter några fantastiska dagar avslutades alltihop med en redig ångestnatt med härliga dödstankar där jag vid ett tillfälle nästan var på väg att börja mäta Alex huvud för att beställa en cykelhjälm i panik samt synbortfall med efterföljande migrän. Känns lite som att livet läste mitt inlägg om att jag mår bättre än på länge nu och ba ”lol nej det gör du ju inte”.

Jaja. Tog en längre sovmorgon, satte på mig mina traderafyndade arbetarbyxor från Carin Wester och en loppad puffärmsblus av okänt märke, sminkade mig som vilken dag som helst och valde mina lite för svaga, men ack så tjusiga favoritbågar. Kände mig fin, tog några selfies. Om en timma har jag telefontid hos företagshälsovården. Tänker att det får vara slut på det här tänket att det snart går över av sig själv. Det gör nog faktiskt inte det.

||||| 2 Gilla! |||||
Continue Reading

Läser just nu

Obs! Det viktigaste först så klart: JA det funkade att sätta en silversked i halsen på cavan och ställa den kallt för att bubblorna skulle hålla sig hela tre kvällar. Igår var det inte fullt så många bubblor kvar, men det var också sista slurken i flaskan som väntade på botten.

Hur som helst. Påsken har varit fantastisk, minus från cirka elva igår kväll när Isak började kräkas.Typisk sak som drar ner stämningen lite. Idag har han inte varit sjuklig, men svårt understimulerad av att tvingas sitta inne och fått ett tillhörande dåligt humör av det. Precis alla har således bråkat större delar av dagen. Mellan bråk och påsk har jag dock läst. Följande böcker håller mig sysselsatt just nu:

  1. En annan Alice av Liane Moriarty. Liane skriver relationsdraman, ganska lättsmält och ofta med någon slags svart humor eller tvist. Jag har tidigare läst Öppnas i händelse av min död (den var underhållande men inte fantastisk) och fingrat på Pretty little lies, men inte läst än. En annan Alice fick jag på en bokträff hos Bonnier häromåret, men har helt glömt att den står i bokhyllan fram tills nyligen. Eller. Jag har inte riktigt glömt den, men jag har inte varit på rätt humör för lättsmält (obs ingen värdering i ”lättsmält”). Pandemitid ger ett ganska bra underlag för den typen av litteratur dock så nu är jag igång! En annan Alice börjar med att Alice vaknar upp efter att ha svimmat under ett träningspass. Hon är säker på att hon är gravid, strax innan trettio och gift med Nick. I själva verket är hon fyrtio och har just glömt de senaste tio åren av sitt liv. Jag älskar en fartig tjockbok som jag kan plocka upp och fastna i utan att den kräver för mycket av mig, så spontant säger jag – läs!
  2. Stardust av Neil Gaiman. Detta är ett recensionsex som jag själv bett om. Det säger jag inte för att vara skrytig. Jag ber extremt sällan om bokex själv nämligen och det beror inte på att jag får så många skickade till mig (får nästan inga – är inte som andra bookfluencers som kan lägga tjugo stories med unboxing av spontana recensionsex på instagram ens om jag vill), utan på att jag verkligen ville läsa och sprida den här rackarn. Neil är en av mina absoluta favoritförfattare. Han skriver SÅ bra. Denna är i översättning, men det gör inget. Den är fortfarande SÅ bra. En saga för vuxna som även finns som film med Michelle Pfieffer.
  3. Jackie av Anne Swärd. Har tidigare läst Vera som gavs ut för snart tre år sedan och den tyckte jag riktigt mycket om. Anne är lite av en motpol till Liane. Det är inte fartigt och det är inte lätt. Det är jobbigt, svart och långsamt och det kryper in under huden på en. Jag älskar det. Jackie är en obehaglig och sorglig roman om en ung kvinna och en äldre man som möts på ett tåg sommaren 1988. Anne är fenomenal i sitt sätt att beskriva besatthet, både ur offret och förövarens perspektiv. LÄS! Eller lyssna – det är faktiskt det jag gör. Inläst av en av mina favoritinläsare: Anna Maria Käll.

Vad läser ni just nu?

||||| 2 Gilla! |||||
Continue Reading

Hur mår jag egentligen?

Som några av er kanske minns höll jag på att gå i väggen 2018. Det var minnesförlust, tappat språk, tårar, allmäna utbrott och skit. Ständigt stresspåslag och en värld som inte slutade snurra i dubbel hastighet. Jag jobbade konstant. På jobbet, hemma, vid vab, under helg. Hela semestern hade jag bevakning på mejlen. Skolstarten var pest och pina för Isak. Filmfestivalen jag höll i tog nästan livet av mig. Poddar, bloggar och instagram att jämföra liv på. Därtill pendling med folk i kollektivtrafik varje dag. Samt den utbredda skaran män med stora egon man tvingas möta en vanlig dag i livet. Hurv! Det var rätt pissigt alltihop.

Efter nästan-väggen har livet haltat vidare. Jag tappar fortfarande ord, glömmer vad jag har gjort och vem jag pratade med för fem minuter sedan och går ofta omkring med någon slags lågaffektiv ångest. Jag gråter inte så mycket, men jag är desto argare. Jag har haft dagar när jag inte har kunnat ta mig ur sängen, men jag har också haft dagar som har varit fantastiska.

Jag har upplevt mig själv rätt ensam i det här. Inte många axlar att luta sig mot och inte många utsträckta händer att lägga livet i. Men en bieffekt av allt har också varit cirka noll självkänsla samt en enorm bitterhet. Kanske har jag på grund av detta helt enkelt inte sett vad människor har gjort?

Hursomhelst. Vi spolar fram till dagen som är idag. Dagen som är idag mår jag bättre än jag gjort på månader. Det är, konstigt nog, en bieffekt av pandemin. Mitt i allt kaos kan jag mycket tydligare se allt jag har, allt jag är och mer av det som är viktigt. Jag kämpar fortfarande med prestationsångest och tillit till människor och mig själv, men alltså på det stora hela mår jag faktiskt nästan så bra som jag gjorde innan jag började må dåligt. Och det får faktiskt räcka så. Rom byggdes inte på en dag, ej heller mitt psyke.

||||| 10 Gilla! |||||
Continue Reading

Keeping Sane in the State of Corona

Saker jag gör inomus: stickar en tröja! Mer stickat hittar ni på min instagram till höger, eller om ni letar upp Rätt Avigt på insta, facebook eller webb.

Oj! Vad kul att det var så många som fortfarande hittar hit! Hurra! Här kommer lite pandemitext från mig.

Jag minns tydligt början av mars när jag pratade med en kollega inför en workshop där alla italienare bestämt sig för att stanna hemma. Det var strax innan läget eskalerade i Italien och gränserna var ännu inte helt stängda. Min kollega var rädd för framtiden. Jag själv var osäker på vad jag egentligen trodde, och om jag var rädd. Hur sannolikt är det att det blir en pandemi undrade jag? Ja. 1996 frågade jag mig om hur sannolikt det var att ett band som Spice Girls skulle slå och det visade sig ju att det var extremt sannolikt. Fia – not being able to predict the future since 1978.

Sedan gick det snabbt och land efter land sattes i karantän. Det ser inte ut att sakta ner heller – karantän eller inte, viruset fortsätter att spridas. Jag tappar nästan grepp om tiden. Det känns som tusen år sedan någon pratade om en fladdermus i Wuhan.

I mitt liv sker alla betydande förändringar ungefär vid klockan två när FHM håller presskonferens. Efter det växlar jag mellan att känna mig trygg med Sverige, oroa mig över Sverige, vara rädd för framtiden, ha hopp om framtiden. På ett personligt plan är jag så oerhört privilegierad. Jag är inte riskgrupp, inget av mina barn heller. Jag jobbar statligt, kan sköta mitt kontor från hemmet, bor inte i belånad bostad och kan på det hela taget känna mig relativt trygg.

Isaks kompis pappa går i konkurs. Min kollega ringer från karantän i Italien där militären marcherar utanför fönstret och haffar den som är ute utan goda skäl. Endast en i hushållet har tillåtelse att gå till butiken. Min vän i Spanien med endometrios undrar varför alla gnäller om karantän – så här har hennes liv sett ut de senaste fem åren. Mina föräldrar stänger in sig i en stad som ännu inte drabbats och tittar på alla Batmanfilmer. De respekterar rekommendationen att inte gå ut om man tillhör riskgrupp. En av min närmaste vänner återhämtar sig efter en tuff cancerbehandling och fortsätter en karantän som varat sedan december. En annan vän intensvivårdas för covid-19. Han var sövd i sju dagar. Om två veckor får han kanske komma hem. Det kryper närmare.

Är jag rädd nu? Jag vet inte. Jag är inte i ständig skräck, men visst oroar jag mig. För när detta slutar, för vad som händer i länder där regerigen börjat inskränka människors frihet. För vad som händer med alla som förlorar sina jobb. För att någon mer som står mig nära ska bli sjuk. För samhället och världen i stort. Kommer vi någonsin ur det? Att tänka på den här pandemin är som att tänka på rymden och försöka greppa att den inte har något slut.

Jag håller mig bäst flytande genom att inte tänka på imorgon, att gömma mig i böcker, att springa på lunchen, att sticka en tröja, att titta på the Good Fight, att dölja allt som stör mig i sociala medier och att sitta i en triljard zoom-möten på jobbet. Hur gör ni?

||||| 6 Gilla! |||||
Continue Reading

Hepp!

Jag på hemmakontoret

Jaha. Nu är vi mitt i en pandemi och jag skriver här igen. Fast. Jag har skrivit en hel del opublicerade inlägg senaste året. Kring ungefär den här dagen varje månad sedan jag slutade skriva, har jag ett påbörjat inlägg. Det för januari i år är riktigt långt till och med. Då hade jag fått ett himla gulligt mejl rörande den här anspråkslösa ligga bloggen och dess vila. Sedan fick jag en kommentar här också, som värmde mig och min lust att skriva, men kanska allra mest mitt ego. Jag har aldrig haft målet att bli en storbloggare, men jag gillar ju att bli omtyckt – faktiskt.

Vet inte vad detta leder till, men jag har övervägt länge att skriva lite här då och då och nu är väl ett tillfälle gott som något. En utsträckt hand i cyberrymden tillsammans med andra slumrande bloggar som plötsligt vaknar igen nu.

Problemet med mitt skrivande, och sociala medier i stort, är att det ger mig så mycket prestationsångest. Dessutom har jag svåra problem med texter som inte flyter, och kan redigera sönder ett inlägg tills innhållet helt tappat sitt ursprungliga värde. Jag ska försöka komma över det och skriva enligt devisen ”don’t look back” nu.

Men. Först ett ”HEJ” och en liten uppdatering om vad som hänt sedan sist:

  • Mina tänder är hela! Och finns kvar, i alla fall de flesta av dem! Det får man väl ändå säga vara en framgång efter år 2018 då jag fick operera ut två visdomständer samt dra en kindtand som spruckit.
  • Jag är helt läkt efter operationen av cellförändringar.
  • Jag har klippt mitt hår i en längd som går ovanför käklinjen, även fast en frisör en gång sade till mig att den längden skulle besvära mig pga ”för kantigt och brett käkparti”. Obs: är inte besvärad. Är mycket nöjd. Se inläggsbild för info.
  • Isak kommer jag inte skriva mycket om, mer än att det är mycket bättre och att även jag insåg att föräldern som mejlade mig hysteriska och väldigt långa mejl om mitt barn var dum i huvudet. Hon är blockad i alla medier och skolan är informerad om att hon besvärade mig. De delade för övrigt inte hennes bild om mitt barn.
  • Det är pandemitider. Mer om det i ett annat inlägg.

Om någon fortfarande läser här, kan ni väl trycka like eller lämna en kommentar? Känns så ensamt att prata ut i en tyst cyberrymd.

Tjingelingen

Sofia

Ps. Ni har väl inte missat att Kattis börjat igen?

||||| 40 Gilla! |||||
Continue Reading

Listar lite då

Gör väl som alla andra!

Vad köpte du senast?
En ramen med vetenudlar och svamp till lunch. Petade inte bort chilin pga mancold på ingående och att jag trots allt hoppas på att starka saker kan skrämma iväg sjukor – även om jag inte tror på det.

Hur lång är du?
172,5 cm. Halva centimetern är givetvis oehört viktig.

Vad stod det i ditt senaste sms?
”Han föreslog liksom att vi skulle ta hissen” = rapport från Alex på hur sjuk vårt hissrädda barn är idag.

Vad gillar du mest med dig själv?
Om jag får säga det själv tycker jag att jag är rätt bra på att styra upp och samordna verksamheter och olika projekt.

Vad gillar du minst med dig själv?
Att jag verkar ha kroniskt dålig självkänsla. Jag är ängslig, konflikträdd och tycker alldeles för ofta illa om mig själv och det jag gör.

Har du söndagsångest?
Nej, men efter helvetesåret 2018 har jag börjat längta efter helgkvällar och sovmorgnar på ett sätt jag inte gjort innan. Innan har jag älskat att jobba och känt stress inför längre ledigheter.

Vilka städer har du bott i?
Örebro, Lund, Malmö och Stockholm

Lyssnar du på poddar? Vilka?
För tillfället blir det inte så mycket poddlyssning annat än när jag klipper En förbannad podd. Lyssnar mest på böcker – dock undantag för Harry Potter and the Sacred Text som jag började med igår.

Låt på huvudet just nu?

Är du en ringare eller smsare?
Gillar inte alls att sms:a och blir stressad av att sitta fast i telefon för länge, men använder däremot messenger-funktionen frekvent när jag sitter vid dator.

När går du och lägger dig?
Vid tio och sedan läser jag en stund till halv elvaish – vilket egentligen är för sent för den sömn jag behöver.

Vad är det modigaste du gjort?
Igen aning. Hur defineras mod? Jag är på en återkommande basis bra på att ta upp missnöje med chefer – vilket jag själv tycker är ganska modigt. Tycker även att jag var modig som stod på en scen och pratade i mikrofon inför hundra personer härförleden.

Har du någon gång åkt ambulans?
Japp. För ganska exakt tre år sedan när Karl låtsades att han ville ut. Hade så ont att jag inte kunde stå upp. Fick skäll när vi kom till förlossningen för att jag inte hade ringt innan. Tre timmar senare skickades jag hem, och tre veckor senare kom Karl.

Har du haft urinvägsinfektion någon gång?
OM jag har. Kan inte ens räkna hur många gånger – men nu var det ett par år sedan sist. Ta i trä och så vidare.

Hur många kuddar sover du med?
Två.

Äter du några vitaminer/kosttillskott?
Nix. Kan inte komma in i den typen av rutiner eftersom att jag helt saknar intresse för dem.

Vad läste du för språk i gymnasiet? Vilka språk kan du?
Engelska – valde estetiska ämnen framför språk i gymnasiet. Kan tala, läsa och skriva engleska och svenska. Förstår tyska och nordiska språk, men kan inte prata dem i någon större utsträckning.

Vad har du för ringsignal på telefonen?
Ingen – har den på vibration jämt. Minns inte hur den låter när ljudet är på.

Go to-mat som alltid är gott?
Libanesisk linssoppa med någon form av surdegsbröd att doppa i. Man fräser helt enkelt lök och vitlök tillsammans med kryddor som exempelvis spiskummin och malen koriander. Slänger på sköljda linser. Fräser omkring lite till. Häller på en liter grönsaksbuljong, och kokar tills linserna är mjuka. Sedan kan den hugade ha i bladspenat, potatis eller något annat kul. Funkar med alla typer av linser, även konserverade (men då måste vätskemängden minskas).

Hur ofta tvättar du håret?
Var tredje dag ungefär.

Hur uppvaktar man dig?
Helst inte alls.

||||| 1 Gilla! |||||
Continue Reading

Nyopererad och träningsgnällig

Först och främst, tack till alla som messat, kommenterat och på andra sätt hört av sig rörande operationen i onsdags. Och alla blommor! Så himla fint. Det slutade med narkos trots allt. När narkosläkaren sade att lokalbedövning inte alltid hjälper och det är något man först vet när det är för sent, så kändes det mycket lättare att gå med på att sövas. Tur, får jag väl säga, eftersom att de hade problem att få stopp på en blödning. Det hela tog tydligen tog 45 minuter istället för tio, under vilka jag är tacksam att jag slapp vara vid medvetande. Jag märkte inget. Det sista jag minns är att någon sade ”snart sover du” – sedan vaknade jag upp i ett annat rum, med samma behagliga känsla jag får efter två glas vin. Fick komma hem en timma senare, men ville helst vända i dörren och åka tillbaka till narkosen när det visade sig att båda barnen var övertrötta och tävlade i vem som kunde gnälla mest.

Idag är det söndag. Jag har inte behövt äta smärtstillande sedan i onsdags kväll, och mår på det hela taget sjukt bra. Det är en ganska lång läkeprocess nu – en månad innan jag får bada i publika bassänger, lyfta tunga grejer eller träna, men det känns inte jättefarligt. Mest blir det jobbigt för Karl, som helst hade ägnat all sin vakna tid med att sitta som en extra utväxt i min famn, vart jag än går.

Och träna… ja jag vet inte. Om jag någonsin var där, känns det helt oöverkomligt att hitta dit igen. Min träningssjälvkänsla är på noll och jag kan bara minnas alla gånger jag var sämst på allt, aldrig utvecklades och bara kände mig usel. Och ja, jag vet. Ni som lyckas i er träning, eller i den mentala inställningen, har alltid kunnat unna er att säga att man minsann inte ska jämföra sig med andra. Tack. Jag vet att den myten finns. Samtidigt rasslar det i flödena på sociala medier av folks resultatrapportering, uppdateringar om antal pass i veckan och fräscha joggingturer i solen. Det går inte ihop.

Själv ägnar jag mig åt att avfölja, dölja och skrolla förbi eftersom att jag finner noll inspiration i andras ”träningsglädje”. Vill helst bara gömma mig under en filt med ett glas vin och göra avbön på åren jag försökte komma ur min träningsångest genom att blogga om den.

Med detta sagt: det gör inte jättemycket att jag inte får träna alls just nu.

||||| 4 Gilla! |||||
Continue Reading

Vad är det som händer?

Inget händer. Allt händer.

Kroppen lägger av, eller lägger på. Jag har cellförändringar som måste opereras bort. Under narkos säger läkaren. Inte under narkos säger jag. Det blir lugnande och lokalbedövning istället. Nästa onsdag. Övervägde en kort stund att skälla ut alla som sade åt mig att tänka positivt i höstas när beskedet om återbesök kom, men jag antar att de gjorde det av omtanke och inte av elakhet. Kanske bara en parantes att den ni peppar med att det säkert inte är något, kan gå all in i ”detta är bara en liten uppföljning som inget kommer visa”, så när beskedet ”cellförändringar, operation, narkos” kommer, kan det kännas som tio hinkar hård is i nacken. Jag ska definitivt komma ihåg den parantesen nästa gång jag tänker att det säkert inte är något. Det kan alltid vara någt.

Annars? Jag har börjat begränsa sociala medier. Jag har börjat utöka sociala medier. Jag tar bort följare jag inte känner igen från mitt ena konto, och öppnar ett nytt för sådant som inte rör barn et al. Jag trodde att det skulle ge mig ångest och att jag skulle börja känna mig obetydlig med små konton, men det känns faktiskt mest skönt tackar som frågar.

Och så Isak. Där blir det nog bra så småningom, men vi är inte där än. Mest är det nog faktiskt jag som inte är där än, men dit där ”där” är kanske man aldrig kommer?

||||| 4 Gilla! |||||
Continue Reading