Vecka 23 – imorgon börjar du

Imorgon börjar vecka 23 och juni och jäklar vad planerat det är då! Förutom att skamlöst tillbringa alla sommarkvällar på balkongen, så kommer jag även att göra följande:

Läsa: är ganska prick en sjundedel in i Steglitsan av Donna Tartt och älskar den, men min läsro ligger på diddly-squat nu så jag vet ärligt talat inte hur mycket jag läser i den i veckan. Vi får ses. Sådant kan ju vända rätt fort. Följer även utvecklingen i USA med anledning av mordet på George Floyd i svensk, brittisk och amerikansk press.

Lyssna på: Lady Gagas senaste! Den är inte fantastisk, men tillräckligt bra för gympapass. Annars har ljudböckerna fått ge vika för poddar av det mer lättsamma slaget nu. Har ett behov av att skratta och där funkar Flashback Forever och Twilight in Quarantine perfekt.

Titta på: Billions på HBO och Graham Norton Show. Kan rekommendera båda varmt. Billions handlar om en statsåklagare som är ute efter ett vider till miljardär, och Graham Norton Show är typ tidernas bästa talkshow. Vet du inte vem Graham är så kolla upp det. Nu. Utöver detta så är jag och Isak igång med Jurassic Park-filmerna. Starkt tips om ni har barn kring tio, plus/minus två år.

Planera: jag har anmält mig till Friday Labs retreat i juni! HURRA! Lika delar livrädd som peppad på detta. Känner mig å ena sidan så väldigt redo för vidareutveckling i livet och är mycket mer öppen för det nu än för bara några månader sedan. Samtidigt är jag… ja… utmattad och det är inte alltid lätt att vara lika pepp på sig själv som på allt man planerar. Men men. Det blir nog bra. Lite osäker på var jag ska tillbringa den här dagen, men är inne på att ta in på hotell även om det innebär att jag inte kan laga maten som ligger på schemat. Det är detta jag helt enkelt får planera nu.

Plantera: På fredag är det dags att plantera ut mistik- och vaxbönorna på balkongen. Gurkorna får stå inne ytterligare en eller två veckor.

Baka: Okej. Jag gjorde det. Jag föll till föga och startade min första surdeg igår. Blev för trött på snubbar som hyllar sig själv i flödet för att de bakar ett himla bröd. Om allt inte går åt helvete blir det surdegslimpa senare i veckan alltså. Men mina förhoppningar att lyckas på första försöket är inte superhöga.

Socialisera med: vänner från jobbet, fast helt orelaterat till jobbet. Ja förutom en av grejerna då, för det är ett digitalt disputationsmingel. Hade jag inte stått person som disputerar så nära hade jag inte dykt upp. Utöver det kommer jag att gå på tårtpromenad i Nacka-reservatet, dricka zoom-kaffe på onsdag och ta en zoom-cola på torsdag (pga efter klockan tre och jag kan absolut inte dricka kaffe så sent på dagen). Så mycket har jag inte umgåtts med människor sedan innan pandemin. Kommer vara socialt utmattad till helgen gissar jag.

Herregud – hur ska det rymmas jobb i mitt liv om några veckor? Tur att jag börjar på deltid…

Continue Reading

Huvudvärken och ett poddtips

Nämen vet ni vad som hände den här veckan då? Jag fick massiv huvudvärk igen. Den här gången bestämde jag mig för att trots allt höra av mig till vårdcentralen. Först via 1177.se med självbokning, men den visade inga tider. Istället hänvisades jag till något system där man mejlar och beställer tid. Fast på beställningen fick jag svaret att mitt ärende var ett sådant man ringer för mellan 8 och 17 varje vardag. Så jag ringde direkt eftersom att klockan var tre, men blev då hänvisad till att höra av mig dagen efter klockan 7.45, för det är då man beställer en tid. Ja tänk om det hade stått på hemsidan? Tack Svenonius för allt du satsat på i Stockholmsvården. Flådiga byggnader och allt vad det är. Vem behöver ens veta hur man bokar en tid? Blir det tillräckligt akut kanske man har turen att hamna i världens trettonde dyraste byggnad istället!!

Hur som helst. Jag ringde igår och kom till en sjuksköterska som lite halvsurt konstaterade att huvudvärk hade jag ju faktiskt redan sökt för 2015. Eh… ja? Fick lyckligtvis en tid ändå efter viss påtryckning. Detta lilla förspel gjorde mig allt annat än hoppfull inför mötet med läkaren och när jag såg att läkaren dessutom var man försvann den sista lilla gnistan av hopp att bli lyssnad på alls. Förlåt alla män, men jag har faktiskt aldrig blivit tagen på allvar av en manlig läkare. Förrän igår.

Det visade sig att läkaren var extremt mån om att jag skulle få hjälp när jag berättade om mitt huvud. Är det är detta som är vård efter fyrtio så säger jag ÄNTLIGEN. Jag har ju som sagt redan sökt en gång innan för samma problem, och då konstaterade läkaren bara att jag behövde träna mer och att receptfria smärtstillande visst skulle hjälpa, oavsett om jag hävdade motsatsen. Nu fick jag istället remiss till neurolog för misstänkt dubbeldiagnos – spänningshuvudvärk om samkör med migrän. Remiss till röntgen för att utesluta skador på nackmuskulaturen. Tre nya mediciner. En magisk som jag tar i förebyggande syfte och som tydligen hjälper mot huvudvärk, trötthet och ångest. En lite starkare smärtstillande med färre biverkningar än Voltaren. Och en svindyr migränmedicin. Ett paket med arton doser kostade över 1300. Jag är väldigt tacksam över att jag är anställd i statens tjänst och därför får tillbaka för egenutgiften vid receptbelagd medicin.

SÅ jävla skönt. Inte att jag ska poppa tabletter som om jag vore på ett beachparty med nittonåringar i Båstad, utan att jag blev tagen på allvar och får en riktig utredning. Också skönt att om detta vore farlig huvudvärk så hade jag redan varit död. Obs – inte läkarens ord. Han sade ”så hade det uppstått värre komplikationer vid det här laget”. Men vi vet ju vad han menade med det. (På frågor om jag har bettskena, tränar nackmusklerna, mediterar, gör yoga, springer, har regelbundna sovtider och styrketränar är svaret på samtliga: ja. Jag har haft huvudvärken från och till sedan jag var 16 och testat i princip allt utom botox. Som faktiskt ska hjälpa.)

Det var det om det. Nu får ni ett poddtips! I podden Hot & Bothered har Vanessa Zoltan tillsammans med sin BFF Julia Argy en specialsäsong där de går igenom alla Twilight-böckerna. Ett kapitel per avsnitt. Inklusive coachning till karaktärerna och Stephanie Meyer. Jag har helt slutat lyssna på ljudböcker och kör bara den här nu när jag får tid, för få saker får mig att fnissa så mycket just nu som Twilight in Quarantine. Har du inte läst böckerna? Inte jag heller! Jag har sett några av filmerna under rödvinsfylla för många år sedan, och minns enbart fragment (före barn obviously) – men det spelar ingen som helst roll. Jag hänger med ändå. Varje avsnitt inleds tyvärr med två minuters reklam för någon skrivgrej som Julia kör, men skit i det. Spola fram och njuuuuut! Och berätta för mig sedan vad du tyckte!

Okej? Puss å hej!

Continue Reading

Carpe kravlös!

Nämen här sitter jag och carpar som om det inte vore någon morgondag, trots att det är friskvab av Karl igen. Eller vad man nu ska kalla det när han är hemma med astma och ingen smittsam sjukdom. Dividerade med mig själv LÄNGE innan jag tog upp att det blir lite skevt om jag ska ta all vab ”bara för att jag ändå är hemma”, när jag är hemma för att vila hjärnan (= komplett omöjligt i sällskap av en fyraåring). Alex verkade inte alls tycka att det var kontroversiellt att jag bad honom att ta iaf lite av vabben, så han är hemma idag. Ändå kul hur jag kan ha en inre dialog i en timma med min alldeles egen lilla Luther så ofta, och sedan när jag väl luftar dilemmat så är det ingen som ser problemet. Jaja.

Jag har en pågående läxa hos min psykolog som går ut på kravlös närvaro. Låter kanske lite krystat, men det är inte konstigare än att jag ska försöka hitta lite tid varje dag som är bara min och där jag inte grottar i gammal och eventuell kommande ångest (är expert på att ta ut ångest i förskott – skulle kunna skriva en hel anti-självhjälpsbok om det, så säg till om ni vill ha tips!). Bestämde mig för att förmiddagen idag var perfekt för denna typ av ny spännande närvaro – sällan skådad i mitt liv.

Innan kravlösheten hade jag frukost med och lämning av Isak. Fick se honom springa iväg med andra barn och leka på skolgården. Inte något jag tar för givet efter året som varit. Särskilt tiden i förskoleklass sög extra ordinärt mycket, med pedagoger som inte fattar att inte alla barn har samma förutsättningar att komma in i lek. Särskilt inte när de är små och kommer från en liten förskola, in i ett nytt, gigantiskt sammanhang. Aj mitt hjärta vad många jobbiga lämningar vi hade då. Isak ensam och ledsen. Vi som inte kunde stanna kvar. Idag blev jag därför den blödiga (och lite läskiga) mamman som stod bakom ett träd och med värkande hjärta betraktade mitt lilla barn en stund innan jag gick iväg.

Iallafall. Efter lämning tog jag en kravlös promenad med Flashback Forever i lurarna. Det är sommarvärme här idag, så jackan är hemma och kroppen luktar Niveas solkräm. Så sjukt trevligt! Promenaden gick via en park anlagd framför ett stort hus som tidigare var mentalsjukhus men som byggdes om till lägenheter och förskola för okänt antal år sedan. Göring låg i alla fall där när det fortfarande var mentalsjukhus. I slutet av parken finns ett café och där sitter jag nu i en berså. Dricker kaffe, läser lite bok, bloggar lite blogg och är helt kravlös. Tack livet för att jag blev sjukskriven på senvåren och inte senhösten.

Continue Reading

Vecka 21 har börjat!

Vad händer vecka 21 undrar ni? Ja, jag kapitulerar inför det faktum att detta är en pms-vecka. Inga stora planer, inga stora besvikelser. Ungefär det här tänker jag mig att jag gör:

Läser: är igång med ett flertal böcker, däribland Tistelhonung av Sara Paborn. Den är inte fantastisk, men den puttrar liksom på. En lite småfinurlig feelgood utan motstånd, vilket är precis det livet kräver av mig nu.

Lyssnar på: Jenny tipsade mig om Hästpojkarna av Johan Ehn. Slurp sade det, och så hade jag lyssnat färdigt på den i helgen. En berättelse som väver samman hästpojkar från trettiotalets Berlin med hästpojkar i Stockholm 2014. Inläst av Johan själv, och väl värd varje sekund du ägnar den. Nu känns det lite tomt, som det gör efter en bra berättelse, så jag tar inte upp något nytt. Det blir fortsatt lyssning av Årstafrun, som är lite för detaljerad för att jag ska orka ha full fokus – men som innehåller tillräckligt mycket död och misär för att jag ändå ska vilja fortsätta.

Tittar på: The good fight! Unna dig att göra det du med.

Tränar på: Känner mig så sjukt nöjd över att ha insett att pms-vecka är den sämsta veckan av alla att ägna sig åt prestation (det skulle gå ända till 41 innan jag kom dit tydligen). Det mesta får därför vara på paus. Jag ägnar mig åt promenader och min nya psykologläxa. Dvs att fråga mig ”hur bitter blir jag” innan jag överhjälper någon.

Odlar: Jag och Karl försådde under friskvabben förra veckan (han hade feber den sekunden de kollade tempen på honom i onsdags förmiddag, och fick således vara hemma resten av den veckan), men redan den här veckan ser vi groddar från gurka, vaxbönor och mistik-bönor komma upp! Tidigare år har allting dött på balkongen när vi varit på våra tvåveckorsresor till diverse föräldrar. Det gör det säkert i år med oavsett hur sommaren blir, men skam den som ger sig. Jag vågade, med risk för att förlora (eller bada i ett hav av gurkor).

Peppar för: att träffa mina föräldrar! Nu när restriktionerna har lättats något och man får resa en kortare tur med bil har vi bestämt att vi ska träffas mitt emellan våra bostäder. Om planeterna står rätt får vi alltså fika utomhus i Kungsör i helgen. Hade aldrig trott att jag skulle längta intensivt efter att fika i Kungsör, men ser SÅ mycket fram emot detta. Inget barn får bli sjukt. Ingen vuxen heller. Det är inte eoner av tid sedan vi sågs (februari), men det har blivit så otroligt påtagligt under den här sabla pandemin att vi inte ses just nu.

Om ni har något tips på tv-serie som passar sig för maratontittning, eller om ni har något som helst annat på hjärtat, är ni välkomna att gå loss i kommentarfältet!

Continue Reading

Utmattningsupdate

Första dagen utan huvudvärk den här veckan, så jag vågar mig på att sörpla lite vin i soffan medan jag uppdaterar här.

Igår var jag på avstämning hos läkaren tillsammans med min chef. Det gick väldigt bra, men också lite dåligt. Det var FANTASTISKT att sitta på behörigt avstånd från vuxna människor och prata, plus att jag tydligen älskar att prata om min egen utveckling – så på så vis var allt en stor win. Min chef är dessutom väldigt bra nu och så är även läkaren jag går till.

Det som var mindre kul var att jag fick underkänt i återhämtning. Inte för att de uttrycker sig så, men ja. Ni fattar. Trots att jag på det stora hela känner mig ganska glad och inte så farligt stressad längre, så förlängdes heltidssjukskrivningen fram till 17 juni. Sedan blir det gradvis ökande deltid innan jag (förhoppningsvis) får gå upp på heltid i oktober.

Missförstå mig inte. Jag är lättad över att detta händer. Det har varit en sådan kamp i så många år och jag är långt ifrån stabil. Men. Ärligt talat har jag svårt att ta in att jag är så här dålig. Alltså. Tittar jag tillbaka på två helvetiska år på jobbet med inte bara för hög arbetsbelastning utan också mycket emotionellt skit pga ja… patriarkatet faktiskt (kanske skriver jag en dag om allt som hänt, men nu nöjer jag mig med att bara säga att det varit ohållbart) – så är det klart att jag inte tycker att det är konstigt. Lägger jag även till att det ständigt varit kriser privat och en jobbig skolstart för Isak (där vuxenvärlden visade sig från sin sämsta sida, både vad gäller dåvarande pedagoger och föräldrar), så NEJ, jag tycker inte att det är konstigt. Bara det att jobba heltid och ha två barn är svårt nog i kombination med det övriga livet. På ett intellektuellt plan fattar jag ju. På ett känslomässigt plan… är det svårt att ta in att jag faktiskt är sjuk i utmattning.

Läkaren sade i alla fall att jag antagligen kommer ha vissa symtom under flera år. Så länge jag slipper huvudvärken och att råka lägga min telefon i Isaks garderob för att sedan få panik och börja gråta över att den är stulen, så är jag nöjd.

Det som förundrar mig mest i detta är jag inte känner mig bitter. Jag som vanligen inte skäms över att tjura över en gammal oförrätt i åratal, bara accepterar detta och känner till och med en mild pepp inför vad som kommer. Det om något är väl kanske ett tecken på att jag faktiskt är sjuk.

Continue Reading

Livets halvstora besvikelser och små nöjen

Bild helt orelaterad till inlägget, annat än att det är jag som skrivit inlägget som är på den..

Det är så mycket som ställs in nu att det känns vågat att se fram emot saker. Barnens kalas hann vi inte ens börja planera, avslutningar avbokas på löpande band (tack och lov säger jag om just det – tycker verkligen inte om att tvingas stå med ett migränleende bland föräldrar jag inte känner och inte fatta hur jag ska komma in i alla samtal om renoveringar). I juni skulle jag både se dragqueens på Cirkus och åka till Svalbard, i juli är tanken att vi bor på Gotland en vecka med Alex familj men som det ser ut nu vet vi inte ens om vi kan ses i Gnesta.

Det är vad det är. Jag har ju lite purken syn på det mesta och tror inte på att saker kommer hända förrän de verkligen händer, så mycket har jag kunnat hantera utan att känna allt för stor sorg. Mycket ställs ju inte heller in helt och hållet, utan skjuts bara lite på framtiden. De stora sakerna är liksom inte de största. Som Svalbard. Jag kommer dit i framtiden om jag vill. Jag har haft chansen innan men tackat nej (mycket pga att det då ingick en 25 mil lång vandring i Spetsbergen, och visst, att vandra i all ära, men att vara borta i sex veckor från familjen bara för att bli uppäten av en isbjörn på ett berg – det är faktiskt jättesvårt att motivera).

Klart man helst vill att alla ska få vara friska, men just att inte få träffa sina nära för att de är riskgrupp och inte heller veta när vi får lov att träffa dem är värst. Barnen gråter efter sina mor- och farföräldrar, men vi kan inte lova dem att det går över snart för det.

Jaja. Ingen unik spaning, det är ju så här för de flesta – bara lite tankar så här på kvällen. Avslutar med tre saker jag vågar se fram emot för att balansera upp detta:

  1. Att få sitta i soffan med Alex och glo efter att barnen har lagt sig. Helst på en film eller tv-serie, men ibland bara rätt ut i luften.
  2. Att fixa min naglar i ett så mörkblått nagellack att det nästan är svart. Kronans apotek sålde ut sina Depend-nagellack när jag hade en sväng förbi efter psykologen förra veckan. Blir alldeles prirrig när jag tänker på hur fint det är! Mitt nuvarande lack ska bara flagna först. Orkar inte mig på något innan det.
  3. Att få läsa ut Were the crawdogs sing. Herregud Sofia – hur många gånger kan du nämna samma bok? Skitmånga tydligen (ni kan ju ta det som ett tecken på att ni bör läsa den). Idag hade jag – hör och häpna – schemalagt läsning, precis som att jag har schemalagt min meditation och min yoga och min lyxfrukost och mitt kvällsvin, de kvällar jag inte har huvudvärk vilka är ganska få ärligt talat. Hur som helst. Körde med schemalagd lästid mycket innan jag började bryta ihop för två år sedan. Försöker hitta tillbaka till det. Schemaläggningen över lag. Är tydligen en sådan person som behöver sådant för att klara av livet.

Det var det hele! Livets små nöjen och så vidare. Vad ser ni fram emot?

Continue Reading

Vecka 20 är igång

Veckorna rinner förbi. Jag är mer än halvvägs genom heltidssjukskrivningen och mår hyfsat bra, men vet inte om jag mår tillräckligt bra för att få godkänt av läkaren. Ett bevis på att jag faktiskt har varvat ner är i alla fall att jag har börjat använda tandtråd igen vilket jag bara gör när jag är tillräckligt avslappnad för att komma ihåg det. Var så god för rafflande inblick i mitt liv!

Veckan som kommer ägnar jag, förutom tandtråd, åt att:

Läsa: lite om dagen. Vilket är mitt läsmål just nu när jag fortfarande är ganska splittrad i huvudet. Har minskat från att läsa i snitt kring 100 sidor om dagen till kanske 10? Dels är det självvalt och dels är det för att jag inte fixar mer. Fortsätter alltså med din sista fjärdedelen av Where the crawdads sing av Delia Owens. Parallellt kör jag Samlade Verk av Lydia Sandgren i mobilen i väntan på att den kommer som ljudbok. Samlade Verk är en supersnackis i mitt flöde och jag läser den delvis pga att den verkar bra, men också för att jag är ett hopplöst offer för grupptryck.

Läser även igenom hela min blogg och tar bort en del. Mest sådant som har en trasig länk eller icke fungerande bild – försöker att stå för allt jag skrivit, även det som får mig att vilja krypa in under vår skogsgröna plyschsoffa och aldrig komma ut igen.

Titta på: We´re Here på HBO. Alltså, har ni inte sett den här så gör det, men köp kleenex först. Tre av mina favoritqueens åker till olika sydstatsstäder och möter människor och fördomar de har eller ha ställts inför. Allt avslutas med en dragshow. Både jag och Alex gråter till varje avsnitt.

Kommer även se klart Legenden – Mörkrets härskare, trots att jag är av den opopulära åsikten numera att den inte är särskilt bra. Den är rörig och hoppig plus, vilket stör mig mest: vilken oerhört osympatisk roll de har gett prinsessan Lili? Girig, lättlurad och ego. Tittar på den med Isak och han tycker om den så jag härdar ut ändå, men får lägga en del tid på att ifrågasätta karaktärerna.

Lyssna på: Årstafruns Dolda Dagböcker av Kristina Ekero Eriksson. Är du det minsta intresserad av svensk historia kan jag med värme rekommendera den här. Bra inläst om ett osannolikt liv som levdes bara en promenadsträcka från där vi bor.

Jobba med: ja förutom mig själv dårå, så närmar sig jobbet nu och även om jag inte ska jobba med det, så ska jag på möte med företagshälsovården och min chef på fredag. Känner mig rätt lugn inför detta faktiskt. Saknar oerhört att jobba och hoppas verkligen att jag kan få en sund start efter den tid som varit.

Pyssla med: Isaks rum! Han behöver en bättre plats för läxläsning än soffan i vardagsrummet. De stora chiliplantorna som dött på hans skrivbord ska få flytta på sig för några kaktusar jag köpt i överraskning idag, och de gamla pysselböckerna för mindre barn får ärvas av Karl nu, till förmån för lite mer storbarnspysselmaterial. Älskar att ha sådana här projekt samtidigt som jag lyssnar på ljudbok!

Unna mig: frukost hörrni! I vanliga fall, när det är jobbvecka, får jag inte i mig mer än en kopp kaffe på morgonen. Men nu när livet är lite mindre inrutat och inte fullt så stressigt äter jag helst tjocka skivor surdegsbröd efter lämning, med färskost, sådana där svindyra små kvisttomater och havssalt. Och till det dricker jag mängder med kaffe och färskpressad apelsinjuice. Detta gör att jag i regel inte orkar lunch, utan istället har ett blodsocker i fullt fall när Alex kommer hem med ungarna. Men det unnar jag dem med!

Vad ska DU pyssla med?

Continue Reading

En falukorv i svanken, coming in!

Sitter på en klippa och accepterar att jag blivit en frusen tant som går med vinterjacka i maj.

Häromveckan var det ju då så att det både i meditationskursen och i yogan var läge att definiera för sig själv varför man gör det här. Särskilt i meditationen skulle jag hitta ett ledord. Jag valde acceptans och tänkte då främst på att jag helt enkelt får lära mig att acceptera att det finns saker i yoga och meditation som känns svulstiga och fåniga – hela grejen behöver inte vara dålig för det. Jag mår ju bra medan jag gör det (nåja, bättre än dåligt i alla fall). Sedan kom jag på att det kanske vore bra om jag körde lite acceptans mot mig själv också och blev lite snällare, för plötsligt märkte jag att jag särskilt under yogan hela tiden berättade för mig själv att jag är kass och gör fel. Herregud Sofia – släpp det! Jag har inte yogat på flera år och går in med en helt annan kunskap om kroppen nu. Jag kan inte bända mig som jag gjorde när jag yogade som mest för sex, sju år sedan och inte hade koll på min överrörlighet. Vill jag yoga får jag helt enkelt acceptera det.

Ja och sedan har det fortsatt. Ju mer jag har tänkt på acceptans, har jag insett hur mycket jag lever i motstånd. Mot allt faktiskt. Jag vägrar i princip och av princip att gå med på saker.

Både min psykolog och min fysioterapeut jublade så klart när jag tog upp detta. Vilket var en given signal för mig att bli skeptisk till hela prylen – men jag får väl helt enkelt bara ACCEPTERA att något som leder till så mycket jubel hos utbildat folk som får betalt för att hjälpa mig, trots allt har någon form av bäring i det verkliga livet.

Så nu ska jag lära mig att acceptera och sedan ska jag lära mig att vara selektiv i min acceptans. För jag tycker faktiskt inte att man ska acceptera prick allt bara för att det inte går att påverka i någon större utsträckning. Däremot kan jag gå med på att acceptera sådant som för mig personligen inte leder till någon konstruktiv kraft utan bara negativt ältande eller självhat. Herregud vad jag låter. Två veckor ifrån att tatuera in kinesiska tecken som jag tror betyder carpe diem, när de egentligen står för falukorv.

Hur som helst. Det var det om det. Detta ska inte bli någon ”hitta dig själv”-blogg. Eller? Ja vem vet egentligen i dessa tider. Blir det så är det väl något ni helt enkelt får acceptera i sådana fall!

Tankar om detta eller om resan som kallas livet? SKOJA! Skulle aldrig kalla livet för en resa, men jag vill på riktigt veta om ni har några tankar om acceptans. Svulstiga eller icke-svulstiga.

Continue Reading

Åtta bilder från sju dagar

Jag brukar verkligen aldrig hoppa på utmaningar på facebook, eftersom att jag helt enkelt inte är lagd åt det hållet. Men. Jag trodde inte att jag var lagd åt meditationshållet heller, och nu sitter jag ändå här – tio minuter om dagen – och försöker att släppa tanken fri. Kanske var det just den där tanken på vift som fick mig att falla till föga, för till slut tackade jag i alla fall ja till utmaningen om sju svartvita bilder utan förklaring, som folk sysslat med i några år.

Jag har fått en del önskemål om att ge en förklaring till varje bild, så jag tänkte göra det här. SKOJA! Ingen har bett om en förklaring, men jag vill skriva en ändå. Här har ni sju dagar av mitt liv, med början 29 april:

Den 29 april stickade jag på Alex väst. Det var senaste gången jag gjorde det. Nu är den i ett läge då jag måste mäta den för att veta hur jag ska gå vidare, och det är tydligen helt oöverstigligt jobbigt för mig. Alltså ligger den i en hög medan jag gör mitt bästa för att ignorera den. I bakgrunden syns ett avsnitt av Unorthodox. Är halvvägs in i boken nu. Läs den! Den är bra och ger en utförlig bakgrund till serien.

Den 1 maj var det ju så klart 1 maj! Och spöregn. Eftersom att demonstrationen uteblev i år (vi går med V), hängde vi upp en hemmapysslad flagga i rött på balkongen och en i vardagsrumsfönstret till tonerna av Avanti Popolo med Cornelis Vreeswijk. Karl var mycket förtjust i hela flaggprylen, men så klart helt ovetandes om bakgrunden till varför vi satte upp dem. Den tar vi när han blir äldre och så får han ta ställning då. Oavsett vilken politik mina barn kommer att följa, så får de i alla fall räkna med att 1 maj är en röd dag på alla sätt och vis i detta hem.

Den 2 maj var det sol! Massor av sol. Hela familjen åkte till godisbutiken med det spexiga namnet Kandiz och köpte lördagsgodis. Sedan tog vi en långpromenad till en park och efter det åkte vi via Systembolaget där jag köpte suröl som jag sedan drack i eftermiddagssolen hemma på balkongen medan jag läste bok. En av mina mesta favoritsysslor i hela världen.

Den 3 maj var det också sol. Och regn. Sedan sol igen. Och så lite mer regn på det. Jag och en vän lyckades i alla fall pricka in en promenad på armlängds avstånd medan solen sken, och under den promenaden gick jag förbi ett litet turkost ägg. Och tog en bild. En kvart senare sprutade det regn från himmeln igen, så jag tog bussen hem även fast jag bara var några kvarter bort.

Den 4 maj upptäckte jag RuPaul’s Secret Celebrity Drag Race och grät ner i min virkning. Dels pga otroligt rörande program, men också pga att virkningen gick åt helvete och nu ligger i en ful hög som jag knappt ens vill titta åt.

Den 5 maj orkade jag inte anstränga mig, så då blev det en bild på Isak från parkhänget på lördagen och en bild på Karl som jag haft i telefonen ett tag och som jag brukar ta fram och titta på när hjärtat behöver det.

Och så kom den sista dagen för utmaningen vilket råkade vara både den sjätte dagen i maj och dag sex i min yoga för Adriene. Bilden är tagen innan passet som gett mig så mycket träningsvärk att jag knappt kan sitta upp och andas samtidigt idag.

Ja det var väl det. Ganska kul grej trots allt och på det stora hela en fin vecka! Hade ni några highlights från veckan som gick?

Continue Reading

Vecka 19 ska jag

Läsa: Fortsätter med Where the crawdads sing av Delia Owens. Har flera böcker igång, men vill lägga all min fokus på att läsa den här i veckan. Om jag läser ut den – vilket inte alls är säkert, jag läser mycket långsammare nu och eventuellt för all framtid – så väntar Sen for jag hem, sista delen i Karin Smirnoff-trilogin. Kan verkligen rekommendera att just läsa dessa böcker och inte lyssna på dem, eftersom att hela sättet de är skrivna på går förlorat vid uppläsning.

Titta på: Började på LA Confidential igår! Den är så bra! Pang pang och korrupta snutar i gamla Hollywood. Seriemässigt ska jag göra ett nytt försök med sista säsongen av Homeland. Tyckte ärligt talat att den var lite tråkig…

Lyssna på: Paisley Park med Prince så klart!

Annars: Unorthodox – The Scandalous Rejection of My Hasidic Roots varvat med Ödesmark av Stina Jackson. Poddar har jag helt tappat. Tar gärna emot tips. Gillar dock inte konceptet ”kändiskompisar pratar lite random” utan vill helst ha ett tema eller ämne för podden.

Besöka: Kontroversiell titel i dessa tider, men jag har tid både hos psykolog och fysioterapeut den här veckan, och på söndag är det utomhuskalas i en park för en handfull ungar inklusive Karl.

Öva på: Acceptans – smaka på det svulstiga ordet va! Men både i min meditationskurs och i yogan förväntas jag ha ett ledord och acceptans (för mig själv och mina svagheter, det jag tycker är svulstigt och människors beteende i sociala medier) känns som en rimlig början.

Pyssla med: mina växter! Funderar på om jag ska bjuda er på en liten följetong om mina favoriter här hemma? Har fortfarande inte gett upp tanken på en vlogg.

Ja men det räcker väl så? Er tur!

Continue Reading
1 2 3 21