Inte så sur på tur

Igår vaknade jag glad i hågen utan huvudvärk (hurra!), redo för att åka till Kungsör och träffa mina föräldrar. Kungsör ligger prick halvvägs mellan oss, så utflyktsmålet var givet. Barnen var inte alls så jobbiga som de kan vara en ledig förmiddag, utan höll sams (alltså hela morgonen och förmiddagen – det händer i princip aldrig). De var till och med så lugna att jag fick läsa till morgonkaffet (eller det är så jag minns det, jag tror egentligen att jag mest höll boken i ena handen medan jag ”bara skulle kolla en grej” i mobilen med andra anden). Jag var inte stressad när jag packade ihop, jag fick göra yoga ostörd och jag var på det hela taget en glad skit (nej det var jag inte, för jag skulle aldrig skriva så om mig själv på allvar, men jag var tillfreds.)

Vid elva gick jag ut för att hämta bilen, bligade lite försiktigt mot solen och nös, som jag gjort så många gånger förr när solen kittlat min näsa. Nu märkte jag dock efter ett tag att jag fick värsta rinnsnuvan. Katastrof! Messade mina föräldrar i panik ”NÄSAN RINNER” och såg framför mig hur jag skulle krossa allas hjärtan genom att tvingas ställa in. Barnen skulle aldrig komma över det. Livet skulle sättas på vänt och vi skulle alla gå omkring som trasiga själar. En bana mot droger och kriminalitet hade tagit sin början. Men. Näsan slutade rinna. Messade mina föräldrar igen och sade att det nog bara var en tillfällighet. Eller allergi som typ alla i släkten har utom jag. I alla händelser. De svarade KÖR, så jag körde hem bilen och möttes av de här glada människorna:

Alla packade in sig och jag satte igång fortsättningen av bok nummer åtta – Vitormen – i Pax-serien. Det är min och Isaks biltradition, att alltid lyssna på en Pax-bok när vi åker en längre sträcka. Efter ett tag vände sig Isak mot mig och sade ”det här är första gången som du inte är arg och stressad när du kör”. Kände mig som en så himla härlig människa då…

Lagom till infarten till Kungsör var boken slut och det var ju väldigt lämpligt. Jag hade googlat fram ett fik (Himmelsberga) på en gammal kungsgård grundad av Gustav Vasa, vid Mälarens strand. Ett extremt typiskt utflyktsmål för min familj. Historisk plats (gärna med kunglig touch), nära vatten eller natur, med fikamöjlighet. Vet ej hur många sådana ställen jag besökt, men jag tröttnar aldrig. Vi steg ur bilen på parkeringen och möttes av mina föräldrar, tjugo plusgrader och sol. Som medelålders har jag äntligen börjat uppskatta den här typen av väder. Som småsur alternativ ungdom fräste jag alltid och ställde mig i skuggan. Heja fyrtio plus!

Himmelsberga gjorde ingen besviken, men framförallt var det så fint att få se glädjen hos både barnen och mina föräldrar över att ses igen, även om de inte fick kramas. Ena sidan av Kungsudden, som caféet ligger på, vetter mot Mälaren. Andra sidan mot en kanal med tillhörande järnvägsbro. Landskapet är hundra procent typiskt för den här delen av Sverige och alldeles ljuvligt att knalla omkring i med barnen. Tyvärr saknade Himmelberga glass, så vi åkte in till Kungsörs centrum och käkade dajmstrut vid en staty av Thor Modéen innan vi skildes åt och åkte hem igen.

MEN. Låt mig hoppa tillbaka lite. Vi steg ur bilen och möttes av solen och jag nös igen och sedan blev jag akutsnuvig och sedan nös jag igen. Sedan försvann det, för att komma tillbaka precis innan vi skildes åt och efter det eskalerade allt under bilresan hem. Väl hemma hade jag 37.7 grader, vilket vi alla vet har en ”real feel” på 42. I dessa tider är det ju svårt att inte bli extremt nojig så jag ägnade kvällen åt att dels känna att jag mördat mina föräldrar med smitta, dels att läsa på WHO om symtom och smittorisk och dels att göra självskattningstester. Jag hade varken corona-symtom eller utsatt mina föräldrar för risk pga hade ej kroppskontakt och jag nös i mina armveck. Men bara tanken på att jag skulle kunna ha smittat dem med corona, efter alla deras månader av försiktighetsåtgärder… hu. Idag är jag trött och pyttelitet varmare än vanligt. Karl har börjat nysa, så vi preppar honom med astmamedicin eftersom att en nysning otvivelaktigt leder till svår förkylningsastma hos honom i annat fall. Den här dagen kommer tillbringas i soffan med att känna att vi har det rätt bra men att det är jobbigt allt som händer ändå. I alla händelser var dagen fin igår. Jag hoppas att vi kan göra om det snart igen.

Continue Reading

Skärtorsdag år 2020

Jag tänkte skriva att påsken är min favorithögtid, men sedan insåg jag att jag ju faktiskt känner lika starkt för halloween och jul. Jaja, jag tycker väldigt mycket om påsken i alla fall och det har inget att göra med Jesus. Snarare att den är ett pastelligt löfte om vår. Plus att den är mindre stressig än julen, men fortfarande kommer med must.

Jag har dock inte varit jättepeppad på årets påsk eftersom att VIRUSET blir så påtagligt med alla vi inte kan träffa. Men Jesus och folket på hans tid tog inte hänsyn till en framtida pandemi så nu är den likförbannat här. Igår var det skärtorsdag och trots mild opepp, blev den väldigt fin!

Enligt den statliga traditionen jobbade jag halvdag, så efter en sovmorgon till kvart i åtta fällde jag upp hemmakontoret och satte igång. Vi förbereder en disputation i juni där disputanden sitter i karantän i Italien och handledaren intensivvårdas här hemma för covid-19. Det är ganska mycket pyssel med det där, men igår lyckades vi ändå färdigställa alla blanketter och underskrifter. Jag firade med att skicka ett litet meme på Karl Marx till handledaren samt att äta Rydbergs potatissallad direkt ur förpackningen.

Strax efter lunchtimmens början messade Kattis och undrade om det inte var läge för en lunchlive med poddinspelning av En förbannad podd. Det var det så klart. Alex och Isak som har påsklov skickades ut på fisketur och vi spelade in ett avsnitt som ni hittar här!

Efter podden tog spänningshuvudvärken över hela mitt väsen, så jag fick släpa mig till sängen för att göra… ansiktsyoga. Ja i tider av desperation, då ligger man tydligen och gör tysta primalskrin på sängen samtidigt som man stryker sig själv på bröstet. Det hjälpte lite förvånande bättre än Voltaren, men inte helt och hållet.

Jag hade tänkte sova efter mitt lilla yoga-pass, men förskolan messade och undrade om vi hade tänkt oss att hämta Karl den dagen. Det hade vi så klart. Klockan ett hade jag tydligen sagt till dem, men inte till Alex som skulle hämta. Starkt jobbat teflonhjärnan! Alex och Isak fick således sluta fiska och hämta Karl. Jag låg med känslor av uselt moderskap på sängen och hade mild ångest.

När ångestmyset på sängen var över tog jag ett bad följt av en långpromenad med telefonkonferens med en nära vän. Vi pratade lite om att lita på folk och att en bra tumregel med människor och nära vänskap ändå är att se hur deras tidigare relationer ser ut. Finns inga tidigare vänskaper kvar på grund av att personen i fråga känner sig kränkt av alla tidigare umgängen, då är det också ganska sannolikt att man själv blir föremål för drama eller skitsnack längre fram. Vad tänker ni om det? Under promenaden klättarde jag upp på ett berg, sedan hittade jag plommonblomster och sedan köpte jag sushi.

Vet ni vad som är så jävla irriterande? Det ska jag tala om för er. När man står i kö för att köpa sushi och föräldern framför vägrar beställa åt barnen för ”ni sade ju till mig vad ni vill ha, då får ni säga det här också”, men barnen vägrar beställa själv så kön och tiden liksom bara växer och när föräldern till slut ger upp efter en lång kamp, ja då tycker personen att det är läge att be om en ingående beskrivning av alla varmrätter på menyn. För helvete! Det finns en tid och en plats för allt, inklusive barnuppfostran och menyer och detta var inte den. Jag knöt näven i fickan och blängde. Mer vågade jag inte göra, för jag ändå ganska konflikt rädd av mig. Sedan var det min tur, och trots att jag glömde koden jag haft på mitt kort i snart tre år, kom jag framgångsrikt hem med sushi en stund senare.

Det blev kväll och vi samlade ihop oss framför vårt gamla playstation. Hela familjen spelade BurnOut, åt lösgodis och hade ett obeskrivligt mys. Jag tog ett återfall på Tradera och vann en klänning. Sedan drack jag cava och stickade på en gubbväst till Alex.

Idag är det Långfredag och då ska man enligt traditionen lida. Isak brukar bli kränkt och tro att vi ljuger för honom när vi säger att man förr i tiden bara kunde se gudstjänster på TV den här dagen och att allt var stängt. Ingent fick ha roligt och alla skulle tänka på att Jesus led för våra synder. Vi tänker hur som helst inte lida idag. Ikväll har jag till exempel bestämt att vi ska se Hellraiser, jag och Alex, och så ska jag dricka upp den sista cavan som just nu står och håller sig bubblig med en silversked i halsen. Internet har sagt att det funkar (återkommer med rapport om det senare). Vad har ni haft för er?

Continue Reading

Sommar 2019

Tiden går, men bloggen består. En liten stund till i alla fall! Jag är lite inne på att lägga ner här och lägga min tid på En förbannad podd-bloggen istället – om jag nu ska skriva någonstans. Men vi får se. Medan jag funderar så får ni en lista – för i ärlighetens namn: vad har man inte bloggar till om så inte för att få skriva listor?

Mina planer för sommaren:

Nu har juni redan passerat, och juli är igång – så sommar har det väl kalendermässigt varit ett tag nu. Jag jobbar dock fortfarande och det var väl den egentliga planen med juni. Har en vecka kvar av juli-jobb och sedan blir det först tio dagar hos Alex föräldrar, sedan tio dagar hos mina och sedan, ja sedan är det ju dags att jobba igen.

Under mina semesterveckor ska vi bland annat:

  • Möblera om barnens rum. En säng ska byta rum, en säng ska ner i källaren och en våningssäng ska in.
  • Åka minipansarvagn i Strängnäs
  • Hänga några dagar i Branäs, gå på marknad, bada i älven och lukta på skogen
  • Cykla dressin till en handelsbod utanför Degerfors
  • Läsa tusen böcker – eller ja, det blir väl mest jag då och jag läser nog inte tusen böcker, men kanske tre? En av dem är så klart Manhattan Beach som vi sedan cirklar med podden som en del i vårt samarbete med Årets bok. Här är eventet på facebook för den som är hugad!
  • Fira mina föräldrar som fyller sjuttio
  • Bila i Sörmland
  • Få barnvakt och hotellnatt
  • Vila.
Från förra sommarens dressintur. I år satsar vi på dubbla sträckan!

Bästa sommarstället:

Älskar både Sörmland och Värmland och där får jag tillbringa min semester i år. Jag har ju helt glömt hur tråkigt det var att som barn tillbringa regniga somrar i en stuga i skogen, så just nu romantiserar jag intensivt den förljugna bilden av mig själv, en bok, en brasa och lugna barn i stugan i Branäs.

Annars älskar jag VERKLIGEN vår balkong. Gud vad jag älskar den.

Här badar jag helst:

I Klarälven eller i havet. Vet att det är förbjudet att längta till andra steg i barnens liv eftersom att man ska njuuuuuta av det som är nu. Men jag längtar faktiskt tills att barnen är så pass stora att de kan ta hand om sig själv på stranden, så att jag kan få läsa min bok ifred.

Karl i Klarälven

Hur länge ska du vara ledig?

12 juli till 12 augusti. Jag fick korta min semester en vecka, eftersom att vi anställer en ny administratör på jobbet och någon måste vara på plats för att ta emot henne. Men det gör inte så mycket. Jag får fyra sammanhängande veckor ändå, och den ”förlorade” veckan läggar jag in efter filmfestivalen i höst istället. Toppraffel!

Vad ser du mest fram emot?

Att hänga med familjen, att läsa Vem dödade min far av Edouard Louis och att få sova på morgonen.

Vad kommer du köpa inför semestern?

Inget planerat, men idag spontanköpte jag Blå Skymning av Joan Didion!

Det här lyssnar jag  i sommar:

Måste erkänna att jag är ganska nöjd med att barnen älskar Tyskarna från Lund.


Det här tittar jag på i sommar:

Sista avsnittet av Tjernobyl.

Kanske Handmaids Tale.

Senaste X-men. Älskar ta mig fan action och superhjältar!


Det här läser jag i sommar:

Förutom det som nämns under andra frågor här:

  • Och runt mig faller världen av Marit Sahlström
  • Soulless: The Case Against R. Kelly av Jim DeRogatis
  • Så jävla trött: Om kvinnors känslomässiga arbete – och vägen till förändring av Gemma Hartley
Jag och Den hemliga historien

Favoritsommardoft:

Varm asfalt, hav och shersmin.

Hur kommer du att göra dig illa?

Slår mig på allt prick hela tiden, så antagligen genom att gå in arton olika bordshörn.

Vad oroar du dig för?

Bilolyckor och värmebölja.

Vad vill du verkligen hinna med?

Läsa Manhattan Beach till den 12 augusti.

Sticka färdigt en tröja.

Återhämta hjärnan.

Få ordning hemma.

Springa.

Vad tror du egentligen att du kommer göra?

Slösurfa och inte fatta varför jag inte lyckas sticka färdigt min tröja, få ordning hemma, öka konditionen eller återhämta hjärnan.

Vem kommer du vara mest med?

Karl. Isak. Alex.

Jag och Alex i Branäs. Älskar honom.

Vad kommer du lägga mest pengar ?

Mat.

Vad kommer du äta?

Rökt tofu i olika former och tio kilo vattenmelon.

Vad kommer du dricka?

Varmt och kallt kaffe och rödvin.

Vad kommer göra den här sommaren extra bra?

Att barnen är lite större nu än de var förra sommaren. Herregud vad mycket enklare saker blir per år. Ja – det kommer så klart en mycket vidrigare ångest kring livet i stort när de blir äldre, men logistiken hörrni. Logistiken blir ta mig fan tusen gånger enklare för varje år de åldras.

Hur kommer du minnas din semester sen i september?

Svagt, med tanke på att min hjärna numera är täckt med gåsfjädrar som bara låter alla minnen rinna av.

Solnedgång i Björnlunda
Continue Reading

Harkel

Den här helgen skulle vi ha tillbringat på landet med Alex föräldrar. Att åka dit är som en lisa för själen. Dels för att det är en fantastisk plats, men också för att jag har turen att ha Alex föräldrar som svärföräldrar. Ta bara detta att de nu har börjat med prepping och berättat att vi ”vid minsta tecken på trubbel” åker ut till dem. Det är en regel, inte ett undantag. Vi har tre dagar på oss. På fjärde dagen kommer de och hämtar oss. Ja. Varför inte?

Att åka ut dit är inte bara en lisa för min själ förresten. Även barnen älskar livet där – de lever ju i varje årstid så att säga, med en enorm trädgård, långt till farliga vägar men med en skog runt knuten. Och även Alex kommer in i något slags sitta på verandan, röka cigarr och läsa svår politisk litteratur-mood, som också inger ett visst lugn. Jag själv sitter ofta vid ett fönster på kvällarna, tittar på en solnedgång eller bara ut i mörkret beroende på årstid, och läser eller stickar. Det är helt enkelt totalt underbart och precis så idylliskt som det låter. Ett av mina största privilegier här i livet och något jag ofta längtar till.

Men ja, livet och så vidare. I onsdags påbörjades något som under torsdagen utvecklades till ledvärk, 39 graders feber och allmänt missnöje. Helgen på landet uteblev för min del, och jag har fått hänge mig åt feberfrossa på soffan istället. Ni vet hur man ibland kan få en bild av att det är lite mys att vara sjuk? Få ligga under en filt ostört, läsa böcker, dricka te, snörvla lite lojt och så vidare. Ja, låt oss säga att den här helgens sjuka motbevisade den bilden å det grövsta. Jag har knappt orkat ta hand om mina basala behov, än mindre läsa. Idag är första dagen som jag fått ner febern och motat bort ledvärken helt med hjälp av Ipren. Längtar intensivt efter min familj och känner mig lite snuvad (på alla sätt och vis) på min själsliga lisa.

Men sådan är livet. Eftersom att jag inte kunnat läsa så särskilt mycket förrän idag (då jag sträckläser Så jävla kallt av Lova Lakso), så har jag ägnat mig åt seriemaraton. Senaste avsnittet av nya säsongen av RuPaul, samt halva tredje säsongen som jag nästan glömt OCH även hela säsongen av Russian Doll. Har ni inte sett den så kan jag varmt rekommendera er att göra det, även om den inger lite ångest. Natasha Lyonne i huvudrollen är amazeballz.

Med detta sagt, fortsätter jag min sträckläsning nu. Tackåhej.

Continue Reading

Totalt jävla mörker – eller i alla fall sjukt mulet

Jag tror minsann att jag har blivit lite trasig. Hösten, och våren innan den, var inte nådig. Först var det jobbet och arbetsbelastningen, sedan började kroppen falla ihop och sist, men störst, så var det skolstarten för mitt äldsta barn.

Det här kan jag av flera skäl inte skriva jättemycket om, men jag kan ge er en liten bild. Vi hade en person – JAG hade en person – som mejlade mig och bara mig långa, långa mejl om hur hemskt mitt barn är (för varför ska en pappa ens behöva blandas in). Sedan hade vi långa, långa samtal med skolan och fick en annan bild, men det spelar ingen roll. Jag hade redan blivit mer eller mindre förstörd. Jag vågar till exempel knappt höra av mig till andra föräldrar, eftersom att jag är för rädd att de också ska skriva lika långa, hemska mejl. Jag får magont om mitt barn visar reaktioner som inte är positiva, eftersom att det skulle kunna bekräfta något av det som stod i mejlen. När han vill planera sitt sjuårskalas får jag panik, för tänk om ingen kommer? Det har inte varit självklart för honom att få vänner. Och om hans klasskompisar kommer – tänk om han inte är jätteglad hela tiden, utan gud förbjude: reagerar med känslor som hos ett barn? Och varför har han inte ens blivit bjuden till något kalas själv sedan skolstarten? Varför tar ingen annan förälder kontakt med oss och föreslår en lekträff? Jag överanalyserar säkert, men jag kommer inte ifrån ångesten och jag kommer inte ifrån att det är jag som har gjort något fel i min uppfostran. Varit för lat, för osocial mot andra föräldrar, inte varit tillräckligt på, försökt för lite, hittat på för få saker, inte tänkt på mitt sääärskilda ansvar som pojkförälder. Svurit för mycket?

Så ja. Jag har som sagt blivit lite trasig. Jag märker det på den ständiga känslan av ångest, och jag märker det på att jag inte tycker om mig själv.

Förutom tidsbrist och allmän utmattning är detta varför jag inte bloggar. Jag vet inte om jag är så sugen på att ge den här typen av inblickar i mitt liv, men det är det enda som cirkulerar i mitt huvud just nu. Ångest över än det ena, än det andra. Anledningen till att jag ändå skriver detta är att jag just nu har något slags fokus på att jag kommer att må bättre och framför allt så kommer det att bli bättre för mitt barn och då ska jag gå tillbaka till den här posten och minnas hur jävla illa det var. Och nästa gång det blir så här jävligt för någon av oss – för det blir det ju med jämna mellanrum pga livet – så ska jag gå tillbaka till posten som jag kommer skriva när allt har vänt, och veta att det blir fan ta mig bättre. Någon gång. Just nu dock: not so much.

Continue Reading

Tårar och sticklingar

Det känns futtigt att skriva tack för alla fina kommentarer, men jag är genuint tacksam för dem. Jag räknar aldrig med att någon riktigt ska ta mig på allvar, så: Tack!

Läget går lite upp och ner. Jag gråter tydligen varje dag nuförtiden, och bara det är ju väldigt uttröttande. I vanliga fall gråter jag kanske en gång i månaden till ett uppslitande avsnitt av RuPaul’s Drag Race eller får en tår i ögat till något extra gripande kapitel i en bok. Men nu är jag tydligen en kran med impulsivt flöde. Jag hoppas det går över snart, för jag gillar verkligen inte att gråta. 

Igår var det dock en himla fin dag, trots att jag – givetvis – inledde med att gråta en liten skvätt. Det var marknad och loppis i Västertorp så vi packade ihop oss och åkte dit. Stadsdelsloppisar brukar jag vanligen undvika, eftersom att det är så vansinnigt mycket folk som dras till dem. I Västertorp var det däremot inte så himla många som orkat sig ut. Alltså ja, det var ju trängsel – men inte upplopp kring loppisborden som det annars kan vara. Vi fick till och med en helt rimlig plats på en uteservering vid lunchtid.

Jag orkade inte kontrollera mitt köpstopp, utan köpte saker som gör mig glad. Vilket tydligen var ett par gamla gardiner i turkos/petrolblå väv till sovrummet och fyra sticklingar. Höll mig dock från ett set med tre emaljerade grytor. Är uppenbarligen tant. Några marmeladkulor på det där och dagen hade nått klimax. Hursomhelst, den hugade kan få veta att det jag köpte var klätterkalla, änglavingar/begonia, purpurblad/Tradescantia pallida och en växt som kanske är en palea depressa eller en linspeperomia. Vi får se när den har vuxit på sig lite. Växterna var rätt ledsna när vi kom hem, så de fick stå till sig i vatten innan jag planterade om dem i krukor. Är egentligen ingen växtmänniska, men jag gillar att ha dem runt mig och jag uppskattar pysslet när man går från stickling till krukväxt. 

Imorgon har jag samtal med min chef och på tisdag har vi samtal med skolan. I helgen har Alex en vän över, så jag passar på att fly till Örebro och min äldsta bror.

Ja. Vad mer? Life goes on, som Brett Michaels sjöng i någon powerballad för trettio år sedan.

Continue Reading

The shit that keeps on shitting

Tusen tack för era kommentarer på förra inlägget. Jag hoppas ni har överseende med att jag inte svarar just nu. För om början på veckan var tuff, så har slutet visat sig vara hela jävla Mount Everest av skit.

Skolstarten har varit skitjobbig, och det ser inte ut att bli bättre inom någon snar framtid. Igår fick vi dessutom ett mejl med information gällande Isak som vi gärna hade fått för ett halvår sedan. Han har haft det mycket jobbigare i förskolan än vi blivit informerade om och det har gått ut över andra barn. Detta har kanske inte alla, men många, vetat – dock inte vi. Utan att gå in på fler detaljer, kan vi lugnt konstatera att vi just nu genomgår den absolut värsta perioden under vår tid som föräldrar här hemma. Så idag har jag helt enkelt ägnat hela förmiddagen åt att fulböla, för vad annars kan jag göra? Ser ut som om jag har gått på för stark medicin alldeles för länge men vem fan orkar bry sig.

Usch för livet just nu. USCH.

Continue Reading

Hissyfit och carpe diem

Fascineras ständigt av hur olika två barn från samma livmoder ändå kan vara i grunden. Isak föddes med ett enormt närhetsbehov. Han ville amma i timmar under de första veckorna, och vägrade sova om han inte sov ovanpå oss. Karl låg vid tutten i max tio minuter redan från början, sedan kunde han ligga på en filt för sig själv och vara nöjd.

Karl var faktiskt så nöjd som bebis att han fick plattskalle och vi tvingades gå till sjukgymnast och börja med svindyra kuddar för att den skulle räta ut sig. Vilket den gjorde. Typ. I vissa vinklar så… 

Hur som helst. Ju mer jag tänker på dem som spädbarn, desto mer förklarar det hur de är nu. Karl, som förvisso kan få ett hissyfit om han inte får sitta i mitt knä, men som på det stora hela kör carpe diem genom hela livet. Och Isak. Lilla Isak som är en så känslig själ och kämpar hårt med varje motgång. Imorgon börjar han skolan och tycker att det känns ”mest jobbigt”. Hjärtsnörp. 

Continue Reading

Denna förmiddag, ett liv

Fördelen med att gå upp innan sju, som jag ibland tvingas göra pga morgonpigga barn, är att dagen blir himla lång. Nackdelen är att det blir en himla lång dag att tillbringa som zombie, men ändock: lång dag. Och vem är väl jag att inte nyttja dessa extra, sömnlösa timmar till att börja rensa i barnens garderober? För precis som barn gärna gör, så har mina vuxit typ en meter var den här sommaren. Eller i alla fall ett par centimeter.

Utrensning är ganska trivsamt tycker jag. Visst, jag är sämst på att slänga, men bortsett från det så är sådana här små projekt perfekta för ljudbok och det är ju himla trevligt. Just nu: Havsboken av Morten A. Ströksnes. Kan varmt rekommendera den. Handlar i huvudsak om jakten på en håkäring, men även om nordligt havsliv i största allmänhet.

I alla fall. Utrensning. Jag rensade och rensade och rensade och plötsligt var klockan tio och då insåg jag att shit, jag har inte ätit! Kaffet jag drack när jag gick upp hade gjort sitt och jag var på väg att falla handlöst in i ett blodsocker fall. Blodsockerfall avhjälps som vi vet bäst med något jäkligt snabbfixat. Jag hällde således upp en skål dyr müsli från Paulun. Egentligen är jag inte jätteförtjust i dyr müsli, men periodvis får jag för mig att jag ska börja äta nyttigare frukostar (eller ja, äta frukostar öht utöver en kopp kaffe) och då brukar det hamna olika sorters müsli och gröt i skåpen lite beroende på vad som är på extrapris för tillfället. 

I alla fall. Jag trodde att det bara var Isak som hunnit smaka på den här müslin, men jag hade fel. Ut på tallriken, med alla nötter och fröer och dadlar och allt vad det nu var, for tre små, men likväl sjukt vidriga, djur. Åh jag är så känslig för sådant här. Fan vad det kliar överallt så fort jag tänker på det. Så klart kommer inte tre små vidriga djur ensamma heller. Efter några lyft på diverse varor och tittar ner i olika kartonger visade det sig att vi hade en hel koloni av dem i skafferiet. Mest i gamla förpackningar (det vi använder ofta har vi i tättslutande burkar GUD SKE PRIS), men ändå. Jag vill fortfarande klia mig ur mitt skinn.

Istället för att fixa mitt blodsockerfall fick jag alltså tömma, sanera och städa ur skafferiet. Ivrigt påhejad av Karls allra gnälligaste ”Mammaaaaa! Titta Bassseeeee” även medan han tittade på Bamse och Isaks sjutusen frågor om veckodagar och månader. ”Men mamma hur lång ÄR en månad? NEJ inte som augusti, som april. NEJ JAG MENAR INTE SÅ. Hur lång ÄR EN MÅNAD?!”

Vad Alex gjorde? Ja alltså samtidigt som jag hittade djuren, lyckades han slå till ena kupolen till badrumslamporna med skaftet till skurborsten så att den for i golvet. Så han hade ett kul jobb med att försöka befria oss från en miljard små glasbitar.

Så. Kan det bli måndag nu?

Continue Reading

Och så går vi mot hösten

Jag har inte lagt ner bloggen – jag har faktiskt i dagarna förnyat mitt webbhotell och kommer hänga kvar i minst ett år till. Däremot är jag så himla trött på grund av helt vansinnigt aktiv sommar. Idag har jag varit från tio till fyra på Tom Tits. Med barn. I måndags var jag från elva till fem i Mariebergskogen i Karlstad. Med barn. Dock bara ett! Men han har energi för fem vuxna. Det tar liksom aldrig slut.

Hur som helst. Den här sommaren har vi tagit en dagstur till Elverum i Norge. Vi har cyklat dressin i Degerfors. Vi har besökt tre olika mini-Skansen runt om i Sverige, åkt museijärnväg i Malmköping och Mariefred, hängt i Nora, badat i sex sjöar och en älv men inga hav. Vi har bott på hotell två nätter, besökt museum och landsortscaféer och hängt i trädgårdar och gamla hus. Vunnit i legotävlingar och på chokladhjul. Varit på marknad och tivoli och gått över Sveriges längsta stenbro. Träffat familj och kusiner men nästan inga vänner. Vi har svettats, flåsat och ätit glass. Vi har inte grillat. Vi har mest bråkat när vi varit hemma, annars nästan inte alls. Vi har haft det så himla bra och det har inte varit på grund av värmeböljan. Det har varit för att vi har haft jättemycket tid tillsammans. Pax för att alltid ha gemensam semester när båda får ut lön. Herregud vilken skillnad det är. Inte för att vi har gjort något vansinnigt dyrt, men det gör så enormt mycket att veta att båda två får pengar nästa månad också. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Och nästa. Sedan får vi se.

I alla fall. Om något barn hånar Isak igen för att han inte har varit utomlands under lovet, kan han säga HA, jag har varit i Norge. OCH VI FLÖG INTE. Samt ”up yours”, men det får man väl inte lära ut till sina barn i det här sabla landet längre.

Nu har sista semesterveckorna stuvats om, så jag kommer jobba halva veckor hela augusti istället för att vara helt ledig drygt en vecka till. Det blir färre planerade semesterdagar, men en mjukare start på hösten och det känns faktiskt helt okej. Det var väldigt skönt att komma tillbaka till jobbet igår. Och det är väldigt skönt att vara ledig idag igen. Även fast vi åkte till Tom Tits.

Continue Reading
1 2 3 15