Demonstrationer, länkar, polisen

Apropå sakers tillstånd just nu kommer två saker jag läst idag, som jag tyckte var extra bra att fundera vidare på och en sak jag läste för sju år sedan och som jag funderat på från och till sedan dess:

Så demonstrerar man… inte!

Att inte bli lyssnad på är värre än att skydda alla mot smittan av pandemin. För många i vår fattiga arbetande befolkning är en demonstration tryggare än att gå till jobbet. Jobb där man tvingas dag ut och dag in stå framför andras svett, spott och andra mindre angenäma kroppsvätskor. 

Jag är bra en ignorant idiot

Jag var arton år gammal, alldeles för gammal, när jag förstod att jag inte har tolkningsföreträde, när jag insåg att jag inte vet ett skit, när jag insåg att jag var ignorant och oinsatt och en dålig jävla medmänniska.

Och inlägget som var det som fick mig att först verkligen inse att jag var ignorant och oinsatt: Feminismen, vitheten och jag. Tyckte länge att jag var så påläst för att jag inte bara hade koll på (vit) feminism men att jag faktiskt också förstod att inkluderade transsexuella. Pris till mig! Eller inte. Läste det här inlägget, kände mig kränkt, tyckte synd om mig själv och sedan… reste jag mig upp och insåg att jag inte är särskilt påläst och inte har särskilt mycket koll alls.

Jag kan i en första impuls tycka att det är idiotiskt att samlas i tusental i pandemitider för en demonstration med risken det innebär för smittspridning och belastning av vården. Jag kan också ta ett djupt andetag och inse att det är en komplex situation där det är extremt lätt att tycka saker utifrån klass, hudfärg, ålder och position i samhället i övrigt utan att egentligen ha koll. Oavsett var jag landar i min åsikt om själva demonstrationens vara och icke vara är min fasta övertygelse dock att det finns stora problem i vår poliskår, och här talar jag inte enbart utifrån de klipp jag ser på nätet utan det jag har sett i verkligheten och som gör att jag inte helt kan avfärda människor som använder uttrycket ”ACAB”. Jaja, hashtag inte alla snutar – men det ska inte finnas en enda jävla snut som väljer oprovocerat våld. Någonsin.

Continue Reading

Vecka 23 – imorgon börjar du

Imorgon börjar vecka 23 och juni och jäklar vad planerat det är då! Förutom att skamlöst tillbringa alla sommarkvällar på balkongen, så kommer jag även att göra följande:

Läsa: är ganska prick en sjundedel in i Steglitsan av Donna Tartt och älskar den, men min läsro ligger på diddly-squat nu så jag vet ärligt talat inte hur mycket jag läser i den i veckan. Vi får ses. Sådant kan ju vända rätt fort. Följer även utvecklingen i USA med anledning av mordet på George Floyd i svensk, brittisk och amerikansk press.

Lyssna på: Lady Gagas senaste! Den är inte fantastisk, men tillräckligt bra för gympapass. Annars har ljudböckerna fått ge vika för poddar av det mer lättsamma slaget nu. Har ett behov av att skratta och där funkar Flashback Forever och Twilight in Quarantine perfekt.

Titta på: Billions på HBO och Graham Norton Show. Kan rekommendera båda varmt. Billions handlar om en statsåklagare som är ute efter ett vider till miljardär, och Graham Norton Show är typ tidernas bästa talkshow. Vet du inte vem Graham är så kolla upp det. Nu. Utöver detta så är jag och Isak igång med Jurassic Park-filmerna. Starkt tips om ni har barn kring tio, plus/minus två år.

Planera: jag har anmält mig till Friday Labs retreat i juni! HURRA! Lika delar livrädd som peppad på detta. Känner mig å ena sidan så väldigt redo för vidareutveckling i livet och är mycket mer öppen för det nu än för bara några månader sedan. Samtidigt är jag… ja… utmattad och det är inte alltid lätt att vara lika pepp på sig själv som på allt man planerar. Men men. Det blir nog bra. Lite osäker på var jag ska tillbringa den här dagen, men är inne på att ta in på hotell även om det innebär att jag inte kan laga maten som ligger på schemat. Det är detta jag helt enkelt får planera nu.

Plantera: På fredag är det dags att plantera ut mistik- och vaxbönorna på balkongen. Gurkorna får stå inne ytterligare en eller två veckor.

Baka: Okej. Jag gjorde det. Jag föll till föga och startade min första surdeg igår. Blev för trött på snubbar som hyllar sig själv i flödet för att de bakar ett himla bröd. Om allt inte går åt helvete blir det surdegslimpa senare i veckan alltså. Men mina förhoppningar att lyckas på första försöket är inte superhöga.

Socialisera med: vänner från jobbet, fast helt orelaterat till jobbet. Ja förutom en av grejerna då, för det är ett digitalt disputationsmingel. Hade jag inte stått person som disputerar så nära hade jag inte dykt upp. Utöver det kommer jag att gå på tårtpromenad i Nacka-reservatet, dricka zoom-kaffe på onsdag och ta en zoom-cola på torsdag (pga efter klockan tre och jag kan absolut inte dricka kaffe så sent på dagen). Så mycket har jag inte umgåtts med människor sedan innan pandemin. Kommer vara socialt utmattad till helgen gissar jag.

Herregud – hur ska det rymmas jobb i mitt liv om några veckor? Tur att jag börjar på deltid…

Continue Reading

Huvudvärken och ett poddtips

Nämen vet ni vad som hände den här veckan då? Jag fick massiv huvudvärk igen. Den här gången bestämde jag mig för att trots allt höra av mig till vårdcentralen. Först via 1177.se med självbokning, men den visade inga tider. Istället hänvisades jag till något system där man mejlar och beställer tid. Fast på beställningen fick jag svaret att mitt ärende var ett sådant man ringer för mellan 8 och 17 varje vardag. Så jag ringde direkt eftersom att klockan var tre, men blev då hänvisad till att höra av mig dagen efter klockan 7.45, för det är då man beställer en tid. Ja tänk om det hade stått på hemsidan? Tack Svenonius för allt du satsat på i Stockholmsvården. Flådiga byggnader och allt vad det är. Vem behöver ens veta hur man bokar en tid? Blir det tillräckligt akut kanske man har turen att hamna i världens trettonde dyraste byggnad istället!!

Hur som helst. Jag ringde igår och kom till en sjuksköterska som lite halvsurt konstaterade att huvudvärk hade jag ju faktiskt redan sökt för 2015. Eh… ja? Fick lyckligtvis en tid ändå efter viss påtryckning. Detta lilla förspel gjorde mig allt annat än hoppfull inför mötet med läkaren och när jag såg att läkaren dessutom var man försvann den sista lilla gnistan av hopp att bli lyssnad på alls. Förlåt alla män, men jag har faktiskt aldrig blivit tagen på allvar av en manlig läkare. Förrän igår.

Det visade sig att läkaren var extremt mån om att jag skulle få hjälp när jag berättade om mitt huvud. Är det är detta som är vård efter fyrtio så säger jag ÄNTLIGEN. Jag har ju som sagt redan sökt en gång innan för samma problem, och då konstaterade läkaren bara att jag behövde träna mer och att receptfria smärtstillande visst skulle hjälpa, oavsett om jag hävdade motsatsen. Nu fick jag istället remiss till neurolog för misstänkt dubbeldiagnos – spänningshuvudvärk om samkör med migrän. Remiss till röntgen för att utesluta skador på nackmuskulaturen. Tre nya mediciner. En magisk som jag tar i förebyggande syfte och som tydligen hjälper mot huvudvärk, trötthet och ångest. En lite starkare smärtstillande med färre biverkningar än Voltaren. Och en svindyr migränmedicin. Ett paket med arton doser kostade över 1300. Jag är väldigt tacksam över att jag är anställd i statens tjänst och därför får tillbaka för egenutgiften vid receptbelagd medicin.

SÅ jävla skönt. Inte att jag ska poppa tabletter som om jag vore på ett beachparty med nittonåringar i Båstad, utan att jag blev tagen på allvar och får en riktig utredning. Också skönt att om detta vore farlig huvudvärk så hade jag redan varit död. Obs – inte läkarens ord. Han sade ”så hade det uppstått värre komplikationer vid det här laget”. Men vi vet ju vad han menade med det. (På frågor om jag har bettskena, tränar nackmusklerna, mediterar, gör yoga, springer, har regelbundna sovtider och styrketränar är svaret på samtliga: ja. Jag har haft huvudvärken från och till sedan jag var 16 och testat i princip allt utom botox. Som faktiskt ska hjälpa.)

Det var det om det. Nu får ni ett poddtips! I podden Hot & Bothered har Vanessa Zoltan tillsammans med sin BFF Julia Argy en specialsäsong där de går igenom alla Twilight-böckerna. Ett kapitel per avsnitt. Inklusive coachning till karaktärerna och Stephanie Meyer. Jag har helt slutat lyssna på ljudböcker och kör bara den här nu när jag får tid, för få saker får mig att fnissa så mycket just nu som Twilight in Quarantine. Har du inte läst böckerna? Inte jag heller! Jag har sett några av filmerna under rödvinsfylla för många år sedan, och minns enbart fragment (före barn obviously) – men det spelar ingen som helst roll. Jag hänger med ändå. Varje avsnitt inleds tyvärr med två minuters reklam för någon skrivgrej som Julia kör, men skit i det. Spola fram och njuuuuut! Och berätta för mig sedan vad du tyckte!

Okej? Puss å hej!

Continue Reading

Carpe kravlös!

Nämen här sitter jag och carpar som om det inte vore någon morgondag, trots att det är friskvab av Karl igen. Eller vad man nu ska kalla det när han är hemma med astma och ingen smittsam sjukdom. Dividerade med mig själv LÄNGE innan jag tog upp att det blir lite skevt om jag ska ta all vab ”bara för att jag ändå är hemma”, när jag är hemma för att vila hjärnan (= komplett omöjligt i sällskap av en fyraåring). Alex verkade inte alls tycka att det var kontroversiellt att jag bad honom att ta iaf lite av vabben, så han är hemma idag. Ändå kul hur jag kan ha en inre dialog i en timma med min alldeles egen lilla Luther så ofta, och sedan när jag väl luftar dilemmat så är det ingen som ser problemet. Jaja.

Jag har en pågående läxa hos min psykolog som går ut på kravlös närvaro. Låter kanske lite krystat, men det är inte konstigare än att jag ska försöka hitta lite tid varje dag som är bara min och där jag inte grottar i gammal och eventuell kommande ångest (är expert på att ta ut ångest i förskott – skulle kunna skriva en hel anti-självhjälpsbok om det, så säg till om ni vill ha tips!). Bestämde mig för att förmiddagen idag var perfekt för denna typ av ny spännande närvaro – sällan skådad i mitt liv.

Innan kravlösheten hade jag frukost med och lämning av Isak. Fick se honom springa iväg med andra barn och leka på skolgården. Inte något jag tar för givet efter året som varit. Särskilt tiden i förskoleklass sög extra ordinärt mycket, med pedagoger som inte fattar att inte alla barn har samma förutsättningar att komma in i lek. Särskilt inte när de är små och kommer från en liten förskola, in i ett nytt, gigantiskt sammanhang. Aj mitt hjärta vad många jobbiga lämningar vi hade då. Isak ensam och ledsen. Vi som inte kunde stanna kvar. Idag blev jag därför den blödiga (och lite läskiga) mamman som stod bakom ett träd och med värkande hjärta betraktade mitt lilla barn en stund innan jag gick iväg.

Iallafall. Efter lämning tog jag en kravlös promenad med Flashback Forever i lurarna. Det är sommarvärme här idag, så jackan är hemma och kroppen luktar Niveas solkräm. Så sjukt trevligt! Promenaden gick via en park anlagd framför ett stort hus som tidigare var mentalsjukhus men som byggdes om till lägenheter och förskola för okänt antal år sedan. Göring låg i alla fall där när det fortfarande var mentalsjukhus. I slutet av parken finns ett café och där sitter jag nu i en berså. Dricker kaffe, läser lite bok, bloggar lite blogg och är helt kravlös. Tack livet för att jag blev sjukskriven på senvåren och inte senhösten.

Continue Reading

Vecka 22, vad händer?

Vecka 21 tog slut igår, och det var en ganska fin vecka faktiskt. Vädret vände, jag träffade mina föräldrar på distans och vi hade för första gången någonsin ett barn som spontanplingade på dörren och frågade om Isak och Karl ville komma ut och leka. Magiskt! Särskilt för Isak.

Vecka 22 börjar med VAB av Karl som har förkylningsastma men ingen förkylning. Förskolans nya riktlinje är att även de med allergi och astma måste vara symtomfria när de kommer tillbaka. I vårt fall kan det innebära augusti, men vi får se. Resten av veckan tänker jag:

Läsa: fortsätter med Tistelhonung av Sara Paborn varvat med Steglitsan av Donna Tartt. Den senare är över sjuhundra sidor, så den blir väl färdig lagom till jul!

Lyssna på: Tröttnade på Årstafrun – får se om jag plocka upp den en annan gång igen. Har inte fått nog av kvinnohistoria dock så nu lyssnar jag på Fem kvinnor som förändrade världen av Ulla-Britta Ramklint. Tack för tips om Flashback forever förresten! Den första podden jag velat fortsätta med på länge. Annars lyssnar jag ofrivilligt på fyraåringens oavbrutna gnäll, och frivilligt på Chris Isaak-hits.

Titta på: Skaffade Apple TV+ för att få se Defending Jacob och The Morning Show med Jennifer Aniston och Reese Witherspoon. ÄLSKAR Jennifer och Reese.

Träna på: att inte vara bitter. Säger till om jag lyckas. Håll inte andan.

Sticka på: Riverine Pullover av en av mina favoritmönsterskapare: Andy Satterlund.

På söndag är det mors dag, men jag var säker på att den var igår vilket jag även lyckats övertyga familjen om. Fick en kaktus. Enda gången den här dagen uppmärksammats här hemma, och så var det inte ens rätt vecka. Jaja. Kaktusen är ju fin oavsett! I övrigt är veckan ganska oplanerad och det får den gärna vara. Tids nog drar allt igång igen.

Vad hittar ni på?

Continue Reading

Långläsning för pandemitider

Idag är det söndag och ytterligare en vecka har gått, rafflande fort som vanligt. Det kvittar hur mycket jag försöker meditera och leva i nuet, tiden flyger fan iväg ändå. Jag försöker hitta något slags lugn och kämpar på med att lära mig uppskatta utförandet och inte bara slutförandet av ja… det mesta jag gör. Stickning, träning, läsning. Ironiskt nog är jag mer splittrad än någonsin efter tre veckor med meditation, och är ungefär noll procent närvarande i något. Men jag kämpar på. Just nu med Steglitsan av Donna Tartt om vi pratar läsning, vilket osökt får mig in på tre riktigt härliga böcker som jag fastnade i innan jag började med meditation (nej jag är inte allvarlig när jag beskyller meditationen för mitt tankesplitter). Vill ni ha något att glömma världen med nu under rådande pandemi? Plocka upp en av de här om ni inte redan läst dem.

  1. Queenie av Candice Carty-Williams. En ganska rapp chick-lit som kom på svenska i år. Om Queenie som precis blivit dumpad (eller ja, ”WE WERE ON A BREAK”) och famlar omkring i blindo i livet. Ganska lite går som hon vill och hon hamnar i en del riktigt jobbiga situationer. Jag brukar må direkt dåligt av en huvudkaraktär som hamnar i jobbiga sitsar i tid och otid, men den här funkade ändå. Den pyr av svart humor, men tar ändå upp frågor som rasism, sexism och riktigt kass självkänsla. Inte superlång, men uppslukande.
  2. Den hemliga historien av Donna Tartt. Okej, först och främst: fixar du att läsa på engelska, välj då denna på engelska. Av någon anledning finns den enbart i en översättning till svenska (om ingen ny kommit nu) och den är usel. Jag vet, för jag läste den och fick bland annat uppleva hur en av karaktärerna drack en ”bantar-cola” (vågar vi anta att detta var en diet coke?). Hur som helst så funkar den på svenska ändå, för själva berättelsen är SÅ fantastisk. Tänk Brideshead Revisited, fast uthärdlig att läsa (förlåt, tycker verkligen att boken är SÅ tråkig, men älskade serien med Jeremy Irons och Anthony Andrews). Eller, tänk vad fan du vill – läs den bara. Jag har svårt att göra den rättvisa genom att beskriva den, men den utspelar sig i collegemiljö och handlar om ett gäng intellektuella (och dekadenta) studenter.
  3. Americanah av Chimamanda Ngozi Adichie. Om Ifemelu och Obinze som blir kära i tonåren, men vars liv skiljs åt av drömmen att ta sig från Nigeria. Ifemelu flyttar till USA, och boken inleds med hur hon efter flera år i landet har bestämt sig för att flytta hem. En komplex historia om rasim, klass och… ja.. livet. Älskade verkligen den här boken. Både för att den var bra, men även för att den fick mig att granska mig själv. Typisk ”bara en sida till”-bok. Min mobiltid minskade med 25% den veckan jag läste den här.

Jag har pratat om samtliga böcker i En förbannad podd (tror jag…), men klockan är på tok för mycket för att jag ska hinna leta upp och länka till rätt avsnitt nu. Ber väldigt mycket om ursäkt. Vad har ni för tegelstenar som ni har älskat?

Continue Reading

Inte så sur på tur

Igår vaknade jag glad i hågen utan huvudvärk (hurra!), redo för att åka till Kungsör och träffa mina föräldrar. Kungsör ligger prick halvvägs mellan oss, så utflyktsmålet var givet. Barnen var inte alls så jobbiga som de kan vara en ledig förmiddag, utan höll sams (alltså hela morgonen och förmiddagen – det händer i princip aldrig). De var till och med så lugna att jag fick läsa till morgonkaffet (eller det är så jag minns det, jag tror egentligen att jag mest höll boken i ena handen medan jag ”bara skulle kolla en grej” i mobilen med andra anden). Jag var inte stressad när jag packade ihop, jag fick göra yoga ostörd och jag var på det hela taget en glad skit (nej det var jag inte, för jag skulle aldrig skriva så om mig själv på allvar, men jag var tillfreds.)

Vid elva gick jag ut för att hämta bilen, bligade lite försiktigt mot solen och nös, som jag gjort så många gånger förr när solen kittlat min näsa. Nu märkte jag dock efter ett tag att jag fick värsta rinnsnuvan. Katastrof! Messade mina föräldrar i panik ”NÄSAN RINNER” och såg framför mig hur jag skulle krossa allas hjärtan genom att tvingas ställa in. Barnen skulle aldrig komma över det. Livet skulle sättas på vänt och vi skulle alla gå omkring som trasiga själar. En bana mot droger och kriminalitet hade tagit sin början. Men. Näsan slutade rinna. Messade mina föräldrar igen och sade att det nog bara var en tillfällighet. Eller allergi som typ alla i släkten har utom jag. I alla händelser. De svarade KÖR, så jag körde hem bilen och möttes av de här glada människorna:

Alla packade in sig och jag satte igång fortsättningen av bok nummer åtta – Vitormen – i Pax-serien. Det är min och Isaks biltradition, att alltid lyssna på en Pax-bok när vi åker en längre sträcka. Efter ett tag vände sig Isak mot mig och sade ”det här är första gången som du inte är arg och stressad när du kör”. Kände mig som en så himla härlig människa då…

Lagom till infarten till Kungsör var boken slut och det var ju väldigt lämpligt. Jag hade googlat fram ett fik (Himmelsberga) på en gammal kungsgård grundad av Gustav Vasa, vid Mälarens strand. Ett extremt typiskt utflyktsmål för min familj. Historisk plats (gärna med kunglig touch), nära vatten eller natur, med fikamöjlighet. Vet ej hur många sådana ställen jag besökt, men jag tröttnar aldrig. Vi steg ur bilen på parkeringen och möttes av mina föräldrar, tjugo plusgrader och sol. Som medelålders har jag äntligen börjat uppskatta den här typen av väder. Som småsur alternativ ungdom fräste jag alltid och ställde mig i skuggan. Heja fyrtio plus!

Himmelsberga gjorde ingen besviken, men framförallt var det så fint att få se glädjen hos både barnen och mina föräldrar över att ses igen, även om de inte fick kramas. Ena sidan av Kungsudden, som caféet ligger på, vetter mot Mälaren. Andra sidan mot en kanal med tillhörande järnvägsbro. Landskapet är hundra procent typiskt för den här delen av Sverige och alldeles ljuvligt att knalla omkring i med barnen. Tyvärr saknade Himmelberga glass, så vi åkte in till Kungsörs centrum och käkade dajmstrut vid en staty av Thor Modéen innan vi skildes åt och åkte hem igen.

MEN. Låt mig hoppa tillbaka lite. Vi steg ur bilen och möttes av solen och jag nös igen och sedan blev jag akutsnuvig och sedan nös jag igen. Sedan försvann det, för att komma tillbaka precis innan vi skildes åt och efter det eskalerade allt under bilresan hem. Väl hemma hade jag 37.7 grader, vilket vi alla vet har en ”real feel” på 42. I dessa tider är det ju svårt att inte bli extremt nojig så jag ägnade kvällen åt att dels känna att jag mördat mina föräldrar med smitta, dels att läsa på WHO om symtom och smittorisk och dels att göra självskattningstester. Jag hade varken corona-symtom eller utsatt mina föräldrar för risk pga hade ej kroppskontakt och jag nös i mina armveck. Men bara tanken på att jag skulle kunna ha smittat dem med corona, efter alla deras månader av försiktighetsåtgärder… hu. Idag är jag trött och pyttelitet varmare än vanligt. Karl har börjat nysa, så vi preppar honom med astmamedicin eftersom att en nysning otvivelaktigt leder till svår förkylningsastma hos honom i annat fall. Den här dagen kommer tillbringas i soffan med att känna att vi har det rätt bra men att det är jobbigt allt som händer ändå. I alla händelser var dagen fin igår. Jag hoppas att vi kan göra om det snart igen.

Continue Reading

Vecka 21 har börjat!

Vad händer vecka 21 undrar ni? Ja, jag kapitulerar inför det faktum att detta är en pms-vecka. Inga stora planer, inga stora besvikelser. Ungefär det här tänker jag mig att jag gör:

Läser: är igång med ett flertal böcker, däribland Tistelhonung av Sara Paborn. Den är inte fantastisk, men den puttrar liksom på. En lite småfinurlig feelgood utan motstånd, vilket är precis det livet kräver av mig nu.

Lyssnar på: Jenny tipsade mig om Hästpojkarna av Johan Ehn. Slurp sade det, och så hade jag lyssnat färdigt på den i helgen. En berättelse som väver samman hästpojkar från trettiotalets Berlin med hästpojkar i Stockholm 2014. Inläst av Johan själv, och väl värd varje sekund du ägnar den. Nu känns det lite tomt, som det gör efter en bra berättelse, så jag tar inte upp något nytt. Det blir fortsatt lyssning av Årstafrun, som är lite för detaljerad för att jag ska orka ha full fokus – men som innehåller tillräckligt mycket död och misär för att jag ändå ska vilja fortsätta.

Tittar på: The good fight! Unna dig att göra det du med.

Tränar på: Känner mig så sjukt nöjd över att ha insett att pms-vecka är den sämsta veckan av alla att ägna sig åt prestation (det skulle gå ända till 41 innan jag kom dit tydligen). Det mesta får därför vara på paus. Jag ägnar mig åt promenader och min nya psykologläxa. Dvs att fråga mig ”hur bitter blir jag” innan jag överhjälper någon.

Odlar: Jag och Karl försådde under friskvabben förra veckan (han hade feber den sekunden de kollade tempen på honom i onsdags förmiddag, och fick således vara hemma resten av den veckan), men redan den här veckan ser vi groddar från gurka, vaxbönor och mistik-bönor komma upp! Tidigare år har allting dött på balkongen när vi varit på våra tvåveckorsresor till diverse föräldrar. Det gör det säkert i år med oavsett hur sommaren blir, men skam den som ger sig. Jag vågade, med risk för att förlora (eller bada i ett hav av gurkor).

Peppar för: att träffa mina föräldrar! Nu när restriktionerna har lättats något och man får resa en kortare tur med bil har vi bestämt att vi ska träffas mitt emellan våra bostäder. Om planeterna står rätt får vi alltså fika utomhus i Kungsör i helgen. Hade aldrig trott att jag skulle längta intensivt efter att fika i Kungsör, men ser SÅ mycket fram emot detta. Inget barn får bli sjukt. Ingen vuxen heller. Det är inte eoner av tid sedan vi sågs (februari), men det har blivit så otroligt påtagligt under den här sabla pandemin att vi inte ses just nu.

Om ni har något tips på tv-serie som passar sig för maratontittning, eller om ni har något som helst annat på hjärtat, är ni välkomna att gå loss i kommentarfältet!

Continue Reading

Tack gud, ge mig chokladen!

Skrev ett självömkande mess till Kattis nyss där jag spydde ur mig min frustration över yoga och att jag liksom inte HITTAR HEM där. Eller, det var mer som en sur uppstötning för jag hade ändå självinsikt nog att korta ner ömket med hälften innan jag skickade.

När jag yogade idag var det liksom bara en session i irritation över allt alla andra kan men som jag inte bemästrar. Jag var kränkt och tyckte riktigt synd om mig själv en stund där på mattan ska ni veta. Sedan kom jag på varför. Pms!!! Som dessutom blir värre av utmattning. Tack gud! Inte för att pms finns, utan för att mitt självhat var mer hormoner än hjärna den här gången.

För övrigt har jag gjort min psykologläxa idag. Ett hjul över dygnets timmar en arbetsdag och allt jag vill få in där. Insåg dels hur sorgligt mycket som går till jobb (man förtjänar verkligen att ha det bra där om man ska ge bort så mycket av sin tid) samt att de återstående fem timmarna innan rimlig sovtid inte på långa vägar räcker för allt jag vill göra. Hoppas nu på att jag gör något konstruktivt av den insikten och inte bara konstaterar att det suger medan jag envist försöker få in allt ändå. Dock ett problem för en dag utan hormonella störningar. Så. Skicka choklad tack!

Continue Reading

Utmattningsupdate

Första dagen utan huvudvärk den här veckan, så jag vågar mig på att sörpla lite vin i soffan medan jag uppdaterar här.

Igår var jag på avstämning hos läkaren tillsammans med min chef. Det gick väldigt bra, men också lite dåligt. Det var FANTASTISKT att sitta på behörigt avstånd från vuxna människor och prata, plus att jag tydligen älskar att prata om min egen utveckling – så på så vis var allt en stor win. Min chef är dessutom väldigt bra nu och så är även läkaren jag går till.

Det som var mindre kul var att jag fick underkänt i återhämtning. Inte för att de uttrycker sig så, men ja. Ni fattar. Trots att jag på det stora hela känner mig ganska glad och inte så farligt stressad längre, så förlängdes heltidssjukskrivningen fram till 17 juni. Sedan blir det gradvis ökande deltid innan jag (förhoppningsvis) får gå upp på heltid i oktober.

Missförstå mig inte. Jag är lättad över att detta händer. Det har varit en sådan kamp i så många år och jag är långt ifrån stabil. Men. Ärligt talat har jag svårt att ta in att jag är så här dålig. Alltså. Tittar jag tillbaka på två helvetiska år på jobbet med inte bara för hög arbetsbelastning utan också mycket emotionellt skit pga ja… patriarkatet faktiskt (kanske skriver jag en dag om allt som hänt, men nu nöjer jag mig med att bara säga att det varit ohållbart) – så är det klart att jag inte tycker att det är konstigt. Lägger jag även till att det ständigt varit kriser privat och en jobbig skolstart för Isak (där vuxenvärlden visade sig från sin sämsta sida, både vad gäller dåvarande pedagoger och föräldrar), så NEJ, jag tycker inte att det är konstigt. Bara det att jobba heltid och ha två barn är svårt nog i kombination med det övriga livet. På ett intellektuellt plan fattar jag ju. På ett känslomässigt plan… är det svårt att ta in att jag faktiskt är sjuk i utmattning.

Läkaren sade i alla fall att jag antagligen kommer ha vissa symtom under flera år. Så länge jag slipper huvudvärken och att råka lägga min telefon i Isaks garderob för att sedan få panik och börja gråta över att den är stulen, så är jag nöjd.

Det som förundrar mig mest i detta är jag inte känner mig bitter. Jag som vanligen inte skäms över att tjura över en gammal oförrätt i åratal, bara accepterar detta och känner till och med en mild pepp inför vad som kommer. Det om något är väl kanske ett tecken på att jag faktiskt är sjuk.

Continue Reading
1 2 3 60