Klädbytardagen

För så länge sedan att jag inte ens orkar söka i hennes blogg, lade Mirijam upp ett inlägg om en klädbytardag som hon och hennes vänner har som tradition. Svag som jag är för återvinning, byten och icke-konsumtion (och fika och bra umgänge) reagerade jag som varje vettig människa skulle ha gjort. Jag blev avundsjuk. Sedan pratade jag med Katta om något helt annat och sedan kläckte någon av oss idén om att göra en Mirijam och ha en klädbytardag själv. Detta var för snart ett år sedan. Vi planerade in en ganska så snabbt, men samma dag som den skulle hållas folk blev sjuka och någon ställde in och allt sket sig och efter en tid skänkte jag det jag hade tänkt byta till Stadsmissionen och ja, vi trodde väl inte riktigt att det skulle bli någon klädbytardag alls efter det. Men tji fick vi! För plötsligt styrde Katta och jag upp en igen ändå och idag hände den! Hurra!

Vi var väl en åtta vuxna och ett gäng ungar som sågs i en samfällighetslokal i Skogås över enorma mängder fika, lagom starkt kaffe och högar av kläder och prylar som inte använts på alldeles för länge. Jag hade till och med lyckats övertala mig själv till att ta med de där grejerna som jag knappt unnar andra, för att jag egentligen vill ha dem även fast jag aldrig använder dem. Kände mig oerhört givmild som gjorde det, faktiskt. Och så hamnade sodastreamern som jag vann för ett år sedan hos någon som förhoppningsvis använder den mer, och den nästan orörda bärabarnryggsäcken hos Nova som letat efter en sådan länge och jag fick en ny vårjacka och en klänning och träningsbyxor och Isak fick en huvtröja han inte ville ha och ja. Bra byten blev det och ingen av oss behövde köpa någonting mer än lite fika. Up yours kapitalismen!

Det blev en hel del över. En svart sopsäck, fyra ICA-kassar och två papperskassar fulla med kläder. Jag erbjöd mig att ta allt till Stadsmissionen, eftersom att mängden grejer jag hade med mig från början ändå hade tvingat mig att vara bilburen idag. Men så hade någon koll på ett asylboende i Farsta och det var inte särskilt svårt för oss att inse att det var dit vi skulle skänka allt. Så jag tog bilen dit istället.

Alla borde faktiskt ha bytardagar och alla borde skänka det som var tänkt att bytas bort, men som av olika anledningar inte blev det, till bättre behövande. Jag blir galen av alla grejer som vi bara har, utan att de används. Nu kan jag vara lite mindre galen över det. Ett tag.

Continue Reading

Level up!

Observera att jag precis har stigit minst två nivåer i mitt administratörsskap när jag numera har ett EGET, brandsäkert arkivskåp för hängmappar! Eller ja, eget som i att det tillhör min tjänst – jag får ju inte ta med det härifrån om jag går (och det skulle jag nog inte orka heller för den delen, för det är typ gjutet i solitt järn och betong och något annat väldigt stabilt).

Alltså om inte detta är ett tecken på att jag är proffsadministratör, då vet jag faktiskt inte vad som är det. Är så lycklig över mitt skåp att jag helt har glömt vad jag var arg över för en kvart sedan. Glädjens tid hörrni!

IMG_0889.JPG

Vem är det som står kvar? Arkivetskåpet står när de andra faller!

Continue Reading

Sol!

Osannolikt scenario för inte alls länge sedan: att jag vaknar helt utan bakfylla hos min bror i Örebro, blir genuint glad av solskenet och ger mig ut och springer en halvmil klockan nio. Nu är i och för sig det där ”springer” en sanning med modifikation, för tydligen är man inte i toppform precis efter en jätteförkylning och stillasittande i nästan två veckor men jag tog mig runt i alla fall. Flåsandes och med ett pinat ansiktsuttryck. Haltandes med kramp i sidan efter cirka femhundra meter. Skrämde i vanlig ordning en pensionär, men det var det värt!

20140328-113155.jpg

Samt ÅH vad jag älskar Örebro. Det har varit hemma ända sedan jag, min hockeyfrilla, hunden och familjen flyttade härifrån 1987.

Continue Reading

Typiskt bra barn

Cirka femårigt barn tillhörande ett sällskap som sitter bredvid två kvinnor som pratar ingående om sina kroppar (alltså fötter, vätskor och annat som endast bör diskuteras med utbildad personal i låsta rum), suckar högt, himlar med ögonen, vänder sig mot kvinnorna och säger:

”Alltså kan inte ni bara prata grekiska eller något så att man inte förstår vad ni säger, jag orkar faktiskt inte lyssna mer”

Hot damn high five på den! Ville adoptera ungen där och då, men det hade ju inte gått så jag har bestämt mig för att adoptera uttrycket istället. Vad är det för obehagliga människor som sitter på ett smockat pendeltåg och pratar om hur kroppsvätskor luktar?

Continue Reading

I’ve been looking for freedom!

Men hörrni? Jag har ju glömt att säga en sak! Imorgon ska jag, Julia, Amanda och Annan träffas klockan tio på förmiddagen för att köra igång en hel dag av random acts of kindness. Vår random act kommer att vara att sticka så att fingrarna värker ända fram till klockan elva på kvällen, eller längre, och sedan skänka allt till Hjälpstickan. Fattar ni inte alls vad jag pratar om? Lugn. bara lugn – det finns en facebook-sida här där ni kan läsa mer om det. Förutom att sticka kommer vi att äta scones med portvinsmarmelad och lägga upp ett foto i timmen på Instagram. På frågan om vilken hashtag som var bäst svarade Julia precis: #efit #e4k #knitting #charity #myhandshurt #fuckthis – så ni kan ju med fördel söka på det i den ordningen imorgon om ni vill se hur det går.

Och vet ni vad mer? Jag glömde skriva om en blogg jag har skrivit i i mitt förra inlägg. Jag och Andrea var ju ekopoliser under en alldeles för kort period av våra liv för några år sedan och skrev bland annat om att rädda ålar och använda ekologiska duschprodukter.  Och vet ni vad ännu mer? Andrea hörde av sig till mig häromdagen och erbjöd sig att deala två kassar garn som någon slängt i hennes soprum till mig. Och vet ni hur mycket garn det var? HUR mycket som helst. Tittar bara på bilden! Nu ska delar av allt detta bli en mössa och kanske en halsduk till någon som saknar värme och hem i vinter. <3 Andrea för det!

IMG_4638[1]

 

Titeln på det här inlägget? Never mind. Är så peppad just nu att till och med jag själv börjar tycka att jag är obehaglig.

Continue Reading

Nästan konsumtionsfritt år

Fick ett halleluja-moment av Johannas inlägg om Underbara barn-mässan. Vi köper så himla mycket hela tiden. Vi i det här hemmet (okej, minus Isak då) och alla andra. För vår del är det väldigt, väldigt dumt eftersom att vi bor väldigt, väldigt litet och vi har kanske inte väldigt, väldigt lite pengar men de växer ju inte riktigt på trän här va. Så idag har jag och Alex bestämt att från och med första januari kör vi ett nästan konsumtionsfritt år. Alltså vi måste lägga in brasklappen nästan eftersom att det är svårt med ett helt konsumtionsfritt år när det finns ett växande barn. Men typ så här kör vi:

1) Saker får bara köpas om de tar slut eller går sönder och vi inte har något att ersätta med hemma.

2) Jag får inte köpa några glas eller koppar. Känner mig tvungen att infoga en ledsen smiley här: :(. Glas och koppar är lite av mitt signum nämligen. Jag ÄLSKAR att köpa glas och koppar. Men. Vi behöver inte fler, det gör vi inte.

3) Allt som köps till Isak ska i första hand köpas begagnat. Det gör vi i och för sig nästan helt redan.

4) Alex måste använda upp sitt hårklet innan han köper nytt och jag måste sticka upp allt garn innan jag köper nytt. Fy fan vad svårt detta kommer bli. Att köpa garn är lite som att köpa godis för mig. Det innebär att det finns garn i hela hemmet – och det är ju trots allt rätt onödigt om det inte blir något av det.

5) Jag får säga upp min Glossybox. Ingen förlust i och för sig. De gav mig fotkräm istället för parfym i förra boxen och med tanke på mitt, sedan barnsben, välodlade hat mot just fötter kunde jag inte se detta som något annat än ett hån.

Kort sagt: inget i onödan. Fy fan vad vi är bra! Kanske ska vänta med att hurra innan 2014 är slut i och för sig…

Hur som helst: vi kommer att hjälpa miljön (herregudrun vad miljön får lida för konsumtionshetsen, ledsen smiley igen: :(), vi kommer att kunna hjälpa vår ekonomi, vi kommer att hjälpa vårt hem och på ett senare plan kanske vi lär oss att minska våra ekonomiska behov så mycket att vi kan gå ner i arbetstid även fast ingen av oss är civilingenjör eller jurist eller något annat som ger en flådig lön. Och så kanske vi lär oss en gång för alla hur lurade vi är till köphets.

Avslutningsvis: lite sjukt att känna att vi ändå är så privilegierade att vi kan välja att inte göra av med pengar, men trots allt glad smiley för att vi ändå gör ett val som är bra: :). 2014 alltså! The year of the year.

Continue Reading

Ps. Jag sprang!!!

Igår, när jag sade att jag skulle kolla på Sons of anarchy och dricka te så ljög jag! Jag sprang istället! Svinkallt var det och mörkt och isande så att halsen värkte och benet kändes stumt och en lågmäld trettionågonting kvinna hejdade mig för att säga att jag inte syntes när jag sprang mitt under en lampa, med reflexer, på trottoaren (mycket irriterande). Men! Jag sprang.

Jag fick överlista mig själv för att komma ut, förbannat sugen på te som jag var. Tog till det gamla knepet att byta om i smyg, hela tiden med fokus på att iskallt beckmörker är en fullgod ursäkt för att fortsätta vara inne. Sedan när jag var ombytt kändes det ju sjukt fånigt att sitta i soffan med springkläder och glo, och fånig vill jag inte vara, så jag sprang. Jag stod bara ut tre och en halv kilometer, men ändå! Så otroligt nöjd över mig själv. Tyvärr tog jag ingen bild, så ni får hålla till godo med en som jag råkade ta när jag kom hem efter förra turen. Så här ser jag ut snett underifrån när jag tar av en sko och berättar om hur snabb jag är:

20131003-152329.jpg

 

Continue Reading