Jag kommer att minnas alla mina plantor och hur de dog från mig

Jag glömmer barnens gympakläder och att sätta in kaffekannan när jag brygger kaffe. Jag glömmer att svara på sms, att följa upp planer om fika och öl och jag glömde visst medicinen jag tar för en infektion imorse. Fy fan vad jag glömmer. Men. Mina plantor kommer jag att komma ihåg! 

Nu när jag har plockat bort så himla mycket, har jag skuffat in utrymme för lite egna rogivande intressen och plantor är ett av dem. Det är ett intresse som gått i vågor genom åren och som ofta slutat med ett gäng uttorkade stammar i köksfönstret, men skam den som ger sig. Jag har sticklingfeber och tänker leva ut den till fullo om jag så ska döda en hel armé av begonior på vägen. I linje med att jag alltid skaffar ett nytt instagramkonto för varje intresse jag har eller får, så har jag såklart ett konto även för växter nu. KarinSofiaMargareta kan ni söka på om ni vill föja mig där.

Continue Reading

Tårar och sticklingar

Det känns futtigt att skriva tack för alla fina kommentarer, men jag är genuint tacksam för dem. Jag räknar aldrig med att någon riktigt ska ta mig på allvar, så: Tack!

Läget går lite upp och ner. Jag gråter tydligen varje dag nuförtiden, och bara det är ju väldigt uttröttande. I vanliga fall gråter jag kanske en gång i månaden till ett uppslitande avsnitt av RuPaul’s Drag Race eller får en tår i ögat till något extra gripande kapitel i en bok. Men nu är jag tydligen en kran med impulsivt flöde. Jag hoppas det går över snart, för jag gillar verkligen inte att gråta. 

Igår var det dock en himla fin dag, trots att jag – givetvis – inledde med att gråta en liten skvätt. Det var marknad och loppis i Västertorp så vi packade ihop oss och åkte dit. Stadsdelsloppisar brukar jag vanligen undvika, eftersom att det är så vansinnigt mycket folk som dras till dem. I Västertorp var det däremot inte så himla många som orkat sig ut. Alltså ja, det var ju trängsel – men inte upplopp kring loppisborden som det annars kan vara. Vi fick till och med en helt rimlig plats på en uteservering vid lunchtid.

Jag orkade inte kontrollera mitt köpstopp, utan köpte saker som gör mig glad. Vilket tydligen var ett par gamla gardiner i turkos/petrolblå väv till sovrummet och fyra sticklingar. Höll mig dock från ett set med tre emaljerade grytor. Är uppenbarligen tant. Några marmeladkulor på det där och dagen hade nått klimax. Hursomhelst, den hugade kan få veta att det jag köpte var klätterkalla, änglavingar/begonia, purpurblad/Tradescantia pallida och en växt som kanske är en palea depressa eller en linspeperomia. Vi får se när den har vuxit på sig lite. Växterna var rätt ledsna när vi kom hem, så de fick stå till sig i vatten innan jag planterade om dem i krukor. Är egentligen ingen växtmänniska, men jag gillar att ha dem runt mig och jag uppskattar pysslet när man går från stickling till krukväxt. 

Imorgon har jag samtal med min chef och på tisdag har vi samtal med skolan. I helgen har Alex en vän över, så jag passar på att fly till Örebro och min äldsta bror.

Ja. Vad mer? Life goes on, som Brett Michaels sjöng i någon powerballad för trettio år sedan.

Continue Reading

När medelåldern kom till byn

Ja detta är väl eventuellt något som folk har gjort i alla åldrar kanske, men i mitt liv har det då aldrig funnits en balkong tillräckligt länge för att vara värd någon större investering i utemöbler. Inte förrän nu då.

När våren väl slog till här insåg vi att vår balkong är helt ypperlig att tillbringa tid på. Den ligger i princip i lä och har bara sol några timmar under sen eftermiddag och tidig kväll. Så när det vid balkongpremiären visade sig att 11 grader och solsken genererade ett balkongklimat värdigt en tvååring i blöja så sent som klockan halv sex på kvällen, ja då fanns det ju inte så mycket att välja på. Vi var helt enkelt tvungna att köpa en uppsättning gedigna balkongmöbler.

Taget vid balkongpremiären. Barnet tittar i avund ner på barnen på gården. Mamman sitter tyvärr och sörplar på en avslagen cola i solen och är inte alls intresserad av skuggan och de skrikiga barnen där nere.

Här hade jag tänkt beskriva vägen som ledde oss fram till Äpplarbo från Ikea, men herregud – det är ju om möjligt ännu tråkigare att skriva om sina egna möbler än vad det är att läsa om andras? Ni får nöja er med att jag åkte till varuhuset, letade upp möblerna och i mjugg fnissade åt det roliga i att jag, som var så ung, stod och ryckte i paketen vid lagerhyllan av en så medelålders uppfinning som utemöbler i solitt trä. Ja, ända tills jag insåg att jag säkert var äldre än de flesta som stod där och ryckte samtidigt som mig då.

Glass och maräng under invigningen av balkongmöblerna. Karl ger två stortår upp. Tur att det är barntår, för annars hade det ju varit lite äckligare.

När stolar och förvaringslåda och soffa var monterat, tog mysproffsen med sig ett täcke ut och lade sig på soffan tillsammans. Efter det åt vi glass, som Karl senare med omsorg smetade in ena kudden med.

Jag har inte riktigt engagerat mig i att ta några inredningsfoton, så ni får hålla till godo med det som råkade ligga i molnet. Det vill säga: det jag tog för att skicka till mina föräldrar som tycker att prick alla foton på barnen är konstverk. Nu ser ni i alla fall hur möblerna ser ut, om ni är hugade.

Alla balkongblommor jag har köpt går i gul och orange för det är det allra finaste färgerna jag vet på blommor. När de vissnar kommer de ersättas med Alex chiliplantor, palmer och klätterväxter. Med posten kommer snart kuddar med mönster av palmblad. När turen kommer hittar vi fina plädar på loppis och över hela härligheten, utanför bild, hänger färgglada lampor. När vi har orkat ta itu med förrådet som flyttfirman fyllde ända upp till taket (fortfarande sur på dem för det) kommer snowracern och skidorna sluta agera pynt.

Ja. Och det var väl det om vår balkong i nuläget. Ni kommer förmodligen hitta mig där de flesta av vårens och sommarens kvällar. I teorin läser jag böcker och dricker vin då, men i praktiken sitter jag väl under två pladdriga barn och svettas.

Continue Reading