Carpe kravlös!

Nämen här sitter jag och carpar som om det inte vore någon morgondag, trots att det är friskvab av Karl igen. Eller vad man nu ska kalla det när han är hemma med astma och ingen smittsam sjukdom. Dividerade med mig själv LÄNGE innan jag tog upp att det blir lite skevt om jag ska ta all vab ”bara för att jag ändå är hemma”, när jag är hemma för att vila hjärnan (= komplett omöjligt i sällskap av en fyraåring). Alex verkade inte alls tycka att det var kontroversiellt att jag bad honom att ta iaf lite av vabben, så han är hemma idag. Ändå kul hur jag kan ha en inre dialog i en timma med min alldeles egen lilla Luther så ofta, och sedan när jag väl luftar dilemmat så är det ingen som ser problemet. Jaja.

Jag har en pågående läxa hos min psykolog som går ut på kravlös närvaro. Låter kanske lite krystat, men det är inte konstigare än att jag ska försöka hitta lite tid varje dag som är bara min och där jag inte grottar i gammal och eventuell kommande ångest (är expert på att ta ut ångest i förskott – skulle kunna skriva en hel anti-självhjälpsbok om det, så säg till om ni vill ha tips!). Bestämde mig för att förmiddagen idag var perfekt för denna typ av ny spännande närvaro – sällan skådad i mitt liv.

Innan kravlösheten hade jag frukost med och lämning av Isak. Fick se honom springa iväg med andra barn och leka på skolgården. Inte något jag tar för givet efter året som varit. Särskilt tiden i förskoleklass sög extra ordinärt mycket, med pedagoger som inte fattar att inte alla barn har samma förutsättningar att komma in i lek. Särskilt inte när de är små och kommer från en liten förskola, in i ett nytt, gigantiskt sammanhang. Aj mitt hjärta vad många jobbiga lämningar vi hade då. Isak ensam och ledsen. Vi som inte kunde stanna kvar. Idag blev jag därför den blödiga (och lite läskiga) mamman som stod bakom ett träd och med värkande hjärta betraktade mitt lilla barn en stund innan jag gick iväg.

Iallafall. Efter lämning tog jag en kravlös promenad med Flashback Forever i lurarna. Det är sommarvärme här idag, så jackan är hemma och kroppen luktar Niveas solkräm. Så sjukt trevligt! Promenaden gick via en park anlagd framför ett stort hus som tidigare var mentalsjukhus men som byggdes om till lägenheter och förskola för okänt antal år sedan. Göring låg i alla fall där när det fortfarande var mentalsjukhus. I slutet av parken finns ett café och där sitter jag nu i en berså. Dricker kaffe, läser lite bok, bloggar lite blogg och är helt kravlös. Tack livet för att jag blev sjukskriven på senvåren och inte senhösten.

Continue Reading

Tack gud, ge mig chokladen!

Skrev ett självömkande mess till Kattis nyss där jag spydde ur mig min frustration över yoga och att jag liksom inte HITTAR HEM där. Eller, det var mer som en sur uppstötning för jag hade ändå självinsikt nog att korta ner ömket med hälften innan jag skickade.

När jag yogade idag var det liksom bara en session i irritation över allt alla andra kan men som jag inte bemästrar. Jag var kränkt och tyckte riktigt synd om mig själv en stund där på mattan ska ni veta. Sedan kom jag på varför. Pms!!! Som dessutom blir värre av utmattning. Tack gud! Inte för att pms finns, utan för att mitt självhat var mer hormoner än hjärna den här gången.

För övrigt har jag gjort min psykologläxa idag. Ett hjul över dygnets timmar en arbetsdag och allt jag vill få in där. Insåg dels hur sorgligt mycket som går till jobb (man förtjänar verkligen att ha det bra där om man ska ge bort så mycket av sin tid) samt att de återstående fem timmarna innan rimlig sovtid inte på långa vägar räcker för allt jag vill göra. Hoppas nu på att jag gör något konstruktivt av den insikten och inte bara konstaterar att det suger medan jag envist försöker få in allt ändå. Dock ett problem för en dag utan hormonella störningar. Så. Skicka choklad tack!

Continue Reading

Utmattningsupdate

Första dagen utan huvudvärk den här veckan, så jag vågar mig på att sörpla lite vin i soffan medan jag uppdaterar här.

Igår var jag på avstämning hos läkaren tillsammans med min chef. Det gick väldigt bra, men också lite dåligt. Det var FANTASTISKT att sitta på behörigt avstånd från vuxna människor och prata, plus att jag tydligen älskar att prata om min egen utveckling – så på så vis var allt en stor win. Min chef är dessutom väldigt bra nu och så är även läkaren jag går till.

Det som var mindre kul var att jag fick underkänt i återhämtning. Inte för att de uttrycker sig så, men ja. Ni fattar. Trots att jag på det stora hela känner mig ganska glad och inte så farligt stressad längre, så förlängdes heltidssjukskrivningen fram till 17 juni. Sedan blir det gradvis ökande deltid innan jag (förhoppningsvis) får gå upp på heltid i oktober.

Missförstå mig inte. Jag är lättad över att detta händer. Det har varit en sådan kamp i så många år och jag är långt ifrån stabil. Men. Ärligt talat har jag svårt att ta in att jag är så här dålig. Alltså. Tittar jag tillbaka på två helvetiska år på jobbet med inte bara för hög arbetsbelastning utan också mycket emotionellt skit pga ja… patriarkatet faktiskt (kanske skriver jag en dag om allt som hänt, men nu nöjer jag mig med att bara säga att det varit ohållbart) – så är det klart att jag inte tycker att det är konstigt. Lägger jag även till att det ständigt varit kriser privat och en jobbig skolstart för Isak (där vuxenvärlden visade sig från sin sämsta sida, både vad gäller dåvarande pedagoger och föräldrar), så NEJ, jag tycker inte att det är konstigt. Bara det att jobba heltid och ha två barn är svårt nog i kombination med det övriga livet. På ett intellektuellt plan fattar jag ju. På ett känslomässigt plan… är det svårt att ta in att jag faktiskt är sjuk i utmattning.

Läkaren sade i alla fall att jag antagligen kommer ha vissa symtom under flera år. Så länge jag slipper huvudvärken och att råka lägga min telefon i Isaks garderob för att sedan få panik och börja gråta över att den är stulen, så är jag nöjd.

Det som förundrar mig mest i detta är jag inte känner mig bitter. Jag som vanligen inte skäms över att tjura över en gammal oförrätt i åratal, bara accepterar detta och känner till och med en mild pepp inför vad som kommer. Det om något är väl kanske ett tecken på att jag faktiskt är sjuk.

Continue Reading

En falukorv i svanken, coming in!

Sitter på en klippa och accepterar att jag blivit en frusen tant som går med vinterjacka i maj.

Häromveckan var det ju då så att det både i meditationskursen och i yogan var läge att definiera för sig själv varför man gör det här. Särskilt i meditationen skulle jag hitta ett ledord. Jag valde acceptans och tänkte då främst på att jag helt enkelt får lära mig att acceptera att det finns saker i yoga och meditation som känns svulstiga och fåniga – hela grejen behöver inte vara dålig för det. Jag mår ju bra medan jag gör det (nåja, bättre än dåligt i alla fall). Sedan kom jag på att det kanske vore bra om jag körde lite acceptans mot mig själv också och blev lite snällare, för plötsligt märkte jag att jag särskilt under yogan hela tiden berättade för mig själv att jag är kass och gör fel. Herregud Sofia – släpp det! Jag har inte yogat på flera år och går in med en helt annan kunskap om kroppen nu. Jag kan inte bända mig som jag gjorde när jag yogade som mest för sex, sju år sedan och inte hade koll på min överrörlighet. Vill jag yoga får jag helt enkelt acceptera det.

Ja och sedan har det fortsatt. Ju mer jag har tänkt på acceptans, har jag insett hur mycket jag lever i motstånd. Mot allt faktiskt. Jag vägrar i princip och av princip att gå med på saker.

Både min psykolog och min fysioterapeut jublade så klart när jag tog upp detta. Vilket var en given signal för mig att bli skeptisk till hela prylen – men jag får väl helt enkelt bara ACCEPTERA att något som leder till så mycket jubel hos utbildat folk som får betalt för att hjälpa mig, trots allt har någon form av bäring i det verkliga livet.

Så nu ska jag lära mig att acceptera och sedan ska jag lära mig att vara selektiv i min acceptans. För jag tycker faktiskt inte att man ska acceptera prick allt bara för att det inte går att påverka i någon större utsträckning. Däremot kan jag gå med på att acceptera sådant som för mig personligen inte leder till någon konstruktiv kraft utan bara negativt ältande eller självhat. Herregud vad jag låter. Två veckor ifrån att tatuera in kinesiska tecken som jag tror betyder carpe diem, när de egentligen står för falukorv.

Hur som helst. Det var det om det. Detta ska inte bli någon ”hitta dig själv”-blogg. Eller? Ja vem vet egentligen i dessa tider. Blir det så är det väl något ni helt enkelt får acceptera i sådana fall!

Tankar om detta eller om resan som kallas livet? SKOJA! Skulle aldrig kalla livet för en resa, men jag vill på riktigt veta om ni har några tankar om acceptans. Svulstiga eller icke-svulstiga.

Continue Reading

En vecka down, five to go

Idag har jag varit sjukskriven i prick en vecka. Dagarna flyter lite ihop. Min stora plan om att SKRIVA DAGBOK PÅ RIKTIGT med penna på papper och känna orden genom handen (jag håller med – det var väldigt pretentiöst) höll sig i tre dagar sedan föll det bort. Jag går fortfarande omkring med en allmän känsla av stress i kroppen, småvärk i huvudet och ett självförakt som hoppar fram vid minsta miss, men jag börjar se något lite glimrande borta vid horisonten som jag tror är känslan av nedvarvning. Eller så är det nästa smäll – vem vet i dessa tider! Jag är i alla fall fortfarande inte deprimerad eller fullt utmattad och det är jag sannerligen tacksam över. Förvånande nog är jag inte heller bitter just nu. Det, som i vanliga fall är en av mina superkrafter vid sidan om lättkränkthet! Borta! Känns svindlande.

Jag tar långa promenader, springer och försöker att inte somna medan jag mediterar (går en kurs i appen Headspace som jag verkligen kan rekommendera – helt oflummigt). Jag läser (just nu i Nästa! av Nina Lykke) och tittar på tv (började senaste säsongen av True Detective igår) medan jag stickar på olika projekt. Men det här maratonlivet jag hade tänkt mig nu, med att plöja böcker och serier och bara leva mitt liv från soffan – det händer inte. Jag vet faktiskt inte riktigt varför.

Jag slås ibland av insikten att jag faktiskt inte har några större planer efter att jag lämnat Karl på morgonen. Idag kom jag på det och då sket jag helt enkelt i att fortsätta gå när jag var på väg hem och satte mig på en bänk i solen och sedan sket jag i att tiden gick. När jag var färdig med det tog jag mig till ett café, satte mig på accepterad distans från det andra sällskapet på uteserveringen och drack kaffe utan att ha någon anledning att resa på mig. Ja. Fram till insikten att jag glömt solskyddsfaktor innan jag gick hemifrån. Då hade jag trots allt en ganska bra anledning att inte sitta kvar. Men ändå!

Har även vänligt men bestämt sagt till min arbetsplats att jag inte kan ha mer kontakt med dem på minst två veckor. De är så otroligt ivriga med min rehab och det är väl rart att de saknar mig (eller?), men jag fattar inte hur jag ska kunna släppa jobbet om jag samtidigt förväntas ha idéer om vad jag ska göra när jag kommer tillbaka redan nu. Herregud, det är fem veckor kvar innan jag börjar arbetsträna. Låt en kvinna få andas ut!

Continue Reading

45 days in captivity

Eller nu ljög jag i titeln. Jag är inte riktigt i fångenskap, men jag har blivit sjukskriven i 45 dagar, med risk för förlängning. Sedan blir det arbetsträning på låg procent i några veckor och ja, sedan är det väl sommarsemester. Tror inte att jag är tillbaka på heltid förrän i augusti igen.

Läkaren på företagshälsovården blev helt förstummad när jag rabblade de två senaste åren för henne, och ja, jag kunde väl hålla med om det varit en del. Ändå var jag i total förnekelse när hon sade ”sjukskrivning 4-6 veckor, nej vi säger 6 på en gång” och tänkte att hon menade dagar. Försökte lite hoppfullt med ett ”jaha, tills huvudvärken gått över? Dagar menar du va? Sex dagar?” Men det gjorde hon inte.

Hur som helst. Jag har det ganska bra trots allt. Jag kan fortfarande läsa, jag kan träna, jag kan sticka och jag är ganska glad.

Förstår att ni undrar vad jag hade på mig hos läkaren. Det här! Allt är loppat utom underkläderna (pga ÖRK om de vore det, där går en viktig gräns för mig) och sjalen (pga har stickat den med mina egna händer). Jackan är en favorit som jag fyndade för 45 spänn, byxorna är supervida men ligger lite konstigt här. Jag har med framgång sytt in dem själv. Håret är mitt favorithår alla kategorier. Gud vad jag älskar min frisyr nu.

Jag kan INTE vara vaken en hel dag. Vid ett eller två tillfällen stänger min hjärna ner och då är det vidrigt att inte få lägga sig. Karl skulle absolut se ”monstermaskiner” idag när hjärnan var på nedgång. Hela mitt system skrek i ångest över att behöva stå upp och försöka stava rätt på fjärren till tv:n för att få upp det där sabla programmet. Det gick så klart inte alls att hitta. Till slut visade det sig att det han ville se var ”Stora maskiner” och att SVT (de jävlarna) tagit bort det från Play. Är det ens lagligt för dem att göra så? En stilla undran bara. Vi hittade det i alla fall på YouTube, men då hade jag redan fått ledvärk av ansträngningen.

Jag kan inte heller minnas saker. När jag skulle äta min lunch tog jag med salladen till soffan för att samtidigt avnjuta ett avsnitt av RuPaul. I soffan insåg jag att jag hade glömt min gaffel. Så jag gick och hämtade den och satte mig i soffan utan att hitta salladen. Den hade jag visst tagit med till köket. Gick för att hämta salladen och kom tillbaka till soffan och insåg att jag glömt pappret. Gick för att hämta pappret, kom tillbaka till soffan och kunde inte hitta gaffeln. Den hade jag visst tagit med och lagt där pappret brukar stå. Så är det med nästan allt.

Jag kan absolut inte se folks prestationer på instagram utan att drabbas av självhat. Men så har det ju varit ganska länge faktiskt.

Sedan händer en massa andra saker, men de tänker jag inte skriva om här. Däremot kan ni få veta att jag faktiskt spelade in en vlog till min blog idag! Blev så inspirerad av Sannas inlägg där hon filmade sitt hem, och tänkte att det vore väl trevligt med lite video-inlägg här nu och då? Så jag gjorde ett om mina plantor, och jag hatade inte ens att se mig själv på videon efter! Tyvärr blev filen för stor, och jag orkade inte komprimera och hålla på så precis som så många bra idéer före denna sket det sig.

Ja. Det var väl de. Hur har ni det?

Continue Reading