Fylla fyrtio

Om tre månader fyller jag fyrtio. Helt utan ångest, men även hyfsat utan all den där balansen och tryggheten och ”förmågan att skita i det som inte är viktigt” som tydligen kommer med åldern. Jag embrejsar inte heller alla mina rynkor. Vissa av dem – ja. Men det där som händer på halsen just nu, som om skinnet blivit tre storlekar för stort, det har jag faktiskt väldigt svårt att omfamna. Och det måste väl få vara okej? Så trött på pressen att vi alltid förväntas älska oss själv till den grad att de som inte gör det skammas.

Min ursprungliga plan var att inte göra så stor grej av det här. Kanske ordna en middag för närmaste familjen. Sedan utökades den planen till att ta ut dem på restaurang. Och nu börjar jag fundera på en himla finlandsfärja, för vilken rimlig restaurang funkar med tre barn mellan två och sex år, som inte har tålamod att sitta genom en hel middag? Inte så sugen på att fira fyrtio på Donken liksom.

Vi får se vad det blir. Vem vet, kanske blir det en av de där tio sakerna jag kommer ångra på dödsbädden om jag inte tar tillfället i akt att tömma sparkontot nu? Kanske borde jag satsa på någon påkostad jättefest med tema och fri bar och liveband där jag bjuder alla jag känner? Det verkar vara grejen för dem som fyller jämnt nuförtin. Framför allt kommer jag kanske ångra mig om jag inte passar på att springa in i väggen i november när jag ändå har möjligheten, eftersom att jag ändå är med och organiserar en filmfestival då. 

Jaja. Om trettio var en ålder då jag obrytt bjöd alla jag kände i Stockholm till min lilla lägenhet för förfest och utgång (dock inte dit vi tänkte oss eftersom att vakten ansåg att jag var för full på Rocks – vilket jag tio år senare fortfarande hävdar att jag inte var), så lutar fyrtio ändå mer åt någon slags känsla av… jag vet inte. Trötthet kanske. Jobbet tar mer på kraften, sömnbristen är större och barnen fler. Det får bli vad det blir. Jag orkar inte riktigt bry mig. Än. Mest är jag nog förundrad över att jag är så här gammal nu. Min bild av folk som är fyrtio är mycket mer vuxen, än den person jag är. Vad nu vuxen är egentligen. Jag betalar mina räkningar i tid, men jag kan inte tänka mig något tråkigare än diskutera inredning och renovering med folk.

Hur har ni firat födelsedagar på sistone? 

Continue Reading

I had the time of my life!

För ett tag sedan frågade Kattis vad jag hade för planer den 29 april. Vet ni vad som är himla trevligt nu, jämför med när jag bodde i t.ex. Malmö? Att jag kan svara ärligt på frågan och säga att jag inte har några planer, om jag inte har det. Förr i tiden tolkades nämligen alldeles för ofta svaret ”inga planer” som att jag automatiskt var tillgänglig till att utföra tjänster åt andra. Typ flyttar, hundpassningar, städningar och allt möjligt annat relativt jobbigt som folk inte ville göra själv. Svarade jag ”inga planer” svarade jag också ”ja” till att lägga min tid i andras händer. Trots att ”inga planer” kan vara en plan i sig. Ja. Jag blir fortfarande väldigt sur när jag tänker på en del människor som passerat mitt snart fyrtioåriga liv, och så lär det nog fortsätta ett par år till. Men nu skulle det inte handla om folk som gör mig sur här. Nu ska det handla om en av dem som gör mig väldigt glad.

Så. Jag svarade ärligt att jag inte hade några planer den 29 april och i och med det fick jag en fantastisk plan! Kattis hade nämligen kastat sig över bokningen av två biljetter till en Dirty Dancing quote and sing along på Bio Rio så fort de släpptes! Och den första hon tänkte på att ta med var mig! Alltså! HUR fin vän är inte den som gör så? Går inte ens att beskriva.

Igår var det den 29 april och jag firade detta med extra mycket smink och en klänning i Dirty Dancing-anda som jag alltför sällan får anledning att använda. Dessvärre ej på bild i sin helhet, eftersom att jag aldrig kommer ihåg att ägna mig åt ootd-bilder. Efter en förpärla hos mig med bubbel och banoffee (paket till Kattis eftersom att jag fortfarande inte gett henne födelsedagspresenterna hon skulle ha fått i december) gav vi oss av till Hornstull och Bio Rio och hade ta mig fan the time of our lives. Dirty Dancing var precis lika bra som den är varje gång jag ser den, om inte ännu lite bättre eftersom att vi nu kunde sjunga med ohämmat i alla låtar och även skrika ut våra bästa repliker i en biosalong. Hemma gör jag ju detta varje gång jag ser filmen.

Publiken var lite seg. Jag gissar att det är mer drag i detta en lördag eller söndag. Men vem fan bryr sig. Dirty Dancing är en film med så många lager. Feminism, klassproblematik, nya traditioner som krockar med gamla och mitt i allt detta: Patrick Swayze, Jennifer Grey och Cynthia Rohdes i tidernas bästa casting. Och soundtracket! Och miljöerna! Och Lisa! Vad finns det att inte älska med den här filmen? Obs: kommer ni på något får ni inte svara. Jag är inte öppen för analys i det här fallet.

Allt som allt: den 29 april var en väldigt bra dag att inte ha några planer på.

Slumpmässigt matchade överdelar.

Continue Reading

Inte ger man fan i politiken

Herregud vad det är valår. Var på en disputationsfest igår och kunde. inte. sluta. prata. politik. Alla gjorde det ju och vi hade samma oro inför framtiden, så på sätt och vis en lisa för själen – men jag blir ändå trött på att jag vid varje valår tappar all förmåga att kallprata och går pang på politiken så fort jag hamnar bredvid en annan människa. Igår ledde det i alla fall till att jag och några kolleger pratade om att vi ska organisera oss under året. Inte så mycket med demonstrationer och partipolitik, utan genom olika event. Kulturaktivism kanske man kan kalla det. Så kanske får jag revidera det jag skrev tidigare om bloggplanerna. Det vill säga att det inte blir så mycket politik här, för herregud ALLT är ju politik. Är däremot inte sugen på att rabbla olika partiers program och allt som är fel med dem.

I vilket fall som helst så var det som sagt disputationsfest igår. Jag var trött som om klockan var tolv på natten redan klockan fem, och festen började inte för sex. Ändå härdade jag ut rekordlänge och lämnade inte tillställning förrän efter ett på natten. Som jag skrev till Katta – en okristlig tid även för en ateist. Då kunde inte ens en sur vodka tonic hålla mig från att gäspa, så jag satte på Complainte Pour Ste Catherine med Kate & Anna McGarrigle och vinglade hem. Väl där möttes jag av Alex och min försenade julklapp. Jag som helt har glömt att beställa hans (även om jag har tänkt på det himla mycket) kände mig både lite skamsen och väldigt glad, ity det jag fick var en lila klänning i tweed! Kände mig helt nykter när jag lade mig, men vaknade till en svår huvudvärk ändå och spelade på gränsen till vad som är okej för en sovmorgon när den andra partnern bollar båda barnen.

Har i alla år sagt att det värsta jag vet är att umgås med kolleger utanför jobbet. I alla år fram till augusti 2014 alltså. Sedan hittade jag min nya arbetsplats och ärligt talat finns det inga jag hellre umgås med dygnet runt än dem. Ja det skulle väl vara min familj och Katta då. Avslutar med en bild från halv två i natt, när den här fräscha människan satt på pendeln mot söderort:

Continue Reading

Blast from the past

225600_5605362436_9003_n

Tiden – vad är du ens? Kollade bilder på Facebook, när den här dök upp i flödet. Försökte komma på när det var. När jag var svarthårig. Häromåret? Eller vänta. Innan Isak. Och lite längre sedan ändå, och sedan lite längre bak i tiden till.

Detta är från 2007. Det är sju år sedan. Hur gick det till?

Personen som är jag på bilden oroade sig alldeles för mycket för framtiden och andras åsikter. Jag hade tagit mig ur ett jätteträligt förhållande och mådde inte så särskilt bra. Övertygad om ett liv i ensamhet, med en tendens att tro på tarotkort, helt ovetande om att Alex fanns. Bara någon månad senare såg jag honom i tunnelbanan första gången och skrev till en kompis ”herregud, jag har precis sett min manliga kopia – måste vara det snyggaste som någonsin har gått i ett par jeans”. Sedan såg jag honom igen och igen och igen. Till slut föll det sig så att vi hamnade på samma fest på midsommardagen 2008 (men den pratar vi helst inte om pga pinsamma fylleminnen) och sedan blev vi ihop och kunde inte se skillnad på vem som var vem på bilder, eftersom att båda hade likadant hår och likadana glasögon. Resten är historia, som det heter.

Andra saker som har hänt sedan 2007: Isak, så klart, och frontkamera på mobiltelefonen. I alla fall sådan där det går att urskilja vad som finns på fotot.

Jag idag: ojar mig över om vi någonsin kommer orka/vilja ha fler barn eller om Isak får växa upp utan syskon. Det är sådant som inte går att prata med folk om, eftersom att de allra flesta villa ha något vettigt att säga, och det inte finns något vettigt att säga, till ovettiga resonemang. Så nu oroar jag mig för framtiden och retar mig andras åsikter istället. Viss grad av mognadsökning där ändå. Hursomhelst. Om sju år vet vi hur det gick! Tiden går ju uppenbarligen skitsnabbt, så det är inte så långt dit.

Ps. Jag slutade tro på tarotkort ganska snart efter det här. JAG LOVAR.

Continue Reading

Partajmorsan

Igår körde jag en klassisk ”bara en öl efter jobbet” och sedan bara en till och bara en till och plötsligt var klockan ett och då hade jag druckit ganska många ”bara en öl”. Rumlade hem, fastnade med en uppfriskande dubbel samarin framför Grooveshark och AC/DC-hits. Och så lite Bon Jovi och så Alice Cooper anno -73 eller så och sedan var klockan tydligen halv tre? Förbannat. Isak vaknade sin nya vana trogen vid sex (betydligt bättre vana än den förra där han vaknade vid fem, give or take en kvart). Dock var det Alex som tog  upp honom och sedan kom Alex föräldrar och hämtade honom. Det var lite den vetskapen jag motiverade ”bara en till” på hela kvällen igår. Barnvakt hela helgen. Dumt att inte passa på liksom. Var ändå bakissentimental idag och ville gråta en skvätt när Isak pussade mig hej då och trippade iväg på förväntansfulla ben mot bilen och sin farmor och farfar.

Som vanligt har jag haft cirka en miljard planer för mina barnfria dagar. Fler planer än vad en normalbegåvad människa skulle klara av på dubbla tiden. Röja i förrådet, lägga ut saker på tradera, städa köket, fixa Isaks rum, åka till tippen, handla färg, måla en byrå, sticka färdigt min tröja, springa, göra yoga och se minst en säsong av någon tv-serie. Ligger ganska bra till på sista punkten där. Har precis sett färdigt säsong ett av the Killing  – men det är ju också det enda jag har gjort. Jaja glad för det lilla hörrni! Nu ska jag i alla fall göra yoga, sedan en favorit i repris: vegetarisk flygande Jacob och efter det kanske jag kan komma halvvägs med den där tröjan i alla fall? Resten gör jag imorgon. Innan klockan fem. Tror jag.

20140125-164208.jpg
Bild tagen av mitt fantastiska sällskap Lina, på Bröderna Ohlsson.

Ps. Full ung man tog mig smekandes, med dubbel handfattning om midjan igår. Samtidigt sträckte han sig fram och sade typ ”olalala”. Jag puttade bort honom, sade ”DU har ingen rätt att ta på mig” och fick till svar ”amen du har inte rätt att ta på mig”. Hade helt glömt den typen av värdelös comeback från patetiska krogtallare. Har fått den ganska många gånger genom åren, men blev ändå lite ställd. Försökte ge honom ett lagom förtäckt hot genom att hänvisa till dubbarna på mina icebugs innan jag gick därifrån (dock inte för snabbt, för dubbar inomhus är jättehalt och jag kände inte för att tillföra kvällen någon som helst slapstick). Hoppas att han fick gå hem ensam och att han vaknade kräkbakis idag. Hatar män som ba ”dig vill jag ta på så då gör jag det” precis som om man vore något jävla gosedjur för sexsvultna. Tvi.

Continue Reading