Den lågintensiva kampen i hemmet

Internationella kvinnodagen är över och världen har återgått till sin gamla vanliga sörja. Inte för att jag tror att män slutade slå kvinnor igår bara för att det var internationella kvinnodagen, men kvinnor gavs i alla fall större plats i flödena vad jag kunde se.

Jag själv var inte jätteengagerad igår ska erkännas. Jag gick in i några diskussioner och skrev att jag kan se att människor svälter även om min kyl är full med mat, som svar på att somliga inte tycker att det är ojämställt i samhället för att de själva eller kvinnor de känner tjänar lika mycket som män. Men någon demo blev det inte. Det blir det sällan nu för tiden.

Hemma pågår däremot den lågintensiva kampen dagligen. Jag berättar om världen för Isak på samma sätt som jag hoppas att jag gjort för en dotter. Om att samhället inte alltid är snällt mot tjejer och inte heller alltid mot killar. Att det är okej att gråta, att man ska vara snäll, att det är bra att prata om det man känner (även om jag själv inte är en jättebra förebild just där), att det är bra att säga ifrån när man är arg, att det är ok att se ut som man vill så länge man mår bra, sparka uppåt inte neråt och ja ni som vet, vet helt enkelt hur en slipsten ska dras.

Vi lyssnar mycket på feministisk musik och läser övervägande litteratur med tjejer i huvudrollen. Hans favoritbok just nu är till exempel Godnattsagor för rebelltjejer. Jag är väl glad så länge det varar helt enkelt. För jag tror att det kommer bli så mycket svårare när han börjar skolan. Men jag hoppas, hoppas, hoppas att det får fortsätta vara som det är på hans förskola när han växer upp. Att tjejerna inte tystas och att barnen lär sig att ge plats åt varandra. Och att han får lov att vara den känsliga själ han faktiskt är i rosa, blått, glitter och brandbilar. Utan att någon idiot ska försöka få in honom i ett fack. Och att han inte blir den idioten själv för all del. Ja herregud, the struggle is real. Det är väl allt jag har att säga egentligen.

Continue Reading

Isaks hår

Jag klippte Isaks hår fram tills i somras. Från början fick han en redig pottfrisyr (med undantag för den enda gången Alex klippte honom i någon konstig hockeyfrilla och därmed förbrukade allt förtroende gällande hårklippning). Sedan blev det en prins Valiant-frisyr och prins Valiant blev efter det, på egen begäran, långt hår. Isak ville både vara Emma Sara Oliva och se ut som mig.

Detta långa hår blev snabbt en källa till ack så många kommentarer. Både vänliga om hur långt, fint och tjockt det var, och mindre fina om hur jobbigt långt hår är för barn (underförstått: pojkar). Sedan kom så klart även frågor och antydningar om att det är jag som tvingar Isak att ha långt hår. I egenskap av att jag är feminist, antar jag. Det gör jag inte i alla fall. Jag tvingar inte honom till något annat än att klä sig efter väder när det kommer till vad han har på huvudet.

Vi uppmuntrar och har alltid uppmuntrat Isak att välja både kläder och frisyr själv. Det är det inte alla föräldrar som gör till sina barn, vet jag – eftersom att de har sagt det till mig. Ändå gissar jag att de inte får frågan om de ”tvingar sina barn att se ut så där” hälften så många gånger som jag. Eller vi. Fast mest jag. För det är ju ingen som tror att en pappa klär sin unge sådär, när ungens mamma är en rabiat feminist.

Det mest störande är att det inte bara är till oss föräldrar som folk har valt att vädra sina åsikter, utan allt från halvbekanta till närmare släkt har gått direkt på Isak och försökt övertala honom att klippa sig. För att det är mer praktiskt med kort hår. För att hans hår är jobbigt att borsta. För att folk helt enkelt inte kan vara tysta. Som tur är har Isak varit mycket bättre än jag på att skita i det här. Jag är nämligen fortfarande sur över många kommentarer och inte minst för den gången när han kom hem med en nyklippt lugg efter en barnvaktning. Vi hade kämpat med klämmor och tålamod under ganska lång tid för att luggen skulle växa ut, och fick nu börja om. För det var vad Isak ville. Ha långt hår och lång lugg och kunna sätta upp allt i en likadan tofs som mig.

Det som till slut fick Isak att vilja klippa sig var att jag bytte frisyr. Då tog vi honom för första gången till frisören. Det var i somras och han fick en page. Sedan kom hösten och någon gång i november blev Alex Isaks idol istället för jag, och då sade Isak att han ville klippa av allt sitt hår, för nu ville han se ut som sin pappa. Så då fick han det och nu har någon typ av femtiotalsbarnsfrisyr. Som både vi och han tycker om – precis som vi gjorde med hans långa hår.

Reaktionen? Isak får så otroligt mycket uppmuntran från personerna som ville att han skulle klippa sig att jag blir förbannad. Jag vill inte att han ska lära sig att han är en duktig pojke för att hans hår är kort. JAG VILL INTE. Samtidigt vill jag så klart att han ska känna sig glad och stolt över att han går sin egen väg. Men jävlar vad det är svårt att erbjuda den där egna vägen i värld av normer. Känner mig utmattad hela tiden.

Continue Reading