Kanske ett dåligt beslut

Min nya kompis.

Nej för fan hörrni, nu börjar vi väl kunna det här med social distansering? Vet så klart att jag har det jättebra i jämförelse och nej jag kommer inte att börja tulla på avstånden, men i och med sjukskrivningen har en gigantisk bit av mitt sociala liv försvunnit och det börjar bli kännbart nu. Jag har levt ensam långa perioder av mitt liv tidigare, men då har det varit mer eller mindre självvalt (förutom perioden när jag som tjugosjuåring grät mig till sömns på kvällarna vid insikten att jag skulle kunna ligga död en hel helg utan att någon upptäckte mig – ska tänka på det nu och känna mig fylld av perspektiv).

Jag träffar i och för sig många av min vänner över chattar men jag har inte mitt vanliga, vardagliga gagg med kollegerna. Jag saknar liksom att PRATA med vuxna, tänkande människor som inte är Alex. Några av mina bästa favoritmänniskor finns på min arbetsplats och jag kan väl säkert hänga med på digitala afterworks och stickcaféer med dem nu också egentligen, men eftersom att vi ofrånkomligen kommer in på jobb någon gång under zoomen har jag bett om att inte bli inbjuden.

Hursomhelst har denna brist på social stimulans lett mig in på twitter igen. Säkert inte jättesmart, men bra mycket mindre stressande än Instagram just nu i alla fall. Följ mig gärna om ni vill, eller – för all del – släng in tips på hur ni klarar av dagarna med social distansering i kommentarfältet nedan, om ni liksom jag känner att det börjar krypa lite i kroppen nu.

Continue Reading