Den motvillige motionären

Försöker inbilla mig att jag egentligen gillar att träna, men med misstänkt hälsporre, överrörligt knä som pajar av en vindpust och muskler som har gått i dvala är det ju oerhört svårt att hålla motivationen uppe kan jag tala om. Idag tragglade jag mig i alla fall iväg. Sprang intervaller i tjugo minuter och marklyfte trettiofem kilo tjugo gånger. Ja jag vet. Sjuttio procent av er som läser här är naturligt starka och fixar er kroppsvikt på första lyftet. Kul för er. Jag har ingen aning om hur det känns, för jag är en naturligt svag människa. Men jag har i alla fall jättesnygga tatueringar.

Continue Reading

Saker jag önskar mig av 2017 del två: mindre sjukdom, mer träning

År 2016 gick inte till historien som ett av mina mest aktiva på träningsfronten. Inte för att det är ett jättesvårt rekord att slå, med tanke på hur lite jag tränat i mitt liv, men det var ändå under min kritik. Jag hade kommit igång med träningen ganska bra när jag blev gravid med Karl, och jag höll igång den ända in i månad sju. Sedan tog det tvärstopp, för att ja, jag var jättegravid. När Karl sedan kom hade jag en plan om hur jag skulle börja bygga upp kroppen igen – men den planen försvann i molnet av baciller som Isak drog hem från förskolan. Baciller, sömnbrist, soffsug, allmän olust, alltså… det finns tusen anledningar till att jag inte har tränat och alla är faktiskt lika bra. Men bara för att anledningarna har varit bra, betyder det så klart inte att det ÄR bra för mig att inte träna. Nej. Det är faktiskt jättedåligt. Förutom att jag blir på märkbart sämre humör så orkar jag nästan ingenting. Jag är så klen att jag inte ens kan bygga upp vrede nog att få upp en hårt åtskruvad julmustkork. Min rygg pajar och nacken blir stel och spänningshuvudvärken kommer tillbaka och fan, jag måste helt enkelt träna då och då för att hålla ihop.

Så. Av 2017, som nu redan är inne på den tredje månaden, önskar jag mig mer träning. Egentligen är det jag önskar mig mer tid, för uppenbarligen hinner jag inte jobba samtidigt som jag har familj och mer än ett fritidsintresse, men mer tid kommer inte finnas förrän jag går i pension och jag tror faktiskt att jag behöver börja träna innan dess.

Ett minne från förr i tiden, då jag både tränade med världens bästa människa och vresade obesvärat mot kameran. Idag gör jag inget av det.
Continue Reading

What a feeling!

Igår var det Blogger Boot Camp. Jag var där i år igen och idag har jag så mycket träningsvärk att jag går som en cowboy som har skitit på sig, men alltså – det var det ju ändå värt va. Jag fick dansa flashdance och göra tuffa åttiotalsmoves till ett pass som leddes av Oscar Jöback. Hade jag dött efter det hade det aldrig gått att pressa leendet från mitt ansikte, för banne mig om det inte var något av det bästa jag har gjort i mitt liv. I så många år har jag försökt verka svår och grubblande och inte alltför känslosam, men sanningen är att jag är jättesvag för alla tuffa beats med tillhörande poser från åttiotalet. Så svag att jag till och med blev tårögd och var tvungen att knyta en näve lite dramatiskt mot bröstet flera gånger under passet igår.

Varför började jag aldrig dansa i min ungdom egentligen? Ja just ja. Jag var ju full istället. Som en sann och svår tänkare…

2015-03-14 015

Continue Reading

Koll på läget

Första delen av dagen ägnade jag varken åt bakfylla eller slösurfande på soffan, eller min familj – för den delen. Nej nej. Som den nyfödda motionär jag är ägnade jag mig åt att, kristligt tidigt, åka in till Hötorget med Katta och Märta för att träna crossfit. Det var, som kidsen säger, asball, trots att jag varken har armmuskler eller balans eller koll på läget – vilket bilden nedan illustrerar väldigt väl. Hur som helst, mer om detta i Move it mama framöver. Nu ska jag dricka ett glas vin och fundera över varför jag inte tränar mer, om jag nu ska tycka om det så himla mycket varje gång jag gör det.

10841995_10152540451467607_8262697343488021954_o

Continue Reading