Mina smeknamn!

Storbloggare kan ju be sina läsare om inspirationsfrågor till inlägg, men jag är lite för feg för det. Så himla jobbigt om ingen svarar eller bryr sig ju. Så jag gör så här. Jag snor en lista från Anna som har snott den från Elsa! Fast. Jag tänkte att jag skriver ett inlägg om en eller två punkter åt gången istället för att lista allt på en gång. Och sedan ska jag även skriva ett inlägg om hur det har varit att flytta från 54 kvm till 94, som jag faktiskt har fått en fråga om. Men jag väntar liksom på att det ska vara en rimlig miljö att ta bilder i här först. Och det verkar ta sin tid. Kanske helt enkelt får visa foton från den bistra verkligheten om det inlägger ska bli av.

Hursomhelst. Here it goes, som kidsen säger:

1. Har du något smeknamn?

Jajemen! Tre som används frekvent: Fia, Soflex och Fiat. Fia används av mina närmaste. Soflex är från början ett smeknamn jag fick när jag bodde i kollektiv i slutet av nittiotalet (se inläggsbild på nyfödd Soflex), och som jag numera använder i en massa internetsammanhang. Det är alltså inte, ABSOLUT INTE, en hopskrivning av Alex och Sofia för att vi ville leka Brangelina när vi blev ihop. Soflex fanns långt innan dess.

Fiat började jag kallas för kring 2008 när jag återförenades med en massa vänner efter att en gemensam vän dött. Här vill jag inflika att jag en gång fick skäll av mina kolleger på en gammal arbetsplats, för att jag alltid fick in alla ämnen på döden. Men det är faktiskt inte mitt fel att det mesta leder dit så småningom. Även frågor om smeknamn.

När jag var fjorton kallades jag för Ebba, eftersom att en tjej som gick ett år över mig tyckte att jag såg ut som en sådan. Jag kallades för Ebba så mycket att Josefines mamma trodde att det var vad jag hette på riktigt, vilket komplicerade till det en del när mina föräldrar ringde dit och frågade efter mig. Eftersom att jag för dem alltid hetat Sofia. Och det var ju enligt Josefines mamma ingen Sofia där.

Ebba var lite komplicerat för mig. Först älskade jag att ha ett så himla tufft smeknamn. Sedan blev ”Ebba” synonymt med skolans största hora, när jag utsattes för ett övergrepp och anmälde en av de populära killarna. När Ebba började blekna bort under gymnasietiden kändes det därför ganska skönt. Och om någon kallar mig för det idag, vet jag att det antingen är någon av dem som skrek efter mig i korridorerna eller någon av dem som bara tittade på när andra skrek och inte ”ville välja sida pga var faktiskt inte där när det hände”. Alltså en person som jag inte alls vill ha något med att göra.

Utöver dessa, och alla tillmälen jag fick av min bror när vi växte upp tillsammans, kallas jag säkert för saker jag inte vill höra, bakom min rygg. Men det jag inte vet har jag ju inte ont av, och så vidare. Vad har ni för fräsiga smeknamn?

Continue Reading

Om jag fick brev från mig själv som nästan sextonåring

För någon vecka sedan skickades det ut tjugo år gamla brev till folk, som de skrivit till sig själv när Vattenfestivalen fortfarande fanns i Stockholm. En kort sekund avundades jag alla som fick post från sig själv, sedan kom jag på en sak.

Breven måste ha skrivits i augusti. I augusti för tjugo år sedan var jag en fullfjädrad, så kallad, grungare. Jag gick hemifrån med alla kläder i garderoben på mig samtidigt. Jag hade dr Martens (det har jag fortfarande). Jag tyckte att ”Alive” med Pearl Jam var en toppenhit (det gör jag fortfarande). Jag hade mittbena och stripigt hår, som jag färgade med kulturtantslila toning (det kan jag inte försvara). Detta bekommer mig inte särskilt mycket egentligen. Men. Jag gillade även Red Hot Chili Peppers och jag var omåttligt kär i Simon, som var… speciell (inte på det bra sättet). Han spottade, han snusade, han skolkade, han lyssnade på eurotechno med extra mycket bas. Jag hade hört honom höhöhö:a efter ”brudar”, men hade vi pratat med varandra någonsin? Tveksamt. Jag förträngde ganska mycket av det som läckte ut av hans personlighet, eftersom att han var snygg (när han inte snusade, men alltså alla killar snusade under min uppväxt, så att någon stundom såg ut som en gnagare med sump i munnen – ja, det tillhörde helt enkelt bara livet på den tiden). Han tog upp hela min tid. Jag var så kär i honom att jag började gråta när jag fick halsfluss, eftersom att det innebar att jag inte skulle få gå till skolan på en vecka.

Nej jag var inte den medvetna, svåra tjejen som läste böcker av systrarna Brontë. Det stör mig inte alls, men är jag intresserad av att fördjupa mig mer i min ungdoms naiva kärlek idag? Definitivt inte. Minnet räcker. Ett brev från mig, som jag skrivit i augusti 1994, hade bara handlat om Simon. Så. Med närmre eftertanke känns det inte alls tråkigt att jag inte skrev något. Det känns inte heller särskilt tråkigt att jag aldrig kom närmre Simon än några långa ögonkast, innan lågan svalnade och jag blev dödligt kär i någon annan. Som troligen var snygg, men ganska korkad.

Det var lite så jag jobbade på den tiden. Sedan växte jag upp, blev feminist och slutade med det.

Continue Reading

Lucka två: första önskerubriken – brev till mitt fjortonåriga jag

2m2 Hej mitt fjortonåriga jag. Jag vet att livet inte är så lätt och just därför önskar jag verkligen att du kunde fatta lite tidigare att feminism är så himla bra, för det hade gett dig så mycket. Särskilt nu. Jag vet att du har lite koll på läget, men du tror fortfarande att Kurt Cobain är homosexuell eftersom att han är man och feminist och även om du inte lägger någon värdering i det, så är det faktiskt ett jättekonstigt likhetstecken att dra. Hur tänker du där egentligen? Det är något jag så här tjugoen år senare faktiskt inte kan förstå.

Hej mitt fjortonåriga jag. Du tror fortfarande att du kommer få barn när du är ”en arton, tjugo eller så” – men jag kan tala om för dig att det dröjer ända till du är trettiotre och nej, det är inte för ingen ville ha dig tidigare. Du kommer helt enkelt inte vilja förrän du träffar någon som är LÅNGHÅRIG OCH TATUERAD OCH LYSSNAR PÅ HÅRDROCK *iiiiiih* (och med vilja menar jag ”bli oplanerat gravid efter tre år tillsammans”). Han klipper håret sedan, men du tycker om honom ändå för det kommer faktiskt en tid där du skiter i vilket när det kommer till längden på håret, tro det eller ej.  Men du. Du hade kanske kunnat passa på att resa lite mer när tid fanns?Apropå barn alltså. Jag vet att du är helt ointresserad av att ge dig iväg nu, men du kan väl tänka över det i alla fall. Ditt trettiofemåriga jag är väldigt sugen på att ha minnen från Japan nämligen.

Hej mitt fjortonåriga jag. Den där fjuniga killen som precis var på Grönland hela sjuan och som har börjat i åtta E nu? Han som är typ lika snygg som Sebastian Bach? Honom blir du ihop med. Två gånger. Första gången går det inte så bra, men andra gången håller det flera år. Du kommer att få din första kyss av honom i september. Till Patience av Guns n’ Roses. Det är ett av mina finaste minnen så sjukt bra jobbat där måste jag säga! Smooth!

Hej mitt fjortonåriga jag. Jag vet att det är svårt att tycka om sig själv när det känns som om hela skolan skriker hora efter en – men vet du, de här människorna som skriker efter dig, de kommer att spela så liten roll i resten av ditt liv. Du kommer att gå ut högstadiet och gymnasiet och sedan kommer du se någon av dem högst en gång om året när du hälsar på dina föräldrar och tar en sväng till Center Syd. För vet du? Ingen av dem lyckas flytta från Löddeköpinge och det känns helt okej att vara lite skadeglad över det, hur omoget det än må vara i vuxen ålder. Apropå Center Syd förresten, jag vet att du älskar att hänga gäng där men jag vill bara påpeka att just det där köpcenterhängandet är ett ganska bra ställe att ta tid ifrån som du kan lägga på feminismen istället. Göra lite kvalitetstid av allt liksom. Just saying!

48274_1183711540
Jag och bror anno 1992. Ja. Beverly Hills 90210 var stort det året.

Jag ska gå och lägga mig nu. Ja, sjukt tidigt jag vet – men kroppen funkar liksom inte på samma sätt vid trettiofem som vid fjorton (eller är det det den gör? Är inte du väldigt trött av dig?). Speaking of, med risk för att låta som din morsa (vilket jag mycket väl hade kunnat vara vid den här åldern vill jag tillägga), rör lite  mer på dig. Jag vet att du hatar skolgympa, men alltså seriöst du kommer ångra dig så mycket sedan. Vi har gjort ett dåligt jobb med att bygga upp ryggen du och jag och det straffar sig vid graviditeten. Och så måste du faktiskt inte börja röka nu och om du ändå inte kan låta blir så kan du väl för fasen lägga av lite tidigare än vid tjugoåtta? Tänk så många fina minnen du hade kunnat skapa åt mig i Japan om det inte vore för att du slösade så mycket pengar på cigg!

Jo. Det finns sak till jag måste säga. Du längtar så mycket efter att andra ska tycka om dig att du glömmer bort att tycka om dig själv. Det är synd för du är en himla bra person. Jag vet att det är svårt att inte jämföra sig med de andra tjejerna, särskilt när alla snubbar gör en grej av det hela tiden, men vet du, du behöver ingen jävla snubbe för att du ska förstå att du är bra som du är. Du kommer att förstå det själv om lite för många år, jag önskar att du kunde förstå det redan nu. Lär dig att krama dig själv. Och krama Josefine med. Massor. Du kommer att sakna henne så himla mycket en dag.

Kram!

Ditt trettiofemåriga jag

Ps. Du kommer fortfarande lyssna på Guns n’ Roses när du är trettiofem, men du kommer ha ett mycket mer komplicerat förhållande till Axl Rose.

Ps igen. SLÄNG INTE SKID ROW-TRÖJAN FÖR I HELVETE!

 

Det här var en önskerubrik från Jenny. Säg till om du också har en på lager.

Continue Reading