Den motvillige motionären

Försöker inbilla mig att jag egentligen gillar att träna, men med misstänkt hälsporre, överrörligt knä som pajar av en vindpust och muskler som har gått i dvala är det ju oerhört svårt att hålla motivationen uppe kan jag tala om. Idag tragglade jag mig i alla fall iväg. Sprang intervaller i tjugo minuter och marklyfte trettiofem kilo tjugo gånger. Ja jag vet. Sjuttio procent av er som läser här är naturligt starka och fixar er kroppsvikt på första lyftet. Kul för er. Jag har ingen aning om hur det känns, för jag är en naturligt svag människa. Men jag har i alla fall jättesnygga tatueringar.

Continue Reading

Tatueringar

Jag har en ganska avslappnad attityd till tatueringar. Man skulle kunna dra till med ett så fånigt uttryck som att jag är mindfull när det kommer till dem. När jag tatuerar mig handlar det nämligen mest om vad jag gillar NU och sedan ägnar jag inte så mycket tid åt att gräma mig över vad jag har gjort genom åren. Och det är väl tur med tanke på följande tre verk:

  • en ojämn pinuppa som en bakfull tatuerare övertalade mig att göra för sju år sedan
  •  ett skevt litet kinesiskt tecken som jag gjorde själv på handen när jag var arton
  • en sunkig tribal på benet som jag gjorde på en mässa när jag var tjugo och tyckte att Marilyn Manson-mode var en fest

Okej, ärligt. Ibland blir jag faktiskt grinig över pinuppan. Den påminner mig om mitt sämsta personlighetsdrag (att jag ibland tror att andra vet bättre om min verklighet än jag själv) men i övrigt så bryr jag mig inte. Varje tatuering är ett minne i och för sig, men oftast tänker jag på dem lika lite som jag tänker på mina miljarder leverfläckar. 

Fast det är klart, mina sunkiga tatueringar till trots; jag älskar ju allra mest snygga tatueringar. Så vilken himla tur att jag hittade Veronica på Gallon Tattoo i Hökarängen, för jäklar om inte hon är den bästa av alla tatuerare jag någonsin träffat. Titta bara vad hon gjorde på insidan av min arm häromveckan: 

Det gjorde ont som fasen efter en timma, och mot slutet ville jag nästan slåss varje gång hon närmade sig med nålen, men ATT allt lidande var värt ändå!  Och heja mig som övervann smärtskräcken på insidan av armen. Nu har jag två tatueringstillfällen till inplanerade och sedan känner jag mig nog hyfsat färdig. I alla fall utifrån hur jag är idag. Men det kan ju ändras om några år!

Continue Reading

Just ja!

Så här blev den! Fantastisk! Har dragit av mig byxorna hela dagen. Men ni som inte sett mig göra det, har säkert sett bilden någon annanstans, för jag har ju lagt upp den överallt. Typ. För att svara på ett gäng frågor:

  • Hos Veronica på Gallon Tattoo i Hökarängen
  • Fem timmar totalt
  • Ja det gjorde ont
  • Ja den kostade pengar
  • Ja den sitter där för alltid
  • Ja jag vet att Aftonbladet skrev en artikel om farlig tatueringsfärg förra veckan
  • Nej den är inte gjord med sådan
  • Nej jag är inte rädd att ångra mig
  • Nej jag är faktiskt inte intresserad av om du aldrig skulle kunna tatuera dig. Precis som du troligen inte är intresserad av att veta om jag aldrig skulle vilja se ut som dig. 

 

Continue Reading

Tatueringsdag nummer två!

Jag borde ju vara jätteglad tycker jag, men alltså… kom utvilad till tatueraren säger de. Det är bra säger de. Det blir mindre jobbigt för dig då säger de. Ja. Men jag kanske inte sov i natt då?

Jag fick massa nyheter igår, varav två höll mig vaken och grubblande större delen av den tiden jag borde ha sovit. Kanske somnade vid halv fem? Halv sex tyckte Isak att han hade sovit färdigt och även om Alex gick upp med det helt orimligt pigga barnet (kan han verkligen ha kommit från mig, när han älskar morgnar så?), så somnade väl inte jag direkt om där. Halv sju muttrade jag upp ur sängen, klädde mig i fula vida brallor pga kommande tatuering (färgläggning av låret alltså) och gick direkt ut till bussen, utan att passera frukost. Bussen var sen. Det var för kallt för fula vida brallor. Jag kände mig kränkt.

Pendeltåget gick i tid, men tunnelbanan… ja den gick ju inte alls på grund av en trasig tågvagn. Alltså SL  – ni kanske ska lägga ner det här med att göra plankare till det största problemet i trafiken och lägga pengarna på nya tåg? Som går i tid? Så att folk vill betala för att resa? Jag vet inte. Känns så himla mycket mer rimligt, tycker jag. Jallefalle så ångrade jag ju bittert här att jag inte köpt kaffe redan på Älvsjö station eller i alla fall i stressgången på T-centralen. Nu var det liksom för tjockt med folk i alla riktningar för att jag skulle fixa att springa upp och ner för de stillastående rulltrapporna. Nej men jag köper kaffe på jobbområdet, tänkte jag. Sedan kom tåget och jag vann striden om ett säte över en ettrig tant som trängde sig på med armbågarna utåt när dörrarna öppnades. Hur jag såg ut innan striden fullbordades? Så här, komplett med fladdrande hår i tågvinden:tumblr_mwj3ziLkzL1ra8x1ao2_r1_250

När jag väl kom fram var det för lång kö till det goda kaffet. Chansade på ett ställe jag inte gått till innan. Fick äckligt kaffe. Tänker aldrig mer gå dit. Möjligen för att ge dem samma blick som ovan, men absolut inte för att köpa kaffe.

Nu sitter jag här och är sur. Jävla morgon. Har bryggt mitt eget förbannade kaffe och lyssnar jättehögt på Dexy’s midnight runners i ett försök att hitta, inte glädjen kanske, men i alla fall försöka fly från den största irritationen. Det låter vänta på sig. Det är något med saxofoner som liksom triggar ilska och det är fullt med saxofoner här. Bör överväga att byta musik, inser jag.

Men ikväll har jag i alla fall ett sjukt mycket snyggare lår.

Continue Reading