Ordning hemma på 30 dagar – hur gick det egentligen?

Ja alltså LOL! Det var lite kul i början det här. Uppgifterna skulle ta fem till femton minuter, de skulle komma en gång om dagen och allt kändes jätterimligt i kanske… sex dagar? På den tiden lyckades jag rensa ur garderoben, tömma förrådet på en låda plus göra en gång fram till de andra lådorna, slänga sex fula cocktailglas, samla ihop en kasse skänk till stadsmissionen och något mer som jag glömt bort. Väldigt få av uppgifterna tog mindre än en kvart. Jag tänker att fem till femton minuter, det är för folk som redan har ordning i hemmet och tycker om att lägga upp inredningsbilder på sina hem. Inte oss andra.

Jag var ju väldigt motiverad i början. Så pass att jag till och med skrev ett litet blogginlägg om det. Men sedan kändes allt mer som en jättetråkig lek som någon bossig kompis hittat på. En bossig och jättetråkig kompis. En dag var uppgiften att ge de övriga i familjen beröm för något de gjort hemma. Ingen hade gjort något hemma den dagen, så jag bommade den uppgiften. Jag fattar den psykologiska principen bakom att berömma varandra, men hallå – vem ska berömma mig då när det är jag som drar i utmaningen? Buuuu! Efter det kom en uppgift att fixa en låda i hallen för småprylar och en sådan har vi redan. Den är i och för sig överfull, men vi har inte plats för en till. Sedan var jag inte jättemotiverad längre. Hela utmaningen kändes mer och mer utformad för folk som bor i hus och som, som sagt, redan har viss ordning. ”Fixa tvättstugan” – jo tack, det får gärna Familjebostäder ta hand om själv (obs: tar givetvis hand om mitt eget ludd i torktumlaren).

När det var någon vecka kvar och en uppgift formulerades ”Om du har skrynkliga kläder, vill jag att du stryker dem också” kände jag att måttet var rågat. Varför vill någon som inte känner mig att jag ska stryka mina kläder? Oerhört provocerande. Kände mig som en fyrtiotalistman och ville börja muttra om överförmynderi, men jag höll mig. Jag lät bara bli att göra som det stod i något av de efterföljande mejlen.

Så nej det blev inte ordning hemma på trettio dagar. Vi bor fortfarande på 54 kvadratmeter och vi har fortfarande alldeles för mycket saker för den ytan. Vi är fortfarande inte överens om hur hemmet ska skötas och det kommer vi aldrig bli. Var så god för en helt oputsad sanning om mitt liv. Hoppas ni mår bra i era städade villor.

Continue Reading

Ordning hemma på trettio dagar… eventuellt

Mirijam länkade till utmaningen – eller projektet, eller målet, eller vad man nu ska kalla det – ordning hemma på 30 dagar, för ett tag sedan. En gång om dagen i trettio dagar skickas en uppgift till ens e-post. Det tar mellan fem och femton minuter att utföra varje uppgift och efter trettio dagar med utförda uppgifter ska ordning ha infunnit sig. Jag förhåller mig lite skeptisk. För varje ordning jag skapat på sistone så har barnen skapat minst ett kaos var nämligen. Men. Jag älskar idéen med att få ett litet projekt om dagen och jag älskar (trots att det inte syns) ordning och reda så jag har hoppat på det här ändå  (och Alex med, men han kräks just nu så han får komma igång senare). Idag kom första mejlet, med en uppmaning om att rensa ut något jag retar mig på.

Åh ack och ve. Vi har en bandspelare från slutet av sjuttiotalet som står vid ytterdörren. Kassettbandspelare alltså. Den här stått där i över ett år, eftersom att den inte funkar och eftersom att vi tänkte att den kanske går att lämna in. Fast vi lyssnar ju aldrig på band i princip, och skulle vi plötsligt börja göra det så har vi en nyare bandspelare med usb-port och andra fräsiga grejer. Grejen med den här bandspelaren, den gamla, är att den har funnits med hela mitt liv så jag har så himla svårt att släppa den. Jag minns när jag var så liten att jag knappt nådde upp till där den stod i mitt föräldrahem och hur jag fick stå på tå för att kunna trycka på alla knappar. Jag tyckte att den var så fin. Särskilt när morfar satt i fåtöljen bredvid och rökte pipa och jag såg bandspelarens lilla gröna lampa lysa genom rökringarna han blåste ut. Jag tycker fortfarande att den är så fin, fast det retar mig oerhört att den står i vägen i hallen. Jag inser ju att den är perfekt för dagens projekt, men jag funderar på om jag inte ska hälla ut spriten istället. Jag älskar bandspelaren. Jag älskar inte sprit. Och häller jag ut spriten och slänger tomglasen får jag ett nytt tomt skåp fullt av möjligheter. Som till exempel: möjligheten till förvaring av en trasig kassettbandspelare.

Continue Reading

Lördag i Älvsjö

image

Så här började det. Lite tidigare än vi tänkt oss, men ändå ack så mysigt. Nybryggt kaffe och glada barn är ta mig fan himmelriket.

Sedan.

Sedan sade vi vuxna att när Karl sover då städar vi. Inget jättestäd utan mest ”alla tar hand om sina grejer och så hjälps vi åt om det behövs”. För innan resan var jag däckad av en förkylning och Alex bruten av ett ryggskott, så vi lämnade hemmet i en sanitär kris. Typ.

Och så somnade Karl i alla fall, och strax efter det bröt helvetet ut. För vet ni vad som händer med fyraåringar när de vaknar lite för tidigt? De går omkring som små tickande bomber med impulsklocka. Redo att explodera för minsta hinder (det började med en laddarsladd som tydligen var omöjlig att gå runt). Det spelar ingen roll om man följer alla förståndiga råd i böcker om barn som bråkar. Helvetet is bound to happen. Och jag förstår väl det jag, att man lackar på sömnbrist och städmåsten. Jag gör det själv, ganska ofta.

Hursomhelst. Tjugo minuter efter att bilden togs skrek Isak så att Karl vaknade och sedan skrek han med. Nu har Alex på något mirakulöst vis fått över Isak på hyfsat humör och hjälper honom med städningen mellan sammanbrotten. Jag ligger i mörker med en lätt pulserande känsla bakom tinningen, kliar på mina myggbett och försöker söva om Karl, som vaknar till av varje ljud. Effekten av himmelriket i morse har sedan länge lämnat kroppen.

Om det är skönt att vara hemma igen undrar ni? Kanske om jag fortsättningsvis inleder dagen med en sup. Eller fem.

(Funderade femton varv på hur mycket information jag måste lägga in för att någon inte ska tolka detta inlägg som att jag 1) vill ha råd om barnuppfostran 2) tvingar Isak till att fixa ett kliniskt rent hem när han har sovit för lite 3) tycker att Isak var orimlig. Gissar att svaret är ”enough is never enough” på internet)

Continue Reading

Om att vilja bort från hemmet och den här stan

Nu kanske det här inlägget kommer låta deppigt, men det är mest ett kallt och kanske lite hoppfullt konstaterande. Hur som helst. De flesta nätter i detta hem är ändå okej skulle jag säga. Vi har fått ett barn som, än så länge, inte vaknar en gång i timman för att vilja amma på natten och det är så fantastiskt att jag nästan börjar tro på högre makter.

Vad som stoppar mig från att tro på det där högre makterna är dock mitt hem. Det är ett evighetskaos som producerar ohemula mängder skit och som mest får mig att må dåligt. Aktiv dåligt. Inte sådär att jag suckar ibland och ba ”åh om vi bara hade…”, utan jag hatar hela tiden att bo här. När jag hälsar på i andras hem känner jag total opepp när jag måste åka till det här jäkla skyffet igen. Det är litet och rörigt och vi har för mycket grejer. Vi är liksom inte överens om hur vi ska hantera det, så inget händer. Vi har en i övrigt mycket trevlig relation, hela familjen skulle jag vilja säga, men just den här biten funkar bara inte. Alltid är det väl något hos alla, och jag antar att hemmet är det vanligaste hos de flesta trots allt.

Jaja. För att sammanfatta allt med ett ord: örk.

Så jag drömmer mig bort och tänker att allt blir bättre om vi flyttar och bor större, för fyra personer i två och ett halvt rum på 54 kvm är en ganska dålig ekvation. Men egentligen tror jag ju inte att det blir det. Bättre alltså. Egentligen vet jag att det som gäller är att jag antingen viger mitt liv åt att försöka hålla ordning här (kommer aldrig hända, för jag tycker inte att hemmet är värt att prioritera så mycket att allt annat får stå till sidan) eller så får jag helt enkelt bara acceptera att det är så här det kommer se ut jämt. Och det är så klart lite jobbigt att tänka på ”jämt”, när jag inte ens står ut längre än till det att ögonen öppnats på morgonen. Ergo: drömmen om en flytt håller mig flytande.

Att flytta inom Stockholm känns ju knappt rimligt längre. Alltså jag älskar Stockholm. Fast jag hatar verkligen bostadssituationen här. Utan bostadskarriär, arv eller rika föräldrar i bagaget och en hyresmarknad som är ett skämt kommer nästa boende förmodligen också blir en kompromiss. Jag begär inte så himla mycket egentligen utöver det vi har. Ett kök som går att ha ett matbord i. Ett vardagsrum alternativt sovrum med plats för en liten arbetshörna, ett barnrum som är större än det halva rummet här och något bättre garderobsutrymmen. Om vi ska ha det riktigt lyxigt: ett badrum som rymmer fler än två personer samtidigt. En hyra som inte ligger över 60% av den totala inkomsten. Rimlig pendlingstid till jobbet. Det vill säga: inte mer än den timman det tar nu, inklusive dagliga förseningar.

Hur som helst. En vän flyttar tillbaka till Örebro. Jag vill så gärna tillbaka till Örebro själv någon dag, så jag jag blev lite peppad att kolla läget där. Örebro är rätt bra på det sättet att det faktiskt byggs sjukt mycket lägenheter. Örebro har visat sig vara extremt bra på ett annat sätt också. ÖBO. ÖBO är Örebros bostadsförmedling. Nu när jag var på väg att skriva in mig i deras kö så visade det sig att de har behållit min köplats ända sedan jag, tydligen, skrev in mig där i maj 2004. Förstår ni hur många köpoäng jag har där? Flera tusen! Om vi vill flytta nu, kan vi få ett tvåplans hyresradhus på 108 kvm för 6700 kronor i månaden. Med cyklingavstånd in till stan. ALLTSÅ!?!? Nu kommer vi inte flytta nu i och för sig, för hur gärna jag än vill ur min egen ångest så har vi ett barn som har etablerat sig på en förskola här och jag vet inte om jag vill dra bort honom helt från hans stad. Än. Det är ju trots allt så att jag blev dragen till Skåne som nioåring och sitter nästan trettio år senare och fortfarande längtar tillbaka hem till Örebro. Men jag kan väl få drömma lite om det va?

Vi avslutar med en bild på Svampen, tycker jag.

IMG_3219

Continue Reading

Så här såg vi ut idag – jag, Isak och sovrummet

Igår avslutade jag och Alex kvällen med att fortsätta ta oss igenom systembolagets ekologiska vinutbud. Vi hade kommit till vinet ”Four o’clock chardonnay” och jag var rimligt peppad på grund av det fyndiga namnet, trots att klockan sedan länge passerat fyra. Vinet var inget särskilt dock. Nu låter det förmodligen som att jag har bättre koll på vin än vad jag har, men just chardonnayer brukar vara rätt tråkiga och så var även den här. Vad den däremot gjorde var att den gav mig en helt orimlig bakfylla idag. Två glas drack jag, och precis innan sänggåendet puffade jag lite på en cigarr och idag vaknade jag nästan skrikandes av ångest. Har mått som ett härke (inte att förväxla med ”härk” som betyder kastrerad rentjur) hela dagen och det blir bara värre. Jag tycker inte att det är rättvist faktiskt.

Nu skulle jag dock inte beklaga mig över min oförtjänta bakfylla utan jag tänkte lägga upp en bild från verkligheten! Jag, i en helt naturlig pose, i vårt autentiska sovrum. Vad som kanske inte framgår av bilden är att jag homestylade innan den togs. Ja, faktiskt så gjorde jag det. Det låg en hög kläder på sängen, en träningsväska på golvet och så har det hängt en sjal lite konstnärligt över spegeln, men den råkade jag visst dra ner (vilket ju var synd, för tyllsnodden och den där vikta ultraljudsbilden på Isak gör ju inte mycket för världen).  Jag råkade även missa att lådorna och sopskyffeln hade en så framträdande roll att de skulle komma med på bild. MEN JAG SKÄMS INTE! Hur som helst. Jackan, klänningen och halsduken är från bytesdagen igår. Det var det hela den här långa transportsträckan av text skulle komma fram till. Var så god för info!

Iklädd denna fancy outfit tog jag mig till min finaste vän i Skönstaholm för att äta fruktsallad och prata om livet i flera timmar. Och för att ta en sväng till Farsta centrum som jag nu har besökt hela två gånger i mitt liv. Väldigt bra dag, minus bakfyllan med andra ord – men man får ju aldrig vara riktigt glad i det här jävla landet.

Bonusbild: Isak bestämde sig för att han ville ha ”tröjan med mössa” som han ratade igår. Även den från bytesdagen.

Så! Det var den helgen. Imorgon är det vardag igen och jag kommer förhoppningsvis att få tillbaka min stickmojo, som försvann för tre veckor sedan. Är så väldigt sugen på att ha på mig en raglantröja i mint och svart nu i vår nämligen. Hej då!

 

Continue Reading

Den ständiga källan till ågren

Städning av hemmet. Vi har testat alla möjliga typer av scheman och fördelningar men inget funkar. Summan av det här hemmet är att det finns för mycket saker och för lite tid att orka på. Så ja. Jag funderar allvarligt på att gå alliansen ärenden och skaffa städhjälp och jag har ungefär all ångest kring det här som finns. Jag kommer att stödja ett system jag i grunden tycker är fel och jag kommer att låta någon annan ta hand om sådan som vi borde kunna fixa själv. Men jag kommer förhoppningsvis kunna känna att vi fortfarande kan leva ihop, alla tre, på samma yta. Och så tänker jag att vi i alla fall kan skänka delar av skattereduktionen till något projekt som alliansen inte stödjer. T.ex. kvinnojourer eller palestinaorganisationer. Varför inte hela skattereduktionen? För att vi lever på en administratörslön och ett studielån samt inkomst från ströjobb.

Hur är era tankar kring städhjälp och hur får ni det att fungera hemma hos er?

Continue Reading

Livet i Stockholms-förorten

Vi lär barnet att äta sushi med pinnar och skiter i att städa. För en blev förkyld och den andra fick migrän med synbortfall och i en överfull lägenhet på femtiofyra kvadrat spelar det liksom ingen roll hur mycket någon plockar undan ändå. En kvart senare bildar två strumpor på golvet kaos i vilket fall som helst.

20140407-204449.jpg

Continue Reading

En evig röra – en evig ångest

Jag tycker att det här är assvårt. Vi har försökt med städdagar, städschema, städa tio minuter om dagen och nu är jag så trött på vår notoriska oreda att jag i smyg går omkring och funderar på att bidra lite extra till Älvsjös majbrasa nästa år. Utan saker – ingen röra?

Jag har märkt att människor som själva har ordning i blodet har extremt svårt att inse hur svårt det är hitta den där ordningen för den som inte är född med den. Vet faktiskt inte varför jag har misslyckats så grovt på det området. Ingen i det här hemmet blev curlad under uppväxten. Är dock mer beroende av ordning på det stora hela än Alex som kör mer på projekt (typ rengöra soffan). Jag vet inte varför skillnaden är så stor, när vår uppfostran är ganska lik. Kanske för att det ingår i paketet ”riktigt tjej” att vara ordningsam eller något, men jag orkar ändå inte leva efter det helt och hållet för då åker vi rakt in i nästa jämrans vardagsproblematik: hemmet blir mitt ansvar för att det är jag som blir mest förbannad av röran. Men jag vill ju inte att Alex ska städa för att jag säger till eller för att inte göra mig arg, utan jag vill ju att han (liksom jag) ska känna att det här är ett gemensamt hem där vi har ett gemensamt ansvar och där vi framförallt uppfostrar ett barn som förtjänar ordning. Samtidigt som barnet faktiskt verkar vara den som bryr sig allra minst.

Håhåjaja. Vi har blivit bättre, men det är fortfarande långt ifrån bra. Älskar förvisso att komma hem till folk som har en bohemisk röra omkring sig. Men ja. Hos oss är det mer av ett världskrig. Hur fixar ni era hem egentligen?

En prioriteringsfråga säger ni? Ja, men det är sjukt viktigt att ta bilder på sig själv också säger jag. Här från midsommar 2006. Att vara posör har alltid varit ett hårt slit.

 

Continue Reading

Varför är det så svårt att göra det som är bra?

Detta får mig att må bra: motion, ett städat hem, struktur och godis i rimlig mängd. Det här vet jag – ändå satt jag under Isaks två timmar långa middagsvila utan att motionera eller städa eller packa väskan inför den stundande utflykten på eftermiddagen. Jag åt i och för sig inget godis, men det var enkom för att det inte fanns något inom räckhåll. Isak sov som sagt i  två timmar. TVÅ TIMMAR. Och vad gjorde jag? Jag fixade en blogglista och styrde upp en kodning som blivit fel så att sidan låg nere en stund. Förvisso sjukt effektiva saker – men kanske inte det som fokus borde legat på. Hur mår jag över detta nu? Anus. Jag visste ju det, jag mår ju alltid så här när jag inte är uppstyrd – så varför är det då så jäkla svårt? Varför springer jag inte när jag vet att jag mår bra av det? Varför packar jag inte väskan på kvällen? Varför lägger jag mig inte i tid? Varför är det så svårt att vara vuxen?

Periodvis funkar det och då tänker jag att så här MÅSTE jag fortsätta, för mitt skrala psykes skull och barnets skull – tänk på barnen, tänk på barnen – och sen faller allt på en dag. Soon to be trettiofem år gammal råkar jag trilla över ett blogginlägg om att när man har barn så måste man faktiskt se till att lägga en effektiv stund på städning varje kväll. Och jag vill bara böla och ba ”veeeet inte hur man göööör” och så slutar jag göra och sitter och känner mig usel istället.

Så mycket tid jag lägger på att inte leva som jag borde och sedan ha ångest över det.

Mvh

Skrev precis ett blogginlägg istället för att städa en kvart

Continue Reading