Sol!

Osannolikt scenario för inte alls länge sedan: att jag vaknar helt utan bakfylla hos min bror i Örebro, blir genuint glad av solskenet och ger mig ut och springer en halvmil klockan nio. Nu är i och för sig det där ”springer” en sanning med modifikation, för tydligen är man inte i toppform precis efter en jätteförkylning och stillasittande i nästan två veckor men jag tog mig runt i alla fall. Flåsandes och med ett pinat ansiktsuttryck. Haltandes med kramp i sidan efter cirka femhundra meter. Skrämde i vanlig ordning en pensionär, men det var det värt!

20140328-113155.jpg

Samt ÅH vad jag älskar Örebro. Det har varit hemma ända sedan jag, min hockeyfrilla, hunden och familjen flyttade härifrån 1987.

Continue Reading

Inte alls vad som skulle ha utspelat sig för ett år sedan

När Alex kom hem vid åtta hände följande: medan jag berättade om hur jobbig dagen varit och hur trött jag kände mig och att jag kanske, eventuellt, led av utmattningspsykos, bytte jag om till springkläder. Sedan gav jag mig ut och sprang en halvmil. Vem är jag ens? (Vågar jag knappt fråga längre efter att jag en gång fick svaret ”en härlig person, som bejakar sig själv, njuter av nuet och är pigg på livet”.  Jag förstår inte ens hur någon kan känna mig så lite att de tror att jag skulle kunna ta det där som en komplimang? Jag lyssnar ju för fan på metal. Ibland. Just nu lyssnar jag faktiskt mest på Alcazar, men det hör inte hit. Kontentan av allt är i alla fall att jag är asbra som sprang.)

Continue Reading

Lördag 08.35 eller så

Två minuter efter att bilden togs – kränkt av skum. Det borde jag ju ha förstått. Om hela världen går under för att han får garn på tån eller honung på fingret, är det självklart kris med ett helt badkar fyllt av fluff som kan fastna överallt. Jaja. Kul så länge det varade! Vi bytte skumbadet mot vanligt vatten och nu sitter han där, med sin tomat, och inväntar russinmode. Och jag svär lite tyst över att jag inte fixade kaffe till den här övervakningen.

Vi ni vad jag gjorde igår förresten? Jag sprang för att jag var trött. Alltså jag, som under hela mitt liv har använt minsta lilla gäsp som ursäkt för att slippa röra på mig blev plötsligt Ingemar Stenmark i joggingskrud! Firade detta med tårta och marabou black. Utan att för den sakens skull känna mig som Tommy Nilsson.

20140215-083727.jpg

Continue Reading

De bästa morgnarna

Alltså det allra, allra bästa vore ju om Isak inte vaknade fem utan typ sju så att alla kunde vakna utvilade och få gå upp tillsammans och köra långfrukostar utan dess like – men nu är ju livet som det är. Så utifrån situationen vi lever i är det här de bästa morgnarna, de som är som idag. Det är helg, Alex jobbar inte, Isak vaknar (och har lärt sig klättra ur spjälsängen som en tyst ninja? Tveksamt om det ingår i en bra morgon), jag får första delen av sovmorgonen, Alex får andra, jag och Isak hänger tills han blir så trött att han måste sova middag, Alex fortsätter att sova som en tonåring, jag får kolla ostört på senaste avsnittet av Americas Next Top Model och sticka en stund, dricka kaffe och blogga lite och sedan ge mig ut och springa facking 4.52 km på 31 minuter!! WIN!

20131020-135630.jpg

Continue Reading

Vet ni vad jag gjorde igår?

Sprang min första halvmil!! Glöm allt jag har sagt om att inte jaga kilometrar, ty jag har gjort det i smyg ändå.

Det har tagit benhinneinflammationer, järnbrist, ryggskott och eoner av tid men till slut sprang jag över mitt eget målsnöre till tonerna av Bonnie Tyler och Holding out for a hero (okej telefonen ville få detta till heroinist?). Fy. Fan. Vad jag är bra! Det var jobbigt och smärtsamt och alldeles alldeles underbart. Hurra för mig! Jag som inte ens kunde gå i rask takt till bussen utan att få håll innan jag blev gravid. Och nu! Gasellen i Älvsjö! Jojo.

20131006-184853.jpg

Continue Reading

Ps. Jag sprang!!!

Igår, när jag sade att jag skulle kolla på Sons of anarchy och dricka te så ljög jag! Jag sprang istället! Svinkallt var det och mörkt och isande så att halsen värkte och benet kändes stumt och en lågmäld trettionågonting kvinna hejdade mig för att säga att jag inte syntes när jag sprang mitt under en lampa, med reflexer, på trottoaren (mycket irriterande). Men! Jag sprang.

Jag fick överlista mig själv för att komma ut, förbannat sugen på te som jag var. Tog till det gamla knepet att byta om i smyg, hela tiden med fokus på att iskallt beckmörker är en fullgod ursäkt för att fortsätta vara inne. Sedan när jag var ombytt kändes det ju sjukt fånigt att sitta i soffan med springkläder och glo, och fånig vill jag inte vara, så jag sprang. Jag stod bara ut tre och en halv kilometer, men ändå! Så otroligt nöjd över mig själv. Tyvärr tog jag ingen bild, så ni får hålla till godo med en som jag råkade ta när jag kom hem efter förra turen. Så här ser jag ut snett underifrån när jag tar av en sko och berättar om hur snabb jag är:

20131003-152329.jpg

 

Continue Reading