Sjunde april

Jag vet inte vad jag ska skriva om det här, eller hur. I onsdags satt jag på tunnelbanan i rusningstrafik och tänkte på hur det skulle vara omöjligt att ta sig ur det fulla tåget, om någon sprängde en bomb i en av tunnlarna. Även om vi hade överlevt smällen, hade vi förmodligen dött i kaoset när ett fullt tunnelbanetåg i panik skulle rädda sig själv. Sedan tänkte jag att jag fan får sluta tänka så där och ge mig hög puls och paniksvettningar helt i onödan.

Sedan kom igår. Jag fick ett sms från Alex syster om att jag skulle akta mig för centralen, för att det var kaos där nu. I Åhléns-huset mitt emot hennes jobb hade en lastbil rammat väggen bara någon minut tidigare. Jag kom in på kvällspressen samtidigt som de började rapportera om det och ganska snart blev det klart att det inte bara var någon fartdåre som fått sladd. När jag skriver det här vet vi fortfarande inte om det var en ensam galning, eller en planerad attack av någon större organisation, men vi vet – och vi visste tidigt – att någon kapade en lastbil med uppsåt att döda.

Min svägerska rapporterade efter en stund igen att de inte fick gå ut. Att polisen snabbt var på plats utanför och skrek att de skulle stänga fönster och dörrar och gå in från balkonger och jag tänkte att det här händer fan inte. Det är för overkligt. Jag inser att jag är så jävla trygg som kan känna så. Vi är så trygga här som kan känna så och jag är så jävla tacksam för det. Och även om vi är så trygga, så har fyra människors nära fått ta emot meddelandet om någon de älskar har dött.

Vi samlades i köket på jobbet. Följde liverapporteringar, översatte för dem som inte förstod, lokaliserade alla kolleger och försäkrade oss om att de var i säkerhet. Min svägerska ringde och jag sade till henne att FÖR HELVETE håll dig från alla fönster för nu rapporterar de om skottlossning.

Men jag hade det bra. Någon köpte sushi, någon annan tog fram sina lunchlådor ur frysen och delade ut. Vi hittade vin och drack det och skålade för att vi var trygga och att vi hade klarat oss, och samtidigt – någon annanstans i staden – hade någon annan inte klarat sig alls.

Vid sju blev min svägerska utsläppt, tog sig hem till sin moster och väntade där för att se om hennes sambo kunde hämta oss. Jag och en kollega började gå mot söder. Förbi bilar som stod i kö i flera kilometer för att komma ut på motorvägen och runt om avspärrningar kring Östermalm och mitt i stora massor av andra som gick. Hela staden vallfärdade. Vi gick i en timma innan vi skildes åt och sedan gick jag i tjugo minuter till innan jag var framme hos Alex moster.

Jag fick mackor. De godaste jag någonsin ätit. Jag fick doften av tända ljud och jag fick te och jag fick kramar och precis alla i min familj och alla mina nära vänner var i trygghet. Vi är nog märkta på ett eller annat sätt allihopa, men vi kommer inte vakna upp till en attack imorgon igen. Eller dagen efter det, eller ens någon mer gång om vi har tur. Och ingen av oss kommer att tvingas planera en nära anhörigs begravning, efter det som hände.

Jag väcktes av Karl i morse. I min säng. Inlindad i täcket. Isak tungt sovandes bredvid mig och Alex bredvid honom. Allt kändes så långt bort en stund. Som om det kanske inte hade hänt. Sedan träffade jag en förälder från förskolan samtidigt som hon fick veta att hennes vän känner ett av offren. I andra människors verklighet är det nära hela tiden. I andra människors erfarenhet, överallt. Jag är så tacksam som hade turen att få sådan trygghet i livet. Jag är så tacksam över att det värsta som hände mig igår var oron innan jag visste att alla var i säkerhet och att jag inte kunde ta mig från mitt jobb på ett par timmar. Att jag får vakna idag och se kärlek över hela världen. Jag får se människor sluta upp för varandra och jag får uppleva att jag trots allt lever på en så oerhört trygg plats. Ändå känns det som att mitt hjärta brister just nu.

Continue Reading

Jag inser att jag har det rätt bra ändå

Det här är ju pinsamt att erkänna, men det har på riktigt tagit mig två månader att beställa en ny mobil. Bara att komma på om jag ville fortsätta med iPhone eller gå tillbaka till Android var ett berg av beslut, nästan omöjligt, att bestiga. Efter det, när jag insåg att jag inte orkar krångla över till ett nytt operativsystem, kom beslutet om jag skulle ha en iPhone 6 eller 6S eller SE och när jag kom fram till SE tog det ta mig fan en kvart att bestämma hur mycket internminne jag skulle ha. FÖR HELVETE SOFIA! Går det att anställa någon som kan ta fåniga beslut ut en? Mon dieu. Ja, jag har det nog rätt bra om det här på riktigt kan vara ett problem i min vardag (eller så är det ett tecken på en allvarligare störning). Nästa vecka får jag i alla fall en ny telefon, och jag hoppas att min gamla håller till dess för den lever sannerligen på övertid.

Nu när det svåra beslutet är taget ska jag och Karl fortsätta att lyssna på Olle Ljungström, fina fina Olle. Jag blev så ledsen över att han inte fick finnas mer, att alla kommer dö och att tid inte går att få tillbaka. Trots att så många människor redan dött, har jag så svårt att inse att alla inte ska få finnas för evigt. Kanske borde jag gå i terapi igen. För att mobiltelefoner är ett problem och för att döden är en ständig ångest. Mest troligt.

olle

Continue Reading

När tiga är guld

Häromveckan var det ett år sedan Sabbat dog. Jag saknar honom fortfarande så att jag gråter ibland på kvällarna när jag har gått och lagt mig. Aldrig mer kommer han att komma efter mig när jag lägger mig i sängen och nysta in sig under mina knän. Aldrig mer kommer han en stund senare att kravla upp och växla mellan att ligga sked och använda mitt huvud som kudde.

Det är så tomt där han fanns.

När han dog grät jag på jobbet. Jag hade tagit en dag ledigt för att vara hemma och ändå grät jag när jag kom tillbaka. Det var två veckor in på min nya tjänst, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna för det.

En kollega på en annan avdelning fnös häromveckan över det och sade något om att ”inte fan vill man böla över en katt” och jag blev så jävla arg. Jag fattar väl att folk som inte har haft katt eller som har utekatter som aldrig vill gosa eller vad fan det nu är – jag fattar väl att alla inte har samma relation till katter som jag har till Sabbat. Det är inte så att jag öppnar mig genom att säga att jag grät, det är bara ett faktum. Jag skiter i vad folk tycker om det, jag kräver inte att någon ska förstå – men jag hatar, hatar, hatar när folk ”bara är ärliga” eller ”rationella” eller ”hårda men rättvisa” när de lika gärna hade kunnat hålla käften och gå därifrån.

Continue Reading

En liten kompis som fattas mig

Idag träffade Isak grannens katt Fia. Hon är en senig tant på tjugo år och ganska så sur, men Isak lade sig ändå bredvid henne på gräsmattan och kallade henne Sabbat. Det är sådant som får mig att vilja rusa till Stockholms katthem och ta hit femton katter som alla kan bli Isaks bästisar. Fast vad är femton nya katter mot en enda Sabbat? Inget alls. Saknar honom fortfarande så väldigt, väldigt mycket. Finaste lilla kattpiraten. Tänka att jag aldrig mer får gosa med din päls.IMG_7414

Continue Reading

Igår sade jag upp mig

Sedan dess har jag gråtit. Det är som att göra slut med 120 personer efter fem år och just nu överskuggar det lite det faktum att jag faktiskt är på väg mot något annat jag hellre vill. Fast ja, jag kanske inte kommer sakna varenda en lika mycket om jag ska vara ärlig. I vilket fall som helst, är det jobbigt det där, när saker inte är antingen eller utan både och. Vad är det för fel på svart eller vitt egentligen?

Jaja. Imorgon vaknar jag förhoppningsvis upp och känner mig så awesome som jag är som gör det här, men idag får jag nog låtsas som att jag har pollenallergi igen.

Continue Reading

Det gick uppenbart skitdåligt

Det räcker inte med det rödgrönrosa segertåget. Det räcker inte när hela Europa börjar bli brunt.

Hälften av den röstberättigade befolkningen gjorde något annat. I alla veckor vi har kunnat rösta har de gjort något annat. Somliga har säkert legitima skäl, men alla av hälften? Knappast. Hela EU-parlamentet är fyllt av abortmotståndare, kvinnohatare och nazister. Var det värt att käka glass i solen, istället för att rösta bort den bruna sörjan härifrån som vill samarbeta med dem?

Vad ledsen jag blir på människor ibland. Så bortskämda med demokrati, att de inte ens kan ta den på allvar.

Continue Reading

Inte längre en självklar person

Jag blev gravid och människor jag trodde var mina vänner slutade att höra av sig. Det är en återkommande sorg i mitt liv. Inte sådär varje dag, men då och då. Jag vill vara den som sträcker på ryggen åt det och säger att, HA, du förtjänar ändå inte mig och verkligen mena det, men det funkar bara ibland. Andra dagar blir jag ledsen, osäker och ängslig fast jag bara vill vara lite skönt blasé. Vill helst inte berätta det för någon, för då kanske det smittar. Målar fan på väggen och tänker att nu är det väl bara en tidsfråga innan någon mer slutar höra av sig. Jojo och så kommer jag sitta här och bara ta del av umgänge via bilder som andra lägger upp på nätet till slut. Blir samtidigt lite offerkoftebutter och tänker att jag minsann ska komma på något jätteroligt dit jag ska bjuda ALLA. Alla utom den som inte bjöd in mig den här gången heller.

Och egentligen är jag ju van vid det här laget, men ibland så dyker det upp en ny utebliven inbjudan som påminner mig om att jag inte räknas längre. Det gör mig ledsen, när jag inte är beredd. Kanske mest för att jag blir påmind om att det jag verkligen trodde var en genuin vänskap, baserades på något så flyktigt som ett ölskum.

Continue Reading