Från en badfluencer i Älvsjö

Hösten är som väntat helt och hållet vansinnig, även om jag inte trodde att det skulle bli fullt så här illa. Jag tänker mycket på vad jag egentligen vill göra med min tid och vad jag gör med den. Jag älskar att läsa böcker och efter en period på några veckor av att inte kunna göra det, har jag nu kommit in ett flow igen. När jag flowar böcker utanför jobbet, gör jag i princip inget annat. Det beror delvis på att jag har extremt svåra sömnproblem i perioder, och inte orkar mycket mer än att ligga på soffan och läsa. Alternativt kolla på The Haunting of the hill house (SE) eller senaste Sabrina (se den med) eller valfri säsong av RuPaul (se alla för all del).

Sedan är det då jobbet. På tre timmars sömn, är tio timmars arbetsdag tufft. Trots att jag älskar att jobba. Alltså, jag älskar ju att jobba! Men kanske inte så här mycket övertid under så här lång period. Det är inte kul att känna att mina två barnhämtningar i veckan är något som straffar sig i slutändan. Inte heller särskilt sunt, men det är just nu så det är. Jag hinner inte med. Allt ger mig dåligt samvete.

Och så är det grejen med coacher som tre personer uppmuntrat mig att gå till den senaste veckan. Det råder knappast någon brist på information om hur jag ska coacha mig själv till att säga nej, gå ner i tid, ”investera i mig själv” någonstans i samhället och vet ni vad? Jag säger nej. I alla fall till detta.

Jag är liksom inte så förtjust i coaching över huvud taget. Det handlar om lättsålda floskler (bli chef över DIN tid), som jag inte tror funkar annat än skammande för den som har problem med stress på riktigt. Har dessutom en alltför krass syn på samhället, eller samtiden om ni så vill. Nej, jag klarar inte av att bli chef över min tid, för jag äger den inte själv. Det är klart att mycket hänger på mig, men någon jävla balans tack. Efterlyser coachen som når ut till skolorna, föräldrarna och förskolorna som alltid kontaktar mamman och tvingar planeringen av vab, socialt umgänge, undvikandet av konflikter och fan vet allt på henne. Till exempel.

Gud vad bitter jag låter, men jag lovar att jag säger detta helt utan grudge mot min historia: vi är alla ägda av vår samtid. 

Ja ni hör ju. Vaken sedan 02.47 i natt. PEPP.

Continue Reading

Hurra! Mens! Jag kan läsa böcker! Jag är feminist!

Det allra vidrigaste med min PCOS nu för tiden, är när mensen drar ut på tiden. För varje dag som mensen ”går över” förstärks min pms (har ju ingen regelbundenhet i och med mitt tillstånd, men har en ungefärlig cykel på 28-33 dagar, och när 33 dagar har gått blir livet för jävligt om mensen inte kommit än). När min pms förstärks sover jag mindre och ligger ofta vaken flera timmar varje natt. Sömnbristen triggar i sin tur min dödsångest och min dåliga självkänsla vilket i sin tur triggar ännu mer sömnbrist. På nätterna ligger jag gärna vaken och filosoferar över min egen värdelöshet alternativt känner skräck inför döden och gråter när jag tänker på nära familjemedlemmars begravningar.

Jag blir ledsen, ängslig och letar efter tecken på att folk egentligen inte tycker om mig. Jag drar förhastade slutsatser, stressar och känner mig på det stora hela som en stor jäkla bluff. Därtill blir allt och alla (inklusive jag själv) en trigger. Ja detta är ju faktiskt inget unikt egentligen – svårt att inte bli triggad av det mesta, i dessa tider.

I alla fall. Den senaste tiden har jag känt att jag borde läsa intressantare böcker och lära mig prata om dem. Kanske borde jag egentligen sluta läsa och podda om böcker helt pga ändå sämst på allt jag gör? Borde även sluta blogga för VEM BRYR SIG EGENTLIGEN. Jag borde vara tyst oftare pga har ändå inget vettigt att säga. Jag borde ta bättre hand om min familj. Nej vänta. Jag borde inte känna att jag ska ta bättre hand om min familj pga ofeministisk känsla. Borde jag ens kalla mig feminist när jag är så himla dålig på att vara det? Och så vidare. To infinity and beyond.

Men! Ni kan alla andas ut nu. MENSEN ÄR HÄR. Känslorna är borta. Jag kommer att fortsätta podda, blogga, vara feminist och dela på min familj tillsammans med Alex. Och jag kommer att pladdra på lika ivrigt som jag alltid gör i alla sällskap jag känner mig bekväm i pga nobody put’s Fia in a corner! Hörde jag ”skål”?

Continue Reading

Så var det snart sommar igen då

Ja och vi kör väl samma visa igen? Eftersom att Alex bara har ett vikariat som förlängs terminsvis (han är garanterad jobb i höst också, sedan vet vi inte) så jobbar han inte på sommaren. Lärarvikariens förbannelse. För han måste ju få lön på sommaren också. Så klart. Vilket innebär att han, tadaaaaa: måste jobba på slottet de veckorna jag är ledig.

Ursäkta om jag gnäller, jag är väl medveten om att vi är oerhört privilegierade över lag – men jag tycker att jag har rätt att tycka saker är jobbiga ibland ändå. Jag är så trött. Jag vet att det inte kommer att bli så illa som det känns nu när jag är inne på andra veckan av svår sömnbrist (fattar verkligen inte varifrån detta kommer den här gången, men från två till fem ska jag tydligen vara vaken varje natt nuförtiden). Men jag är så trött. Jag vill bara få vila. Och att tänka på att vi inte får någon vidare sammanhängande semester den här sommaren heller och att vi är styrda efter Alex jobb IGEN och jag inte kan ha semester hur jag vill IGEN (JA jag är kanske barnslig, men jag är så jävla trött på det här) och att jag inte får vara sur, för det handlar om pengar och att han ska få jobba och att jag är bortskämd som har en fast anställning och inte kan se det men alltså… jag är så himla trött på somrar. Jag är så trött på att inte få återhämtning och att bara ha ett stort jävla ont i magen-moln som hägrar framför mig. Och att jag bara måste ta det, för att vi har inget val den här sommaren heller.

Men jag överlevde ju förra sommaren och sommaren innan det och även de två som var innan den, så jag vet så klart att jag överlever den här också. Även om allt känns som ett stort och träligt ÖRK just nu. Klamrar mig fast vid snuttefilten att vi i alla fall bor precis vid pendeln och hundra bussar som kan ta oss ut på utflykt nu.

Continue Reading

Den onda cirkeln

Precis när jag är på väg att somna får jag bilder av hur vi åker ner med bilen i vatten och barnen blir innestängda, eller att Isak körs på av en buss eller att Karl ligger livlös i sängen. Eller så kommer tankarna när jag vaknar på natten och håller mig vaken i timmar. I natt kunde jag absolut inte somna om, så till slut läste jag igenom några blogginlägg i Feedly och hamnade på ett förskolebarn som dött av, vad jag gissar var, bakteriell hjärnhinneinflammation. Fick så mycket ångest att jag var på väg att väcka Alex och föreslå att vi försöker få ett barn till, så att Isak eller Karl inte blir ensamma om någon av dem dör. Vid fem somnade jag, vid sex ringde klockan och då kände jag väl att ett barn till inte är riktigt vad jag behöver just nu, eller senare heller för den delen.

Så här har det varit periodvis hela mitt liv, fast det blev värre med barnen. Jag oroar mig mer för att jag sover mindre. Jag sover mindre för att jag oroar mig mer. Det är så en period. Sedan går det över. Och sedan kommer det tillbaka. På det stora hela är jag i alla fall väldigt, väldigt trött just nu.

Continue Reading

Nej, jag kommer nog aldrig få se Lemmy

Igår somnade jag innan nio. Tämligen utmattad efter fyra nätter på raken med alldeles för lite sömn. Sedan vaknade jag kring ett och somnade inte om. Nu börjar det här bli så jobbigt att jag gråter och det gör mig bara ännu tröttare, så jag önskar faktiskt att jag kunde sluta med det. Jag grät när klockan närmade sig halv tre i natt och jag grät när klockan ringde, jag grät när jag skulle klä på mig och jag grät på väg mot förskolan till Isaks utvecklingssamtal. Alex har sin jävla, jävla magisteruppsattsavslutning nu, så det finns inte plats för att jag inte sover och har absurda mängder arbeta att slutföra på jobbet. Det finns plats för att jag sover, arbetar effektivt och kan ta fler hämtningar, men så funkar det inte.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra, för inget hjälper och nu ska vi snart få in en bebis till i våra liv och jag tror faktiskt inte att jag kommer fixa det, om jag inte får sova. Jag tror faktiskt, FAKTISKT, att jag kommer att skjuta första person som säger ”men sov när barnet sover” den här gången och eventuellt kommer jag att skratta efter. Jag vill inte höra fler av er som sover jättebra och som skulle må jättedåligt om ni var jag. Ja, jag mår rätt dåligt periodvis ärligt talat, men jag sover definitivt inte mer av att veta att ni är livrädda för att er perfekta sömn ska störas. Alltså jag vet att ni menar väl, men det blir ändå fel när ni säger så.

Och jag behöver inga tips. Jag behöver sova. Jag har testat KBT och fått veta att ”sömnen förändras med åldern”, men jag kan inte tro att en ”naturlig” förändring av sömn är att jag ligger vaken mellan två och fem timmar varje natt. Jag har testat andningsövningar, avslappningsappar och mindfulness. Yoga, träning, mer solljus, svalt rum, mobil i annat rum, varm mjölk, ändrade mattider, ändrade sovtider och koffeinfritt liv. Jag har testat icke receptbelagda sömnpreparat, hokuspokus-teer, sömnhormon i tablettform från Tyskland, progesteronkräm, 5-HTP och diverse andra naturläkemedel. Jag har gått upp och gjort andra saker, jag har skrivit listor över det jag grubblar på och jag har försökt ligga blickstilla i hopp om att bli så uttråkad att jag till slut somnar. Terapi funkar inte. Avstressningsövningar funkar inte. Ingenting funkar. Det enda jag kan göra är att acceptera att mitt liv ser ut så här periodvis, men jag tror banne mig att jag kommer bli galen innan jag hinner acceptera det.

Så nej. Jag får nog aldrig se Lemmy. Vi har biljetter till Mothörhead och Girlschool (och Saxon, men de räknas inte) ikväll, men den börjar inte förrän 19.30 och det är tre band som ska spela. Nu är klockan strax efter tio och jag är så trött att det ringer i huvudet och jag har så jävla mycket att göra på jobbet som måste hinnas med innan kvart i tre, när jag går för att hämta Isak och ändå sitter jag här och skriver ett sabla blogginlägg för jag kan inte tänka. Och jag är jätteledsen över att inte få se Lemmy. Han lär ju liksom inte palla komma hit en gång till. Girlschool har jag redan sett. Saxon spelar som sagt ingen roll. Men Motörhead. Som Isak föddes till. Tusen ledsna smileys kan inte beskriva vad jag känner.

lemmy-vodka

Continue Reading

Hur det går med shoppingen?

Jo tack bra! Jag insåg att jag plötsligt har rensat ut på tok för mycket kläder. Bytt, skänkt, slängt. Sommaren närmar sig och jag har inte riktigt garderob för det och det tar ju ta mig fan sjukt mycket tid att leta upp en hållbar garderob från noll. Och när den nuvarande garderoben redan får en svettas känns det lite stressigt. Kollade runt på blocket och tradera, men orkade inte och hann inte lägga den tiden det krävdes där. Folk skäms inte för att sätta priser, på det sättet jag tycker att de bör göra. Försökte hitta någon butik som säljer ekologiskt, hållbart och snyggt på nätet. Till avbetalning, för ekonomin att betala allt en månad finns inte och det känns så jäkla onödigt fraktmässigt att småbeställa. Det blir ju dyrare och sämre för miljön och jabedijabedijabedi. Jag lyckades inte.

Så här slutade det. Jag beställda kläder från HM. Jamen så jag gjorde det. För tretusen, men det var i dubbla uppsättningar, för jag vet ju inte vilken storlek jag har och HM är ju inte till för vuxna, så hälften får väl sorteras bort bara på grund av olämplig kjollängd eller noll bröstutrymme.

Ja och sedan när jag hade gjort beställningen och allt var färdigt och signerat, så kom jag på att vi har förvaringslådor under sängen och vet ni vad? Jag hittade jättemycket kläder där! De kläderna som hade försvunnit så mystiskt under vintern. Som jag hade lagt dit när jag omorganiserade min garderob.

Jo men man är skärpt. Och pigg.

Förbereder mig för en retur till HM då.

Bild från i höstas när jag stod framför ett slott och var en, på så många sätt, mer hållbar person.
Bild från i höstas när jag stod framför ett slott och var en, på så många sätt, mer hållbar person.

Continue Reading

Självhjälpsbok? Självhjälpsbok!

Generellt är jag misstänksam mot självhjälpsböcker, men det har inte hindrat mig från att testa tre stycken genom åren. Den första heterte Älska dig själv och var en bok som pappa fick av någon på sjuttiotalet. Jag försökte läsa den när jag var tonåring, men var redan då för butter för att vara mottaglig för budskapet ”tänk positivt, annars är allt ditt fel”. Den andra heter Sluta grubbla, börja leva och var en julklapp som min bror tipsat mina föräldrar om att ge mig. Den var fylld av övningar och förnumstiga råd jag aldrig lyckades ta till mig. Den tredje boken var någon vedervärdig ”välj glädjen”-historia av Mia Törnblom, som jag fick på cd av min mamma. Tanken var ju fin. Jag var i ett oerhört jobbigt förhållande just då och jag tror att mamma ville hjälpa mig att hitta styrkan att ta mig därifrån, men alltså Mia… ja jag vet inte jag. Hon har sannerligen valt glädjen, så mycket kan jag ju säga och så får ni tolka det hur ni vill.

Min åsikt om självhjälpsböcker är i alla fall att de säkert kan hjälpa, men att de flesta finns på marknaden för att någon har lärt sig tjäna pengar på floskler. Dock: ingen regel utan undantag! Jag har haft sömnproblem så länge jag kan minnas, men de har eskalerat med åldern och en ökande press från omvärlden. När jag berättade för min chef om det lånade hon ut en bok som en vän till henne skrev 2007. Sov gott heter den och det vill jag ju sannerligen göra. Min chef är en klok och insiktsfull person och boken verkar vettigt uppbyggd, så vad har jag att förlora på att testa egentligen? Inte så mycket. Dessutom hjälps jag hellre av ord och övningar än beroendeframkallande piller.

Idag började jag med sömndagboken som ska fyllas i under en till två veckor. Efter det ska jag börja med övningar och någon gång i framtiden är jag hjälpt, om jag har tur (annars är det väl mitt fel för att jag inte har tänkt positivt nog). Till min glädje går sömndagboken att ladda ner som, tatatatataaaaa: Excel-fil med tillhörande diagram. Jag som älskar Excel-filer! Och diagram? Blir rörd bara av tanken på dem. Här kan du ladda ner den själv förresten, om du är hugad och sover dåligt eller bara råkar älska diagram.

Jag vet inte alls om det här kommer att hjälpa, däremot vet jag nu med hjälp av boken och en sömnapp (Sleep Time) att jag har sovit ungefär fyra och en halv timma per natt utspritt över åtta timmar per tillfälle två nätter i rad och bara den vetskapen är en befrielse i sig själv. Varför? För att det blir ett konkret erkännande på att jag saknar ett av basbehoven för att vara en fungerande människa och det får mig att känna mig lite mindre galen.

I alla händelser, så här ser boken ut:

 Nu ska jag försöka sova. Wish me luck!

Continue Reading

Sömnbrusten

Idag var första gången sedan gymnasietiden som jag faktiskt stannade hemma en hel dag efter ytterligare en natt där jag inte somnade förrän närmre tolv och sedan vaknade vid ett och två och tre för att sedan inte somna om alls. Låg och funderade på Philip Seymour Hoffman och andra, lite mer nära, personer som gått samma öde till mötes ända till en minut i sex. Då tog jag upp mobilen, stängde av väckarklockan, skickade sms till min chef om att jag kompade förmiddagen på grund av sömnbristsmigrän och fick ett ”sov hela dagen” tillbaka. Jag hoppas verkligen att nästa chef är lika förstående. Samt: så jäkla skönt att inte själv behöva vara chef efter sådana här nätter. De är ju ganska många trots att jag har det så bra att Alex tar alla nätter och morgnar. Kroppjävel.

Hur som helst.  Jag sov till nio, åt frukost och lunch framför en fjärdedel av Supernatural säsong åtta, stickade på en tröja och gjorde yoga i fyrtiofem minuter. Drack TE, inte kaffe, för jag tänkte att det var snällare mot kroppen. Hämtade Isak, mötte upp Alex, kom hem och tittade på Spöket Laban, sov en stund till, åt pannkakor, tog en dusch. Ändå är jag så trött nu att det känns som om själen gråter. Alltså? Vet att jag har mycket att ta igen men ändå? Blir galen.

Om någon vet hemligheten bakom att sova på nätterna – träd fram för all del. Ni andra kan få beundra den här så länge:

20140203-201930.jpg
Dagens skörd!

Continue Reading

Hur det går med konsumtionsstoppet?

Ganska bra, tackar som frågar, minus det faktum att jag lade en timma på att matplanera efter alla extrapriser i lördags och sedan kom ut till en bil som inte startade när vi väl skulle åka och handla allt det där planerade. Vi kan kalla det för ett antiklimax. Jag har genom insikt fått lägga till några saker på första listan över hur våra konsumtionsbefriade liv ska se ut för övrigt. Tänkte att jag skulle skriva till det och sedan lägga in alltihop som en egen sida här sedan, men jag hindras just nu av två saker:
1) Överenergisk tjugotvåmånaders som tydligen vill leva sitt liv på mig. Roterandes. Helst med en armbåge i mitt lår och en tå intryckt under min haka.
2) Tröttman efter att ha försökt korrigera sömnproblem med preparat som egentligen är allergimedicin med bieffekt (kändes liksom inte bra med stilnoct hemma med överenergisk unge som når allt). Trist bara att den där bieffekten är dygnet runt-trötthet. Vad är pest och vad är kolera här: trött jämt pga tre till fem timmars sömn per natt eller trött jämt pga preparat?

Bonusinformation: kolera ska vara lite bättre än pest, så länge du har tillgång till rent vatten.
Bonusbild: Jag som trött.

20140113-200810.jpg

Continue Reading