Nio månader med Karl

 

Det är ju lite märkligt, men vi har lyckats få världens gladaste barn. Jag märkte det när jag gick igenom årets foton för att göra en fotokalender till våra föräldrar. Jäklar vilken glad unge? Trots grinig, närkingsk mamma, morgonsur och småbutter pappa och en storebror med noll millimeter stubin, som dessutom tror att bebisar funkar lite som dockor. Typ att de går att bära omkring på hursomhelst och lägga i konstiga ställningar på golvet. Karl är ändå glad. Inte bara på bild.

Han låter och skrattar, piper och tjuter i princip hela sin vakna tid. Såvida han inte hittar något mönstrat som han inte känner igen. Då är han tyst och koncentrerad en ganska lång stund. Sedan är han igång igen.

Dock finns det ett tillfälle när Karl inte är glad och det är den lilla helvetesstunden på dygnet när hans ska sova. En gång i tiden, fram till för ungefär en månad sedan, gick det att lägga Karl på sidan och sätta på Olle Ljungström och så somnade han. Nu går inte det längre. Nu måste han sätta sig, ställa sig, krypa med pannan före in i spjälsängen, gråta, prutta, skratta, sprattla som en besatt och skrika i allt mellan fem minuter och två timmar innan han däckar av pur utmattning. Vi är så himla bortskämda med Isak som alltid, i princip, har somnat på fem minuter. Även när Isak skriker ”JAG KOMMER ALDRIG SOMNA” från sitt rum, tar det cirka en minuts läsning efter det innan han däckar. Karl sover i och för sig bra och länge, men läggningarna är helvetet. Helvetet. Det känns helt orimligt att detta är samma unge som för några veckor sedan spontansomnade i både barnstolen och babygymmet.

Ibland har jag tänkt att det är rätt jobbigt att Karl är min sista bebis. Att jag kanske skulle vilja försöka få ett tredje barn. Sedan kom Karls helvetesläggningar och nu tänker jag mer att jag kanske ska knipa ihop tills jag har gått igenom klimakteriet, för att undvika alla risker.

Karl har två tänder på väg. En där fram och en där bak. Jag hoppas att det är därför han vägrar sova. Att det är något som ändå är övergående. Ja jag vet, han sover hela nätterna med några undantag, jag borde inte klaga – men två timmar av skrik, relativt ofta, är sjukt tärande trots hyfsat intakt nattsömn.

Han började krypa för några veckor sedan, efter att ha stått i startposition och laddat i säkert två månader. Jäklar vad han laddade. Varje dag tänkte vi att NU, nu är minsann dagen då Karl börjar krypa. Men det var det inte. Till slut tänkte vi att han kanske är den typen av barn som reser sig upp och går och skiter i krypningen, men då började han. Och kort efter har han börjat ställa sig mot det mesta för att headbanga alternativt bara vingla en stund.

Han härmas. Gör tittut, skakar på huvudet och klappar händerna. Ibland tänker jag att han är så himla tidig med ALLT, sedan ser jag i sociala medier alla andra har barn som kunnat krypa från att de var fyra månader och som började läsa sin första bok innan de var ett. Brott och straff av Dostojevskij.

Jag har väldigt dålig koll på hur stor han är. Eventuellt 74 centimeter lång och tio kilo tung, eventuellt lite mer än det.

Han är ett sjukare barn än Isak, men Isak har varit ett otroligt friskt barn. Däremot är Isak fantastiskt bra på att bära hem baciller till sin bror. Karl är förkyld nästan jämt. Han rosslar som en gammal gubbe och hostar så att han väcker sig själv (och måste sövas om) på nätterna. I slutet av varje förkylning får han en ögoninflammation. En gång var den så jävlig att vi fick åka till akuten klockan elva på kvällen. Ögonen var helt igensvullna och stenhårda och det var på det hela taget ganska obehagligt.

Han ammar inte sedan ungefär en månad tillbaka (PRAISE!!!) och det var han själv som valde att sluta. Jag vet att man i de mindre sunda amningshjälpsgrupperna som finns är av åsikten att barn kan tvingas igång med amningen igen, men jag antar att jag är en känslokall jävel som inte vill trycka in tuttarna i munnen på min vägrande och gråtande bebis. Precis som förra gången jag slutade kände jag mig lite sentimental över tidens gång, men samtidigt lättad. På tre dagar kändes det helt otänkbart att amma över huvud taget. Nu käkar han sådant som inte behöver tuggas, men som han kan stoppa i munnen själv och så dricker han välling. Vi kör ingen strikt metod, typ blw, för alla metoder (och då menar jag verkligen ALLA) som finns kring barn (oavsett vad de handlar om) blir till sekter. Oavsett om det är att sjala barnet, samsova, potträna från första veckan eller något annat som är en ”metod” så blir folk galna. Det går inte att göra lite som det passar, utan man måste göra allt precis rätt hela tiden annars får barnet anknytningsproblem. Helst ska man lägga upp bilder på sin unge i sjal, skriva ett jättelångt innehåll om närhet och avsluta med namaste. Och helst ska det vara mamman som gör det här. Pappor är sorgligt frånvarande. OBS: jag bar själv Karl i sjal, numera i sele, vi samsov i början, vi kör potta ibland när vi orkar osv. Jag är inte emot att göra de här sakerna i sig. Jag är emot när det blir en metod som kommer med en miljard ovälkomna råd. Och jag har oerhört svårt för namaste (also known as carpe diem)-inlägg i sociala medier.

Hur som helst. Karl är världens bästa lilla filur om jag får säga det själv. Han älskar sin bror, sin mor och sin far. Han älskar även alla andra människor som han får vänja sig vid en stund. Precis som med Isak har slumpen fallit sig som så att vi är hemma båda två väldigt ofta med honom. Det suger givetvis för ekonomin, men för familjerelationen är det fantastiskt. Och jag tänker att det är delvis därför vi har två trygga ungar, som vare sig är pappiga eller mammiga. Eller så har bara slumpen fallit sig så, att de är sådana ändå. Vad vet jag om just det, egentligen?

Continue Reading

Sömnbrist och söndagslista

Ja men det var ett fantastiskt halvår hörrni! Halvåret då Karl sov. Han gör inte det längre tyvärr. I alla fall inte sammanhängande. Även om han oftast sövs om rätt snabbt, går jag omkring med känslan av att någon fisit mig i hjärnan ungefär hela min vakna tid just nu. Bredvid känslan av att ha gått sönder. Jag hade verkligen glömt hur förjäkla jobbigt det är att inte få sova längre än tre timmar i sträck på flera nätter (typ tre veckors nätter). Var så god för en spännande inblick i mitt liv. 

Förr i tiden.

En annan spännande inblick får ni av den här listan som låg som ett utkast i en gammal blogg och som är ungefär så mycket utmaning som min hjärna klarar av just nu:

Nämn något som gjorde dig glad igår: 

Att dagen tog slut. Egentligen var det en ganska bra dag. Vi firade internationella piratdagen på Telefonplans bibliotek, jag åt en vegkorv som var så genomstekt att den var lika knastrig som ett knäckebröd, vi tog färjan över till Ekerö och åkte vidare mot Drottningholm och tillbaka. Men det var just där på vägen tillbaka som allt sket sig. Vi fastnade i en biltvätt med ett barn som skrek oavbrutet och ett som pratade oavbrutet och ja. Det var helt enkelt jätteskönt att komma hem efter det, och ännu skönare var det att få gå och lägga sig.

Nämn något som gjorde dig glad idag:

Det magiska i att Karl somnade i babygymmet samtidigt som det unika inträffade att Isak ville leka ensam på sitt rum en stund. Hann nästan somna på soffan innan allt var över. 

 Vad gjorde du för 15 min sedan: 

Smygåt chips i köket.

Vad ser du om du tittar till höger: 

Ett soffhörn som är i behov av städning och min stickhörna, som varit sorgligt orörd den senaste tiden.

Det sista du sa högt: 

Hej finis, till Karl när han vaknade.

Det senaste någon sa till dig:

Någon typ av joller.

Vad var det senaste du åt: 

Dillchips.

Vad var det senaste du köpte: 

Sojakorv och lördagsgodis på Hemköp i Älvsjö.

Vad gör när du har gått och lagt dig:

Läser för länge.

Sover du tungt:

Nej.

Drömmer du mardrömmar:

Ja, en sjukt läskig en för inte så länge sedan, om en man som satte en spruta i min hals så att jag förlamades och sedan stampade mig i huvudet. Peppigt!

Vad är det första du gör på morgonen:

Efter allt det självklara som att slå upp ögonen och resa mig osv så borstar jag tänderna. Jag kan inte tänka mig något äckligare än att äta frukost med all sömn kvar i munnen. Bluörgh.

Morgon eller nattmänniska: 

Inte så mycket människa alls, för tillfället.

Snarkar du:

Somliga påstår det, men främst gnisslar jag tänder.

Lider du av söndagsångest:

Nej. Jag älskar söndagar.

Vad är det bästa med söndagar: 

Vemodet och lugnet.

Continue Reading

Nej, jag kommer nog aldrig få se Lemmy

Igår somnade jag innan nio. Tämligen utmattad efter fyra nätter på raken med alldeles för lite sömn. Sedan vaknade jag kring ett och somnade inte om. Nu börjar det här bli så jobbigt att jag gråter och det gör mig bara ännu tröttare, så jag önskar faktiskt att jag kunde sluta med det. Jag grät när klockan närmade sig halv tre i natt och jag grät när klockan ringde, jag grät när jag skulle klä på mig och jag grät på väg mot förskolan till Isaks utvecklingssamtal. Alex har sin jävla, jävla magisteruppsattsavslutning nu, så det finns inte plats för att jag inte sover och har absurda mängder arbeta att slutföra på jobbet. Det finns plats för att jag sover, arbetar effektivt och kan ta fler hämtningar, men så funkar det inte.

Jag vet faktiskt inte vad jag ska göra, för inget hjälper och nu ska vi snart få in en bebis till i våra liv och jag tror faktiskt inte att jag kommer fixa det, om jag inte får sova. Jag tror faktiskt, FAKTISKT, att jag kommer att skjuta första person som säger ”men sov när barnet sover” den här gången och eventuellt kommer jag att skratta efter. Jag vill inte höra fler av er som sover jättebra och som skulle må jättedåligt om ni var jag. Ja, jag mår rätt dåligt periodvis ärligt talat, men jag sover definitivt inte mer av att veta att ni är livrädda för att er perfekta sömn ska störas. Alltså jag vet att ni menar väl, men det blir ändå fel när ni säger så.

Och jag behöver inga tips. Jag behöver sova. Jag har testat KBT och fått veta att ”sömnen förändras med åldern”, men jag kan inte tro att en ”naturlig” förändring av sömn är att jag ligger vaken mellan två och fem timmar varje natt. Jag har testat andningsövningar, avslappningsappar och mindfulness. Yoga, träning, mer solljus, svalt rum, mobil i annat rum, varm mjölk, ändrade mattider, ändrade sovtider och koffeinfritt liv. Jag har testat icke receptbelagda sömnpreparat, hokuspokus-teer, sömnhormon i tablettform från Tyskland, progesteronkräm, 5-HTP och diverse andra naturläkemedel. Jag har gått upp och gjort andra saker, jag har skrivit listor över det jag grubblar på och jag har försökt ligga blickstilla i hopp om att bli så uttråkad att jag till slut somnar. Terapi funkar inte. Avstressningsövningar funkar inte. Ingenting funkar. Det enda jag kan göra är att acceptera att mitt liv ser ut så här periodvis, men jag tror banne mig att jag kommer bli galen innan jag hinner acceptera det.

Så nej. Jag får nog aldrig se Lemmy. Vi har biljetter till Mothörhead och Girlschool (och Saxon, men de räknas inte) ikväll, men den börjar inte förrän 19.30 och det är tre band som ska spela. Nu är klockan strax efter tio och jag är så trött att det ringer i huvudet och jag har så jävla mycket att göra på jobbet som måste hinnas med innan kvart i tre, när jag går för att hämta Isak och ändå sitter jag här och skriver ett sabla blogginlägg för jag kan inte tänka. Och jag är jätteledsen över att inte få se Lemmy. Han lär ju liksom inte palla komma hit en gång till. Girlschool har jag redan sett. Saxon spelar som sagt ingen roll. Men Motörhead. Som Isak föddes till. Tusen ledsna smileys kan inte beskriva vad jag känner.

lemmy-vodka

Continue Reading

Självhjälpsbok? Självhjälpsbok!

Generellt är jag misstänksam mot självhjälpsböcker, men det har inte hindrat mig från att testa tre stycken genom åren. Den första heterte Älska dig själv och var en bok som pappa fick av någon på sjuttiotalet. Jag försökte läsa den när jag var tonåring, men var redan då för butter för att vara mottaglig för budskapet ”tänk positivt, annars är allt ditt fel”. Den andra heter Sluta grubbla, börja leva och var en julklapp som min bror tipsat mina föräldrar om att ge mig. Den var fylld av övningar och förnumstiga råd jag aldrig lyckades ta till mig. Den tredje boken var någon vedervärdig ”välj glädjen”-historia av Mia Törnblom, som jag fick på cd av min mamma. Tanken var ju fin. Jag var i ett oerhört jobbigt förhållande just då och jag tror att mamma ville hjälpa mig att hitta styrkan att ta mig därifrån, men alltså Mia… ja jag vet inte jag. Hon har sannerligen valt glädjen, så mycket kan jag ju säga och så får ni tolka det hur ni vill.

Min åsikt om självhjälpsböcker är i alla fall att de säkert kan hjälpa, men att de flesta finns på marknaden för att någon har lärt sig tjäna pengar på floskler. Dock: ingen regel utan undantag! Jag har haft sömnproblem så länge jag kan minnas, men de har eskalerat med åldern och en ökande press från omvärlden. När jag berättade för min chef om det lånade hon ut en bok som en vän till henne skrev 2007. Sov gott heter den och det vill jag ju sannerligen göra. Min chef är en klok och insiktsfull person och boken verkar vettigt uppbyggd, så vad har jag att förlora på att testa egentligen? Inte så mycket. Dessutom hjälps jag hellre av ord och övningar än beroendeframkallande piller.

Idag började jag med sömndagboken som ska fyllas i under en till två veckor. Efter det ska jag börja med övningar och någon gång i framtiden är jag hjälpt, om jag har tur (annars är det väl mitt fel för att jag inte har tänkt positivt nog). Till min glädje går sömndagboken att ladda ner som, tatatatataaaaa: Excel-fil med tillhörande diagram. Jag som älskar Excel-filer! Och diagram? Blir rörd bara av tanken på dem. Här kan du ladda ner den själv förresten, om du är hugad och sover dåligt eller bara råkar älska diagram.

Jag vet inte alls om det här kommer att hjälpa, däremot vet jag nu med hjälp av boken och en sömnapp (Sleep Time) att jag har sovit ungefär fyra och en halv timma per natt utspritt över åtta timmar per tillfälle två nätter i rad och bara den vetskapen är en befrielse i sig själv. Varför? För att det blir ett konkret erkännande på att jag saknar ett av basbehoven för att vara en fungerande människa och det får mig att känna mig lite mindre galen.

I alla händelser, så här ser boken ut:

 Nu ska jag försöka sova. Wish me luck!

Continue Reading

Sömnfrid!



Imorse skrev jag på Instagram att jag nästan tycker synd om dem som sover bra jämt, eftersom att de aldrig får uppleva den fantastiska känslan av två hela nätter med sömn på raken, efter fyra månader med minst två vakentimmar per natt. Som att plötsligt komma ut ur en överfull  tunnelbanevagn utan ventilation rakt in i en strålande vårdag. Jag kan andas och det luktar inte ruttet!! Jag känner mig inte trängd och irriterad! Blir nästan religiös! Samt smider orimliga planer för resten av livet. Tre barn, två hus, femton katter, sommarstuga, eget gym, tid för stickning och portvin. Är bra sömn vägen till ett småborgerligt liv alltså? Det förklarar ju onekligen en del…

Det är inte Isaks fel att jag är vaken för övrigt. Det är hormoner eller stress eller både och. Firar i alla fall denna fantastiska sömnperiod på två nätter som sig bör; med alkoholfri öl, chipsrester och en bok, som jag bara har släppt när jag varit absolut tvungen sedan jag började läsa den (!!!). På måndag ska jag smörja in mig med en salva som hjälper pcos-drabbade med hormonbalansen. Efter det tänker jag sova som en gud resten av livet. Och jävlar vad jag kommer att orka läsa böcker och sticka då! Ni anar inte. Kommer varken ha tid med de två husen eller de tre barnen. 

Continue Reading

Rapport från VAB

Mitt barn är en stjärna på mycket, men att gömma sig är han faktiskt inte alls särskilt bra på. Han är inte heller särskilt bra på att vara sjuk och det är ju bra, men idag var vi hemma ändå eftersom att han har varit nästan sjuk ett par dagar. Och eftersom att vi hade en trevlig hantverkare som plingade på ringklockan, inte bara en gång utan tre, när han kom mitt i Isaks vila så var ju Isak till humöret precis så där slögnällig så att det ändå gick att tänka sig att han var sjuk trots allt. Nästan som på riktigt alltså. Ja och den där hantverkaren hade så klart gått fel. Det var inte alls till oss han skulle. Så tokigt det kan bli, tyckte han. Det kommer det bli när jag sparkar dig på smalbenet också tänkte jag, fast jag sparkade aldrig utan fick bara ur mig ett sammanbitet ”mmm” innan jag stängde dörren och gick in till Isak som gallskrek och vägrade somna om. Jaja. Förmiddagen var ju fin i alla fall – och eftermiddagen blev ganska fin den med, trots barnets svajiga humör. Nu ska jag försöka sova trots att jag drack kaffe alldeles för sent.

20140219-211517.jpg

Continue Reading

Ursäkta om jag dansar en stund

Alltså försiktigt hurra här borta. Har svurit över klockans omställning nästa vecka ända sedan jag insåg att det där med att ”få en extra timme” bara gäller för dem som inte har ett barn som vaknar fem. Vi kommer ju förlora en timme eftersom att han kommer att vakna fyra istället. Men plötsligt ba: MINNS ÖFVERENSKOMMELSE MED ALEX FÖRÄLDRAR. Han ska ju sova hos dem nästa helg! Och ja han kommer säkert vara astrött på kvällen när han kommer hem – men vi kommer ha sovmorgon på dagen! SOVMORGON MED EN EXTRA TIMMES SOV PGA VINTERTID! Åh jag känner i Caps Lock!! Fucking A, eller vad det nu är engelsmännen säger. Fucking A hörrni!

Continue Reading