Kronofogden och jag, uppföljningen

För över fyra år sedan skrev jag det här inlägget om hur jag blev blåst på en hyra av en kille och att jag till slut lade upp ett fall hos kronofogden. Det där fallet har legat kvar. Jag har hört av mig till fogden då och då och kollat hur det ser ut, men nej – personen i fråga tjänar inga pengar, och då kan de inte heller kräva honom på något.

Varje år betalas en avgift för att ärendet ska hållas igång. Avgiften ändras från år till år och har hittills varit max en tusenlapp om året. Rimligt. I januari fick jag hem årets besked och då låg avgiften på nästan femtusen. Inte rimligt.

Jag har varit i kontakt med fogden om detta och funderat på om jag ska avsluta målet helt och bara kasta bort tio år av avgifter, samt se mig besegrad. Eller om jag ska fortsätta driva frågan. När jag lade in målet var jag så jävla förbannad så jag valde alternativet att den svarande även skulle betala alla avgifter. Plus ränta. I slutändan skulle jag få tillbaka mina femtusen alltså. Men samtidigt. Det är en del pengar att ligga ute med och tio år har gått. Hur länge är det rimligt att vara förbannad? Och ja, jag är en ganska principfast person – men principer kan också bli rätt löjliga med åren. Jag ställde in mig på att lägga ner målet helt. Men så hände något!

Den svarande messade mig häromdagen och ville komma i kontakt med mig angående en skuld. Jaha tänkte jag, jag vill minsann inte ha kontakt med dig, så jag svarade ”Hej på dig! Det var inte igår. Det går bra att swisha över pengarna för den där gamla hyran till det här numret. Allt gott! /Sofia”.

”Allt gott”. Sannerligen min bästa fras, för att den är så vidrigt självgod.

Trots ”allt gott” kom jag inte undan telefonsamtal dock, så igår fick vi i alla fall höras. Killen ifråga försöker styra upp sitt liv och erbjöd sig att betala av sin skuld under tre månader till mig. Jag vet inte varifrån detta kom, men det verkar som om Kronofogden kontaktat honom efter att jag kontaktat dem i år. I den här vevan har det blivit så att hans nuvarande sambo dragits in i allt eftersom att de är skrivna på samma adress. Eller något. Ingen aning. Kontentan är att han vill styra upp sitt liv. Jag kommer, kanske, om jag har tur, få tillbaka mina pengar. Och den här killen kommer kanske, om han och hans nära har tur, att lyckas vända livet på rätt håll. Händer allt detta kan ni ge er fan på att jag tänker se lika fräsch och glad ut som människan på bilden till det här inlägget.

Continue Reading

Varför jag inte känner för att kolla på True Detective

Jag gillar både Woody Harrelsson och Matthew Mackahonyview (var det så svårt att ta ett artistnamn som går att stava?) så när jag fick reda på att de skulle spela i en serie tillsammans så blev jag först sjuhuhuuukt peppad. Bland annat för att detta kanske äntligen skulle bli tillfället då jag en gång för alla skulle lära att mig att skilja dem åt.

Men. Så kom detta men. Varje gång jag har frågat dem som sett True Detective om kvinnorna i serien så har jag fått veta att de för det första är underrepresenterade och för det andra bara dyker upp i form av prostituerade, sexobjekt eller lik. Vilket får mig att känna omedelbar avpeppifiering. Hur många gånger har jag sett en serie eller film med det temat? Typ en triljard. Så. Det finns hur många serier och filmer som helst som jag vill se – varför ska jag prioritera ytterligare en där kvinnosynen är lumpen? Samt: behöver Isak få en bild hemifrån av att ”när du blir äldre finns bara män på tv och döda kvinnor eller kvinnor som män vill ligga med eller både och”? Jag vet att han inte ens är två (det var ju jag som födde honom va), men det ska ju börjas i tid så att säga.

true-detective-poster-16x9-1
Typiskt scenario.

Jag följer inte bechdeltestet slaviskt, men jag kan inte riktigt välja bort det. Jag kan inte se utan genusglasögon. Det är liksom inte så mycket ett val, som min allmänna inställning till livet. Jag blir helt enkelt direkt ointresserad av ytterligare en serie på temat ”sköna snubbar är sköna” eller ”snubbar will be snubbs” eller bara ”snubbar”. Jag blir även direkt ointresserad av ytterligare en fantasivärld som bygger på gamla unkna normer (Game of thrones) samt av allmän misogyn stämning oavsett zombies (the Walking dead).

Jag säger inte att en serie är bra bara för att den passerar bechdel (klarar till exempel varken av Girls eller Sex and the city eller Ally McBeal för den delen, åh hur irriterande var alla i den serien?). Jag säger inte att en serie är dålig för att den inte passerar bechdel. Kollar som sagt på Supernatural en hel del. Däremot så kommer jag förmodligen inte börja titta på en serie till där jag redan från början vet att det enda den går ut på är att skildra mäns liv genom mäns ögon. Och råkar jag börja titta på en sådan serie så måste den ha något annat som gör att den håller än temat ”lite sorglig snubbe som får sympatier för någonstans är han ändå skön”.

True Detective är säkert en fantastisk serie, men alltså mäns historia, påhittad eller verklig – jag har sett den en miljard gånger. Det räcker nu. Det är bara det jag menar. Analysen är egentligen inte djupare än så. Sedan kan ni andra göra precis som ni vill.

Continue Reading

Vad som hände efter klippningen

Efter att Örjan tvingat in lockar i mitt hår och övertygat mig om att johooodå de kommer visst hålla (och det har de faktiskt gjort nu i tre timmar) så åkte jag med försenade bussar hem. Sedan sprang jag in, slängde i mig mat, pussade barnet hastigt god natt på pannan, slet åt mig föräldrakooperativets mastercard och brände iväg till Willys för att handla obscena mängder frukost och mellanmål till trettiosju förskolebarn. Det är bland annat sådant vi får göra en gång per termin för att kunna ha en pedagog extra till barnen. Och det är så klart ingen jättegrej egentligen. Vanligtvis. Men när det har blivit en kommunikationsmiss som innebär att vi får handla med ungefär noll sekunders framförhållning så blir det en lite större grej. Och när det blir som idag så växer den där grejen ännu mer.

Jag handlade. Det gjorde jag. 18 liter mjölk, 12 påsar bröd, 10 liter yoghurt, blöjor, keso, ost, ägg, hushållspapper och ja, ni fattar. Sjukt mycket grejer. Egentligen är vi ju två om det här, men eftersom att handlingen var tvungen att göras idag och jag, som är den enda med körkort, inte var hemma förrän typ vid Isaks sovtid så… lucky me!

Som vanligt när jag tycker att jag är smart och självskannar så är jag egentligen inte alls smart, för varje gång jag självskannar på Willys så fastnar jag i en kontroll. Det vet jag egentligen, men samtidigt: yolo! Jaja, idag var inget undantag så klart. Jag stoppades när jag skulle dra mitt kort. Så mycket för att spara tid…

När Isak skulle börja förskolan var min största skräck alla andra föräldrar. Alla vuxna människor med belånade jättevillor och barn med mindre än två års mellanrum för att de bara ähähääälskar allt med familjelivet. Föräldrar med ordnade liv och städade hem och huvuden på sned mot oss som bor i hyresrätt i en mindre ordnad tillvaro (inte för att just de två hänger ihop, men ni fattar). Nu är inte föräldrarna på förskolan inte alls så, men generellt känns många helt klart mer ordnade än vad vi är och sådant där ger mig alltid ångest.

Hur som helst. Kontrollen. Det var bara en snabbkontroll på tjugo varor, så jag lade kontokortet och inköpslistan åt sidan på disken och hjälpte killen bakom kassan. Sedan skulle jag betala och då var kortet borta. Alltså HELT borta. Ingen hade befunnit sig vid kassan annat än jag och butiksbiträdet, så ingen kan ha snott det. Jag VET att jag höll det i handen innan kollen, men nu fanns det inte där. Det låg inte på disken, det låg inte i någon av påsarna, det låg inte bakom eller framför disken eller i vagnen, det låg inte någonstans i butiken där jag hade gått, det låg inte i mina fickor.  I fyrtiofem minuter letade jag, alltmedan jag blev kallad ”fröken” av butiksbiträdet. ”Fröken kanske har glömt kortet i hemma?”, ”Det här ser inte bra ut fröken”, ”Kanske ska fröken ta och spärra kortet på en gång?”. Fröken? Seriöst? Jaja. Jag gjorde det enda jag kunde göra i den situationen. Betalade med mitt eget kort, gick ut i bilen och satte mig och grät i en kvart. Sedan åkte jag hem.

När jag kom hem fick Alex tag på förskolans ekonomiansvarig så kortet är spärrat. Det borde vara jag som ringde det samtalet. Nu går han fram och tillbaka med varorna i Isaks vagn, från bilen till förskolan och får ta straffet för att jag är en klant. Det borde vara jag som gick den vägen. Men jag sitter här och fortsätter gråta istället. För att jag är så jävla klantig. För att jag inte orkar. För att jag känner mig otillräcklig. För att jag sabbar för andra genom att vara som jag är. För att jag fattar att det här beror på stress men att jag inte vet vad jag ska göra åt det. För att jag har PMS. För att något jävla aber har repat vår bil och kastat ägg på den och det känns som om det var riktat mot just mig.

För att jag precis, just idag levde upp till fördomen som jag tror att alla andra har om mig.

Känner mig så sorglig att jag inte ens orkar lägga upp en bild på mitt sönderbölade ansikte. Vill bara typ… bort från den här dagen. Tvi.

Continue Reading

Töntiga män

Kollade på något program om hitlåtens historia på SVT igår. Jag gillar inte den typen av program, men ibland handlar det om något jag tycker om och då lurar jag mig ändå att titta fast jag bara blir arg. Vet ni vad jag tycker är skittöntigt? Män som sitter och är så jävla viktiga om musik (nej det fanns inga kvinnor med – troligen för att kvinnor inte kan det här med musik på riktigt, de förstår inte själen och tekniken liksom, dessutom vill ju kvinnor inte vara på tv, det vet alla, så… bara män alltså). Finns det något som känns mer oinspirerande?

”När jag hörde den här låten, då visste jag – före alla andra – att den var en hit. JÄVLAR tänkte jag. Här har bandet inte fattat vad de har gjort, men det har jag. Det var nästan som en andlig upplevelse. Lyssna här – här hör ni en gitarr och här, här hör ni någon som sjunger och så en kör på det.”

*göra viktig min*

*säga självklarheter*

*mumla något om andra män med instrument*

*ratta ratta på mixerbord*

Alltid detta mixerbord som de ska sitta vid. Vill fan sluta lyssna på musik när jag ser den här typen av program.

Däremot var låten bra, även om vissa män verkar tro att den spelades in enbart för att de skulle få sitta och vara viktiga om den tjugo år senare.

Continue Reading

Världens tråkigaste skämt

Isak kom på en tisdag. Någon gång under torsdagskvällen slog den så kallade baby bluesen till. Som jag grät. I en veckas tid grät jag. Över att lämna BB, över att Sabbat blev rädd för Isak, över att Sabbat accepterade Isak (efter att ha revirmarkerat precis allt i hela lägenheten – obs genom att stryka sig mot saker, inte genom att kissa obs), över utförsäkrade på tv, över en man som sjöng Here I go again on my own på tv 4 på fredagskvällen. En kväll, när det började gå upp för oss att Isak bara tänkte sova om han fick ligga på våra bröst och vi båda var trötta och frustrerade hade Alex ett skarpt röstläge mot mig. Då grät jag så mycket att hela näsan svullnade igen så pass att jag inte kunde andas genom den på nästan en timma.

Stackars Alex brukar folk säga när jag berättar om det här. Gud vad jobbigt för honom att jag var så känslig. Ja. Stackars Alex som slapp gå med foglossning i fem månader, krysta ut ett 4.8 kilo tungt barn och förlora 2.5 liter blod samtidigt och sedan bli överöst med fler hormoner än du hittar på ett högstadium. Alltså – jag underskattar inte Alex stöd under hela den här perioden, men seriöst. Det är inte ens ett lite roligt skämt att det var synd om honom här. Inga skämt som går ut på att reproducera bilden av kvinnor som så himla jobbiga, att det liksom inte spelar någon roll vad vi går igenom för vi är liksom bara så himla mycket KÄNSLOR utan grund, är roliga. Däremot hade det varit jättekul att få sparka alla som skämtar så hårt på knäskålarna, men det gör jag inte. För jag gillar inte att utföra våld. Jag gillar bara att tänka våld.

Continue Reading

Kronofogden och jag

En gång om året får jag ett brev från Kronofogden. En gång om året passerar alla räkningar jag har ett minne av i revy framför mina ögon – sedan blir jag i regel lite svag och måste sätta mig och ta mig lite för hjärtat en stund innan jag vågar öppna det där sabla brevet som kommer EN GÅNG OM ÅRET. En gång om året. Fem år tillbaka i tiden. Hur många år ska det gå innan jag lär mig att det är jag, JAG, som har lagt in ett ärende hos dem och att det inte är de som försöker kasta en snara runt halsen på mig?

Sommaren 2008 bodde jag i en lägenhet som var inbyggd i en privatägd villa. Jag ville inte bo där. Det var dyrt och unket och jag hade fått tag på ett billigare boende en station därifrån. Det tog lite tid att hitta någon som ville flytta in och som även villaägaren kunde tänka sig att godkänna. När jag väl hittade en ny hyresgäst hade jag redan betalat hyra för en månad jag inte skulle bo där (uppsägningstid osv.). Den glada ynglingen som tog över lägenheten lovade glatt att han skulle överföra pengar till mig vid månadsskiftet – just nu hade han bara hälften av det han blev skyldig, men de pengarna åkte han genast och tog ut. För ja, kunde han få ta över lite gamla möbler och så kunde han absolut tänka sig att lägga på en slant för det. Done deal. Han flyttade in den tredje, fick utemöbler, dammsugare, hyllor, köksprylar and what not för hela hyran plus femhundra kronor.

Sedan hände det här: juni passerade och jag fick inga pengar trots försiktig påminnelse. Juli passerade och jag fick inga pengar trots lite argare påminnelse. Augusti passerade utan att ynglingen gick att få tag på alls. September kom och jag lämnade ett kort meddelande om att jag var på väg till Kronofogden. Ynglingen ringde upp, bad om ursäkt, lovade att sätta in pengarna och slutade sedan att höra av sig igen. Så kom oktober och Kronofogden ville veta hur jag tänkte göra med ärendet jag hade påbörjat hos dem i september och jag tänkte att ”är det verkligen värt det”. Efter ett samtal med villaägaren bestämde jag att jo, det var det. Med anledning av saker som rör andra inblandade och som jag därför inte skriver här.

Så nu får jag ett brev från Kronofogden per år, där de frågar om de ska fortsätta driva ärendet för i sådana fall måste jag betala en årsavgift som läggs på skulden och varje år blir jag först panikslagen för att sedan känna att en ljuv tillfredsställelse över att jag gör det jag är skyldiga att göra in the name of karma. Varje år ringer jag även upp Kronofogden för att se hur allt ligger till. Det ser inte så bra ut faktiskt. Han har fem ärenden på sig där och nästan hundratusen i skuld. Jag kommer kanske aldrig se mina pengar, men det handlar inte bara om dem. Det handlar om principen att det är fel att utnyttja andra och att jag är så sjukt trött på att jag alltid lägger mig platt och ger upp. Inte den här gången.

Continue Reading