Hurra! Mens! Jag kan läsa böcker! Jag är feminist!

Det allra vidrigaste med min PCOS nu för tiden, är när mensen drar ut på tiden. För varje dag som mensen ”går över” förstärks min pms (har ju ingen regelbundenhet i och med mitt tillstånd, men har en ungefärlig cykel på 28-33 dagar, och när 33 dagar har gått blir livet för jävligt om mensen inte kommit än). När min pms förstärks sover jag mindre och ligger ofta vaken flera timmar varje natt. Sömnbristen triggar i sin tur min dödsångest och min dåliga självkänsla vilket i sin tur triggar ännu mer sömnbrist. På nätterna ligger jag gärna vaken och filosoferar över min egen värdelöshet alternativt känner skräck inför döden och gråter när jag tänker på nära familjemedlemmars begravningar.

Jag blir ledsen, ängslig och letar efter tecken på att folk egentligen inte tycker om mig. Jag drar förhastade slutsatser, stressar och känner mig på det stora hela som en stor jäkla bluff. Därtill blir allt och alla (inklusive jag själv) en trigger. Ja detta är ju faktiskt inget unikt egentligen – svårt att inte bli triggad av det mesta, i dessa tider.

I alla fall. Den senaste tiden har jag känt att jag borde läsa intressantare böcker och lära mig prata om dem. Kanske borde jag egentligen sluta läsa och podda om böcker helt pga ändå sämst på allt jag gör? Borde även sluta blogga för VEM BRYR SIG EGENTLIGEN. Jag borde vara tyst oftare pga har ändå inget vettigt att säga. Jag borde ta bättre hand om min familj. Nej vänta. Jag borde inte känna att jag ska ta bättre hand om min familj pga ofeministisk känsla. Borde jag ens kalla mig feminist när jag är så himla dålig på att vara det? Och så vidare. To infinity and beyond.

Men! Ni kan alla andas ut nu. MENSEN ÄR HÄR. Känslorna är borta. Jag kommer att fortsätta podda, blogga, vara feminist och dela på min familj tillsammans med Alex. Och jag kommer att pladdra på lika ivrigt som jag alltid gör i alla sällskap jag känner mig bekväm i pga nobody put’s Fia in a corner! Hörde jag ”skål”?

Continue Reading

Om Bansai och att ha självförtroende att följa sina önskningar

Jag har precis läst ut Ett jävla solsken: En biografi om Ester Blenda Nordström av Fatima Bremmer. Började innan flytten, packade ner den på ett smart ställe (”smart”) och sedan hittade jag den inte, så nu fick jag avsluta den som ljudbok. Vi kommer att prata om den i podden, så jag kommer inte gå in så himla mycket på boken här mer än att säga 1) LÄS DEN (det är kanske lätt att få för sig att en vinnare av Augustpriset är svårtillgänglig, men det är inte den här) och 2) jäklar vad Ester tog tillvara på livet. Allt hon ville göra, det gjorde hon banne mig.

Nu måste det inte alls vara synonymt med att ta tillvara på livet att man skriver uppmärksammade reportage, hänger med Evert Taube, wallraffar som piga och skriver en bok, tar uppdrag för flera stora tidningar, åker på upptäcktsresor, spelar dragspel och skjuter fåglar innan man är 32. Ta till vara på livet kan för all del vara att spendera all sin lediga tid på att läsa böcker, för att det är det man älskar. Men för den som vill göra som Ester,  så krävs det ju delvis kapital i form av självförtroende. Och självförtroende kan lika mycket hänga på i vilken ort någon föds i och hur samhället ser på en, som på eventuella föräldrars uppfostran eller tur med anlag. Fast jag tycker inte riktigt att folk fattar det där hela vägen ut.

Hade mitt självförtroende varit bättre när jag var ung, hade jag förmodligen kunnat se tillbaka på ett års arbete i Boston och kanske efter det en examen som språkkonsult (under förutsättning att jag kom in om jag ens sökte). Alla gånger hade jag i alla fall gjort färdigt min fil.kand., vad nu en sådan ger mer än ett bevis på att man stod ut egentligen. Jag hade varit bättre på basket för jag hade inte hoppat av laget när jag insåg att vi skulle spela matcher inför publik och jag hade kunnat skita i ÅH så många dumma människor som drog fördelar av att jag inte kunde säga nej.

Fast det blev ju bra för mig ändå. Det är inte det, att jag sitter och är bitter på allt jag kunde få om jag bara hade vågat. Men jag blir så himla imponerad av att läsa om någon som Ester som verkligen bara tutade och körde, där jag själv hade stått tillbaka av olika anledningar. Anledningar som folk med självförtroende ofta inte förstår. De tror många gånger att det bara är att byta inställning och att det är något som händer om de bara tjatar om det tillräckligt mycket. Fel.

Blev det pladdrigt? Kanske lite. Tänker mest högt och vet inte ens vad jag kommer fram till. Skit samma. Läs boken! Det unnar jag er. Lyssna sedan på vårt avsnitt som kommer om den framöver. Och fram till dess kan ni lyssna på avsnittet som kom nu i veckan:

Vad är era funderingar kring möjligheten att ta tillvara på livet kontra självförtroende?

Continue Reading

Nu är vi listade hos Rättviseförmedlingen

Vet ni vad? Mycket kul händer med podden framöver. Förutom att ett nytt avsnitt kommer när som helst, så har vi en del roliga samarbeten att se fram emot under året – och nu trillar de första betalda uppdragen in.

Det känns helt overkligt, men också så himla kul och faktiskt, ganska så välförtjänt. För ATT vi har lagt tid på att fixa med vår podd. Vi klipper och klistrar, spelar in och styr intervjuer, kommunicerar och försöker synas, recenserar, researchar, buffar om planer, springer hem från övertiden på jobbet, bollar en unge under en arm samtidigt som vi försöker hitta var en annan unge har gömt mikrofonen och ja. På det hela taget så lägger vi ner en himla massa tid bredvid ordinarie heltidsjobb och familjeliv och även om det så klart är jättekul, så känns det faktiskt minst lika kul att få erkännande för det.

Idag pingades vi in när Rättviseförmedlingen efterlyste personer som kan mycket om litteratur och böcker, och som inte är den vanliga ”mannen som pratar böcker”. Så vi reggade oss och efter en stund blev vi godkända. Detta kan låta som en ganska liten grej, men för en människa med min självkänsla känns det inte bara så fantastiskt härligt att någon tänkte på oss. Det känns även rätt fräsigt att jag inte hamnade i mitt vanliga ”äsch inte ska väl jag, när så många bättre finns”. Utan att jag raskt bestämde mig (ovanför Kattas huvud pga lite osympatisk, men också pga känner Katta och vet att vi tänker prick lika om allt utom Gilmore Girls) att HELL YEAH att vi reggar oss här pga RIMLIGT. Vill ni ser fler rimliga personer på listan för att ni behöver ett proffs eller bara är nyfikna på några bokmalar finns den i sin helhet här.

Ja. Det var väl mitt lilla blygsamma skryt idag. Gud vad jag tycker att det är jobbigt att skriva om sådant, men nu är det gjort. Att tiga om vad man åstadkommer tar en ingen vart. Vad har ni att skryta om?

Continue Reading

Att åldras och åldras men inte komma någonstans

I år fyller jag fyrtio. Jag är typ halvvägs in i livet, om vi tänker att jag tillhör någon form av medel och samtidigt bortser från att medellivslängden beräknas vara nästan 90 år för kvinnor det år jag fyller åttio. Jag har absolut ingen fyrtioårskris, tvärtom – det är samma gamla vanliga kris som hänger med här. Det finns nämligen några saker som jag aldrig tycks kunna påverka hur mycket pengar jag än lägger på terapi.

Jag har ganska låg självkänsla i perioder. Det är väl det som är grunden och som påverkar resten. Den tar sig lite andra uttryck nu än när jag var yngre, men den finns där fortfarande. Att ha låg självkänsla är som att ha en dålig vän som då och då ringer dig för att påpeka att du är rätt ful trots allt. Dessutom är du i övrigt ganska kass och du bör faktiskt komma ihåg precis alla ruttna saker någon någonsin gjort mot dig – annars finns det en risk att du går vidare.

Jag har fått lika många olika ”verktyg” för att lära mig att släppa saker (eller egentligen har jag ju gått för att göra slut med den dåliga kompisen ”kass självkänsla”) som jag har gått till psykologer. Det vill säga tre. Men inget hjälper fullt ut. Det är som att det här är något som inte går att bli frisk från. Att det kan försvinna i perioder, men att det ändå ligger där och lurar för att hugga till igen. OCH JAG ÄR SÅ TRÖTT PÅ DET. Jag orkar inte känna mig dålig och ful och usel längre. Även om det bara är ibland. Jag orkar inte känna mig påhoppad av folk oavsett om de menar det eller inte. Jag orkar inte med att jag inte kan vara mer blasé utan måste ha en massa känslor om saker jämt. Jag orkar inte åldras utan inre värdighet. Var det inte det här som skulle försvinna när man blev äldre? Var det inte nu, kring fyrtio, som jag skulle blomma och känna mig så himla trygg i mig själv?

Hur som helst. Jag uppnår tyvärr inte allt det ni andra pratar om. Så ursäkta, men jag vill faktiskt reklamera  den här åldern nu. Vem ringer jag?

PS. Inser att jag skrev typ samma sak 2016. Så mycket för personlig utveckling!

Continue Reading

Fortsatt utfläkning angående min dåliga självkänsla – nu åldras jag även på fel sätt

Ja men det är väl ingen hemlighet att jag har typ sämst självkänsla. Ibland är den så dålig att jag blir lite fnissig (vilket kan vara ett tecken på att jag även är galen), men ofta är den rätt jobbig att dras med. Som i natt när jag låg och nojade fritt ut i mörkret över en framtidsrelaterad grej, som jag i dags läge vet mycket litet om. Ja, självkänsla är jag dålig på, men tydligen är jag toppen när det kommer att måla fan på väggen! Glad för det lilla!

I vilket fall som helst. I natt låg jag omgiven av alla dessa tankar om att jag är sämst, och utbytbar och kanske även ett riktigt tråkigt umgänge som folk bara har för att de ska kunna känna sig bättre med sig själva eftersom att jag alltid är just sämst (och dessutom har både en slö och en hängande ögonlock). Och så kom jag på en sak. Jag är på väg mot fyrtio och ända sedan jag var kring tjugoåtta eller så, har folk börjat deklarera hur fantastiskt det är att åldras. Jo men man slutar ju bry sig om skitsaker, rycker lite mer på axlarna, tar ingen skit, är trygg i sig själv. RYNKORNA ÄR ETT TECKEN PÅ ERFARENHET HÖRRNI! Ängslan, BAH, det är sådant som kvinnor sysslade med förr i tiden. Den moderna kvinnan vet minsann att hon är bra. Ja men alltså ursäkta om jag bräker lite åt det. Rynkor i alla ära, men de kommer oavsett din erfarenhet. Huden funkar så. Och nej, jag har helt uppenbart inte lyckats bli den där härligt, avslappnade kvinnan, strax innan medelåldern, som tror på sig själv och vägrar ta skit. Jag är fortfarande ett ängsligt åbäke. Och nu har jag insett att jag inte ens kan åldras på rätt sätt. Tack livet.

Egentligen tänker jag att alla de här ”alltså guuuu, åldras, härligt, ja ba TAR INGEN SKIT LÄNGRE, såååå pass trygg i mej själv”-människorna egentligen också har misslyckats i att lyckas åldras. Det är något misstänkt lömskt bakom någon som hela tiden måste hävda hur bra de mår i sig själv. Jag tänker lite surt att om man nu är så jävla bra, så måste man väl inte gå omkring och bröla om det hela tiden. Som att liksom försöka övertyga andra och sig själv. Eller? ELLER?!

Men visst. Det är ju inte så att utvecklingen står still i mig. Jag har lättare för att skita i vissa saker (typ kläder och stil), men i gengäld har annan ängslan fått en mycket större plats (typ jag är bara så bra som jag kan prestera). Plus att jag blir fortfarande ledsen när folk inte tycker om mig. Faktiskt.

Jaja. Det var bara det jag ville säga. Att jag är sämst, men att ganska många andra är minst lika bra på att vara dåliga som jag. Hrmpf.

img_5388
Här står jag och inte duger
Continue Reading

Om Date-reklam och vänner

På nittiotalet gick en reklam för Date-parfym på tv4. Ett gäng glada tjejer sprallade omkring i underkläder och gjorde tokiga miner innan de sjönk ner under vattnet i badkaret och så trängdes de framför en spegel med mascaror i händerna, för att mot slutet av reklamen åka iväg på en vespa i solnedgången. Allt till tonerna av I’m so excited med Pointer Sisters (eller om det var en cover). Flirtade de lite med snubbar där på vespan också? Jag tror faktiskt det.

Jag var väl typ fjorton när den reklamen kom. SOM jag ville vara med i det där gänget, eller i alla fall få ha ett eget gäng att toka och sminka mig i grupp med. Faktiskt drömde jag om detta så mycket att jag inte alls märkte att jag fanns mitt i ett gäng. Ett gäng som träffades och kollade på Reality Bites och Singles och snodde två deciliter billig martini, från någons förälder, som vi trodde att vi blev fulla på fast vi var fem som delade på det. Och så drack vi te och körde anden i glaset och lyssnade på Bon Jovi-ballader och ja, höll på med en massa saker som jag definitivt, oavsett vad jag fick för mig, uppskattade mer än att trängas framför en spegel till popmusik. Det tänkte jag inte på. Jag tänkte bara på Date-gänget. Lovligt byte för reklam som jag var på den tiden (ja jag använde Date-parfym dagligdags också).

Jag är lite sådär fortfarande i perioder (möjligen relaterade till PMS). Tror att jag är så himla ensam och utan vänner. Att alla har sitt gäng som de hänger och har så himla kul med och att alla har känt varandra jämt utom jag, för jag har flyttat så himla mycket (alternativt: för jag är så himla udda). Mon dieu. Det där stämmer ju inte alls. Jag har förvisso flyttat mycket, men jag har även väldigt många fina och bra vänner som jag hinner träffa: alldeles för sällan. Så himla mycket tid jag lägger på att känna trams ärligt talat. Bortskämda jag. Allt är Date-reklamens fel.

dateJag var team Felicia. Vilket team var du?

 

Continue Reading