Boktips!

Jenny

Tjugofem år efteråt får Juha Lindström veta att något fruktansvärt hände Jenny den där sista fredagskvällen före skolavslutningen då han inte var med.

Jenny handlar om en enda försommarnatt i barndomen, den som aldrig kan göras annorlunda.

Det ska ärligt sägas att jag inte hade någon aning om att Jonas Gardells En komikers uppväxt, var den första i en trilogi! Men det är den, och jag har precis lyssnat på den tredje delen Jenny. Andra delen är Ett ufo gör entré och jag minns mycket väl när den gavs ut, men har inte länkat ihop den med första boken. Känner inget behov av att läsa den faktiskt. Inte för att jag tror att den är dålig – tvärtom, allt jag har läst av Jonas Gardell har varit väldigt bra – men jag är bara inte så intresserad just nu. Däremot  hoppas jag att Jenny fortsätter att bli läst av många.

Det här är en fristående del, så den går utmärkt att läsa för sig själv. Det är inga ingående karaktärsbeskrivningar, men det störde inte eftersom att det framgår vem som är vem och vilken roll de har ändå. Jonas skriver som alltid väldigt väl om svåra, men alldeles för vanliga händelser och det är, för att uttrycka det milt, en tung bok. 

Jag önskar att Jenny fick vara en självklar uppföljning i undervisningen, om nu En komikers uppväxt tvunget ska finnas med år efter år. Boken handlar om något som angår alla. Inte bara den som drabbas direkt. Läs den!

Fler boktips får ni i senaste avsnittet av En förbannad podd som släpptes idag!

AVSNITT 77: LITTERATURENS VIDRIGASTE MAN. OCH EN PINGVIN. 

Hur ska man förhålla sig till en bok som är bra men samtidigt innehåller en karaktär som är så vidrig att man knappt vet vart man ska ta vägen? Och är det lagligt att ha en pingvin som husdjur i Sverige, för tjingpax på en varsin om det är legit? En förbannad podd är tillbaka med en ny säsong. Hurra!

Bara ha roligt av Maria Maunsbach

The penguin lessons av Tom Michell

Continue Reading

Bokrecension: Hard Light av Elizabeth Hand

Hard Light (Cass Neary, #3)As the story opens Cass arrives in London where she’s arranged to meet her long-lost lover, Quinn O’Boyle. When Quinn fails to show at their rendezvous point, Cass meets the eccentric couple Mallo and Morven Dunfries. When Mallo catches Cass rifling his medicine cabinet in search of drugs, he threatens to turn her in to the authorities, then puts her to work as a runner for his illegal goods.

Cass makes a delivery to Poppy Teasel, a famous singer from long ago. Cass leaves Poppy’s flat but returns a short time later to find the place ransacked and Poppy dead. Fearful she’ll become the next victim, Cass goes on the run.

Det här är den tredje delen om Cass Neary, och den första av dem som jag läst på originalspråk. De två tidigare böckerna, Generation Loss och Se mörkret, gavs ut i översättning av Linda Skugge på hennes förlag Constant Reader. Nu har  Constant Reader gått upp i Lava Förlag och jag vet faktiskt inte hur framtiden ser ut för Cass där, men det blir vi nog varse så småningom.

Hur som helst. Som helhet gillade jag boken. Den är mörk, ruggig och utspelar sig i kretsar som jag kan tänka mig att många av de musiker jag lyssnat på genom åren hängt i. Men. Hard light är lite för nära Se mörkret i tiden och jag läste dem lite för långt isär. I början får jag en påträngande känsla av att jag hade behövt komma ihåg lite fler detaljer om vad som hänt innan. Mitt detaljminne är sämst och jag blir väldigt irriterad av att bli varse om det. Jag minns inte alls att första och andra boken hakar i varandra lika tydligt och att det var ett problem där, men jag läste också dem mycket tätare inpå varandra. Nu blev jag förvirrad, frustrerad och sur  och fick svårt att komma in i handlingen. Efter kanske hundra sidor släppte det dock och jag kunde låta mig uppslukas av Cass och hennes värld. Cass är ju ändå Cass – en grinig missbrukar som jag på något magiskt sätt ändå älskar mitt i all frustration – och de här böckerna är ju trots allt som när Patricia Highsmith möter Patti Smith, enligt Linda Skugge. Och i det har hon faktiskt helt rätt.

Rekommenderar jag den här boken? Ja, det gör jag. Främst rekommenderar jag att du bjuder in Cass i din läsning över huvud taget, och sedan när du läst de andra två tycker jag gott att du kan unna dig den här med. Dock känner jag att nästa bok faktiskt får ha en lite annan rutin om jag ska uppskatta den. Vi kan den här storyn nu. Att Cass hamnar på en plats där hon plötsligt dras in i något som hon är för dåligt klädd för. Jag behöver något mer än det för att vilja fortsätta efter det här.

Bonus: Här kan ni lyssna på när vi intervjuade Liz för två år sedan i podden (och även få recensioner på det två första böckerna om Cass) och här kan ni lyssna på en recension av en av hennes andra böcker, Wylding hall.

Continue Reading

En typ av feelgood som inte går hem

Vet ni vad jag inte klarar att läsa tydligen? Generell feelgood. Där handlingen kretsar kring en kvinna som på grund av livet flyttar från storstadens brus till en småstad eller ut på landet. Det är tänkt att det ska vara något tillfälligt, men gissa? Hon förälskar sig i den nya platsen, där livet liksom bara faller på plats! Storstaden är dålig, stökig och kall. Småstaden är härligt pitoresk med mysiga personligheter – men man lär så klart inte känna dem utan ett par missförstånd på vägen, tihi!

I småstaden träffar kvinnan en man som är sammanbiten och tyst, men som alltid ställer upp eftersom att han är så himla händig. Antingen med får eller med att bygga hus, eller som i boken jag läser nu: med bin. Kvinnan blir lite intresserad, men mannen säger något som får henne att tro att han är en riktig kvinnokarl. Oj oj oj, vad typiskt, men hon var ju inte ute efter något ändå intalar hon sig. Hon säger i sin tur något om sitt förflutna som kan tolkas som nutid, och han blir om möjligt mer introvert än innan. Sedan händer en del saker som alla leder till en, för läsaren, rätt jobbig sexscen (vi har inte kommit dit än i den här boken, men jag gissar att det är dit vi är på väg). På slutet är alla glada. Utom läsaren, som i bästa fall återhämtar sig från chocken.

Ofta finns lite mossigt moraliserande ingömt i texten. Jag har precis fått veta att en ammande kvinna absolut inte får dricka vin till exempel. Lägg till lite ”tjockångest för kvinnor att känna igen sig i”, krystat finurlig dialog ”med värme” och ja. Där har ni en bok som jag inte vill läsa igen. Låter det som att jag pratar om Jenny Colgan? Det skulle jag ha kunnat gjort, men nu pratar jag om Gröna fingrar sökes av Annika Estassy. En bok som jag tyvärr inte kan rekommendera. Jag kan förvisso inte rekommendera Jenny Colgan heller. Har läst en bok av henne (Den lilla bokhandeln runt hörnet), och den tilltalade mig precis lika lite som den jag läser nu. Och den hade ungefär samma handling (Kattis pratar om Jenny Colgans sätt att skriva här). Dock ska tilläggas att jag har sjuttio sidor kvar här, så vem vet. Det kanske vänder på slutet?

Med all respekt för att vissa älskar den här typen av berättelser, men för mig blir det för platt och puttrigt. Jag står inte ut. Den här typen av feelgood är faktiskt inget för mig. Däremot älskar jag chicklit, som jag faktiskt tycker förtjänar att stå för sig själv och inte ska blandas in i generell feelgood. Chicklit är oftare smart och feministisk och även om den kan spela på feelgood-strängar, känns den liksom lite vassare. Eller vad säger ni?

Continue Reading

För att kunna leva

Ok. Jag tycker att det är OERHÖRT mycket svårare att skriva om böcker än att prata om dem, men jag och Katta får inte till någon inspelning just nu och när vi väl kommer att få det har jag redan två böcker på kö att prata om. Och den här, den här måste jag bara få ur mig på en gång.

Jag brukar vara ödmjuk inför hur lite jag vet om världen. Det går faktiskt inte att ha koll på allt. Men när jag häromdagen lyssnade färdigt på För att kunna leva: en nordkoreansk flickas resa till frihet av Yeonmi Park och insåg att jag har haft så här dålig koll på situationen i Nordkorea, då kändes det faktiskt pinsamt.

Det är ju inte så att jag har trott att Nordkorea är som vilket land som helst, fast med en osympatisk och korkad ledare som tar farliga beslut – typ Trump – medan den stora massan kan röra sig fritt (än så länge). Jag har vetat att många varit livegna, att information har begränsats och att i alla fall de tre senaste diktatorerna som styrt varit livsfarliga män som stängt gränserna om sitt land för omvärlden. Ingen in, ingen ut. Men hur människorna har haft det utöver det, det har jag faktiskt inte vetat mycket om.

Yeonmi berättar om ett fruktansvärt förtryck. Hur en hel släkt kan förlora all sin respekt av samhället, för något en familjemedlem kanske inte ens har gjort, och sedan bespottas på gatan. Skickas ut obygden. Förlorar alla möjligheter till ett fungerande liv. Hon berättar om dagar utan mat, vatten och el eftersom att staten stänger av den. Kalla vintrar utan hus som går att värma upp. En verklighet av svält som är så stor att riskorn måste ransoneras. Hon berättar om hur människors avföring plötsligt blir en handelsvara, när regeringen börjar använda det som gödsel och hur de får hålla sig långa dagar, för att inte slösa bort något när de är i skolan. Hur hennes mamma är så hjärntvättad att hon bryter ihop när Kim Il-sung dör på nittiotalet. Hur hennes pappa misstänks för brottslighet och hamnar på ett av landets värsta fängelser. Att hennes mamma försöker tjäna ihop pengar för att kunna rädda honom, och tvingas lämna Yeonmi och hennes syster ensamma i flera månader trots att de är barn. Utan vare sig mat eller pengar. Vi får följa en berättelse om hur ett folk kan hjärntvättas, och om hur det till slut brister för henne och hennes familj.

När Yeonmi och hennes mamma lyckas fly hamnar de i händerna på människosmugglare i Kina och blir offer för trafficking. Då är året 2007 och Yeonmi är tretton år gammal.

Jag tycker att ni alla ska läsa den här boken.

Continue Reading