Titta jag pratar!

Helgen som gick poddade jag både i En förbannad podd och Rätt avigt. Både avsnittet ligger ute, så den hugade kan klicka på respektive bild för att komma vidare till lyssning. I sidopanelen här kan ni gå direkt in och gilla båda sidorna på Facebook om ni vill. Och i iTunes kan ni ge oss massa fina omdömen! Om ni vill. Om ni inte vill så behöver ni inte ge oss någonting.

En förbannad podd om Lollo av Linna Johansson, Mr Ripley och julkalendrar och andra tidsfördriv:

 

 

Rätt avigt med Anna Dandelion som gäst – om stickning, garnfärgning och annat livsviktigt den här gången:

 

Continue Reading

Titta jag stickar!

Men hurra vilka bra ämnesförslag jag fick. Tack Hanna för tipset om att skriva om stickning! Det är ju något jag borde göra lite oftare, känner jag.

Jag började sticka första gången i slutet av nittiotalet för att distrahera mig själv när jag slutade röka. Det gick sådär. Jag stickade några hårda delar av en magtröja i ett brunlila, hårigt syntetgarn (slutet på nittiotalet, mind you). Eftersom att jag bara blev arg och ännu mera röksugen av detta lade jag av. Min ömma moder stickade färdigt alla delar av tröjan, men vi satte aldrig ihop den. Häromåret fick jag tillbaka påsen med de håriga delarna och några överblivna nystan. Om jag satte ihop dem? Nej. Jag skänkte allt till ett babyfiltsprojekt för flyktingar. Jag tror att det garnet skulle göra sig bättre som ett gosigt underlag till en behövande bebis, än som en tröja i navelhöjd på vem som helst…

Sedan tog det till 2012 innan jag vågade mig på stickning igen. Efter att ha tittat på när Julia och Annan, som jag poddar med i Rätt avigt, stickade ett tag såg jag till att få ta över mammas avlagda garner och stickor under senhösten och sedan var jag igång. Det gick faktiskt rätt bra först. Sedan gick det dåligt. Sedan gick det bra. Sedan gick det dåligt. Sedan undrar jag om inte min mamma ville bortadoptera mig för att jag var så arg när jag försökte sticka strumpor hemma hos dem den där julen…

Om jag är någon särskild typ av stickare så är jag nog en blandning av en periodstickare och en bitterstickare. I perioder stickar jag maniskt, för att sedan gå över till att bli bitter och tycka synd om mig själv för att jag inte kan allt jag vill på första försöket. Just nu stickar jag ofta men korta stunder, för livet ger mig inte mer tid än så, tackar som frågar.

För tillfället är jag igång med en tröja och stickar den efter mönster den här gången, eftersom att jag efter fem försök har gett upp hoppet om att kunna sticka en efter eget huvud, så att säga. Det är tolv varv kvar tills jag tar av för ärmarna. Det kommer säkert ta tolv veckor i min takt. Hur som helst är detta ett helt omöjligt skede i tröjan när det kommer till att få till en bra bild, men så här ser det ut nu:

Taaataaaa! Mönstret heter Summer-Tea Shirt och finns på Ravelry. Garnet är Rosy Green Wool. Det är ekologiskt, ickekliande och alldeles fantastiskt. Efter att den här är färdig vill jag sticka en pennkjol i svart och isblått. Åh vad jag älskar att sticka! När det går bra.

För övrigt slutade jag inte röka förrän i januari 2006. Ska fira tioårsjubileet med att köpa extra mycket garn!

Continue Reading

Hon sade ”good times ahead” – vad som hände sedan, kommer att få er alla att häpna

Jag fick spänningshuvudvärk. Would you believe it? Ja you would. Ja igen. Ja jag vet, otroligt tjatigt inslag i mitt liv. Trots hyfsat fungerande vardag, fantastiskt jobb, nackhuvudkudde och bettskena fortsätter den att komma. Jag tror faktiskt att jag måste sluta läsa folks politiska åsikter på internet. Det måste vara där det ligger. Känner ändå inte att jag hör hemma i något fält här just nu. Folk är så sabla kategoriska.

Samma sak gäller inlägg från ”vettiga” föräldrar. Tillåt mig ta ett exempel: just nu gillas ett inlägg på facebook som någon har skrivit om att föräldrar är ”bajsnödiga” (inte mitt ordval). Även om det är ett inlägg fullt av vettigt (det handlar om att ta ansvar för sina barn, det får man ju ändå ta på sig som förälder), så är det också ett inlägg med följande skittråkiga upprepning, som händer överallt i inlägg om uppfostran nu:  skribenten speglar sig i andra föräldrars misslyckanden och använder dem för att kokettera om sin egen förträfflighet (tvi). Och folk uppskattar det. Kanske för att det även ger dem själva en chans att spegla sig i andra föräldrars misslyckanden. Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir otroligt störd och irriterad av den attityden. Jag tycker absolut att uppfostran ska diskuteras, men inte för att någon har behov av att framhäva sig själv. Så för mitt huvuds skull ska jag nu sluta läsa politiska inlägg och inlägg om barnuppfostran. I alla fall om det gillas på facebook. Borde jag även avsluta facebook? Nej. Låt oss inte förhasta oss nu.

Hursomhelst. Förutom att jag fick spänningshuvudvärken den här helgen, så sket jag i att åka till Garnbollen och bestämde mig för att ta till vara på det garn jag har. Däremot åkte jag till Myrorna och köpte en trasmatta för 45 kronor, som nu döljer vårt skitiga köksgolv. Tips till alla: köp era trasmattor second hand. Det kostar nästan inget alls. Skickpoddandet idag blev av och finns här imorgon eller så. Under kvällen åkte vi dessutom på planerad och gemytlig cocktail och den gick över förväntan, även om bilden av hur Isak klåfingrade sönder något dyrt och oersättligt hela tiden spelades upp för mitt inre. Helt i onödan, eftersom att det inte hände.

Jag och Isak körde hem vid sju. Väl hemma hade jag tänkt mig följande scenario: Isak somnar oproblematiskt vid halv åtta, jag får sticka, ringa min bror som fyller år och se ett avsnitt av någon serie innan sängdags. Väl hemma hände dock istället följande: jag märkte att jag hade bytt väska tidigare på dagen. Ergo: inga husnycklar. Fick åka tillbaka till Alex, hämta nycklarna, köra hem och komma innanför dörren styvt hugget tio i åtta. Ursäkta för TMI nu, men fem i åtta bestämde sig Isak för att han skulle skita. I fyrtio minuter. FYRTIO minuter, under vilka jag inte ens fick befinna mig i vardagsrummet, som tydligen var det enda stället där han kunde tänka sig att sitta på pottan. Min stickning låg i andra sidan av rummet, dit jag inte kunde ta mig. Förbannat. Halv nio var han lite svettig, men nöjd och lättad och sådär sprallig som en nyskiten hund blir. Ytterligare tjugo minuter senare låg han i sängen, och somnade oproblematiskt. Sedan ringde jag min bror och nu sitter jag här och gnäller i ett blogginlägg. Ingen stickning. Dock en selfie i trappuppgången, när jag hade hämtat nycklarna. God natt!

Continue Reading

History repeating -e4k

Om ni känner mig, eller läste här för ett år sedan, vet ni kanske att jag och Rätt avigt-crewn (innan vi blev Rätt avigt) maratonstickade till Hjälpstickan? Hur som helst; idag är det dags igen! Skulle så klart ha outat det här lite tidigare men ja. Livet osv.

Så här såg det i alla fall ut för ett år sedan:

IMG_2054.PNG

Även i år finns ett Facebook-event för den hugade!

Så. Nu kör vi så att det knakar i lederna! Spännande cliffhanger: vaknade med knäckt rygg i morse. Win?

Continue Reading

I lördags startade en rätt avig historia

När Julia skrev att Amanda hetsade henne att starta en stickpodd i vår interna lilla pysselgrupp på Facebook ,tänkte jag att det var en typisk sådan idé som är skitbra och som inte blir något. Ack vad jag bedrog mig! Det tog inte ens en månad innan podden var ett faktum. I lördags träffades Amanda, Annan, Caroline, Julia och jag hos Julia över arraksmuffins, noblesse och en… eh… rysk saffranskaka? Något ryskt som hade fått jäsa väldigt länge i alla fall, som var väldigt gott men som jag aldrig någonsin kommer att försöka mig på att uttala. Skit samma. Vi träffades och fikade och när vi hade tuggat ur och flyttat noblesseasken på behörigt avstånd, testade vi Julias podd-mick. Sedan skrevs ett stycke historia skulle jag vilja säga, men jag är ju för all del partisk. Efter lite fixande och trixande av Julia (med inspelning och uppladdning) och Annan (med logga) så är det nu då ÄNTLIGEN dags att komma ut ur garnskåpet och göra podden offentlig.

Vill ni lyssna på oss? Klart ni vill! Alla som inte vill lyssna på oss gillar George Bush. Klicka på bilden så kommer ni rätt. Jag är den som låter som en blandning mellan en gäll och störig person och Refaat El-Sayed.

Ja och en stickpodd är ju då helt enkelt en podcast där någon, i detta fallet vi, pratar om stickning och garn och annat livsviktigt. Och en podcast är som radio, fast inte live. Come! Join us!

Continue Reading