Titta jag pratar!

Helgen som gick poddade jag både i En förbannad podd och Rätt avigt. Både avsnittet ligger ute, så den hugade kan klicka på respektive bild för att komma vidare till lyssning. I sidopanelen här kan ni gå direkt in och gilla båda sidorna på Facebook om ni vill. Och i iTunes kan ni ge oss massa fina omdömen! Om ni vill. Om ni inte vill så behöver ni inte ge oss någonting.

En förbannad podd om Lollo av Linna Johansson, Mr Ripley och julkalendrar och andra tidsfördriv:

 

 

Rätt avigt med Anna Dandelion som gäst – om stickning, garnfärgning och annat livsviktigt den här gången:

 

Continue Reading

Titta jag stickar!

Men hurra vilka bra ämnesförslag jag fick. Tack Hanna för tipset om att skriva om stickning! Det är ju något jag borde göra lite oftare, känner jag.

Jag började sticka första gången i slutet av nittiotalet för att distrahera mig själv när jag slutade röka. Det gick sådär. Jag stickade några hårda delar av en magtröja i ett brunlila, hårigt syntetgarn (slutet på nittiotalet, mind you). Eftersom att jag bara blev arg och ännu mera röksugen av detta lade jag av. Min ömma moder stickade färdigt alla delar av tröjan, men vi satte aldrig ihop den. Häromåret fick jag tillbaka påsen med de håriga delarna och några överblivna nystan. Om jag satte ihop dem? Nej. Jag skänkte allt till ett babyfiltsprojekt för flyktingar. Jag tror att det garnet skulle göra sig bättre som ett gosigt underlag till en behövande bebis, än som en tröja i navelhöjd på vem som helst…

Sedan tog det till 2012 innan jag vågade mig på stickning igen. Efter att ha tittat på när Julia och Annan, som jag poddar med i Rätt avigt, stickade ett tag såg jag till att få ta över mammas avlagda garner och stickor under senhösten och sedan var jag igång. Det gick faktiskt rätt bra först. Sedan gick det dåligt. Sedan gick det bra. Sedan gick det dåligt. Sedan undrar jag om inte min mamma ville bortadoptera mig för att jag var så arg när jag försökte sticka strumpor hemma hos dem den där julen…

Om jag är någon särskild typ av stickare så är jag nog en blandning av en periodstickare och en bitterstickare. I perioder stickar jag maniskt, för att sedan gå över till att bli bitter och tycka synd om mig själv för att jag inte kan allt jag vill på första försöket. Just nu stickar jag ofta men korta stunder, för livet ger mig inte mer tid än så, tackar som frågar.

För tillfället är jag igång med en tröja och stickar den efter mönster den här gången, eftersom att jag efter fem försök har gett upp hoppet om att kunna sticka en efter eget huvud, så att säga. Det är tolv varv kvar tills jag tar av för ärmarna. Det kommer säkert ta tolv veckor i min takt. Hur som helst är detta ett helt omöjligt skede i tröjan när det kommer till att få till en bra bild, men så här ser det ut nu:

Taaataaaa! Mönstret heter Summer-Tea Shirt och finns på Ravelry. Garnet är Rosy Green Wool. Det är ekologiskt, ickekliande och alldeles fantastiskt. Efter att den här är färdig vill jag sticka en pennkjol i svart och isblått. Åh vad jag älskar att sticka! När det går bra.

För övrigt slutade jag inte röka förrän i januari 2006. Ska fira tioårsjubileet med att köpa extra mycket garn!

Continue Reading

Helgen i färre bilder än ord

Det blev helg! Men innan det blev helg var det torsdag och i torsdags ringde jag företagshälsovården enligt logiken ”de kommer att ge mig bra hjälp, för det blir för dyrt om jag blir utbränd”. Bra va? Har ingen bild på det här, så ni får visualisera istället.

Efter torsdag kom fredag och på fredagar hämtar jag Isak. Precis när jag kom fram till förskolan insåg jag att jag även denna morgon hade skitit i att ta med husnycklar, eftersom att de hade trasslat in sig i reflexen som sitter på min alldeles för varma jacka. Man kan ju tänka att jag hade kunnat flytta den där reflexen till vårjackan, men jaja. Lite lätt att bli bortskämd där med att någon alltid är hemma när jag kommer hem tydligen. Ute var det regn/sol/blås/kallt/sol/regn så jag bestämde snabbt att jag och Isak skulle gå till Fru Marias bak. Ett fantastiskt bageri som dessutom har en lekhörna. Isak blev inte alls besviken, även fast han så klart helst ville till parken och känna regnet piska honom i ansiktet. När han började tjata om det på Fru Marias föreslog jag en bok. Han svarade med att hämta ett slott:

IMG_7043.JPG

Efter cirka en timma kom Alex och då gick vi hem. Vi åt något jag inte minns, pratade om saker jag inte minns och tittade sedan på första avsnittet av the Americans innan klockan var tio och jag snudd på dreglade av trötthet. Så vi gick och lade oss.

Lördag! Så här många gånger vaknade jag när dygnet hade slagit om till lördag: en gång mellan ett och två, en gång mellan tre och fyra, en gång mellan fem och halv sju. Halv sju somnade jag inte om, men då kom Isak in till oss. Alex bollade med honom ut i vardagsrummet och någon gång vid åtta somnade jag stenhårt. Nio över nio väcktes jag ur en dröm där jag var ihop med Måns Zelmerlöw och vi var på festival, en man stänkte kiss i mitt ansikte och Måns började gråta likadant som Isak när han fick en stöt av ett elstängsel. Efter det var vi plötsligt inne på ICA där Måns av okänd anledning klädde av sig till kalsongerna och ville kyssas för han, jag citerar, ”har glömt Amanda nu”. Jag vaknade med Cara Mia på repeat i huvudet. Kränkt och förvirrad och eventuellt lite skamsen. Om det är det här som händer när jag sover, är det ju faktiskt lika bra att jag låter bli…

Hur som helst. Lite stressigt blev det för vi skulle podda klockan elva och jag hade bestämt mig för att inte slentrianköra bil utan faktiskt ta buss. Bussen skulle gå 10.13 och jag sprang som en gasell hemifrån 10.06. Fjorton över var jag framme och tänkte att bussen säkert var missad. Ställde mig ändå fullt synlig vid busshållplatsen för att kolla upp nästa buss, när den första bussen till min glädje svängde runt hörnet. Men ni vet ju hur det är med glädje och hur omöjlig den är att upprätthålla i dagens samhälle. Den inte alls fullsatta bussjäveln kördes förbi mig av en chaufför som bara ryckte på axlarna istället för att stanna. Så himla bra för mina redan övergödda stressnivåer detta! Blixtsnabbt författade jag ett ilsket mejl till SL med obligatoriska frågan ”får det verkligen gå till så här?” (nej det får det inte, fick jag till svar lite senare). Hur som helst, jag hittade en alternativ väg och kom fram inte alls så särskilt sent, med kaffe från en kaffekedja dessutom. Vi spelade in ett avsnitt som snart dyker upp här och jag tog en selfie. Sedan vevade jag garn och åkte hem.

IMG_7055.JPG

När jag kom hem hade Alex städat det mesta och jag hade tänkt fortsätta där han slutade men var helt matt efter min utflykt och var tvungen att sova en timma på soffan först. Alex syster, som barnvaktade Isak, föreslog middag under kvällen men jag fick lite hjärtklappning bara av att tänka på att behöva socialisera mer den dagen och sade nej. Sedan föll det sig som så att Alex bror med flickvän kom över på impuls och vi köpte indiskt istället och mitt huvud var på väg att explodera, men jag överlevde ända tills de åkte hem. Efter det åt jag chokladtryfflar och stickade framför the Americans ända till klockan tolv. Känns som ett mirakel varje gång jag orkar vara uppe så länge. Håhåjaja. Så här mystokiga är vi i alla fall, att vi tänder ljus och slänger kuddar på golvet (inte ljusen) när vi ska äta indiskt:

IMG_7060.JPG

I natt sov jag så klart jättedåligt – dock utan att drömma om Måns. Alex tog i vanlig ordning upp Isak och jag muttrade i sängen fram till nio. Sedan tog jag beslutet att ta bilen till dagens planer istället för pendeln, för jag orkade helt enkelt inte stressa en gång till den här helgen. Halv tio körde jag hemifrån, hämtade upp Katta på vägen och när klockan var tio landade vi hos Märta för en träningsdejt. Mer om den kan ni läsa här, om ni vill.

IMG_7066-0.JPG

Efter träningen kom jag hem, bar några däck, åt korv och drack trefemmor. Sedan har jag ägnat resten av min tid åt att vara osocial och blogga. Nu är klockan nio och jag vill se ett avsnitt av the Americans innan jag ska sova, så ni får ta det här blogginlägget med de eventuell stavfel och meningbyggnadsfel jag inte upptäckt på vägen. Imorgon är det måndag och jag lär väl vara trött och tjurig i vanlig ordning eftersom att jag inte har sovit. Hej då!

Continue Reading

Livet med en treåring

Jag tror att det är det roligaste som finns. Han fattar så mycket på sitt eget sätt. Att vintern är bråkig när den kommer tillbaka, att det är jobbigt att få väder i ögonen när det regnar, att det som är trasigt behöver batterier eller plåster, att jag är hur korkad som helst när jag råkar säga ”chokladbullar” istället för ”chokladbollar” och att när jag råkade klippa honom i kinden så behövde ”MAMMA LAGA MIG”. Ja, jag har aldrig sagt att jag vinner något moderspris. Har du försökt att klippa en treåring som vägrar sitta stilla? Helt omöjligt att inte få med lite kind då. Faktiskt. Hur som helst så är livet väldigt roligt just nu. Med honom, med Alex, med träningen, mina vänner och med Rätt Avigt som vi spelade in ett nytt avsnitt av igår! Om det inte vore för att jag har tre informationspunkter på mötet imorgon bitti (som hålls på engelska) och att det kommer att hålla mig vaken större delen av natten, hade jag förmodligen vaknat som hippie. Komplett med kroniska barfotafötter, tovigt hår och ett konstant sug efter braj (nej, jag har inte fördomar).

Continue Reading

Sedan kom helgen, och en ny måndag som inleddes med Serial

Vi hade barnvakt, Alex jobbade, jag fick vara helt ensam, jag fick spela SimCity, jag fick sticka och jag fick sjönga jättehögt och jättefalskt till massa låtar utan att någon hörde, och så fick jag spela in podd. Så nu upplever jag inte ledan i att leva lika starkt som jag gjorde förra veckan. Kontentan, för er som inte kan läsa det inlägget, är i alla fall att jag behöver sova, att jag eventuellt är på väg in i en vägg och att vi kanske inte är helt fantastiska på att kommunicera hemma alla gånger. En lösning på allt detta, förutom sömnterapi och parterapi, hade ju kunnat vara att någon himla politiker ser till att införa sex timmars arbetsdag någon gång – men det lär väl inte hända under min livstid.

Måndagen började med Isak på strålande humör, ett hår jag bara orkade föna delvis och ett avsnitt av poddcasten Serial. Ganska många lyssnar på Serial. Jag förstod varför när jag lyssnade på första avsnittet. Känner instinktivt ett behov av att veta mer. Någon har, mest troligt, blivit oskyldigt dömd. Vad var det som hände? VEM gjorde det? Det är bristande bevis, ohörda vittnen, skakiga vittnesmål, raffel och spänning. Men efter att ha googlat lite har jag insett att den mördade kvinnans familj har sagt nej till medverkan. Jag vet inte varför, men det känns lite… jag vet inte. Först mördas deras dotter, sedan görs en följetong av allt som liksom avpersonifierar offret till att bli en karaktär i en spännande serie. Och folk bara älskar att lyssna på det över hela världen. Det blir på något sätt ännu ett kvinnomord att frossa i – skitsamma om det hänt på riktigt eller är en del av True Detective. Är det egentligen bra? Ska jag verkligen fortsätta att lyssna på det här? Har ni lyssnat och vad har ni i sådana fall tänkt om det?

serial

 

Continue Reading

Hon sade ”good times ahead” – vad som hände sedan, kommer att få er alla att häpna

Jag fick spänningshuvudvärk. Would you believe it? Ja you would. Ja igen. Ja jag vet, otroligt tjatigt inslag i mitt liv. Trots hyfsat fungerande vardag, fantastiskt jobb, nackhuvudkudde och bettskena fortsätter den att komma. Jag tror faktiskt att jag måste sluta läsa folks politiska åsikter på internet. Det måste vara där det ligger. Känner ändå inte att jag hör hemma i något fält här just nu. Folk är så sabla kategoriska.

Samma sak gäller inlägg från ”vettiga” föräldrar. Tillåt mig ta ett exempel: just nu gillas ett inlägg på facebook som någon har skrivit om att föräldrar är ”bajsnödiga” (inte mitt ordval). Även om det är ett inlägg fullt av vettigt (det handlar om att ta ansvar för sina barn, det får man ju ändå ta på sig som förälder), så är det också ett inlägg med följande skittråkiga upprepning, som händer överallt i inlägg om uppfostran nu:  skribenten speglar sig i andra föräldrars misslyckanden och använder dem för att kokettera om sin egen förträfflighet (tvi). Och folk uppskattar det. Kanske för att det även ger dem själva en chans att spegla sig i andra föräldrars misslyckanden. Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir otroligt störd och irriterad av den attityden. Jag tycker absolut att uppfostran ska diskuteras, men inte för att någon har behov av att framhäva sig själv. Så för mitt huvuds skull ska jag nu sluta läsa politiska inlägg och inlägg om barnuppfostran. I alla fall om det gillas på facebook. Borde jag även avsluta facebook? Nej. Låt oss inte förhasta oss nu.

Hursomhelst. Förutom att jag fick spänningshuvudvärken den här helgen, så sket jag i att åka till Garnbollen och bestämde mig för att ta till vara på det garn jag har. Däremot åkte jag till Myrorna och köpte en trasmatta för 45 kronor, som nu döljer vårt skitiga köksgolv. Tips till alla: köp era trasmattor second hand. Det kostar nästan inget alls. Skickpoddandet idag blev av och finns här imorgon eller så. Under kvällen åkte vi dessutom på planerad och gemytlig cocktail och den gick över förväntan, även om bilden av hur Isak klåfingrade sönder något dyrt och oersättligt hela tiden spelades upp för mitt inre. Helt i onödan, eftersom att det inte hände.

Jag och Isak körde hem vid sju. Väl hemma hade jag tänkt mig följande scenario: Isak somnar oproblematiskt vid halv åtta, jag får sticka, ringa min bror som fyller år och se ett avsnitt av någon serie innan sängdags. Väl hemma hände dock istället följande: jag märkte att jag hade bytt väska tidigare på dagen. Ergo: inga husnycklar. Fick åka tillbaka till Alex, hämta nycklarna, köra hem och komma innanför dörren styvt hugget tio i åtta. Ursäkta för TMI nu, men fem i åtta bestämde sig Isak för att han skulle skita. I fyrtio minuter. FYRTIO minuter, under vilka jag inte ens fick befinna mig i vardagsrummet, som tydligen var det enda stället där han kunde tänka sig att sitta på pottan. Min stickning låg i andra sidan av rummet, dit jag inte kunde ta mig. Förbannat. Halv nio var han lite svettig, men nöjd och lättad och sådär sprallig som en nyskiten hund blir. Ytterligare tjugo minuter senare låg han i sängen, och somnade oproblematiskt. Sedan ringde jag min bror och nu sitter jag här och gnäller i ett blogginlägg. Ingen stickning. Dock en selfie i trappuppgången, när jag hade hämtat nycklarna. God natt!
IMG_4155.JPG

Continue Reading

History repeating -e4k

Om ni känner mig, eller läste här för ett år sedan, vet ni kanske att jag och Rätt avigt-crewn (innan vi blev Rätt avigt) maratonstickade till Hjälpstickan? Hur som helst; idag är det dags igen! Skulle så klart ha outat det här lite tidigare men ja. Livet osv.

Så här såg det i alla fall ut för ett år sedan:

IMG_2054.PNG

Även i år finns ett Facebook-event för den hugade!

Så. Nu kör vi så att det knakar i lederna! Spännande cliffhanger: vaknade med knäckt rygg i morse. Win?

Continue Reading

I lördags startade en rätt avig historia

När Julia skrev att Amanda hetsade henne att starta en stickpodd i vår interna lilla pysselgrupp på Facebook ,tänkte jag att det var en typisk sådan idé som är skitbra och som inte blir något. Ack vad jag bedrog mig! Det tog inte ens en månad innan podden var ett faktum. I lördags träffades Amanda, Annan, Caroline, Julia och jag hos Julia över arraksmuffins, noblesse och en… eh… rysk saffranskaka? Något ryskt som hade fått jäsa väldigt länge i alla fall, som var väldigt gott men som jag aldrig någonsin kommer att försöka mig på att uttala. Skit samma. Vi träffades och fikade och när vi hade tuggat ur och flyttat noblesseasken på behörigt avstånd, testade vi Julias podd-mick. Sedan skrevs ett stycke historia skulle jag vilja säga, men jag är ju för all del partisk. Efter lite fixande och trixande av Julia (med inspelning och uppladdning) och Annan (med logga) så är det nu då ÄNTLIGEN dags att komma ut ur garnskåpet och göra podden offentlig.

Vill ni lyssna på oss? Klart ni vill! Alla som inte vill lyssna på oss gillar George Bush. Klicka på bilden så kommer ni rätt. Jag är den som låter som en blandning mellan en gäll och störig person och Refaat El-Sayed.

Ja och en stickpodd är ju då helt enkelt en podcast där någon, i detta fallet vi, pratar om stickning och garn och annat livsviktigt. Och en podcast är som radio, fast inte live. Come! Join us!

Continue Reading