Oplanerade söndagar

Jag har nämnt några gånger innan att jag håller söndagar oplanerade, i den mån det går. Isak har ju t.ex. simning då, så varannan söndag har jag ändå en tid att passa fast det är precis det jag vill undvika. Idag har det dock varit Alex tur att åka till simhallen, så nu är jag och Karl hemma.

Hela idén med att ha söndagar oplanerade är att jag ska ha en dag att vila hjärnan från måsten, där jag slipper ha något att stressa över. LOL! Det går ju så klart inte. Jag sitter redan nu med bultande hjärta och tänker på allt jag måste hinna med innan jag lägger mig. Ni vet – har man en oplanerad dag måste man liksom passa på att fånga den. Men den här söndagen hann klockan i alla fall bli fyra innan jag började med det.

Mellan klockan sju, när vi gick upp, och fyra kunde jag svassa omkring och bara unnamä att göra saker som jag ville. Vilket är en sanning med modifikation, för 90 procent av mitt liv går ut på att göra det barnen vill. Jag fick i alla fall tid nog för att sy ett par nya gardiner till köket, samtidigt som jag lyssnade på Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Förutom att gardinerna blev två cm för långa, så misslyckades jag inte med något under detta event. Vilket är en prestation stor nog för att i alla fall nominera mig till nobelpriset. Jag hann även läsa en Bodil Malmsten-novell och fira gardinerna med rulltårta. Köpt, givetvis. Någon måtta får det vara på husmoderligheten.

Klockan fyra insåg jag att jag på sätt och vis ändå hade en tid att passa. Och det var tiden: att hinna fixa mat så att Isak fick i sig den innan simningen. Det kunde vara rimligt att lägga detta på Alex, om det inte vore för att han 1) redan varit med ungarna i parken en lång stund för att jag skulle få sy gardinerna ostört och 2) hade uppgiften att jaga Karl som ÄLSKAR att försöka nå den varmaste plattan på spisen, så fort någon lagar mat.

Att skynda sig att laga mat är en sak. Att skynda sig att laga mat till ett kräset barn när hjärnan dessutom slutat fungera på grund av för stora doser stress under för lång tid är en helt annan. Nu när jag är lugn kan jag tänka att ”varför gjorde jag inte bara nudlar, som han älskar, när det var så himla bråttom?” När jag var stressad tänkte, nej KÄNDE jag ”jag måste göra quinoanuggets även om jag vet att inget av barnen kommer äta dem”. Samtidigt började jag tänka och känna att veckans matplanering, den måste jag faktiskt hinna med. Liksom att lägga fram veckans kläder till hela famljen.

Hur som helst. Att göra quinoanuggets i ett hem med ett fullständigt kök är en sak. Men att göra det hos oss, där två flyttlådor med köksprylar fortfarande inte har kommit till sin rätt, och ingen diskar gårdagens disk förrän det verkligen är tvunget så… ja. Stress uppstod helt enkelt. Men vi hann! Alex fick diska med en arm och hålla Karl på avstånd med den andra. Jag bollade kastruller och pannor på spisens alla plattor. Så ja vi hann. Men barnen fick till slut äta varsin burk keso, eftersom att det tydligen är godare än mat som jag riskerat min mentala hälsa för.

Japp. Det var det. Jag och Karl slappar nu i soffan. Karl med Stadens hjältar, och jag med alla tusen tankar på vad som ska fixas när han lagt sig om fyrtio minuter. Verkligen härligt slapp här.

Vad har ni gjort idag?

Continue Reading

Vabruari to Vabruars

Imorse var jag så trött att det sved i skinnet. Igår med. Kan ju vara pga rådande sömnbrist. Men det stämmer mer in på tröttheten jag känner innan jag blir sjuk. Och med tanke på att vi hämtade hem Karl med 40 graders feber idag igen känns ju inte det helt orimligt. Återstår att se hur kvinnodagen tillbringas (vågar inte skriva ”spenderas” i rädsla för språkpoliser ), med andra ord. Kanske under täcket, kanske på en myndighet. I väntan på den spännande utvecklingen i mitt liv kan vi väl kolla på den här fina som jag stal från Kattiskattas facebook?

Continue Reading

Vid huvudvärkens slut finns chips och podd

Slutet på den här arbetsveckan har verkligen varit under all kritik. Vad har jag sagt om att träna? Att jag måste göra det för att undvika spänningshuvudvärk. Vad har jag istället gjort? Undvikit att träna och fått, tadaaaa, spänningshuvudvärk. Det började som vanligt med att jag ena dagen kände mig oförklarligt trött, godissugen och arg. Inget jätteunikt tillstånd, men jag kompade ändå ut två timmar efter ett möte i onsdags. Åkte hem, däckade på soffan och vaknade tillfälligt som en ny människa. Spelade in två (!!) avsnitt av En förbannad podd med Katta och däckade sedan igen. Igår slog det till på allvar, och idag har det fan inte varit bättre. Jag kom inte ens upp ur sängen i morse. Kravlade till medicinskåpet och öste i mig voltaren, som inte hjälpte. Var på jobbet vid tio, men stack vid fyra igen efter att med endast ett öga öppet ha försökt göra om vår hemsida utifrån de extremt daterade riktlinjerna som den centrala administrationen har kommit med. Tänk blogg från 2007 och ni får en bild av hur vår framtidsmyndighet tycker att det ska se ut hos oss. Nu har jag i alla fall framgångsrikt botat huvudvärken med chips. Och eftersom att jag mår så himla mycket bättre efter det känner jag mig generös och bjuder på en länk till senaste avsnittet. Kan med fördel avnjutas till lördagsbrunchen imorgon:

Ps: ladda ner acast och följ oss för att bli uppdaterade om nya avsnitt prick när vi lägger ut!

Continue Reading

Nej. Nu vill jag faktiskt inte mer.

Så. Nu kom dagen då jag började få klarhet i vad min förra tandläkare menade när han sade ”det får vi ta ställning till sedan”. Tyvärr är  han inte med i detta ställningstagande, eftersom att han har slutat. Vilket är synd. För trots allt var han himla bra.

Idag fick jag en annan tandläkare som också var himla bra, medan personen som bokade min tid inte alls var särskilt bra. Det står klart och tydligt i min journal att detta var en komplicerad lagning. Skadan sitter liksom på bakre kortsida där tänderna möttes, innan den ena drogs ut. Ganska så otillgängligt alltså. Ändå bokades en tid för en vanlig lagning. Trots att tandläkaren borrade så att det ilade upp i hjärnan även med bedövning, så blev det inte färdigt den här gången. Jag fick en tillfällig lagning och en ny tid i mars. Och då ska vi borra jättemycket mer och funkar inte det så måste det rotfyllas och jag börjar faktiskt, FAKTISKT, bli ganska trött på det här. Men även rätt rädd. Jag vet att jag minns något fel i den här historien, men en nära väns svärmor råkade ut för en olycka hos tandläkaren, och hamnade därefter i rullstol med väldigt låg hjärnaktivitet. Inser att detta är något som inträffar cirka en gång på miljarden, och jag missar, som sagt, säkert viktig fakta i det här – men det hjälper inte. Och det spelar ingen roll om jag får reda på hur det egentligen var. Jag vill faktiskt inte mer nu. Jag vill inte ens ha några tänder längre om det ska vara sådant himla jobb med dem. Drar snart ut allihop med en tång och kraften från min rädsla för omfattande hjärnskador. Alldeles själv. Bu.

Continue Reading

I en hage

Det finns en meme som hävdar att fler människor dör av ko-attacker per år än vad de gör av haj-attacker. Jag har valt att tro på det utan att över huvud taget kolla upp sanningshalten. Det känns nämligen som en av de typiska jättesanna sakerna som bara kan dyka upp i en meme.

Alex föräldrar bor på en gård och på den gården har även hans farbröder och hans farmors syster med sambo hus. Jag älskar det här stället. Om något är en lisa för själen i mitt liv, så är det att få komma dit en helg då och då. En av farbröderna har hursomhelst precis gått i pension. I och med detta har han och hans fru sålt lägenheten i Södertälje, gjort om sitt hus på gården från sommarstuga till permanent boende och flyttat dit på heltid. Nu är de helt tokiga i att dra in en massa djur på gården, så minst två nya katter och en hund har kommit. Utöver det finns numera ett gäng höns och en tupp plus två kor. Någon typ av fjällko som bara ska få ströva omkring där utan tjur och med andra ord inte göra så mycket mer än att vara livsnjutare. Jag tycker att detta är åttio procent bra och tjugo procent dåligt eftersom att deras gigantiska hage lades över Sabbats gravplats. Inte för att jag särskilt ofta gick dit och sörjde, men det kändes ändå hårt att vår fina lilla piratkatts sista och eviga vila ska bli störd av marscherande klövar. Eller så är det bara ett fint tecken på att livet fortsätter.

I alla fall. Den där memen. Om den ens stämmer så handlar det så klart om människor oftare kommer i kontakt med kor än vad de gör med hajar. Av de människorna som kommer i kontakt med korna lär väl en stor del vara för korkade för att inte ställa sig bakom kon och det är förmodligen där de sparkas ihjäl. Men om vi bortser från det, och istället fokuserar på att jag gick in i kohagen idag, så kan vi ju faktiskt säga att jag har gjort något mycket tuffare än att gå ner i en hajbur vid Sydafrikas kust den här helgen. Eller hur?

Tja!
Continue Reading

Ett rafflande inlägg om att dra ut tänder

I augusti gick jag till tandläkaren och tänkte att jag väl som vanligt skulle få beröm för mina exemplariska tänder. Ack ja. Augusti. Var inte det en sådan naiv tid i våra liv trots allt? Hos tandläkaren fick jag veta att min ena visdomstand i överkäken hade börjat växa och att den skulle fortsätta att göra det tills det tog stopp i underkäken. I underkäken är den mötande visdomstanden bortopererad sedan länge, så den där övertanden skulle bli fasligt lång. Dra den, svarade jag. Den andra visdomstanden i överkäken försökte också växa, men satt för trångt så nu krossade den istället tanden bredvid. Den skulle inte kunna dras, utan var tvungen att delvis skäras ut. Gör det, sade jag.

Har någon sagt till er att ”mnåååå tänderna i överkäken är ba SÅ lätta att ta ut jö”? Vill ni fortsätta tro på det? Du kan ni sluta läsa nu. Jag har fått höra detta till leda och jag har god lust att be alla som sade detta att ta sig i röven. Så här gick det nämligen:

Den första tanden drogs i oktober. Vad röntgen inte hade visat var att den hade hakat fast i tanden bredvid. Så det gick inte alls på ett kick, utan det tog en timma av ihärdigt slitande och dragande. Det var ju lite jobbigt att tvingas gapa oavbrutet under den timman, men det var ändå inte så himla farligt. ”Nästa tand kommer bli mycket lättare” fick jag veta.

I tisdags åkte jag glad i hågen iväg till Fruängen för att plocka ut den andra tanden. Jag såg framför mig ett femton minuter långt tandläkarbesök, plus tio minuter för- respektive eftersnack. Som ni förstår var även den andra januari en naiv tid i mitt liv. Det visade sig, så klart, att det inte syntes på röntgen att min visdomstand hade, tadaaaaa: hakat fast i tanden bredvid. Önskar mig SÅ en helt annan story of my life, men tydligen får man inte välja sådant själv. Den här gången tog det två timmar. Två timmar av att gapande, slitande och dragande. Varje gång han drog i tanden ilade det rätt upp i hjärnan och jag misstänkte att en hjärnblödning var i antågande vid minst två tillfällen. Mina läppar sprack, jag fick blåsor på insidan av munnen och när det väl var dags att sy hade bedövningen börjat släppa. När han var färdig kändes det som att både käken och hela min person var ur led.

Skrev jag ”färdig”? Ja. Det blev han ju inte riktigt. Tydligen har visdomstanden sabbat tanden bredvid och det är inte säkert att det går att laga. ”Det får vi ta ställning till sedan”. Jag, som hade fått nog av utdragna tänder ville inte ens veta vilken ställning det är vi kanske kommer att tvingas ta senare, så jag tackade för mig och gick. Jag tackade även tandläkaren och tandsköterskan, för detta var ju inte deras fel utan som vanligt en konspiration av livet.

Nu har jag skitont, men blott en klädsam svullnad på kinden. Dessvärre inte alls tillräckligt stor för att illustrera mitt lidande till fullo, så ni får helt enkelt ta mig på orden angående det. Det är verkligen oerhört synd om mig. Dessutom har jag tappat all min tro på röntgen.

 

Continue Reading

Toavatten på kinden

Jag tänkte skriva att mitt liv just nu är lite som när jag försökte fixa ett stopp i toan tidigare idag och det stänkte upp på kinden på mig och jag fick duscha i en timma i kokhett vatten innan jag kände mig ren, men det stämmer faktiskt inte. Vi har fått en ny lägenhet. Det är helt vansinnigt och dyrt och stressigt, men vi kommer att flytta till en fyra på 94 kvadrat i december och sedan kan vi bo där jämt. Det är minsann inte som toavatten på kinden det.

Alex har fått fler jobbtimmar och om vi har tur så kommer han även få ett vikariat på längre tid. Det är inte heller som toavatten på kinden faktiskt.

Och så sökte jag ett jobb, som jag tror att jag hade goda chanser att få, men som jag tackade nej till redan innan jag gick vidare av massa olika skäl. Lön och läge var några, men min nuvarande arbetsplats var ett annat. Jag hade två riktigt bra samtal med min chef angående det här och nu känns jobbet som allt annat än toavatten på kinden. Det var liksom något jag behövde göra för att fatta vad jag håller på med tror jag.

Däremot finns det ett stort jävla toavattenstänk på kinden och det är att jag är så sabla stressad. Inte så där lite jäktad på morgonen-stressad, eller tänka på livet och inte få tiden att gå ihop-stressad. Nej. Jag är brännande känsla i magen-stressad. Jag glömmer saker hela tiden. Inte så där ”åh var lade jag mina nycklar?”, utan som i att jag inte kan minnas vem jag har pratat med tidigare på dagen. Eller att jag helt glömmer ett möte och inte ens kan komma på när det bestämdes, för att hjärnan bara har sorterat bort det. Och så glömmer jag mitt språk. Om jag bråkar med Alex eller är stressad och ska förklara något så låser sig hela jag. Plötsligt glömmer jag alla ord. Tyvärr har all denna stress gjort mig filterlös, så när någon är en riktigt jävla dum idiot kan jag inte filtrera bort det längre. Det går rätt in. Bland annat. Jag inser att det inte bara är en varningsklocka, utan ett helt jävla alarm och jag gör mitt bästa för att hantera det. Jag har en plan, och den är att jag någon gång varje dag ska stänga av helt. Jag har börjat göra det hemma med att ta ett bad med stängd dörr och ansiktsmask (för det är fan bästa avstressaren I LIVET) och jag ska börja göra det på jobbet med. Stänga dörren, dra för, sätta på Bon Jovi och djupandas. För det där som människor i hushåll med mer än en heltidslön ofta kan göra, det vill säga gå ner i arbetstid, det funkar inte här. Och jag kan lova att yoga är en skitdålig idé (jag är överrörlig och svårt ointresserad), liksom gurkmeja, glutenfritt, LCHF och allt annat som frälser folk. Däremot tror jag väldigt starkt på någon typ av meditativ syssla, som inte i sig behöver vara klassisk meditation. Och så tror jag på min gamla plan om att aldrig planera in något på söndagar.

En annan avstressare hade ju varit om folk slutade vara idioter också, men det verkar inte hända någon gång snart.

Continue Reading

Innan och i Cambridge

Sedan sist har det väl inte hänt sådär jättemycket egentligen mer än att min höstplan redan har skitit sig på två punkter. Jag gick inte på Shovels and Rope eftersom att livet var för jobbigt just då, och så insåg jag att litteraturvetenskapen jag kom in på var på heltid. Så jag hoppade av den. Lyssnade ändå färdigt på Aprilhäxan av Majgull Axelsson, som var en del av kurslitteraturen. Ja jävlar vilken bra bok – men det kommer jag inte prata om här utan det kommer jag prata om i podden.

Efter littvetens avslut påbörjade jag museipedagogiken, som jag faktiskt kom in på till slut. Sedan sökte jag om skräck i kultur och litteratur-kursen som var den kurs som gjorde att jag över huvud taget sökte in på högskolan den här gången. Fast som jag ändå prioriterade ner så att jag till slut blev struken från den eftersom att jag kom in på annat. Det skulle ju vara synd om man inte var ambivalent. Nu verkar jag inte komma in på den alls dock. Men lika bra är nog det. Livet försöker liksom hela tiden berätta för mig att jag inte fixar att plugga nu, så då kanske jag helt enkelt ska ta och lyssna på det. Museipedagogiken sket sig till exempel redan den här veckan, eftersom att jag inte fick tag på kurslitteraturen. Nästa inlämningsuppgift är imorgon och jag befinner mig i ett land långt från böcker skrivna om svensk pedagogik. Har inte en chans att fixa det och har inte ett liv som tillåter att jag måste jobba ännu mera dubbelt för att komma ikapp.

Anyhoodles. Cambridge har faktiskt blivit av! Lite oväntat kanske efter inledningen om allt som inte blivit av, men banne mig om jag inte är här och läser en intensivkurs i kommunikation nu. Trots att jag hela veckan innan har levt med obehagskänslor över att jag ska iväg. Nej, jag älskar inte att resa i praktiken. Inte heller är jag jätteintresserad av andra människors resor, men det kommer inte hindra mig från att berätta om vad jag upplevt här!

Eller ja. Upplevt och upplevt. Karl väckte oss halv sex i morse med ett högljutt lallande och tröttheten det skapat, tillsammans med luddet av en aktiv förkylning gör att jag inte är riktigt säker på vad som verkligen händer runt omkring mig. Men en sak vet jag och det är jag är det mest färggranna som finns i Cambridge just nu, tack vare min nystickade sjal som ni ser på bilden ovan. Bilden är tagen när jag fortfarande befinner mig i tron om att det var en bra idé att barnen skulle följa med på pendeltåget till Arlanda för att vinka av mig. Det VAR en jättebra idé ungefär halva resan. Sedan tror jag att Isak började inse att jag faktiskt skulle åka, vilket gjorde att han blev på ett svårt humör. Och när vi sedan sade hej då grät han stora tårar. Jag är inte världens bästa på avsked ens under tårlösa omständigheter, så det var verkligen outhärdligt jobbigt att åka den långa rulltrappan upp och se honom vinka sorgset mellan snyftningarna.

Tur att jag reser så sällan att jag stressen över att inte ha full kontroll på vart jag skulle, dödade sorgen efter att ha sagt hej då. När jag väl lyckats hitta till rätt disk blev jag dessutom lurad av människan som checkade in mitt bagage om att jag var där väldigt sent, med tanke på hur långt bort min gate låg. Klockan var kvart i tio och planet skulle lyfta kvart över elva och Arlanda är ju inte särskilt stort MEN VAD FAN VET JAG? Hon var helt allvarlig när hon sade att jag skulle behöva vänta i långa köer vid säkerhetskollen och sedan tvingas gå till andra sidan byggnaden och sedan ta buss på området för att komma rätt, så att taxfree – det var sannerligen inte att tänka på. Kaffe kunde jag också glömma. GÅ PÅ EN GÅNG, annars hinner du aldrig. Det stämde inte alls. Jag fick gå i exakt fyra minuter, och då ingick säkerhetskollen, sedan var jag framme. Oerhört provocerad av detta. Varför ljuger man ens för folk på en flygplats när flygrädsla är en av de vanligaste rädslorna som finns? Bli inte förvånad om jag skriver ett argt mejl om det här.

I övrigt finns inte så mycket att tillägga. Flygningen gick bra. Kursarna verkar snälla. Cambridge är fint. Och vädret är som man kan förvänta sig. Lite blåsigt, lite regnigt, väldigt molnigt. Perfekt med andra ord! Nu ska jag ta denna av indisk mat fyllda kropp, lägga mig i sängen och fortsätta läsa Down Under av Johan Ehn.

Här bor jag! Nästan. I en filial till det här, bor jag.
Continue Reading

När kräket kom till byn

Ni vet när man preciiis ska somna och hör ett litet gurgel från bebisen där i mörkret och tänker att ja men han spottade väl ut nappen, men så tänder man lampan och inser att han gjorde visst inte det utan han kaskadkräktes som en ninja när han låg på rygg? Så jäkla tråkig grej att vara med om. För alla inblandade. Karl gjorde så i natt så jag vet minsann exakt hur tråkigt det är. Efter att han gjort det och vi duschat honom, bytt kläder, bäddat om och  tvagat oss bara för att se honom kräkas över sig själv igen så att vi fick göra om allt, efter det kräktes han en gång i timman resten av natten. Under dagen planade det ut till en gång varannan, var tredje timma. Sedan hände inget på jättelänge och då gjorde jag det förbjudna. Jag sade ”men nu var det ett tag sedan något hände va?” och det var ju som alltid en utlösande faktor. Karl kräktes, efter en konstpaus, ner: Alex, farfars gamla stol (som jag plötsligt inte alls vill sno längre), golvet och pappas ved. Efter det var han jätteglad och helt ointresserad av att sova. Som man är efter att man kräkts i tjugo timmar… tydligen.


Nu går vi och väntar på nästa person som ska drabbas. Det finns flera anledningar till att jag inte vill att det ska vara jag. Bland annat att jag är den enda som kan köra bilen hem på söndag. Jag vill inte köra bil och kräkas och jag vill inte vara fast här och jag vill inte missa jobbet på måndag. Dessutom har jag precis varit kräksjuk/matförgiftad. Det räcker för mig den här månaden.

Anyhoodles. Annat raffel från berget: det gick från minus 20 till tropiska minus tre idag, jag har börjat sticka strumpor i ett glittrigt akrylgarn som jag hittade i ett skåp här och känner mig förbjudet förälskad i, vi har tittat till pappas skog (se bild) och vi har ätit chokladpraliner framför På spåret. Efter det kräktes Karl och då var vi inte så himla sugna längre. Nu ska jag läsa några sidor i De polyglotta älskarna (så bra!!) och imorgon ska jag… torka kräks. God natt!

Continue Reading

I’m a survivor!

Jag överlevde! Vill ni läsa mer om det kan ni gå hit, vill ni läsa de nominerade till Lilla Augustpriset (som jag pratade om) kan ni gå hit och vill ni se själva framträdandet kan ni klicka på bilden. Jag är igång från 1.13. I komplett panik, men har tydligen ett helt okej poker face ändå. Om min slöa ögonlock gav sig tillkänna vet jag inte, ity jag har inte vågat titta på klippet själv. Jag lever ganska bra på känslan av att ha varit med, än så länge.

august

Continue Reading