Livets halvstora besvikelser och små nöjen

Bild helt orelaterad till inlägget, annat än att det är jag som skrivit inlägget som är på den..

Det är så mycket som ställs in nu att det känns vågat att se fram emot saker. Barnens kalas hann vi inte ens börja planera, avslutningar avbokas på löpande band (tack och lov säger jag om just det – tycker verkligen inte om att tvingas stå med ett migränleende bland föräldrar jag inte känner och inte fatta hur jag ska komma in i alla samtal om renoveringar). I juni skulle jag både se dragqueens på Cirkus och åka till Svalbard, i juli är tanken att vi bor på Gotland en vecka med Alex familj men som det ser ut nu vet vi inte ens om vi kan ses i Gnesta.

Det är vad det är. Jag har ju lite purken syn på det mesta och tror inte på att saker kommer hända förrän de verkligen händer, så mycket har jag kunnat hantera utan att känna allt för stor sorg. Mycket ställs ju inte heller in helt och hållet, utan skjuts bara lite på framtiden. De stora sakerna är liksom inte de största. Som Svalbard. Jag kommer dit i framtiden om jag vill. Jag har haft chansen innan men tackat nej (mycket pga att det då ingick en 25 mil lång vandring i Spetsbergen, och visst, att vandra i all ära, men att vara borta i sex veckor från familjen bara för att bli uppäten av en isbjörn på ett berg – det är faktiskt jättesvårt att motivera).

Klart man helst vill att alla ska få vara friska, men just att inte få träffa sina nära för att de är riskgrupp och inte heller veta när vi får lov att träffa dem är värst. Barnen gråter efter sina mor- och farföräldrar, men vi kan inte lova dem att det går över snart för det.

Jaja. Ingen unik spaning, det är ju så här för de flesta – bara lite tankar så här på kvällen. Avslutar med tre saker jag vågar se fram emot för att balansera upp detta:

  1. Att få sitta i soffan med Alex och glo efter att barnen har lagt sig. Helst på en film eller tv-serie, men ibland bara rätt ut i luften.
  2. Att fixa min naglar i ett så mörkblått nagellack att det nästan är svart. Kronans apotek sålde ut sina Depend-nagellack när jag hade en sväng förbi efter psykologen förra veckan. Blir alldeles prirrig när jag tänker på hur fint det är! Mitt nuvarande lack ska bara flagna först. Orkar inte mig på något innan det.
  3. Att få läsa ut Were the crawdogs sing. Herregud Sofia – hur många gånger kan du nämna samma bok? Skitmånga tydligen (ni kan ju ta det som ett tecken på att ni bör läsa den). Idag hade jag – hör och häpna – schemalagt läsning, precis som att jag har schemalagt min meditation och min yoga och min lyxfrukost och mitt kvällsvin, de kvällar jag inte har huvudvärk vilka är ganska få ärligt talat. Hur som helst. Körde med schemalagd lästid mycket innan jag började bryta ihop för två år sedan. Försöker hitta tillbaka till det. Schemaläggningen över lag. Är tydligen en sådan person som behöver sådant för att klara av livet.

Det var det hele! Livets små nöjen och så vidare. Vad ser ni fram emot?

Continue Reading

Åtta bilder från sju dagar

Jag brukar verkligen aldrig hoppa på utmaningar på facebook, eftersom att jag helt enkelt inte är lagd åt det hållet. Men. Jag trodde inte att jag var lagd åt meditationshållet heller, och nu sitter jag ändå här – tio minuter om dagen – och försöker att släppa tanken fri. Kanske var det just den där tanken på vift som fick mig att falla till föga, för till slut tackade jag i alla fall ja till utmaningen om sju svartvita bilder utan förklaring, som folk sysslat med i några år.

Jag har fått en del önskemål om att ge en förklaring till varje bild, så jag tänkte göra det här. SKOJA! Ingen har bett om en förklaring, men jag vill skriva en ändå. Här har ni sju dagar av mitt liv, med början 29 april:

Den 29 april stickade jag på Alex väst. Det var senaste gången jag gjorde det. Nu är den i ett läge då jag måste mäta den för att veta hur jag ska gå vidare, och det är tydligen helt oöverstigligt jobbigt för mig. Alltså ligger den i en hög medan jag gör mitt bästa för att ignorera den. I bakgrunden syns ett avsnitt av Unorthodox. Är halvvägs in i boken nu. Läs den! Den är bra och ger en utförlig bakgrund till serien.

Den 1 maj var det ju så klart 1 maj! Och spöregn. Eftersom att demonstrationen uteblev i år (vi går med V), hängde vi upp en hemmapysslad flagga i rött på balkongen och en i vardagsrumsfönstret till tonerna av Avanti Popolo med Cornelis Vreeswijk. Karl var mycket förtjust i hela flaggprylen, men så klart helt ovetandes om bakgrunden till varför vi satte upp dem. Den tar vi när han blir äldre och så får han ta ställning då. Oavsett vilken politik mina barn kommer att följa, så får de i alla fall räkna med att 1 maj är en röd dag på alla sätt och vis i detta hem.

Den 2 maj var det sol! Massor av sol. Hela familjen åkte till godisbutiken med det spexiga namnet Kandiz och köpte lördagsgodis. Sedan tog vi en långpromenad till en park och efter det åkte vi via Systembolaget där jag köpte suröl som jag sedan drack i eftermiddagssolen hemma på balkongen medan jag läste bok. En av mina mesta favoritsysslor i hela världen.

Den 3 maj var det också sol. Och regn. Sedan sol igen. Och så lite mer regn på det. Jag och en vän lyckades i alla fall pricka in en promenad på armlängds avstånd medan solen sken, och under den promenaden gick jag förbi ett litet turkost ägg. Och tog en bild. En kvart senare sprutade det regn från himmeln igen, så jag tog bussen hem även fast jag bara var några kvarter bort.

Den 4 maj upptäckte jag RuPaul’s Secret Celebrity Drag Race och grät ner i min virkning. Dels pga otroligt rörande program, men också pga att virkningen gick åt helvete och nu ligger i en ful hög som jag knappt ens vill titta åt.

Den 5 maj orkade jag inte anstränga mig, så då blev det en bild på Isak från parkhänget på lördagen och en bild på Karl som jag haft i telefonen ett tag och som jag brukar ta fram och titta på när hjärtat behöver det.

Och så kom den sista dagen för utmaningen vilket råkade vara både den sjätte dagen i maj och dag sex i min yoga för Adriene. Bilden är tagen innan passet som gett mig så mycket träningsvärk att jag knappt kan sitta upp och andas samtidigt idag.

Ja det var väl det. Ganska kul grej trots allt och på det stora hela en fin vecka! Hade ni några highlights från veckan som gick?

Continue Reading

Helgen som gick och ett seriöst dokumentärtips

En helg har passerat och den var lite mer aktiv än vad som är sunt för mig nu tror jag. Inte det att jag gjorde så mycket grejer i sig, utan snarare att jag fick tider att passa, socialt ansvar och den här härliga pockande känslan av att jag ”måste faktiskt hjälpa till” när jag träffar någon utanför hemmet, som verkar vara alla kvinnors förbannelse. Hade varit cirka hundra procent mindre utmattad om jag levde mer som en man.

Hemma har det varit röj och syskonbråk och stök. Inte heller optimalt, men helt oundvikligt med barn. Jag har ändå läst en del (läste bland annat ut Jackie av Anne Swärd – så bra!). Lyckades plantera om balkongblommor tillsammans med Isak, och har putsat familjesilvret. Jag har även unnat mig tre lugna kvällar framför tv:n, där jag bland annat tittade på:

John Wick del 1 och 2 på ViaPlay – Keanu Reaves springer omkring som en proffsmördare i page och dödar folk på löpande band. Helt osannolikt val av skådespelare för en sådan roll. Sjukt många klichéer, inte alltid fantastiskt skådespel och ganska ofta haltar berättelsen, men jag kan faktiskt knappt bärga mig i väntan på del tre. Det var något som var så otroligt rafflande med de här filmerna. Älskar ju pang pang och action! När det var som mest spännande var jag tvungen att hänge ge mig helt åt min stickning, eftersom att det ökade pulspåslaget blev för stort för min fragila kropp att hantera. Läste förresten att Keanu är född i Beirut och blir nu akut sugen på libanesisk meze så fort jag tänker på honom.

Thelma & Louise – En klassiker blir till/Catching Sight of Thelma & Louise på SVT Play. På riktigt hörrni: se den här. SÅ bra. Jag skrattade och grät och blev så jävla förbannad om vartannat. Den verkar inte finnas hos några av de större streamingtjänsterna, men jag måste verkligen se om filmen nu i vuxen ålder. Jag tror inte att jag har sett den sedan jag var en lite naiv fjortonåring nämligen. Och då har jag ett obekvämt minne av att jag försökte vinna poäng hos snubbar genom att såga den. Ja. Mitt feministiska uppvaknande kom så att säga några år senare – men även när det kom var min självkänsla för klen för att jag skulle klara av att helt stå emot viljan att vara killar till lags.

Utöver detta stickade jag vidare på gubbvästen till Alex samt försökte mig på att virka en sjal, fast just virkning alltid gjort mig djupt kränkt i sin omöjlighet. Vad gjorde ni?

Continue Reading

Två steg fram, trehundra steg bak

Snopet slut på påsken. Efter några fantastiska dagar avslutades alltihop med en redig ångestnatt med härliga dödstankar där jag vid ett tillfälle nästan var på väg att börja mäta Alex huvud för att beställa en cykelhjälm i panik samt synbortfall med efterföljande migrän. Känns lite som att livet läste mitt inlägg om att jag mår bättre än på länge nu och ba ”lol nej det gör du ju inte”.

Jaja. Tog en längre sovmorgon, satte på mig mina traderafyndade arbetarbyxor från Carin Wester och en loppad puffärmsblus av okänt märke, sminkade mig som vilken dag som helst och valde mina lite för svaga, men ack så tjusiga favoritbågar. Kände mig fin, tog några selfies. Om en timma har jag telefontid hos företagshälsovården. Tänker att det får vara slut på det här tänket att det snart går över av sig själv. Det gör nog faktiskt inte det.

Continue Reading

Konsten att måla Fan på väggen

Sakta kryper jag ur den senaste perioden av sömnlöshet och in i vad som känns som en helt ny era. Våren är tillfälligt på besök, jag orkar plötsligt träna och morgnarna med barnen har gått från kaos till ganska härliga stunder ändå. Ja och så säger vi väl jinx på det då?

Jag vet inte om jag någonsin uppdaterade er om detta, men jag var ju lite nervös där i början av året efter att ha fått både en utställning och färdigställandet av en rapport i knäet om ni minns? Vi hade invigning av utställningen i början av april och det gick faktiskt helt fantastiskt bra. Och rapporten var bara delvis min att färdigställa visade det sig, så det gick också bra. Visst vore det trevlig om jag nu till nästa gång inser att det mesta löser sig? Ja. Nej. Det kommer aldrig hända. Jag kommer att drabbas av högmod igen och sedan kommer jag att ägna mycket av min tid åt att invänta ett stenhårt fall. Helt utan att någonsin ha fallit egentligen. Men men. Alla är vi bra på något och jag är tydligen skitbra på att försöka förutse katastrofer.

Apropå högmod så har jag sökt till högskolan igen. Någon timma innan deadline skrev jag upp mig som intresserad av diverse påbyggnadsutbildningar i projektledning, samt några mindre webbkurser. Ja för en annan sak jag inte är bra på är att lära mig av mina misstag. När jag gick grundkursen i projektledning grät jag av prestationsångest vid varje inlämning. Jag var helt säker på att allt skulle gå åt helvete, men det gick ju faktiskt ganska bra. Eftersom att det gick ganska bra i slutändan drabbas jag så klart av högmod vid varje ansökningsperiod. Blir jag antagen kommer jag givetvis att ägna all vaken tid åt att förbereda mig på ytterligare ett imaginärt fall. Något annat vore otänkbart. Sedan kommer det säkert gå ganska bra och så är vi tillbaka på högmodets tröskel igen. Som min alldeles egen circle of life. Hör gärna av er om ni vill ha tips på hur jag gör!

 

Continue Reading

Vabruari to Vabruars

Imorse var jag så trött att det sved i skinnet. Igår med. Kan ju vara pga rådande sömnbrist. Men det stämmer mer in på tröttheten jag känner innan jag blir sjuk. Och med tanke på att vi hämtade hem Karl med 40 graders feber idag igen känns ju inte det helt orimligt. Återstår att se hur kvinnodagen tillbringas (vågar inte skriva ”spenderas” i rädsla för språkpoliser ), med andra ord. Kanske under täcket, kanske på en myndighet. I väntan på den spännande utvecklingen i mitt liv kan vi väl kolla på den här fina som jag stal från Kattiskattas facebook?

Continue Reading

Vid huvudvärkens slut finns chips och podd

Slutet på den här arbetsveckan har verkligen varit under all kritik. Vad har jag sagt om att träna? Att jag måste göra det för att undvika spänningshuvudvärk. Vad har jag istället gjort? Undvikit att träna och fått, tadaaaa, spänningshuvudvärk. Det började som vanligt med att jag ena dagen kände mig oförklarligt trött, godissugen och arg. Inget jätteunikt tillstånd, men jag kompade ändå ut två timmar efter ett möte i onsdags. Åkte hem, däckade på soffan och vaknade tillfälligt som en ny människa. Spelade in två (!!) avsnitt av En förbannad podd med Katta och däckade sedan igen. Igår slog det till på allvar, och idag har det fan inte varit bättre. Jag kom inte ens upp ur sängen i morse. Kravlade till medicinskåpet och öste i mig voltaren, som inte hjälpte. Var på jobbet vid tio, men stack vid fyra igen efter att med endast ett öga öppet ha försökt göra om vår hemsida utifrån de extremt daterade riktlinjerna som den centrala administrationen har kommit med. Tänk blogg från 2007 och ni får en bild av hur vår framtidsmyndighet tycker att det ska se ut hos oss. Nu har jag i alla fall framgångsrikt botat huvudvärken med chips. Och eftersom att jag mår så himla mycket bättre efter det känner jag mig generös och bjuder på en länk till senaste avsnittet. Kan med fördel avnjutas till lördagsbrunchen imorgon:

Ps: ladda ner acast och följ oss för att bli uppdaterade om nya avsnitt prick när vi lägger ut!

Continue Reading

Nej. Nu vill jag faktiskt inte mer.

Så. Nu kom dagen då jag började få klarhet i vad min förra tandläkare menade när han sade ”det får vi ta ställning till sedan”. Tyvärr är  han inte med i detta ställningstagande, eftersom att han har slutat. Vilket är synd. För trots allt var han himla bra.

Idag fick jag en annan tandläkare som också var himla bra, medan personen som bokade min tid inte alls var särskilt bra. Det står klart och tydligt i min journal att detta var en komplicerad lagning. Skadan sitter liksom på bakre kortsida där tänderna möttes, innan den ena drogs ut. Ganska så otillgängligt alltså. Ändå bokades en tid för en vanlig lagning. Trots att tandläkaren borrade så att det ilade upp i hjärnan även med bedövning, så blev det inte färdigt den här gången. Jag fick en tillfällig lagning och en ny tid i mars. Och då ska vi borra jättemycket mer och funkar inte det så måste det rotfyllas och jag börjar faktiskt, FAKTISKT, bli ganska trött på det här. Men även rätt rädd. Jag vet att jag minns något fel i den här historien, men en nära väns svärmor råkade ut för en olycka hos tandläkaren, och hamnade därefter i rullstol med väldigt låg hjärnaktivitet. Inser att detta är något som inträffar cirka en gång på miljarden, och jag missar, som sagt, säkert viktig fakta i det här – men det hjälper inte. Och det spelar ingen roll om jag får reda på hur det egentligen var. Jag vill faktiskt inte mer nu. Jag vill inte ens ha några tänder längre om det ska vara sådant himla jobb med dem. Drar snart ut allihop med en tång och kraften från min rädsla för omfattande hjärnskador. Alldeles själv. Bu.

Continue Reading

I en hage

Det finns en meme som hävdar att fler människor dör av ko-attacker per år än vad de gör av haj-attacker. Jag har valt att tro på det utan att över huvud taget kolla upp sanningshalten. Det känns nämligen som en av de typiska jättesanna sakerna som bara kan dyka upp i en meme.

Alex föräldrar bor på en gård och på den gården har även hans farbröder och hans farmors syster med sambo hus. Jag älskar det här stället. Om något är en lisa för själen i mitt liv, så är det att få komma dit en helg då och då. En av farbröderna har hursomhelst precis gått i pension. I och med detta har han och hans fru sålt lägenheten i Södertälje, gjort om sitt hus på gården från sommarstuga till permanent boende och flyttat dit på heltid. Nu är de helt tokiga i att dra in en massa djur på gården, så minst två nya katter och en hund har kommit. Utöver det finns numera ett gäng höns och en tupp plus två kor. Någon typ av fjällko som bara ska få ströva omkring där utan tjur och med andra ord inte göra så mycket mer än att vara livsnjutare. Jag tycker att detta är åttio procent bra och tjugo procent dåligt eftersom att deras gigantiska hage lades över Sabbats gravplats. Inte för att jag särskilt ofta gick dit och sörjde, men det kändes ändå hårt att vår fina lilla piratkatts sista och eviga vila ska bli störd av marscherande klövar. Eller så är det bara ett fint tecken på att livet fortsätter.

I alla fall. Den där memen. Om den ens stämmer så handlar det så klart om människor oftare kommer i kontakt med kor än vad de gör med hajar. Av de människorna som kommer i kontakt med korna lär väl en stor del vara för korkade för att inte ställa sig bakom kon och det är förmodligen där de sparkas ihjäl. Men om vi bortser från det, och istället fokuserar på att jag gick in i kohagen idag, så kan vi ju faktiskt säga att jag har gjort något mycket tuffare än att gå ner i en hajbur vid Sydafrikas kust den här helgen. Eller hur?

Tja!

Continue Reading

Ett rafflande inlägg om att dra ut tänder

I augusti gick jag till tandläkaren och tänkte att jag väl som vanligt skulle få beröm för mina exemplariska tänder. Ack ja. Augusti. Var inte det en sådan naiv tid i våra liv trots allt? Hos tandläkaren fick jag veta att min ena visdomstand i överkäken hade börjat växa och att den skulle fortsätta att göra det tills det tog stopp i underkäken. I underkäken är den mötande visdomstanden bortopererad sedan länge, så den där övertanden skulle bli fasligt lång. Dra den, svarade jag. Den andra visdomstanden i överkäken försökte också växa, men satt för trångt så nu krossade den istället tanden bredvid. Den skulle inte kunna dras, utan var tvungen att delvis skäras ut. Gör det, sade jag.

Har någon sagt till er att ”mnåååå tänderna i överkäken är ba SÅ lätta att ta ut jö”? Vill ni fortsätta tro på det? Du kan ni sluta läsa nu. Jag har fått höra detta till leda och jag har god lust att be alla som sade detta att ta sig i röven. Så här gick det nämligen:

Den första tanden drogs i oktober. Vad röntgen inte hade visat var att den hade hakat fast i tanden bredvid. Så det gick inte alls på ett kick, utan det tog en timma av ihärdigt slitande och dragande. Det var ju lite jobbigt att tvingas gapa oavbrutet under den timman, men det var ändå inte så himla farligt. ”Nästa tand kommer bli mycket lättare” fick jag veta.

I tisdags åkte jag glad i hågen iväg till Fruängen för att plocka ut den andra tanden. Jag såg framför mig ett femton minuter långt tandläkarbesök, plus tio minuter för- respektive eftersnack. Som ni förstår var även den andra januari en naiv tid i mitt liv. Det visade sig, så klart, att det inte syntes på röntgen att min visdomstand hade, tadaaaaa: hakat fast i tanden bredvid. Önskar mig SÅ en helt annan story of my life, men tydligen får man inte välja sådant själv. Den här gången tog det två timmar. Två timmar av att gapande, slitande och dragande. Varje gång han drog i tanden ilade det rätt upp i hjärnan och jag misstänkte att en hjärnblödning var i antågande vid minst två tillfällen. Mina läppar sprack, jag fick blåsor på insidan av munnen och när det väl var dags att sy hade bedövningen börjat släppa. När han var färdig kändes det som att både käken och hela min person var ur led.

Skrev jag ”färdig”? Ja. Det blev han ju inte riktigt. Tydligen har visdomstanden sabbat tanden bredvid och det är inte säkert att det går att laga. ”Det får vi ta ställning till sedan”. Jag, som hade fått nog av utdragna tänder ville inte ens veta vilken ställning det är vi kanske kommer att tvingas ta senare, så jag tackade för mig och gick. Jag tackade även tandläkaren och tandsköterskan, för detta var ju inte deras fel utan som vanligt en konspiration av livet.

Nu har jag skitont, men blott en klädsam svullnad på kinden. Dessvärre inte alls tillräckligt stor för att illustrera mitt lidande till fullo, så ni får helt enkelt ta mig på orden angående det. Det är verkligen oerhört synd om mig. Dessutom har jag tappat all min tro på röntgen.

 

Continue Reading