När kräket kom till byn

Ni vet när man preciiis ska somna och hör ett litet gurgel från bebisen där i mörkret och tänker att ja men han spottade väl ut nappen, men så tänder man lampan och inser att han gjorde visst inte det utan han kaskadkräktes som en ninja när han låg på rygg? Så jäkla tråkig grej att vara med om. För alla inblandade. Karl gjorde så i natt så jag vet minsann exakt hur tråkigt det är. Efter att han gjort det och vi duschat honom, bytt kläder, bäddat om och  tvagat oss bara för att se honom kräkas över sig själv igen så att vi fick göra om allt, efter det kräktes han en gång i timman resten av natten. Under dagen planade det ut till en gång varannan, var tredje timma. Sedan hände inget på jättelänge och då gjorde jag det förbjudna. Jag sade ”men nu var det ett tag sedan något hände va?” och det var ju som alltid en utlösande faktor. Karl kräktes, efter en konstpaus, ner: Alex, farfars gamla stol (som jag plötsligt inte alls vill sno längre), golvet och pappas ved. Efter det var han jätteglad och helt ointresserad av att sova. Som man är efter att man kräkts i tjugo timmar… tydligen. 


Nu går vi och väntar på nästa person som ska drabbas. Det finns flera anledningar till att jag inte vill att det ska vara jag. Bland annat att jag är den enda som kan köra bilen hem på söndag. Jag vill inte köra bil och kräkas och jag vill inte vara fast här och jag vill inte missa jobbet på måndag. Dessutom har jag precis varit kräksjuk/matförgiftad. Det räcker för mig den här månaden. 

Anyhoodles. Annat raffel från berget: det gick från minus 20 till tropiska minus tre idag, jag har börjat sticka strumpor i ett glittrigt akrylgarn som jag hittade i ett skåp här och känner mig förbjudet förälskad i, vi har tittat till pappas skog (se bild) och vi har ätit chokladpraliner framför På spåret. Efter det kräktes Karl och då var vi inte så himla sugna längre. Nu ska jag läsa några sidor i De polyglotta älskarna (så bra!!) och imorgon ska jag… torka kräks. God natt!

Continue Reading

I’m a survivor!

Jag överlevde! Vill ni läsa mer om det kan ni gå hit, vill ni läsa de nominerade till Lilla Augustpriset (som jag pratade om) kan ni gå hit och vill ni se själva framträdandet kan ni klicka på bilden. Jag är igång från 1.13. I komplett panik, men har tydligen ett helt okej poker face ändå. Om min slöa ögonlock gav sig tillkänna vet jag inte, ity jag har inte vågat titta på klippet själv. Jag lever ganska bra på känslan av att ha varit med, än så länge.

august

Continue Reading

Lever livet

Jag är inte död. Jag är inte sjuk. Jag har ej heller lagt ner denna blogg. Jag har semester! Världens bästa semester faktiskt. Tio dagar varvat med utflykter och hemmahäng utanför Gnesta är redan avklarade och nu har vi begett oss ner till Skåne. En resa med ett stopp på Flygvapenmuseum i Linköping och övernattning på hotell i Jönköping. Vår första tanke, eller i alla fall min, var att resan ner till Skåne skulle brytas av med besök och övernattning på High Chaparral i Småland – men vet ni hur dyrt det är? Bara inträdet skulle kosta över tusen spänn för oss och vår budget låg betydligt lägre än så. Samma dilemma med Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Skitdyrt. Jag fattar att de bara vill ha dit övre medelklassfamiljer som lägger massor med pengar på saker när de är där, framför oss andra som snålar och tar med egen matsäck, men ändå. KOM IGEN. Det är inte ens lite roligt med de här prissättningarna.

Hur som helst. Det blev ju bra ändå, delvis på grund av min status som dotter till resande fader. Hotellnatten i Jönköping var en frinatt som han samlat poäng till. Men det blev ju också bra tack vare att museet är statligt. Det vill säga gratis. Och inte bara gratis, utan väldigt, väldigt värt ett besök. Förutom flygplan och krigshistoria finns en våning med olika experimentstationer som passar alla åldrar, en legohörna, trampflygplan för barn utomhus, en liten shop och en restaurang med vegetariskt utbud som bestod av en helt okej pastarätt. Det vi betalade mest i på resan var alltså svett, eftersom att luftkonditioneringen i bilen är för dyr att laga (minst sextusen, vilket är ungefär de trippla värdet av bilen).

Nu är vi i alla fall i Skåne sedan två dagar, och här har jag redan läst ut en bok (Syndaflodens år av Margaret Atwood), stickat en resår (på en barntröja) sett tre avsnitt av en serie (Stranger Things), tagit tusen kamper med ett barn (fyraåringen), besökt ett slott (Borgebys) och druckit, i runda slängar, en liter kallbryggt kaffe med havremjölk (tänk att det funkar så himla mycket bättre med växtmjölk när kaffet inte är varmt). Om en minut ska jag cirkla en bok och efter det ska jag spela in ett avsnitt av En förbannad podd. Hepp!

Continue Reading

Midsommarafton 2016

Jag lägger sällan något jätteengagemang i högtider, midsommar är inget undantag. Slumpen avgör vad som händer och i år föll slumpen på inget särskilt firande alls. Till skillnad från förra året då vi hamnade i en sommarstuga i Roslagen och året innan då vi förfrös oss på en hembygdsförening i Björnlunda. 

Alex jobbade både på aftonen och dagen i år igen, så mitt engagemang minskades om möjligt ännu mer av vetskapen att jag stod inför firande själv med två barn. Mor- och farföräldrarna var upptagna på varsitt håll och vännerna som kan tänka sig firande med barn hade flytt staden. När jag vaknade kom jag dessutom upp till det här: 


Rester från en tvättdag och livet med en tillfällig inneboende samt några dagar med ensamt ansvar för barnen. Peppen! Inledde således midsommarafton med att sortera och vika tvätt i två evigheter till tonerna av AC/DC. Isak var på sitt bästa humör, vilket han tydligen blir av rock n roll, så det blev ganska många avbrott för spontandans. Karl däckade i babygymmet:


Jag visste att vi hade ett traditionellt firande av midsommar en halvtimmes promenad bort (två timmar med barn alltså) och fnulade lite på det, men så ringde vår tillfälliga inneboende och meddelade att han var på väg hem, så jag lade ner den planen. Isak hade redan fått traditionsfirandet på förskolan ändå, och tanken på att krångla med att fixa lösa pengar till fiskedamm och våffla på pinne blev mig övermäktig. Att dessutom dra med en människa som triggas negativt av folksamlingar till en folksamling kändes dumt. Vi gick till Isaks ena favoritpark istället. Till Isaks stora glädje, för inte nog med att han fick obegränsad lektid så gick vi förbi en ”gammal traktor med en ny blå sladd”:


På väg från parken köpte vi lchf-mat till inneboenden och vanlig mat till oss andra. Dessutom införde jag en liten men viktig tradition: på midsommarafton ska vi äta marängsviss med jordgubbar. 

Väl hemma var det vår inneboendes tur att däcka (dock ej i babygymmet) så vi andra ägnade oss åt svissen. Sedan blev Isak på jättedåligt humör vilket inte förbättrades av att jag råkade dra honom i håret. Sveriges mest hårömma människa. Insåg att efterrätt till lunch var en väldigt dålig idé för oss alla, så jag fixade keso, nötter och frukt. Sedan kramades vi. Sedan konstaterade Isak att jag var världens bästa mamma, eftersom att jag hade lovat att aldrig bli arg på honom igen. Det hade jag inte. 

När Alex kom hem brände jag oumph och slängde ihop en rödkålssallad. Lchf:aren åt någon himla svindyr angusbiff med bea och fixade sedan glass på frusen banan. Var vi glada? Njae. Mest trötta. 

Barnen somnade i tid och efter det kände jag en mild panik sprida sig i kroppen, eftersom att jag inte hade fått vara ifred på hela dagen. Så jag avslutade aftonen med att gå en halvmil och prata med min bror i telefon. Nej. Jag avslutade aftonen efter det, med att läsa två kapitel i Carol av Patricia Highsmith. Mycket bra bok. Helt okej dag. Olik midsommar för fem år sedan då jag var gravid utan att veta om det och drack öl på klipporna i vinterviken:

Ganska olik midsommar för fyra år sedan också, när Isak fanns och vi hade picknick vid en sjö och rullade så mycket öl åt folk i barnvagnen att den blev skev och gnisslade för resten av sitt liv efter det:

Nästa år hoppas jag att Alex inte jobbar. Det blir så mycket roligare då. 

Continue Reading

Jag är gravid så jag får dubbelposta

(Skulle ha skrivit om Matt Damon, MAAATT DAAAMOON, men hamnade i gravidkoma, så ni får läsa om ungefär samma sak som jag skrev om på Move it Mama istället.)

Jaha, så i söndags knallade jag ut från lägenheten, full av förväntan inför mitt och Isaks första biobesök och möttes av detta:

Ja. Jag fick djupandas några gånger och blinka bort tårarna som brände bakom min ögonlock. Gillar inte att bli av med saker alls, men att bli av med saker under hormonpåverkan? Hu. Jag kan bara hoppas att det var någon som behövde cykeln och ingen fånig liga som tog den – men det är ju svårt att tro något annat när någon har haft med sig verktyg…

Så nej, jag är alldeles tydligt inte ägare av en Skeppshult sportcykel längre, däremot av ett däck och ett jäkligt bra cykellås som jag ska fästa i bakdäcket på nästa eventuella cykel (blir ju svårare att skruva loss cykeln från däcket som kedjan är fäst vid tänker jag). Det lär dock inte bli en sportcykel för tiotusen den här gången, eftersom att det utrymmet inte finns i ekonomin längre. Men kanske en begagnad damvariant för max tvåtusen? Och jag lägger nog ner planerna på att någonsin börja cykla till jobbet med den eventuella damcykeln såvida vi inte flyttar, för 1,4 mil på fel sadel med dåligt fräs vet jag inte om jag har någon lust med. Tvåtusen är i alla fall vad jag får tillbaka från försäkringsbolaget, och det är ju bättre än noll som jag hade väntat mig. Vad jag vill säga med detta? Har du ett bra lås till cykeln, som sitter på rätt ställe – så kanske du får behålla den.

Hur bion blev? En succé! Tre kortfilmer Alfons, popcorn och dricka och ett barn som satt som paralyserat i fyrtio minuter, förutom när han tittade sig runt i salongen och konstaterade att de svaga lamporna som ska hjälpa en hitta gången lättare, var till för mig och mina jättegamla ögon. “Du ser så dåligt mamma”. Ja. Det gör jag ju faktiskt.

img_1731.jpeg

 

Continue Reading

Helgen i färre bilder än ord

Det blev helg! Men innan det blev helg var det torsdag och i torsdags ringde jag företagshälsovården enligt logiken ”de kommer att ge mig bra hjälp, för det blir för dyrt om jag blir utbränd”. Bra va? Har ingen bild på det här, så ni får visualisera istället.

Efter torsdag kom fredag och på fredagar hämtar jag Isak. Precis när jag kom fram till förskolan insåg jag att jag även denna morgon hade skitit i att ta med husnycklar, eftersom att de hade trasslat in sig i reflexen som sitter på min alldeles för varma jacka. Man kan ju tänka att jag hade kunnat flytta den där reflexen till vårjackan, men jaja. Lite lätt att bli bortskämd där med att någon alltid är hemma när jag kommer hem tydligen. Ute var det regn/sol/blås/kallt/sol/regn så jag bestämde snabbt att jag och Isak skulle gå till Fru Marias bak. Ett fantastiskt bageri som dessutom har en lekhörna. Isak blev inte alls besviken, även fast han så klart helst ville till parken och känna regnet piska honom i ansiktet. När han började tjata om det på Fru Marias föreslog jag en bok. Han svarade med att hämta ett slott:

IMG_7043.JPG

Efter cirka en timma kom Alex och då gick vi hem. Vi åt något jag inte minns, pratade om saker jag inte minns och tittade sedan på första avsnittet av the Americans innan klockan var tio och jag snudd på dreglade av trötthet. Så vi gick och lade oss.

Lördag! Så här många gånger vaknade jag när dygnet hade slagit om till lördag: en gång mellan ett och två, en gång mellan tre och fyra, en gång mellan fem och halv sju. Halv sju somnade jag inte om, men då kom Isak in till oss. Alex bollade med honom ut i vardagsrummet och någon gång vid åtta somnade jag stenhårt. Nio över nio väcktes jag ur en dröm där jag var ihop med Måns Zelmerlöw och vi var på festival, en man stänkte kiss i mitt ansikte och Måns började gråta likadant som Isak när han fick en stöt av ett elstängsel. Efter det var vi plötsligt inne på ICA där Måns av okänd anledning klädde av sig till kalsongerna och ville kyssas för han, jag citerar, ”har glömt Amanda nu”. Jag vaknade med Cara Mia på repeat i huvudet. Kränkt och förvirrad och eventuellt lite skamsen. Om det är det här som händer när jag sover, är det ju faktiskt lika bra att jag låter bli…

Hur som helst. Lite stressigt blev det för vi skulle podda klockan elva och jag hade bestämt mig för att inte slentrianköra bil utan faktiskt ta buss. Bussen skulle gå 10.13 och jag sprang som en gasell hemifrån 10.06. Fjorton över var jag framme och tänkte att bussen säkert var missad. Ställde mig ändå fullt synlig vid busshållplatsen för att kolla upp nästa buss, när den första bussen till min glädje svängde runt hörnet. Men ni vet ju hur det är med glädje och hur omöjlig den är att upprätthålla i dagens samhälle. Den inte alls fullsatta bussjäveln kördes förbi mig av en chaufför som bara ryckte på axlarna istället för att stanna. Så himla bra för mina redan övergödda stressnivåer detta! Blixtsnabbt författade jag ett ilsket mejl till SL med obligatoriska frågan ”får det verkligen gå till så här?” (nej det får det inte, fick jag till svar lite senare). Hur som helst, jag hittade en alternativ väg och kom fram inte alls så särskilt sent, med kaffe från en kaffekedja dessutom. Vi spelade in ett avsnitt som snart dyker upp här och jag tog en selfie. Sedan vevade jag garn och åkte hem.

IMG_7055.JPG

När jag kom hem hade Alex städat det mesta och jag hade tänkt fortsätta där han slutade men var helt matt efter min utflykt och var tvungen att sova en timma på soffan först. Alex syster, som barnvaktade Isak, föreslog middag under kvällen men jag fick lite hjärtklappning bara av att tänka på att behöva socialisera mer den dagen och sade nej. Sedan föll det sig som så att Alex bror med flickvän kom över på impuls och vi köpte indiskt istället och mitt huvud var på väg att explodera, men jag överlevde ända tills de åkte hem. Efter det åt jag chokladtryfflar och stickade framför the Americans ända till klockan tolv. Känns som ett mirakel varje gång jag orkar vara uppe så länge. Håhåjaja. Så här mystokiga är vi i alla fall, att vi tänder ljus och slänger kuddar på golvet (inte ljusen) när vi ska äta indiskt:

IMG_7060.JPG

I natt sov jag så klart jättedåligt – dock utan att drömma om Måns. Alex tog i vanlig ordning upp Isak och jag muttrade i sängen fram till nio. Sedan tog jag beslutet att ta bilen till dagens planer istället för pendeln, för jag orkade helt enkelt inte stressa en gång till den här helgen. Halv tio körde jag hemifrån, hämtade upp Katta på vägen och när klockan var tio landade vi hos Märta för en träningsdejt. Mer om den kan ni läsa här, om ni vill.

IMG_7066-0.JPG

Efter träningen kom jag hem, bar några däck, åt korv och drack trefemmor. Sedan har jag ägnat resten av min tid åt att vara osocial och blogga. Nu är klockan nio och jag vill se ett avsnitt av the Americans innan jag ska sova, så ni får ta det här blogginlägget med de eventuell stavfel och meningbyggnadsfel jag inte upptäckt på vägen. Imorgon är det måndag och jag lär väl vara trött och tjurig i vanlig ordning eftersom att jag inte har sovit. Hej då!

Continue Reading

Tatueringsdag nummer två!

Jag borde ju vara jätteglad tycker jag, men alltså… kom utvilad till tatueraren säger de. Det är bra säger de. Det blir mindre jobbigt för dig då säger de. Ja. Men jag kanske inte sov i natt då?

Jag fick massa nyheter igår, varav två höll mig vaken och grubblande större delen av den tiden jag borde ha sovit. Kanske somnade vid halv fem? Halv sex tyckte Isak att han hade sovit färdigt och även om Alex gick upp med det helt orimligt pigga barnet (kan han verkligen ha kommit från mig, när han älskar morgnar så?), så somnade väl inte jag direkt om där. Halv sju muttrade jag upp ur sängen, klädde mig i fula vida brallor pga kommande tatuering (färgläggning av låret alltså) och gick direkt ut till bussen, utan att passera frukost. Bussen var sen. Det var för kallt för fula vida brallor. Jag kände mig kränkt.

Pendeltåget gick i tid, men tunnelbanan… ja den gick ju inte alls på grund av en trasig tågvagn. Alltså SL  – ni kanske ska lägga ner det här med att göra plankare till det största problemet i trafiken och lägga pengarna på nya tåg? Som går i tid? Så att folk vill betala för att resa? Jag vet inte. Känns så himla mycket mer rimligt, tycker jag. Jallefalle så ångrade jag ju bittert här att jag inte köpt kaffe redan på Älvsjö station eller i alla fall i stressgången på T-centralen. Nu var det liksom för tjockt med folk i alla riktningar för att jag skulle fixa att springa upp och ner för de stillastående rulltrapporna. Nej men jag köper kaffe på jobbområdet, tänkte jag. Sedan kom tåget och jag vann striden om ett säte över en ettrig tant som trängde sig på med armbågarna utåt när dörrarna öppnades. Hur jag såg ut innan striden fullbordades? Så här, komplett med fladdrande hår i tågvinden:tumblr_mwj3ziLkzL1ra8x1ao2_r1_250

När jag väl kom fram var det för lång kö till det goda kaffet. Chansade på ett ställe jag inte gått till innan. Fick äckligt kaffe. Tänker aldrig mer gå dit. Möjligen för att ge dem samma blick som ovan, men absolut inte för att köpa kaffe.

Nu sitter jag här och är sur. Jävla morgon. Har bryggt mitt eget förbannade kaffe och lyssnar jättehögt på Dexy’s midnight runners i ett försök att hitta, inte glädjen kanske, men i alla fall försöka fly från den största irritationen. Det låter vänta på sig. Det är något med saxofoner som liksom triggar ilska och det är fullt med saxofoner här. Bör överväga att byta musik, inser jag.

Men ikväll har jag i alla fall ett sjukt mycket snyggare lår.

Continue Reading

Sedan kom helgen, och en ny måndag som inleddes med Serial

Vi hade barnvakt, Alex jobbade, jag fick vara helt ensam, jag fick spela SimCity, jag fick sticka och jag fick sjönga jättehögt och jättefalskt till massa låtar utan att någon hörde, och så fick jag spela in podd. Så nu upplever jag inte ledan i att leva lika starkt som jag gjorde förra veckan. Kontentan, för er som inte kan läsa det inlägget, är i alla fall att jag behöver sova, att jag eventuellt är på väg in i en vägg och att vi kanske inte är helt fantastiska på att kommunicera hemma alla gånger. En lösning på allt detta, förutom sömnterapi och parterapi, hade ju kunnat vara att någon himla politiker ser till att införa sex timmars arbetsdag någon gång – men det lär väl inte hända under min livstid.

Måndagen började med Isak på strålande humör, ett hår jag bara orkade föna delvis och ett avsnitt av poddcasten Serial. Ganska många lyssnar på Serial. Jag förstod varför när jag lyssnade på första avsnittet. Känner instinktivt ett behov av att veta mer. Någon har, mest troligt, blivit oskyldigt dömd. Vad var det som hände? VEM gjorde det? Det är bristande bevis, ohörda vittnen, skakiga vittnesmål, raffel och spänning. Men efter att ha googlat lite har jag insett att den mördade kvinnans familj har sagt nej till medverkan. Jag vet inte varför, men det känns lite… jag vet inte. Först mördas deras dotter, sedan görs en följetong av allt som liksom avpersonifierar offret till att bli en karaktär i en spännande serie. Och folk bara älskar att lyssna på det över hela världen. Det blir på något sätt ännu ett kvinnomord att frossa i – skitsamma om det hänt på riktigt eller är en del av True Detective. Är det egentligen bra? Ska jag verkligen fortsätta att lyssna på det här? Har ni lyssnat och vad har ni i sådana fall tänkt om det?

serial

 

Continue Reading

Helgen som gick

(null)Här har ni ett rättvist kollage av min helg. Jag har sprungit lite, stickat lite, lånat ut mina halsband till Isak lite och druckit lite vin. Vad som inte syns på bild är att jag beställde lite garn, städade lite, lagade lite lasagne (eventuellt mitt livs godaste lasagne) och idag experimenterade jag ihop en liten brunsås smaksatt med dragon och chipotlemarmelad (så huslig ibland att jag skrämmer mig själv). Utanför bild är även den lilla turen till Liljeholmsgallerian där jag hittade Draken med de röda ögonen för trettio kronor på Stadsmissionen och springskobroddar för hundranittionio hos Classe. Ohlson alltså.

En liten stund hade Isak jätteont i magen, men det gick över på en timma (som nog kändes väldigt lång för Isak). Något annat litet som hände? Nej, för i övrigt tittade jag jättemycket på the Good Wife. Jättejättemycket. Så mycket att jag faktiskt skäms lite, för jag insåg precis att jag har klämt två halva säsonger och nu kommit i kapp säsongen som sänds i USA för tillfället. Det hade jag kanske kunnat vänta med till nästa helg, när jag är ensam hela dagarna för ovanlighetens skull, men jag valde visst att försumma min familj den här helgen istället. Jaja. Det går inte att vara stjärna jämt. Så. Vilken serie ska jag titta på nästa helg då, när jag kommer ha så himla mycket tid över? Hit me!

Continue Reading

Hon sade ”good times ahead” – vad som hände sedan, kommer att få er alla att häpna

Jag fick spänningshuvudvärk. Would you believe it? Ja you would. Ja igen. Ja jag vet, otroligt tjatigt inslag i mitt liv. Trots hyfsat fungerande vardag, fantastiskt jobb, nackhuvudkudde och bettskena fortsätter den att komma. Jag tror faktiskt att jag måste sluta läsa folks politiska åsikter på internet. Det måste vara där det ligger. Känner ändå inte att jag hör hemma i något fält här just nu. Folk är så sabla kategoriska.

Samma sak gäller inlägg från ”vettiga” föräldrar. Tillåt mig ta ett exempel: just nu gillas ett inlägg på facebook som någon har skrivit om att föräldrar är ”bajsnödiga” (inte mitt ordval). Även om det är ett inlägg fullt av vettigt (det handlar om att ta ansvar för sina barn, det får man ju ändå ta på sig som förälder), så är det också ett inlägg med följande skittråkiga upprepning, som händer överallt i inlägg om uppfostran nu:  skribenten speglar sig i andra föräldrars misslyckanden och använder dem för att kokettera om sin egen förträfflighet (tvi). Och folk uppskattar det. Kanske för att det även ger dem själva en chans att spegla sig i andra föräldrars misslyckanden. Jag vet inte. Jag vet bara att jag blir otroligt störd och irriterad av den attityden. Jag tycker absolut att uppfostran ska diskuteras, men inte för att någon har behov av att framhäva sig själv. Så för mitt huvuds skull ska jag nu sluta läsa politiska inlägg och inlägg om barnuppfostran. I alla fall om det gillas på facebook. Borde jag även avsluta facebook? Nej. Låt oss inte förhasta oss nu.

Hursomhelst. Förutom att jag fick spänningshuvudvärken den här helgen, så sket jag i att åka till Garnbollen och bestämde mig för att ta till vara på det garn jag har. Däremot åkte jag till Myrorna och köpte en trasmatta för 45 kronor, som nu döljer vårt skitiga köksgolv. Tips till alla: köp era trasmattor second hand. Det kostar nästan inget alls. Skickpoddandet idag blev av och finns här imorgon eller så. Under kvällen åkte vi dessutom på planerad och gemytlig cocktail och den gick över förväntan, även om bilden av hur Isak klåfingrade sönder något dyrt och oersättligt hela tiden spelades upp för mitt inre. Helt i onödan, eftersom att det inte hände.

Jag och Isak körde hem vid sju. Väl hemma hade jag tänkt mig följande scenario: Isak somnar oproblematiskt vid halv åtta, jag får sticka, ringa min bror som fyller år och se ett avsnitt av någon serie innan sängdags. Väl hemma hände dock istället följande: jag märkte att jag hade bytt väska tidigare på dagen. Ergo: inga husnycklar. Fick åka tillbaka till Alex, hämta nycklarna, köra hem och komma innanför dörren styvt hugget tio i åtta. Ursäkta för TMI nu, men fem i åtta bestämde sig Isak för att han skulle skita. I fyrtio minuter. FYRTIO minuter, under vilka jag inte ens fick befinna mig i vardagsrummet, som tydligen var det enda stället där han kunde tänka sig att sitta på pottan. Min stickning låg i andra sidan av rummet, dit jag inte kunde ta mig. Förbannat. Halv nio var han lite svettig, men nöjd och lättad och sådär sprallig som en nyskiten hund blir. Ytterligare tjugo minuter senare låg han i sängen, och somnade oproblematiskt. Sedan ringde jag min bror och nu sitter jag här och gnäller i ett blogginlägg. Ingen stickning. Dock en selfie i trappuppgången, när jag hade hämtat nycklarna. God natt!
IMG_4155.JPG

Continue Reading