Carpe kravlös!

Nämen här sitter jag och carpar som om det inte vore någon morgondag, trots att det är friskvab av Karl igen. Eller vad man nu ska kalla det när han är hemma med astma och ingen smittsam sjukdom. Dividerade med mig själv LÄNGE innan jag tog upp att det blir lite skevt om jag ska ta all vab ”bara för att jag ändå är hemma”, när jag är hemma för att vila hjärnan (= komplett omöjligt i sällskap av en fyraåring). Alex verkade inte alls tycka att det var kontroversiellt att jag bad honom att ta iaf lite av vabben, så han är hemma idag. Ändå kul hur jag kan ha en inre dialog i en timma med min alldeles egen lilla Luther så ofta, och sedan när jag väl luftar dilemmat så är det ingen som ser problemet. Jaja.

Jag har en pågående läxa hos min psykolog som går ut på kravlös närvaro. Låter kanske lite krystat, men det är inte konstigare än att jag ska försöka hitta lite tid varje dag som är bara min och där jag inte grottar i gammal och eventuell kommande ångest (är expert på att ta ut ångest i förskott – skulle kunna skriva en hel anti-självhjälpsbok om det, så säg till om ni vill ha tips!). Bestämde mig för att förmiddagen idag var perfekt för denna typ av ny spännande närvaro – sällan skådad i mitt liv.

Innan kravlösheten hade jag frukost med och lämning av Isak. Fick se honom springa iväg med andra barn och leka på skolgården. Inte något jag tar för givet efter året som varit. Särskilt tiden i förskoleklass sög extra ordinärt mycket, med pedagoger som inte fattar att inte alla barn har samma förutsättningar att komma in i lek. Särskilt inte när de är små och kommer från en liten förskola, in i ett nytt, gigantiskt sammanhang. Aj mitt hjärta vad många jobbiga lämningar vi hade då. Isak ensam och ledsen. Vi som inte kunde stanna kvar. Idag blev jag därför den blödiga (och lite läskiga) mamman som stod bakom ett träd och med värkande hjärta betraktade mitt lilla barn en stund innan jag gick iväg.

Iallafall. Efter lämning tog jag en kravlös promenad med Flashback Forever i lurarna. Det är sommarvärme här idag, så jackan är hemma och kroppen luktar Niveas solkräm. Så sjukt trevligt! Promenaden gick via en park anlagd framför ett stort hus som tidigare var mentalsjukhus men som byggdes om till lägenheter och förskola för okänt antal år sedan. Göring låg i alla fall där när det fortfarande var mentalsjukhus. I slutet av parken finns ett café och där sitter jag nu i en berså. Dricker kaffe, läser lite bok, bloggar lite blogg och är helt kravlös. Tack livet för att jag blev sjukskriven på senvåren och inte senhösten.

Continue Reading

Inte så sur på tur

Igår vaknade jag glad i hågen utan huvudvärk (hurra!), redo för att åka till Kungsör och träffa mina föräldrar. Kungsör ligger prick halvvägs mellan oss, så utflyktsmålet var givet. Barnen var inte alls så jobbiga som de kan vara en ledig förmiddag, utan höll sams (alltså hela morgonen och förmiddagen – det händer i princip aldrig). De var till och med så lugna att jag fick läsa till morgonkaffet (eller det är så jag minns det, jag tror egentligen att jag mest höll boken i ena handen medan jag ”bara skulle kolla en grej” i mobilen med andra anden). Jag var inte stressad när jag packade ihop, jag fick göra yoga ostörd och jag var på det hela taget en glad skit (nej det var jag inte, för jag skulle aldrig skriva så om mig själv på allvar, men jag var tillfreds.)

Vid elva gick jag ut för att hämta bilen, bligade lite försiktigt mot solen och nös, som jag gjort så många gånger förr när solen kittlat min näsa. Nu märkte jag dock efter ett tag att jag fick värsta rinnsnuvan. Katastrof! Messade mina föräldrar i panik ”NÄSAN RINNER” och såg framför mig hur jag skulle krossa allas hjärtan genom att tvingas ställa in. Barnen skulle aldrig komma över det. Livet skulle sättas på vänt och vi skulle alla gå omkring som trasiga själar. En bana mot droger och kriminalitet hade tagit sin början. Men. Näsan slutade rinna. Messade mina föräldrar igen och sade att det nog bara var en tillfällighet. Eller allergi som typ alla i släkten har utom jag. I alla händelser. De svarade KÖR, så jag körde hem bilen och möttes av de här glada människorna:

Alla packade in sig och jag satte igång fortsättningen av bok nummer åtta – Vitormen – i Pax-serien. Det är min och Isaks biltradition, att alltid lyssna på en Pax-bok när vi åker en längre sträcka. Efter ett tag vände sig Isak mot mig och sade ”det här är första gången som du inte är arg och stressad när du kör”. Kände mig som en så himla härlig människa då…

Lagom till infarten till Kungsör var boken slut och det var ju väldigt lämpligt. Jag hade googlat fram ett fik (Himmelsberga) på en gammal kungsgård grundad av Gustav Vasa, vid Mälarens strand. Ett extremt typiskt utflyktsmål för min familj. Historisk plats (gärna med kunglig touch), nära vatten eller natur, med fikamöjlighet. Vet ej hur många sådana ställen jag besökt, men jag tröttnar aldrig. Vi steg ur bilen på parkeringen och möttes av mina föräldrar, tjugo plusgrader och sol. Som medelålders har jag äntligen börjat uppskatta den här typen av väder. Som småsur alternativ ungdom fräste jag alltid och ställde mig i skuggan. Heja fyrtio plus!

Himmelsberga gjorde ingen besviken, men framförallt var det så fint att få se glädjen hos både barnen och mina föräldrar över att ses igen, även om de inte fick kramas. Ena sidan av Kungsudden, som caféet ligger på, vetter mot Mälaren. Andra sidan mot en kanal med tillhörande järnvägsbro. Landskapet är hundra procent typiskt för den här delen av Sverige och alldeles ljuvligt att knalla omkring i med barnen. Tyvärr saknade Himmelberga glass, så vi åkte in till Kungsörs centrum och käkade dajmstrut vid en staty av Thor Modéen innan vi skildes åt och åkte hem igen.

MEN. Låt mig hoppa tillbaka lite. Vi steg ur bilen och möttes av solen och jag nös igen och sedan blev jag akutsnuvig och sedan nös jag igen. Sedan försvann det, för att komma tillbaka precis innan vi skildes åt och efter det eskalerade allt under bilresan hem. Väl hemma hade jag 37.7 grader, vilket vi alla vet har en ”real feel” på 42. I dessa tider är det ju svårt att inte bli extremt nojig så jag ägnade kvällen åt att dels känna att jag mördat mina föräldrar med smitta, dels att läsa på WHO om symtom och smittorisk och dels att göra självskattningstester. Jag hade varken corona-symtom eller utsatt mina föräldrar för risk pga hade ej kroppskontakt och jag nös i mina armveck. Men bara tanken på att jag skulle kunna ha smittat dem med corona, efter alla deras månader av försiktighetsåtgärder… hu. Idag är jag trött och pyttelitet varmare än vanligt. Karl har börjat nysa, så vi preppar honom med astmamedicin eftersom att en nysning otvivelaktigt leder till svår förkylningsastma hos honom i annat fall. Den här dagen kommer tillbringas i soffan med att känna att vi har det rätt bra men att det är jobbigt allt som händer ändå. I alla händelser var dagen fin igår. Jag hoppas att vi kan göra om det snart igen.

Continue Reading

Livets halvstora besvikelser och små nöjen

Bild helt orelaterad till inlägget, annat än att det är jag som skrivit inlägget som är på den..

Det är så mycket som ställs in nu att det känns vågat att se fram emot saker. Barnens kalas hann vi inte ens börja planera, avslutningar avbokas på löpande band (tack och lov säger jag om just det – tycker verkligen inte om att tvingas stå med ett migränleende bland föräldrar jag inte känner och inte fatta hur jag ska komma in i alla samtal om renoveringar). I juni skulle jag både se dragqueens på Cirkus och åka till Svalbard, i juli är tanken att vi bor på Gotland en vecka med Alex familj men som det ser ut nu vet vi inte ens om vi kan ses i Gnesta.

Det är vad det är. Jag har ju lite purken syn på det mesta och tror inte på att saker kommer hända förrän de verkligen händer, så mycket har jag kunnat hantera utan att känna allt för stor sorg. Mycket ställs ju inte heller in helt och hållet, utan skjuts bara lite på framtiden. De stora sakerna är liksom inte de största. Som Svalbard. Jag kommer dit i framtiden om jag vill. Jag har haft chansen innan men tackat nej (mycket pga att det då ingick en 25 mil lång vandring i Spetsbergen, och visst, att vandra i all ära, men att vara borta i sex veckor från familjen bara för att bli uppäten av en isbjörn på ett berg – det är faktiskt jättesvårt att motivera).

Klart man helst vill att alla ska få vara friska, men just att inte få träffa sina nära för att de är riskgrupp och inte heller veta när vi får lov att träffa dem är värst. Barnen gråter efter sina mor- och farföräldrar, men vi kan inte lova dem att det går över snart för det.

Jaja. Ingen unik spaning, det är ju så här för de flesta – bara lite tankar så här på kvällen. Avslutar med tre saker jag vågar se fram emot för att balansera upp detta:

  1. Att få sitta i soffan med Alex och glo efter att barnen har lagt sig. Helst på en film eller tv-serie, men ibland bara rätt ut i luften.
  2. Att fixa min naglar i ett så mörkblått nagellack att det nästan är svart. Kronans apotek sålde ut sina Depend-nagellack när jag hade en sväng förbi efter psykologen förra veckan. Blir alldeles prirrig när jag tänker på hur fint det är! Mitt nuvarande lack ska bara flagna först. Orkar inte mig på något innan det.
  3. Att få läsa ut Were the crawdogs sing. Herregud Sofia – hur många gånger kan du nämna samma bok? Skitmånga tydligen (ni kan ju ta det som ett tecken på att ni bör läsa den). Idag hade jag – hör och häpna – schemalagt läsning, precis som att jag har schemalagt min meditation och min yoga och min lyxfrukost och mitt kvällsvin, de kvällar jag inte har huvudvärk vilka är ganska få ärligt talat. Hur som helst. Körde med schemalagd lästid mycket innan jag började bryta ihop för två år sedan. Försöker hitta tillbaka till det. Schemaläggningen över lag. Är tydligen en sådan person som behöver sådant för att klara av livet.

Det var det hele! Livets små nöjen och så vidare. Vad ser ni fram emot?

Continue Reading

Åtta bilder från sju dagar

Jag brukar verkligen aldrig hoppa på utmaningar på facebook, eftersom att jag helt enkelt inte är lagd åt det hållet. Men. Jag trodde inte att jag var lagd åt meditationshållet heller, och nu sitter jag ändå här – tio minuter om dagen – och försöker att släppa tanken fri. Kanske var det just den där tanken på vift som fick mig att falla till föga, för till slut tackade jag i alla fall ja till utmaningen om sju svartvita bilder utan förklaring, som folk sysslat med i några år.

Jag har fått en del önskemål om att ge en förklaring till varje bild, så jag tänkte göra det här. SKOJA! Ingen har bett om en förklaring, men jag vill skriva en ändå. Här har ni sju dagar av mitt liv, med början 29 april:

Den 29 april stickade jag på Alex väst. Det var senaste gången jag gjorde det. Nu är den i ett läge då jag måste mäta den för att veta hur jag ska gå vidare, och det är tydligen helt oöverstigligt jobbigt för mig. Alltså ligger den i en hög medan jag gör mitt bästa för att ignorera den. I bakgrunden syns ett avsnitt av Unorthodox. Är halvvägs in i boken nu. Läs den! Den är bra och ger en utförlig bakgrund till serien.

Den 1 maj var det ju så klart 1 maj! Och spöregn. Eftersom att demonstrationen uteblev i år (vi går med V), hängde vi upp en hemmapysslad flagga i rött på balkongen och en i vardagsrumsfönstret till tonerna av Avanti Popolo med Cornelis Vreeswijk. Karl var mycket förtjust i hela flaggprylen, men så klart helt ovetandes om bakgrunden till varför vi satte upp dem. Den tar vi när han blir äldre och så får han ta ställning då. Oavsett vilken politik mina barn kommer att följa, så får de i alla fall räkna med att 1 maj är en röd dag på alla sätt och vis i detta hem.

Den 2 maj var det sol! Massor av sol. Hela familjen åkte till godisbutiken med det spexiga namnet Kandiz och köpte lördagsgodis. Sedan tog vi en långpromenad till en park och efter det åkte vi via Systembolaget där jag köpte suröl som jag sedan drack i eftermiddagssolen hemma på balkongen medan jag läste bok. En av mina mesta favoritsysslor i hela världen.

Den 3 maj var det också sol. Och regn. Sedan sol igen. Och så lite mer regn på det. Jag och en vän lyckades i alla fall pricka in en promenad på armlängds avstånd medan solen sken, och under den promenaden gick jag förbi ett litet turkost ägg. Och tog en bild. En kvart senare sprutade det regn från himmeln igen, så jag tog bussen hem även fast jag bara var några kvarter bort.

Den 4 maj upptäckte jag RuPaul’s Secret Celebrity Drag Race och grät ner i min virkning. Dels pga otroligt rörande program, men också pga att virkningen gick åt helvete och nu ligger i en ful hög som jag knappt ens vill titta åt.

Den 5 maj orkade jag inte anstränga mig, så då blev det en bild på Isak från parkhänget på lördagen och en bild på Karl som jag haft i telefonen ett tag och som jag brukar ta fram och titta på när hjärtat behöver det.

Och så kom den sista dagen för utmaningen vilket råkade vara både den sjätte dagen i maj och dag sex i min yoga för Adriene. Bilden är tagen innan passet som gett mig så mycket träningsvärk att jag knappt kan sitta upp och andas samtidigt idag.

Ja det var väl det. Ganska kul grej trots allt och på det stora hela en fin vecka! Hade ni några highlights från veckan som gick?

Continue Reading

Helgen som gick och ett seriöst dokumentärtips

En helg har passerat och den var lite mer aktiv än vad som är sunt för mig nu tror jag. Inte det att jag gjorde så mycket grejer i sig, utan snarare att jag fick tider att passa, socialt ansvar och den här härliga pockande känslan av att jag ”måste faktiskt hjälpa till” när jag träffar någon utanför hemmet, som verkar vara alla kvinnors förbannelse. Hade varit cirka hundra procent mindre utmattad om jag levde mer som en man.

Hemma har det varit röj och syskonbråk och stök. Inte heller optimalt, men helt oundvikligt med barn. Jag har ändå läst en del (läste bland annat ut Jackie av Anne Swärd – så bra!). Lyckades plantera om balkongblommor tillsammans med Isak, och har putsat familjesilvret. Jag har även unnat mig tre lugna kvällar framför tv:n, där jag bland annat tittade på:

John Wick del 1 och 2 på ViaPlay – Keanu Reaves springer omkring som en proffsmördare i page och dödar folk på löpande band. Helt osannolikt val av skådespelare för en sådan roll. Sjukt många klichéer, inte alltid fantastiskt skådespel och ganska ofta haltar berättelsen, men jag kan faktiskt knappt bärga mig i väntan på del tre. Det var något som var så otroligt rafflande med de här filmerna. Älskar ju pang pang och action! När det var som mest spännande var jag tvungen att hänge ge mig helt åt min stickning, eftersom att det ökade pulspåslaget blev för stort för min fragila kropp att hantera. Läste förresten att Keanu är född i Beirut och blir nu akut sugen på libanesisk meze så fort jag tänker på honom.

Thelma & Louise – En klassiker blir till/Catching Sight of Thelma & Louise på SVT Play. På riktigt hörrni: se den här. SÅ bra. Jag skrattade och grät och blev så jävla förbannad om vartannat. Den verkar inte finnas hos några av de större streamingtjänsterna, men jag måste verkligen se om filmen nu i vuxen ålder. Jag tror inte att jag har sett den sedan jag var en lite naiv fjortonåring nämligen. Och då har jag ett obekvämt minne av att jag försökte vinna poäng hos snubbar genom att såga den. Ja. Mitt feministiska uppvaknande kom så att säga några år senare – men även när det kom var min självkänsla för klen för att jag skulle klara av att helt stå emot viljan att vara killar till lags.

Utöver detta stickade jag vidare på gubbvästen till Alex samt försökte mig på att virka en sjal, fast just virkning alltid gjort mig djupt kränkt i sin omöjlighet. Vad gjorde ni?

Continue Reading

Två steg fram, trehundra steg bak

Snopet slut på påsken. Efter några fantastiska dagar avslutades alltihop med en redig ångestnatt med härliga dödstankar där jag vid ett tillfälle nästan var på väg att börja mäta Alex huvud för att beställa en cykelhjälm i panik samt synbortfall med efterföljande migrän. Känns lite som att livet läste mitt inlägg om att jag mår bättre än på länge nu och ba ”lol nej det gör du ju inte”.

Jaja. Tog en längre sovmorgon, satte på mig mina traderafyndade arbetarbyxor från Carin Wester och en loppad puffärmsblus av okänt märke, sminkade mig som vilken dag som helst och valde mina lite för svaga, men ack så tjusiga favoritbågar. Kände mig fin, tog några selfies. Om en timma har jag telefontid hos företagshälsovården. Tänker att det får vara slut på det här tänket att det snart går över av sig själv. Det gör nog faktiskt inte det.

Continue Reading

Skärtorsdag år 2020

Jag tänkte skriva att påsken är min favorithögtid, men sedan insåg jag att jag ju faktiskt känner lika starkt för halloween och jul. Jaja, jag tycker väldigt mycket om påsken i alla fall och det har inget att göra med Jesus. Snarare att den är ett pastelligt löfte om vår. Plus att den är mindre stressig än julen, men fortfarande kommer med must.

Jag har dock inte varit jättepeppad på årets påsk eftersom att VIRUSET blir så påtagligt med alla vi inte kan träffa. Men Jesus och folket på hans tid tog inte hänsyn till en framtida pandemi så nu är den likförbannat här. Igår var det skärtorsdag och trots mild opepp, blev den väldigt fin!

Enligt den statliga traditionen jobbade jag halvdag, så efter en sovmorgon till kvart i åtta fällde jag upp hemmakontoret och satte igång. Vi förbereder en disputation i juni där disputanden sitter i karantän i Italien och handledaren intensivvårdas här hemma för covid-19. Det är ganska mycket pyssel med det där, men igår lyckades vi ändå färdigställa alla blanketter och underskrifter. Jag firade med att skicka ett litet meme på Karl Marx till handledaren samt att äta Rydbergs potatissallad direkt ur förpackningen.

Strax efter lunchtimmens början messade Kattis och undrade om det inte var läge för en lunchlive med poddinspelning av En förbannad podd. Det var det så klart. Alex och Isak som har påsklov skickades ut på fisketur och vi spelade in ett avsnitt som ni hittar här!

Efter podden tog spänningshuvudvärken över hela mitt väsen, så jag fick släpa mig till sängen för att göra… ansiktsyoga. Ja i tider av desperation, då ligger man tydligen och gör tysta primalskrin på sängen samtidigt som man stryker sig själv på bröstet. Det hjälpte lite förvånande bättre än Voltaren, men inte helt och hållet.

Jag hade tänkte sova efter mitt lilla yoga-pass, men förskolan messade och undrade om vi hade tänkt oss att hämta Karl den dagen. Det hade vi så klart. Klockan ett hade jag tydligen sagt till dem, men inte till Alex som skulle hämta. Starkt jobbat teflonhjärnan! Alex och Isak fick således sluta fiska och hämta Karl. Jag låg med känslor av uselt moderskap på sängen och hade mild ångest.

När ångestmyset på sängen var över tog jag ett bad följt av en långpromenad med telefonkonferens med en nära vän. Vi pratade lite om att lita på folk och att en bra tumregel med människor och nära vänskap ändå är att se hur deras tidigare relationer ser ut. Finns inga tidigare vänskaper kvar på grund av att personen i fråga känner sig kränkt av alla tidigare umgängen, då är det också ganska sannolikt att man själv blir föremål för drama eller skitsnack längre fram. Vad tänker ni om det? Under promenaden klättarde jag upp på ett berg, sedan hittade jag plommonblomster och sedan köpte jag sushi.

Vet ni vad som är så jävla irriterande? Det ska jag tala om för er. När man står i kö för att köpa sushi och föräldern framför vägrar beställa åt barnen för ”ni sade ju till mig vad ni vill ha, då får ni säga det här också”, men barnen vägrar beställa själv så kön och tiden liksom bara växer och när föräldern till slut ger upp efter en lång kamp, ja då tycker personen att det är läge att be om en ingående beskrivning av alla varmrätter på menyn. För helvete! Det finns en tid och en plats för allt, inklusive barnuppfostran och menyer och detta var inte den. Jag knöt näven i fickan och blängde. Mer vågade jag inte göra, för jag ändå ganska konflikt rädd av mig. Sedan var det min tur, och trots att jag glömde koden jag haft på mitt kort i snart tre år, kom jag framgångsrikt hem med sushi en stund senare.

Det blev kväll och vi samlade ihop oss framför vårt gamla playstation. Hela familjen spelade BurnOut, åt lösgodis och hade ett obeskrivligt mys. Jag tog ett återfall på Tradera och vann en klänning. Sedan drack jag cava och stickade på en gubbväst till Alex.

Idag är det Långfredag och då ska man enligt traditionen lida. Isak brukar bli kränkt och tro att vi ljuger för honom när vi säger att man förr i tiden bara kunde se gudstjänster på TV den här dagen och att allt var stängt. Ingent fick ha roligt och alla skulle tänka på att Jesus led för våra synder. Vi tänker hur som helst inte lida idag. Ikväll har jag till exempel bestämt att vi ska se Hellraiser, jag och Alex, och så ska jag dricka upp den sista cavan som just nu står och håller sig bubblig med en silversked i halsen. Internet har sagt att det funkar (återkommer med rapport om det senare). Vad har ni haft för er?

Continue Reading

En vanlig mulen jävla onsdag

Vet ni vad jag har gjort idag? Jobbat, frusit och oroat mig.

Dagens oro var så klart relaterad till mina barn. Jag har fått veta att Isak sagt något som kan tolkas som mer kränkande än det vanliga som kommer ur sexåringars munnar. Även om jag vet att mycket barn säger inte alls har samma mening för dem som för oss, så känns det så klart inte bra. Detta var tydligen något han hade hört ”på TV i Branäs” vilket inte säger mig så mycket. Kanske har han snappat upp något från nyheterna som stått på i bakgrunden? Vem vet. Branäs kan lika gärna vara en undanmanöver. Jag är lättad över att han sade detta till sin ömma fader och inte till en kompis i alla fall. Glad för det lilla och så vidare.

Dagens jobb var slitigt och ostimulerande och min enda glädje var att jag skulle gå klockan två för att hinna till Isaks överlämningssamtal. Så sjukt att han börjar förskoleklass! Det var minst sagt en ansträngning att inte börja hulkgråta när vi satt där och pratade om hans framtid.

Dagens lunch var en mikrad pastarätt från kyldisken, för jag hade inte gjort någon lunchlåda. Däremot fick jag chipsrester och min kollega drack faktiskt en slatt vin som blivit över från jobbpicknicken i måndags.

Efter jobbet stod jag i duggregn och kollade på Isaks sista träning med fotbollslekiset. På vägen hem köpte vi sushi som aldrig är god. Eller. Den är väl ok, men jag betalar liksom 90 spänn för lite klibbigt ris och gurka. Ångrar mig varje gång, men det är Isaks favorit och idag var det hans avslutning.

Hemma möttes vi av disken från igår. Jag hälsade på den och gick och lade mig i badet. Om inte Alex orkar göra något åt den ikväll är den säkert kvar imorgon också. Med tillökning.

Nu är klockan strax över åtta och jag har lagt mig. Jag är så sjukt trött. Men det var ändå en bra dag.

Varför skriver jag det här? För att tala om för er att alla inte har jobb som är hundra procent kreativa med vinluncher på dyra trendkrogar och efterföljande afterworks i solnedgångar på någons altan, eftersom att alla ens vänner är förmögna husägare. Alla har inte ens vänner att besöka en mulen onsdag i juni. Alla kommer inte hem till städade villor och stora trädgårdar. Alla har inte barn som föddes till politiskt korrekta varelser. Många av oss har jobb som ibland eller alltid är ovackert slitiga. Vi har små marginaler och gammal pasta och smuts på kläderna och många får inte ens en halvsunkig sushi efter jobbet. Det närmaste vi kommer till yoga i solnedgången är när vi trampar snett och sträcker en vad på vägen hem. Vi orkar inte utveckla oss själva eller skriva i bullet journals och vi står inte emot barnens tjat hur viktigt det än är med konsekvens. För vi är trötta och lägger oss strax efter åtta och skiter i disken idag med. Men vi kan vara nöjda ändå.

Jag vet att internet är en stylad plats på många sätt och vis, men ibland står all ”vardagslyx”, förhärligade husbilder och filtrade vinluncher som flyter förbi där mig upp i halsen. Och ja. Jag måste nog rannsaka mig själv också, för ibland hänger jag på och tror att sådana upplevelser är det enda som är värt att dokumentera. Men det är fel. Och jag ska arbeta på att känna mig okej med att vara precis så vanlig som jag är mycket oftare.

Continue Reading

Konsten att måla Fan på väggen

Sakta kryper jag ur den senaste perioden av sömnlöshet och in i vad som känns som en helt ny era. Våren är tillfälligt på besök, jag orkar plötsligt träna och morgnarna med barnen har gått från kaos till ganska härliga stunder ändå. Ja och så säger vi väl jinx på det då?

Jag vet inte om jag någonsin uppdaterade er om detta, men jag var ju lite nervös där i början av året efter att ha fått både en utställning och färdigställandet av en rapport i knäet om ni minns? Vi hade invigning av utställningen i början av april och det gick faktiskt helt fantastiskt bra. Och rapporten var bara delvis min att färdigställa visade det sig, så det gick också bra. Visst vore det trevlig om jag nu till nästa gång inser att det mesta löser sig? Ja. Nej. Det kommer aldrig hända. Jag kommer att drabbas av högmod igen och sedan kommer jag att ägna mycket av min tid åt att invänta ett stenhårt fall. Helt utan att någonsin ha fallit egentligen. Men men. Alla är vi bra på något och jag är tydligen skitbra på att försöka förutse katastrofer.

Apropå högmod så har jag sökt till högskolan igen. Någon timma innan deadline skrev jag upp mig som intresserad av diverse påbyggnadsutbildningar i projektledning, samt några mindre webbkurser. Ja för en annan sak jag inte är bra på är att lära mig av mina misstag. När jag gick grundkursen i projektledning grät jag av prestationsångest vid varje inlämning. Jag var helt säker på att allt skulle gå åt helvete, men det gick ju faktiskt ganska bra. Eftersom att det gick ganska bra i slutändan drabbas jag så klart av högmod vid varje ansökningsperiod. Blir jag antagen kommer jag givetvis att ägna all vaken tid åt att förbereda mig på ytterligare ett imaginärt fall. Något annat vore otänkbart. Sedan kommer det säkert gå ganska bra och så är vi tillbaka på högmodets tröskel igen. Som min alldeles egen circle of life. Hör gärna av er om ni vill ha tips på hur jag gör!

 

Continue Reading

När Isak fyllde sex år – sammanfattningen

Isak födelsedag inleddes med en minitårta gjord av plättar, grekisk yoghurt och honung och fortsatte med en morgon nästan helt utan bråk (KRYSS I ALLA TAK). Jag lämnade barnen, medan Alex konfiskerade en ofullständig Gustavsbergs Flora-servis från soprummet. Win!

På väg till jobbet lyssnade jag färdigt på Jag ger dig solen av Jandy Nelson (en definitiv fyra). Sedan jobbade jag. Två timmar in i arbetsdagen hände detta: SMÄRTA. Jag fick så mycket plötslig tandvärk att jag fick ställa in ett webmöte som varit planerat med folk från Grönland och Kanada i tre månader, till förmån för akutvård. Kul. Tre timmar senare kom jag ut från tandläkaren med ännu mer tandvärk än tidigare, fast med en nedslipad tand pga snedbelastning. Kul. Kul.

Bredvid tandläkaren låg Dunkin’ Donuts och vem är väl jag… köpte sex stycken. Köpte även ett självlysande solsystem till Isak och en liten katt till Karl på en leksaksaffär runt hörnet. Sedan åkte jag hem och däckade i soffan. Fylld av självömkan och ett käkparti som försökte lämna min kropp genom att värka sig loss.

Kanske inte ser så aptitligt ut i vårt gula ljus här hemma, men jag lovar. De var goda.

Kvart i två vaknade jag och hörde av mig till förskolan för att förbereda dem på att barnen hämtades tidigt. Hämtade barn, promenerade med dem hem i solen och smet in på biblioteket för att lämna en bok. Fick sju nya lån med mig hem. Som vanligt. Bland annat Martina Montelius senaste och en tidig bok av Meg Rosoff som jag inte alls kommer på vad den heter nu. Isak lånade en bok om världsdelar.

Hemma lyckades jag förhindra blodsockerfall hos alla med en påse äppelchips. Sedan ringdes tusen grattissamtal till Isak från släkten och sedan ville jag dö, för jag hade glömt att fylla på med smärtstillande.

Alex kom hem vid kvart i sex, med sushi enligt Isaks önskemål. Den kastade vi i oss, innan vi kastade oss över munkarna. Isak öppnade sina paket och resten av kvällen gick åt till att bygga solsystem, tågbanor och att träna tillsammans. Eller. Isak var med först, sedan tyckte han att det var tråkigt och då nöjde han sig med att fråga varför jag tyckte att saker var jobbiga. ”Det var ju jättelätt när jag försökte”. Tack för stödet FÖRSTFÖDDA BARN.

När Isak lagt sig ägnade jag en kvart åt svår nostalgi. För sex år sedan var vi kvar på BB. Isak var alldeles ny och jag levde i mjuk ovisshet om hormonpåslaget som strax skulle ta över mig och få mig att gråta oavbrutet i en vecka. Det var tider det..

Hå hå ja ja. Imorgon väntar en bokkväll med Sarah Perry och i förrgår släppte vi ett nytt avsnitt av En förbannad podd. I övrigt finns inget nytt att rapportera. Var så god:

Under odjurspälsen av Klara Krantz

The rest of us just live here av Patrick Ness

Till alla killar jag har gillat av Jenny Han

P.S I still love you av Jenny Han

Eliza och hennes monster av Francesca Zapia

Continue Reading