Demonstrationer, länkar, polisen

Apropå sakers tillstånd just nu kommer två saker jag läst idag, som jag tyckte var extra bra att fundera vidare på och en sak jag läste för sju år sedan och som jag funderat på från och till sedan dess:

Så demonstrerar man… inte!

Att inte bli lyssnad på är värre än att skydda alla mot smittan av pandemin. För många i vår fattiga arbetande befolkning är en demonstration tryggare än att gå till jobbet. Jobb där man tvingas dag ut och dag in stå framför andras svett, spott och andra mindre angenäma kroppsvätskor. 

Jag är bra en ignorant idiot

Jag var arton år gammal, alldeles för gammal, när jag förstod att jag inte har tolkningsföreträde, när jag insåg att jag inte vet ett skit, när jag insåg att jag var ignorant och oinsatt och en dålig jävla medmänniska.

Och inlägget som var det som fick mig att först verkligen inse att jag var ignorant och oinsatt: Feminismen, vitheten och jag. Tyckte länge att jag var så påläst för att jag inte bara hade koll på (vit) feminism men att jag faktiskt också förstod att inkluderade transsexuella. Pris till mig! Eller inte. Läste det här inlägget, kände mig kränkt, tyckte synd om mig själv och sedan… reste jag mig upp och insåg att jag inte är särskilt påläst och inte har särskilt mycket koll alls.

Jag kan i en första impuls tycka att det är idiotiskt att samlas i tusental i pandemitider för en demonstration med risken det innebär för smittspridning och belastning av vården. Jag kan också ta ett djupt andetag och inse att det är en komplex situation där det är extremt lätt att tycka saker utifrån klass, hudfärg, ålder och position i samhället i övrigt utan att egentligen ha koll. Oavsett var jag landar i min åsikt om själva demonstrationens vara och icke vara är min fasta övertygelse dock att det finns stora problem i vår poliskår, och här talar jag inte enbart utifrån de klipp jag ser på nätet utan det jag har sett i verkligheten och som gör att jag inte helt kan avfärda människor som använder uttrycket ”ACAB”. Jaja, hashtag inte alla snutar – men det ska inte finnas en enda jävla snut som väljer oprovocerat våld. Någonsin.

Continue Reading

Världen brinner på grund av oss

Jag har varit intresserad/engagerad i #klimat sedan jag var doktorand i meteorologi ca 1990, dvs innan jag började jobba heltid på SVT.

Det är sällan jag drabbas av ”klimatångest”/oro. Men jag gör det nu… när jag ser prognoserna för Portugal och Spanien till helgen. ->

— Par Holmgren (@ParHolmgren) July 31, 2018

På riktigt. Avboka era jävla charters, ta bort köttet, åk kollektivt så mycket ni kan och lägg av med överkonsumtionen. Prognosen för Portugal är femtio grader i helgen. Här hemma brinner skogarna upp. Människor och djur dör för våra lyxvanor. Vilken fruktansvärd ångest detta är.

Vi kan inte lita på att något av de politiska partier som har chans att få makt efter valet vågar gå emot den välbärgade köttmassan genom regleringar och skatter för privatpersoner. Och en ensam person kan inte göra allt själv. Men de flesta av oss kan göra något, och det är fan dags att göra det nu.

Detta är vad jag gör från och med idag:

– tar upp konsumtionsbegränsningen igen. Jag får bara ersätta det som går sönder eller tar slut.

– börjar matplanera igen. Efter närhetsprincip och säsong.

– matrester äts upp och flyttar inte längre in i kylen för att vi är sugna på något annat.

– skärper mig med sopsorteringen.

– djupandas i en påse och försöker att inte tänka på vad jag har gjort mot mina barn genom att föda dem in i den här världen.

Continue Reading

Inte ger man fan i politiken

Herregud vad det är valår. Var på en disputationsfest igår och kunde. inte. sluta. prata. politik. Alla gjorde det ju och vi hade samma oro inför framtiden, så på sätt och vis en lisa för själen – men jag blir ändå trött på att jag vid varje valår tappar all förmåga att kallprata och går pang på politiken så fort jag hamnar bredvid en annan människa. Igår ledde det i alla fall till att jag och några kolleger pratade om att vi ska organisera oss under året. Inte så mycket med demonstrationer och partipolitik, utan genom olika event. Kulturaktivism kanske man kan kalla det. Så kanske får jag revidera det jag skrev tidigare om bloggplanerna. Det vill säga att det inte blir så mycket politik här, för herregud ALLT är ju politik. Är däremot inte sugen på att rabbla olika partiers program och allt som är fel med dem.

I vilket fall som helst så var det som sagt disputationsfest igår. Jag var trött som om klockan var tolv på natten redan klockan fem, och festen började inte för sex. Ändå härdade jag ut rekordlänge och lämnade inte tillställning förrän efter ett på natten. Som jag skrev till Katta – en okristlig tid även för en ateist. Då kunde inte ens en sur vodka tonic hålla mig från att gäspa, så jag satte på Complainte Pour Ste Catherine med Kate & Anna McGarrigle och vinglade hem. Väl där möttes jag av Alex och min försenade julklapp. Jag som helt har glömt att beställa hans (även om jag har tänkt på det himla mycket) kände mig både lite skamsen och väldigt glad, ity det jag fick var en lila klänning i tweed! Kände mig helt nykter när jag lade mig, men vaknade till en svår huvudvärk ändå och spelade på gränsen till vad som är okej för en sovmorgon när den andra partnern bollar båda barnen.

Har i alla år sagt att det värsta jag vet är att umgås med kolleger utanför jobbet. I alla år fram till augusti 2014 alltså. Sedan hittade jag min nya arbetsplats och ärligt talat finns det inga jag hellre umgås med dygnet runt än dem. Ja det skulle väl vara min familj och Katta då. Avslutar med en bild från halv två i natt, när den här fräscha människan satt på pendeln mot söderort:

Continue Reading

I förlossningsvården är vi inte jämlika (eller någon annanstans heller)

Det är ju knappast en nyhet att förlossningsvården är i kris. Slutsatsen av min jättelånga förlossningsberättelse är till exempel att även om det kom ut ett friskt barn, så var Karolinska i Huddinge underbemannat och det friska barnet hade troligen kunnat förlösas både tidigare och mindre smärtsamt om inte klåfingriga politikerfingrar hade ”omfördelat medel” (ja Filippa Reinfeldt, jag tittar bland annat på dig). Dessutom hade personalen förmodligen haft en lite mer hälsosam miljö att förlösa kvinnor i. Vilket jag tycker att de förtjänar.

Så med detta sagt, låt mig får närma mig en öppen dörr att sparka in nu: Prinsessan Victoria. Hon födde sitt andra barn några veckor innan mig (och stal namnet jag ville ge mitt barn) på Karolinska i Solna.

Victoria hade ett team bestående av överläkaren Lennart Nordström, barnmorskan Cecilia Lind och undersköterskan Marianne Almén. Jag har svårt att tro att de inte hade henne som prio ett under hela förlossningen. Samtidigt får många av oss andra dela på en barnmorska och en undersköterska (om hon inte försvinner) med en eller två eller kanske flera andra födande kvinnor, när det är vår tur. Det beror ju på lite när vi kommer in. Det är ju inte så att en hel förlossningsavdelning står redo och väntar på oss kring beräknat datum för nedkomst. Låter jag bitter? Det är jag kanske.

Det är inte Victorias fel att hon får det så bra. Hon hade inte kunnat få det sämre ens om hon bönade och bad gissar jag. Däremot kan hon faktiskt låta bli att säga att hon vill bli behandlad som alla andra och få det att låta som något ödmjukt. Det är väl inget annat än ett hån när någon i hennes position säger så? Det kommer nämligen aldrig att hända att hon blir en del av ”vanligt folk” och det lär hon ju veta om. Victoria kommer alltid, alltid att få Sveriges bästa vård, eftersom att hon hade turen att födas in i kungafamiljen. Samma sak gäller för hennes föräldrar, för hennes syskon och för hennes barn. Fattar hon inte ens vilken avgörande trygghet det innebär att veta att ens barn ALLTID kommer att prioriteras om något händer?

Om en prinsessa i Sverige ska föda ett barn, riskerar hon inte att råka ut för att glömmas bort så länge att barnet i magen får allvarlig syrebrist med bestående hjärnskador och ett liv som totalförlamad som följd. Hon kommer inte att tvingas stanna hemma medan det tar fyrtiofem minuter för en läkarbil att köra fram samtidigt som barnet dör i magen eftersom att INGEN lyssnade när hon sade att det kändes fel. Jag gissar att risken för att förlossningspersonalen är så stressad att de inte hinner förhindra att hennes underliv sabbas för resten av hennes liv är ganska liten. Allt det här har hänt vänner till mig. De är inte prinsessor. Jag tycker inte att det är rättvist eller jämlikt eller ens i närheten av rimligt. Det är inte så att jag missunnar Victoria en trygg förlossning. Det är snarare så att jag tycker att alla har rätt till en sådan förlossning. Så jag vill faktiskt helst att hon ska vara tyst med sin önskan om att ”inte få specialbehandling”. FÖR DET KOMMER ALDRIG HÄNDA.

I bästa fall tror Victoria på riktigt att hon kan få samma bristande förlossningsvård som många andra när hon säger så. Jag skriver i bästa fall, för det gör henne i alla fall snäll även om det är förtvivlat korkat. Det andra alternativet är att hon säger det här med falsk ödmjukhet, som en del av hela pr-maskineriet att göra henne mer folklig. Jag vet inte. Jag är väl bara bitter.

Nä men vi tar väl en fin bit på det temat va?

Continue Reading

Om att sålla, eller inte sålla, sina flöden

När jag gick in på Facebook idag var en av mina första tankar att jag skulle sålla flödet. Ta bort alla jävla idioter som säger att ”det är så här det går när vi öppnar gränserna” och ”det är bara en tidsfråga innan det händer i Sverige” och ”ut med packet om de inte kan sköta sig” och ja, ni vet. Alla jävla rasister som inte fattar att det folk flyr från är ju för fan de här människorna som utför terrordåden som det i Paris igår. De här människorna som flyr, de har varit med om Paris flera gånger om. UTAN världens omtanke och medlidande. Och med risk för att låta konspiratorisk, men är det inte det här IS vill? Att blåsa på islamofobin och rasismen, så att ännu fler känner utanförskap och till slut tyr sig till dem?

I vilket fall som helst. Jag har inte tagit bort någon. Än. Jag vet inte om jag ska. Jag vet inte om det är bra att vara en motpol i deras flöden (om de inte blockat mig än) eller försvinna så att de bara har sina rasistpolare kvar att ryggdunka genom livet. Och jag vet inte om det är så himla bra för mig själv, att inte få påminnas ibland om att det här idioterna faktiskt finns och är på riktigt och att tankarna som de har, finns hos människor som vid en första anblick verkar sympatiska. Hur jobbigt det än är. För jag vet, att även om jag ofta säger att jag inte behöver påminnas om all skit – så inser jag genom chocken och irritationen som ibland uppstår när jag ser skiten, att jag visst behöver påminnas och att jag redan har sållat bort för mycket. Jag har lyxen att inte utsättas för rasism på grund av den jag är. Ska jag verkligen också ta mig lyxen att bara välja bort att se det som är en vardag för så många andra? Jag vet inte. Samtidigt får jag inte kraft av att bli uppgiven. Hur gör ni?

Continue Reading

Ni gör det så lätt för dem

Med ”ni” menar jag ni som hela tiden hävdar att SD är ett missnöjesparti för dem som tappat förtroende för politiken. Ni är ofta män har jag märkt, som vill komma in och vara ”realister i en urspårad debatt”. Ni brukar säga att de som stödjer SD inte alls är rasister utan ”vanligt folk” som har fått nog av rådande politik och vill visa sitt missnöje. Ärligt? Läs på. Vilket jävla skitsnack ni kommer med. Det enda ni ger dem är en fantastiskt fin snuttefilt att gömma sig bakom så att de slipper stå för sin rasism. Förlåt: främlingsfientlighet. Förlåt: invandringskritik. Förlåt: Sverigevänskap. Eller vänta, det är nazister som numera har degraderats ner till ”Sverigevänner” va? Men å andra sidan kryllar det ju av nazistiska väljare i SD-flocken så det passar väl antar jag. Fast de är ju i första hand inte nazister så klart, utan mest är de faktiskt människor som fallit offer för politikerförakt. Och det är alla andras fel, inte deras eget.

Jag är definitivt inte borgerlig och har svårt för båda partierna i regeringsposition. Väldigt svårt ska tilläggas – jag ser dem bara som ett mindre dåligt alternativ till Alliansen. Jag har varit sjukt missnöjd över politiken sedan jag blev tillräckligt medveten om vad den handlar om. Jag föredrar att välja det minst dåliga alternativet, framför att missnöjesrösta – men skulle jag någon gång missnöjesrösta så skulle det ju definitivt inte bli på ett parti som har följande på den ekonomiska agendan:

  • Barnbidraget minus 2,6 miljarder
  • Föräldraförsäkringen minus 1,8 miljarder
  • Barn m funktionshinder minus 130 miljoner
  • Barnpension/efterlevandeskydd minus 84 miljoner
  • Socialbidrag minus 14 miljarder
  • Biståndet minus 36 miljarder
  • Militärmakten minus 500 miljoner
  • Arbetsmarknadsåtgärder minus 14 miljarder
  • Lönebidrag minus 307 miljoner
  • Bostadsbidrag minus 723 miljoner
  • Studiebidraget minus 457 miljoner
  • Bostadsbyggande minus 6,2 miljarder
  • Investeringsstöd hyres/studentbostäder minus 11,3 miljarder
  • Bidrag t lågstadiet minus 6,5 miljarder
  • Bidrag lärarlöner minus 11,7 miljarder
  • Vuxenutbildning minus 347 miljoner
  • Presstödet minus 2 miljarder
  • Statsbidrag till kommuner som finansierar skola vård omsorg minus 90 miljarder

Det skulle däremot alla Sverigedemokrater, som absolut inte är rasister. De röstar helt enkelt bara på ett parti med rasistiska åsikter för att de vill värna om välfärden, som är på väg åt helvete på grund av massinvandringen (som till störst del består av hemvändande svenskar) MEN DET FÅR MAN VÄL INTE SÄGA I DET HÄR JÄVLA LANDET.

Ja men lycka till då. Det är ju lite lätt förvånande att folk som inte är rasister, men som uttalar sig rasistiskt, och som tycker att vi ska ta hand om våra egna först tycker att ovanstående är ett bra bidrag till välfärden. För det kan väl inte vara så att de som ”missnöjesröstar” utan att vara rasister, helt enkelt är sjukt korkade individer som inte är pålästa? Det brukar för övrigt vara ett rätt bra signalement på en rasist. Men visst. Vi fortsätter att säga att de som röstar på SD är stackars utsatta människor som inte alls är rasister, för det är faktiskt taskigt att säga så om någon som bara råkar vara lite missnöjd. Vi kan kalla dem jubelåsnor istället. Ett fint gammalt svenskt ord vi bör värna om – det borde de väl gilla.

Fy fan vad jag är trött på folk.

(Utdraget får SD:s budget gjordes först av Madde Wall i ett inlägg på facebook. Hela SD:s budget finns här)
Continue Reading