Tack gud, ge mig chokladen!

Skrev ett självömkande mess till Kattis nyss där jag spydde ur mig min frustration över yoga och att jag liksom inte HITTAR HEM där. Eller, det var mer som en sur uppstötning för jag hade ändå självinsikt nog att korta ner ömket med hälften innan jag skickade.

När jag yogade idag var det liksom bara en session i irritation över allt alla andra kan men som jag inte bemästrar. Jag var kränkt och tyckte riktigt synd om mig själv en stund där på mattan ska ni veta. Sedan kom jag på varför. Pms!!! Som dessutom blir värre av utmattning. Tack gud! Inte för att pms finns, utan för att mitt självhat var mer hormoner än hjärna den här gången.

För övrigt har jag gjort min psykologläxa idag. Ett hjul över dygnets timmar en arbetsdag och allt jag vill få in där. Insåg dels hur sorgligt mycket som går till jobb (man förtjänar verkligen att ha det bra där om man ska ge bort så mycket av sin tid) samt att de återstående fem timmarna innan rimlig sovtid inte på långa vägar räcker för allt jag vill göra. Hoppas nu på att jag gör något konstruktivt av den insikten och inte bara konstaterar att det suger medan jag envist försöker få in allt ändå. Dock ett problem för en dag utan hormonella störningar. Så. Skicka choklad tack!

Continue Reading

Hurra! Mens! Jag kan läsa böcker! Jag är feminist!

Det allra vidrigaste med min PCOS nu för tiden, är när mensen drar ut på tiden. För varje dag som mensen ”går över” förstärks min pms (har ju ingen regelbundenhet i och med mitt tillstånd, men har en ungefärlig cykel på 28-33 dagar, och när 33 dagar har gått blir livet för jävligt om mensen inte kommit än). När min pms förstärks sover jag mindre och ligger ofta vaken flera timmar varje natt. Sömnbristen triggar i sin tur min dödsångest och min dåliga självkänsla vilket i sin tur triggar ännu mer sömnbrist. På nätterna ligger jag gärna vaken och filosoferar över min egen värdelöshet alternativt känner skräck inför döden och gråter när jag tänker på nära familjemedlemmars begravningar.

Jag blir ledsen, ängslig och letar efter tecken på att folk egentligen inte tycker om mig. Jag drar förhastade slutsatser, stressar och känner mig på det stora hela som en stor jäkla bluff. Därtill blir allt och alla (inklusive jag själv) en trigger. Ja detta är ju faktiskt inget unikt egentligen – svårt att inte bli triggad av det mesta, i dessa tider.

I alla fall. Den senaste tiden har jag känt att jag borde läsa intressantare böcker och lära mig prata om dem. Kanske borde jag egentligen sluta läsa och podda om böcker helt pga ändå sämst på allt jag gör? Borde även sluta blogga för VEM BRYR SIG EGENTLIGEN. Jag borde vara tyst oftare pga har ändå inget vettigt att säga. Jag borde ta bättre hand om min familj. Nej vänta. Jag borde inte känna att jag ska ta bättre hand om min familj pga ofeministisk känsla. Borde jag ens kalla mig feminist när jag är så himla dålig på att vara det? Och så vidare. To infinity and beyond.

Men! Ni kan alla andas ut nu. MENSEN ÄR HÄR. Känslorna är borta. Jag kommer att fortsätta podda, blogga, vara feminist och dela på min familj tillsammans med Alex. Och jag kommer att pladdra på lika ivrigt som jag alltid gör i alla sällskap jag känner mig bekväm i pga nobody put’s Fia in a corner! Hörde jag ”skål”?

Continue Reading

Ett inlägg om min mens

Den här veckan har varit en sörja av övertid och feber, så nu hänger jag på Beata och Jenny som skriver om mens. Jag har egentligen ingen jätterelation till just min mens mer än att det är en kroppsfunktion som är ganska störande, med till exempel självhats-pms, framfallskänslor och allmänt meck med tamponger (nej jag använder inte menskopp och försök inte ens få mig dit, tack). Men min mens har ju ändå sin historia och den kan ni få ta del av här om ni vill!

Fredagen den 13 mars, när jag var tretton år fick jag min första mens. Jag hade längtat efter den SÅ länge, så jag blev fantastiskt lycklig när den kom. Skrev genast i min dagbok ”Tänk! Jag kan bli mamma nu. Men jag ska nog vänta till jag är en 18, 20 i alla fall”. Man får väl vara glad att jag väntade lite längre än så. Pojkvännen jag var tillsammans vid 18/20 missbrukade, och jag tror ärligt talat inte att det hade varit jättekul att ha barn tillsammans med honom just då.

Glädjen över den blygsamma lilla blödning som uppenbarat sig fredagen den 13, förbyttes dock till förtvivlan när det visade sig att den bara varit inledningen på Stockholms blodblad. Eller för all del; Hofterups blodbad – ity det var ju där jag bodde. Ja fy fan vad jag blödde i alla fall, när lördagen kom. Nästan hinkvis, som jag minns det så här i efterhand. Binda efter binda fick bytas och sängen fick rengöras flera gånger. Och som om mitt nya liv som ofrivillig blodgivare till hela Hofterup inte vore nog, så gjorde det så himla ont. Var det detta jag hade längtat efter i så många år? Tydligen.

Här tror jag också att min mensskam kom av sig. Den fick liksom kapitulerade inför det faktum att hela min familj blev ofrivilligt indragen i mitt trauma redan första gången jag fick mens. Medan jag hulkgråtandes satt och läste en Victoria Holt-bok, fick pappa fick åka och köpa choklad och extra paket med bindor eftersom att mamma var upptagen på annat håll. Det fanns inget utrymme för att skämmas. Jag led för mycket. När han kom hem och jag fortfarande hulkgrät och han försiktigt frågade ”Är det verkligen så illa?” så hördes förmodligen mitt vrål ända till brorsan i Örebro. Det kändes som om hela släkten fick reda på det den dagen. Dessutom hade jag ju längtat efter mensen, så när den väl kom blev den något jag ville berätta för mina vänner om. Inte något jag skämdes över.

Ärligt talat minns jag inte alls att vi hade någon kultur där vi skämdes för att vi hade mens så där jättemycket. Jag minns det mer som något tufft bland tjejerna (de som fick den sent fick däremot skämmas), men inget vi direkt pratade om när killarna var med. Visst upplevde väl jag att det var lite pinigt med mens ibland – särskilt när jag hade redovisning inför hela klassen och hade blött igenom brallan – men på det stora hela så kan jag inte minnas att jag har skämts särskilt mycket. Det ska dock sägas att jag fick mens i lite av normåldern. Min vän som fick mens när hon var elva har sagt att det var skitjobbigt, för att det var så långt från ens värld att det skulle hända då.

Ja och det var det. Sedan dess har jag blött oregelbundet pga PCOS i alla år, och min pms har blivit värre med varje barn. Jag älskar det inte.

 

Continue Reading

När kalendern talar sitt tydliga språk

Jag har en app som talar om när jag ska få mens. Den räknar ut det efter de tre senaste perioderna, så jag kan ju inte riktigt lita på den. Mina perioder ligger på mellan 26 och 60 dagar nämligen. Men ibland kan jag faktiskt misstänka att appen trots det synkar rätt. Som idag till exempel, när jag var på väg att bryta ihop för att det impulsköpta merinogarnet var alldeles för luftigt, så tröjan jag vill sticka kommer att bli alldeles för lätt och varför tänkte jag inte på det när jag tog det och bytte till det billigare akrylgarnet istället, för tröjan är ändå till Karl och kommer att behöva tvättas varmt om han kräks på den och nu har jag lagt ut 300 spänn i onödan på garn som inte kommer att klara vinterkräksjukan men det spelar ändå ingen roll för ALLT JAG STICKAR PÅ BLIR ÄNDÅ FULT OCH VARFÖR VILL FOLK ENS UMGÅS MED MIG, VILL DE ENS DET, JAG HATAR MÄNSKLIGHETEN, JAG SKA AVSLUTA INTERNET, ALLA ÄR IDIOTER och sedan…

Sedan kommer jag hem och öppnar appen och tänker att den här månaden, det är nog en sådan månad när det stämmer ändå.

Nej. Jag har inte haft tid att söka hjälp för detta. Håll käft.

Continue Reading

Bokmål 2018

I år kommer jag inte sätta något läsmål på antal böcker på samma sätt som förra året, av den enkla anledningen att jag har alldeles för lätt att jämföra den typen av prestation med andra. Då kvittar det om vi har olika förutsättningar, läser olika tjocka böcker eller har olika sätt att räkna böcker i slutändan. Jag tycker ändå att jag är medioker om jag inte är bäst. Att målet 50 romaner och noveller slogs med mer än det dubbla är alltså inte en så stor seger som det kunde ha varit eftersom att jag fick monsterpms precis när året slutade, och därför var extra mottaglig för att hitta misslyckanden hos mig själv.

Hursomhelst. Min pms är över, jag har laddat ner Instagram igen och där har jag hittat årets läsutmaning, som jag tror startades av Ciccisbokblogg från början. I år ska jag läsa tolv hyllvärmare som har stått i bokhyllan mer än tolv månader. Med andra ord – en hyllvärmare i månaden. Jag som älskar att inte konsumera nytt och att faktiskt använda det som jag en gång köpte (alternativt låta någon annan ta över det) älskar så klart även denna lilla utmaning. Dessutom är den helt och hållet överkomlig. Utöver det hoppas jag att jag väljer så här:

  • fler böcker skrivna av och om människor från andra världsdelar och normer än mina egna. Förra året var det bara femton av alla böcker som föll ut från min egen norm i val av författare och/eller handling. Dvs vit, medelklass, kvinna, hetero alternativt man istället för kvinna.
  • fler böcker på engelska, om engelska är originalspråk – annars kan jag lika gärna läsa på svenska. Läste sju böcker på engelska som originalspråk förra året. Men jag läste inte så många utländska författare alls. 72 av böckerna var skrivna av svenska författare. I övrigt var fyra av författarna norska och de återstående 26 engelsktalande människor.
  • att dra fram läsplattan som var relativt oanvänd under andra halvan av 2017 och aktivt läsa minst en kvart innan läggdags varje kväll. Ja. Jag har satt en påminnelse i telefonen angående detta.
  • ungefär samma blandning av barn, ungdom och vuxen – men kanske lite fler biografier.
  • fler tjockböcker – jag måste sluta fega ur när jag ser att en bok är över fyrahundra sidor
  • att skriva mer om litteratur och läsning här

I övrigt är jag ganska nöjd. Jag känner inget behov att utmana mig med någon särskild genre, även om jag vill läsa fler bra chicklit-böcker. Läste bara en som jag älskade i den kategorin förra året (Finns det en, finns det flera av Mhairi Mcfarlane).

Avslutar detta inlägg med fyra böcker som jag börjar året med. En är en lånebok, två kommer med posten från Adlibris i dagarna (förhoppningsvis, man vet ju aldrig med varken Adlibris eller Postnord) och en är en ebok som jag kommer att läsa på plattan:

Har ni några mål med er läsning i år?

Continue Reading

Pilleråret 2018 – jag välkomnar dig

Jag kommer gå ur det gamla året på samma sätt som jag går in i det nya: med svår pms. Den här gången toppar den sannerligen, och nio dagar med mina föräldrar har inte gjort det hela lättare. Jag har skrikbråkat med min pappa, fräst åt min mamma, gråtit över ytterligare en misslyckad stickning, haft sämst tålamod med barnen och fått så mycket ångest av instagram att jag nu har fått ta bort appen. Nej – jag får inte ångest över andras perfekta liv. Det handlar om bemötandet, inte folks bilder.

Hursomhelst. Jag blir en sämre kompis, en sämre mamma och en sämre partner. Jag suger på att vara mig själv. Sedan har vi nattliga grubblerier, extrem ilska (fick gå in i ett rum och bita i en kudde under en pågående konflikt med Isak) och så enorma mängder ängslan och självhat.

Jag tycker just nu att jag ör så ful att jag måste undvika speglar, för jag orkar inte se mig så här. Skulle ni under dessa omständigheter gå in i en provhytt på HM som har erkänt fulljus? Nej. Men nu ingår inte självbevarelsedrift i min pms så jag gjorde det. Hurraaaa….

Jag har alltid haft pms men sedan Karl kom har det eskalerat. Inte bara till att bli starkare utan även till att bli längre och oftare. Jajemen! Nu även en lättvariant vid ägglossning. Nästa år, så fort mottagningarna öppnar, är det alltså jag som går och skaffar piller mot det här. Såvida man inte kan skaffa dem via en nätdoktor (har det ordet kommit in i nyordlistan än?). Det vore ju faktiskt allra bäst. I sådana fall är det jag som sätter mig framför datorn och beställer hem dem. Kan jag få gråtande fosterställning på det? High five!

Continue Reading

Avdelningen var besvärlig, tag plats och så vidare

Detta gjorde jag i kollektivtrafiken häromdagen:

  • jag flyttade inte på mitt ben när en man bildligt och bokstavligt klev över mig för att komma före in i tunnelbanevagnen. Han snubblade till och såg kränkt ut. Det hade han kunnat slippa om han 1) hade sett sig för och 2) inte trängt sig från början.
  • jag föste undan en viktigt klädd kvinna som trodde att hon bara kunde trippa förbi mig in i pendeltågsvagnen, trots att det var mycket tydligt vilka av oss som stod i kö där. Detta resulterade i att jag rättvist kom före henne och dessutom knep den sista sittplatsen. Hon fick stå. HA!
  • jag vresade hela vägen hem med bussen från pendeltåget, när mannen som satte sig bredvid mig gjorde samma sak. Tyvärr är det så självklart för vissa män att ta upp ett och ett halvt säte med sina särade ben att han inte ens reagerade över att han mötte motstånd. Plus: hur jobbigt är det att sitta med särade ben för den ovane? SJUKT jobbigt. Men ändå. Fuck off vresare.

I vilket fall som helst. Ja. Jag har pms och mitt tålamod med folk som beter sig illa är generellt på en låg nivå, men jag ska fanimig fortsätta med det här även när den värsta pms:en lämnar kroppen. För USCH vad jag är trött på att hela. tiden. behöva. backa. flytta mig. gå ut sidan. gömmas i skuggor. ”Ursäkta” räcker inte.

Continue Reading

Mitt liv med PCOS, del 3

Ja men inne på andra veckans pms. Så. Pass. Trött. På. Detta. Att jag först pms:ar vid ägglossning och sedan drygt en vecka efter ägglossning precis innan mensen borde komma – men ibland gör den inte det. Däremot får jag min härliga pms ändå, som liksom fortsätter och eskalerar varje dag fram tills att kroppen ba ”just ja, mens var det”. Sedan tar det en vecka och då får jag ägglossnings-pms igen och ja sedan fortsätter det så till infinity och beyond. Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Typ alla dagar i månaden utom tre…

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Kanske skulle det blir bättre med p-piller, men jag får inte äta vare sig det eller mini-piller eftersom att jag har migrän. Och även om jag inte hade migrän så reagerar min kropp ändå helt åt helvete på hormonpreparat, så då måste jag gå omkring med UVI-känningar istället. Det känns kanske inte som ett alternativ. Jag får inte sätta in hormonspiral heller för övrigt, för det triggar tydligen utvecklingen av cystor på mig. Jaja. Ändå inget vidare att vara med och kissa ut hormoner som muterar naturen, kan jag tycka. Eftersom att jag har oregelbunden mens så vill gyn inte skriva ut några av de pms-preparat som finns. Dessutom kryssar jag inte i tillräckligt mycket för diagnostiseras med pmdd. Ja ni hör ju. SVÅRT ATT VARA PEPPAD JUST NU. Uppskattar ändå tillfredsställelsen i att gnälla. Det och att det finns en ny delicatoboll med havssalt och karamell är det som håller mig över ytan.

Ps. Den som säger ”magnesium” slår jag.

Continue Reading

-20 i Branäs och en rant

(Disclaimer: detta är alltså inget inlägg där jag dömer folk som blir hjälpta av böcker om uppfostran. Det är ett inlägg om att jag tycker oerhört illa om tonen i en specifik bok som de flesta råkar älska)

Fan vad jag älskar svinkyla. Det götta bitet i kinderna utomhus och lättnaden över värmen inomhus. Trots det skulle jag kunna tänka mig en vecka på Las Palmas efter det här. Helst utan barn. För den ena är i utvecklingssprång och vägrar sova och den andra är i trots och vägrar… allt. Som bonus har jag pms. För varje dag som går ökar lusten att bara öppna dörren, gå ut och inte vända om förrän den här perioden är över. Och tålamod? Tja, det är väl sådant som andra, mer lyckade föräldrar, sysslar med.

EDIT: Igen. Detta är alltså en rant, som kommer ur frustration, om ett tonläge jag inte uppskattar i en bok.

Varje gång sådana här perioder kommer, förresten, vill jag skriva arga mejl till Bo Hejlskov Elvén, Tina Wiman och deras anhängare. Bo och Tina har skrivit en bok som heter Barn som bråkar – att hantera viljestarka barn i vardagen, nämligen. Den har blivit närmast en bibel för många föräldrar, som verkar tro att om man inte älskar boken så vill man helst slå sina barn. Det vill inte jag. Jag läste boken (och recenserade den i En förbannad podd) för ett par månader sedan och jag hatade den, men jag vill inte slå mina barn. Någonsin. Bo och Tina är självgoda och härskande i sitt sätt att skriva (edit: enligt min uppfattning, jag förstår att vi alla har olika sätt att läsa det här). De skuldbelägger och förminskar föräldrars försök att hantera sina ”viljestarka barn” (återigen: enligt min uppfattning). Även om jag håller med dem i sak flera gånger blir jag så förbannad på hur de uttrycker sig att jag vill bita i boken ändå. Sedan vill jag bita alla som tipsar om den utan att kunna ta att somliga av oss inte älskar den (med en tandprotes för jäklar vad ont jag skulle få i käkarna annars…)

Mest irriterande är att författarna utgår från att deras metod (som i princip går ut på att det är vuxna som trotsar barn och inte tvärtom och att allt löser sig bara vuxna försöker förstå barnen) är applicerbar på alla barn. Det är den inte. De utgår också från att varje gång ett barn får ett utbrott hade föräldern kunnat agera annorlunda och utbrottet hade kunnat undvikas. Många gånger: ja. Alla gånger? Hell NO.

Jag fattar att man ska bekräfta sin unges känslor, försöka kommunicera så långt det går, att man inte ska hota och allt vad det nu är. Jag fattar det. Bo och Tina är inte först i världen med att komma på det, även om de uttrycker sig som om de vore det. Jag fattar däremot inte, till exempel, varför det är förbjudet att säga att ungar trotsar. Det är ju för fan en sund, men skitjobbig, del av utvecklingen.

Så här känns boken (om jag får raljera fritt (edit: här tänkte jag att ”raljera” skulle förtydliga att jag eventuellt överdriver en del på grund av ovanstående nämnda frustration när jag skrev inlägget, men jag har förstått att det blev otydligt ändå – hoppas att denna lilla parentes förtydligar det)); som en bibel för dig som har ett privilegierat och ordnat liv och därtill har haft turen att få lugna barn (för ja, vilka barn man får handlar från början om tur). Gillar du även att döma andras föräldrars metoder? TOPPEN! Köp boken! Du kommer älska den. Men jag kan ha fel. Nog om det nu hur som helst. Ni får helt enkelt ta mig på orden när jag säger att jag tycker att boken suger.

Hursomhelst. Bortsett från trots, sömnbrist, pms och mitt agg mot Bo, Tina and crew, så är Branäs en fantastiskt skön plats. Jag läser De polyglotta älskarna, stickar på koftan My, loppar fina saker och dricker små glas rödvin framför brasan när barnen lagt sig. Önskar att jag kunde leva så här oftare!

Continue Reading

Hej då nyheterna

Då och då blir mitt psyke lite bräckligt. Vanligtvis när jag har lite för mycket hormoner i omlopp, som t.ex. vid pms och hela året efter att jag fött barn tydligen. Det här blev tusen resor värre sedan jag fick barn för övrigt, vilket jag tror att jag nämnt tidigare och även om jag inte har det så är jag väl knappast unik som blivit känsligare. När Isak var ny gick jag till exempel till slut till en psykolog, eftersom att det blev för mycket. Och det är det på väg att bli nu också, även om jag tänker skippa psykologen den här gången.

Jag kan inte sluta ta in saker just nu. Allt hemskt jag läser eller hör om går rätt in i mig som en film om min familj. Jag är som ett stort svart hål som slukar misär och det finns liksom inget stopp, ingen botten, inget slut. Det bara fortsätter att gå in och det funkar inte. De senaste nätterna har jag känt hur vi är på flykt och drunknar någonstans på medelhavet, instängda i en båt. Jag har försökt ta oss ut ur bränder, jag har planerat samtalet till SOS Alarm när någon av oss blir knivskuren, jag har tänkt igenom vilka vägar vi ska åka i sommar för att minska risken för mötesolyckor. Barn som glöms i bilar eller blir påkörda eller faller ut från balkonger. De får mina barns ansikten allihop. Jag orkar inte. Jag kan inte läsa om de här sakerna just nu.

Jag vet att det är en lyx att unna sig att bara sluta läsa nyheterna, medan allt det där fortsätter drabba andra familjer. Men jag klarar det inte. Och ingen slutar heller drabbas om jag fortsätter läsa, jag kan bara maktlöst titta på. Jag äts upp av ångest så fort jag inte sysselsätter mig med något, och kvällarna blir en plåga som gör att jag inte vill gå och lägga mig. Jag vrider och vänder mig till leda, medan tankarna rusar och pulsen ökar. Jag googlar statistik över flygplansolyckor och bränder i hemmet. Funderar på hur jag ska kunna slippa åka med barnen till Kroatien i september, samtidigt som jag intalar mig att de allra, allra flesta människor faktiskt lever ett fullt liv. Nödvändigtvis inte utan att drabbas av tragedier, även om det finns människor som klarar ett helt liv utan det med.

Hur som helst. Jag måste sluta med nyheterna nu. Ett tag i alla fall. Jag har ju ändå minnet av allt jag läst tidigare idag kvar…

Continue Reading