Pojkar som bara skämtar lite, lär sig inte ta ansvar

När jag var ett dagisbarn i Örebro slogs min avdelning ihop med andra avdelningar och dagis under somrarna, eftersom att barnantalet var så litet (och personalen ville ha semester eller något, vad vet jag). Detta var det värsta jag visste, ity jag var inte det barn som tyckte om att lära känna andra barn. Tvärtom tyckte jag att det var asjobbigt och upplevde en del ångest kring det (ja tänka sig – och alla vuxna som hela tiden hävdade att det är så oproblematiskt för barn att anpassa sig till varandra). En sommar spenderade jag en vecka med kidsen i Sörbyängen på deras dagis. Jag var den enda från min avdelning vars föräldrar jobbade hela den här veckan, så jag kände ingen där. Och miljön var för mig relativt okänd.

Jag minns inte så mycket. Vi åkte till stranden en dag och fick godis i kiosken, men ena pedagogen (om han nu var det) konfiskerade allt vi fick och vi fick inte tillbaka det sedan heller. Jag tyckte oerhört illa om den där pedagogen. Inte bara för godiset, utan för att han mest kändes opålitlig och dum. Han var gränslös sådär som en del vuxna är mot barn. På sättet att han liksom trodde att bara han pratade ”barnens språk”, så behövde han inte vinna vårt förtroende, det skulle liksom bara infinna sig. Det gjorde det inte för mig och det hela hjälptes inte av att han hela tiden såg lite snällförvånad ut heller. Har aldrig litat på människor med det ansiktsuttrycket. Inte då och inte nu.

Anyhoodles. Mot slutet av en dag var jag ute på gården och lekte i min ensamhet, när två av Sörbyängens ungar kom fram till mig. Vi var helt oövervakade. Pedagogen, eller opedagogen om ni så vill, var inne och åt upp vårt godis eller något – han var i alla fall inte där. Jag var ganska rädd av mig när jag var liten och de här två killarna var oerhört skrämmande. De var minst ett år äldre och dessutom tillräckligt många för att vara ett gäng och jag var ensam.

Jag minns att de började snacka med mig och att jag försökte att visa att jag ville bli lämnad ifred. Sedan minns jag inte så mycket förrän de båda håller fast mig, samtidigt som de puttar mig mot något de kallar för ett humlebo och säger att humlorna ska bita ihjäl mig. Fy fan vad rädd jag var. Jag skrek i vild panik, grät, vred mig – men satt fast i deras grepp. Det pågick så länge. Kanske längre i minnet än i verkligheten, men jag minns att jag tänkte att någon vuxen måste väl ändå höra mig snart! Så puttar de mig framåt, eller om jag lyckas slita mig, jag vet inte, och jag springer för livet. Ut från gården, längs med den trafikerade vägen utanför. Ingen aning om vart – bara bort därifrån.

Som av en slump kom mina föräldrar i bilen precis då. Hittar mig gråtandes och springandes efter vägen. Plockar in mig och säger att vi måste åka till dagis för att ta reda på vad som hänt. Jag skriker att jag inte vill, men de säger att vi måste. Så vi åker dit. Opedagogen möter oss. Två riktigt jävla förbannade föräldrar och deras vettskrämda barn. Han ser mer snällförvånad ut än någonsin. När han hade kollat hade vi ju bara lekt! Observera: OM han hade varit uppmärksam hade han antingen sett en flicka som ville bli lämnad i fred av två äldre pojkar, alternativ det som utspelade sig när jag blev fasthållen. Man vet ju inte vad folk kommer från för förhållanden, men någon som jobbar med barn borde veta bättre. Till och med under början av åttiotalet, borde man veta bättre än så. Det vill säga: om man över huvud taget hade haft den där kollen på gården utanför.

Opedagogen gick och pratade med den ena av pojkarna, den andra hade blivit hämtad. Sedan kom han tillbaka och förklarade att de bara ville skämta med mig och att ingen hade förstått att jag blev ledsen. Jag kände mig jätteliten då. Och dum. Och otydlig. Och kanske lite skyldig? Killen som var kvar skämdes så mycket att han inte ville komma in i rummet (helt rimlig reaktion från någon som trott att allt var på skoj). Det blev mitt ansvar att gå in till honom och skaka hand och ta emot en ursäkt, för han var ju så ledsen. Sedan åkte vi hem. Jag minns inte att jag var tvungen att gå tillbaka dit, och jag minns inget av mina föräldrars reaktion efter. Men själva skräcken har jag alltid kommit ihåg, och även om det inte är något gigantiskt trauma som har hindrat mig i min övriga livsföring så skapar minnet fortfarande känslor av obehag.

Jag hade tänkte knyta ihop det här med män som kan slippa undan straff idag, genom att skylla på att de inte förstod att tjejen inte var med på det – oavsett hur hon reagerade. Men ärligt talat blir jag alldeles för arg av att ha skrivit det här nu. Ja pojkarna var fruktansvärda, men de vuxna gjorde inget. De vuxna GÖR inget. Det spelar ingen roll om det är på förskolan eller på jobbet eller hos någon som borde ha bättre omdöme. Det spelar ingen roll om det är nu eller då.

Jävla vuxenvärld. Skärp dig. Du har inte lärt dig något sedan nittonhundraåttiotre.

Aldrig att jag uppfostrar Isak så.

Continue Reading

Min tappade tro

Min mamma lät mig gå med i kyrkans barntimmar efter att jag hade tjatat det till mig när jag var sju. Min bästis Sara gick där, så det kunde ju inte vara annat än ett hippt ställe tänkte jag. Där fick jag sedan läsa bibeln, sjunga psalmer och ägna mig åt kristet pyssel. Jag var ju ganska liten, så min uppfattning var väl att Gud fanns och att det var en han för det sade kyrkans barntimmar och bibeln. Ibland bad jag på kvällarna för att det kändes som att det var bäst att vara på den säkra sidan.

I Örebro hade vi skolavslutning i kyrkan. Det var så det var. När vi sedan flyttade till Skåne och metropolen Hofterup fanns det förvisso en kyrka där i krokarna, men jag kan inte minnas att vi någonsin besökte den. Och jag kände ingen hipp person som gick på kyrkans barntimmar så jag tappade lite suget. Jag skulle fylla nio och kristendomen började så sakteligen tappa sitt tafatta grepp om mig.

Jag gick från att följa strömmen som kristen till att bli en av alla miljoner som ”inte tror på Gud, men på något”. Mest för att jag ville tro på något, för det är faktiskt ganska skönt att göra det. Så skönt att jag i desperata försök försökte överrösta mina tvivel med att se tecken i de mest löjliga situationer (typ: å strömavbrott, morfar försöker kontakta oss. Å en dröm om någon som dött, vi fick kontakt). Jag startade till och med en hemsida om änglar 1999 (och från och med NU pratar vi aldrig mer om den). Sedan dog Josefine och då blev jag först övertroende för att sedan bara lägga av. Från den ena sekunden till den andra.

2013-08-23 014

Jag har tappat min tro på ”något” i två omgångar. Ett halvår efter att Josefine dog, någon gång i början av 2001 försvann min tro på ett liv efter detta över en natt. Det gav mig så mycket ångest att jag skrek till min dåvarande sambo att han skulle köra mig till akuten för att jag minst höll på att dö där och då. Klockan var tre på natten och jag var nykter och min sambo trodde alldeles säkert att jag blivit galen.

För fem år sedan försvann tron på medium, tarotkort och energier som jag behållit av ren vilja, för det vore så himla skönt om det liksom funkade. Att någon bara kunde SE saker. Det skedde hur som helst helt smärtfritt genom ett kallt konstaterande. Klockan var inte tre på natten, men jag var nykter även vid detta tillfälle. Trots den tappade tron var jag ändå tvungen att kalla mig agnostiker under en period. Svårt att motivera varför. Feghet kanske.

Men så kom en dag, för något år sedan när jag satt på jobbet och vi diskuterade tro och jag bara… kom ut som ateist. Det kändes så jäkla skönt att bara säga det och liksom inse att nej, jag TROR verkligen inte på någonting övernaturligt (förutom Svarta madam, ALDRIG att jag säger det fem gånger i en spegel i mörkt rum).

2013-07-16 240

Idag är jag med andra ord övertygad ateist, men skulle aldrig någonsin kalla mig skeptiker eftersom att jag anser att många skeptiker är precis lika irriterande som religiösa fanatiker. Ibland har jag förstått att somliga tycker synd om oss som inte tror för att vi tydligen lever så tomma och innehållslösa liv, men jag kan inte alls identifiera mig med det. Den tiden som andra lägger på att tro på sin gud, andar, energier, troll och tomtar på loftet fyller jag med annat. Så enkelt är det. En del blir jätteprovocerade av det och det kan de väl få bli om de vill. Själv tycker jag att cirka alla religioner (även de inom new age) är obehagliga på ett eller annat sätt (ja – även buddhism och rastafari), men jag har full förståelse för att folk tror och tänker att det kan de väl få fortsätta med, så länge det inte skadar någon annan.

Typ så. Någon som har något att tillägga?

Continue Reading

”Smärtan behöver ord för att övervinnas, annars kunde vi inte stå ut med den”

Jag har varit förväntansfull hela dagen. Inte riktigt fattat varför, bara känt att jag väntat på något. Insåg nu när jag kom hem att jag drömde att Josefine kom tillbaka i natt och att min väntan hela dagen var på henne. Precis som att hon skulle ringa på dörren nu och bara ”hej hej, jag spelade död i tretton år, men nu kom jag tillbaka – det blir väl bra?”.

Vad sjukt det är hur drömmar sätter sig ibland. Jag önskar att de inte gjorde det.

Vad sjukt det är när man varit med om några som dött, hur somliga bara försvinner och blir som någon man inte hört av på flera år och man känner att det kan kvitta fast man stod där och trodde att man skulle förgås av sorg vid kistan. Och att andra blir som Josefine, som tidvis känns så nära.

Jag inser ibland, att jag kommer nog aldrig komma över henne. Jag kommer alltid gå tillbaka till kistan och gråta. Absolut inte varje dag, men ändå under resten av mitt liv.

Under resten av mitt liv ska jag gå och sakna henne. Ha kvar mina minnen av henne i en låda i förrådet. En kofta, ett halsband, foton från Roskilde, ett blandband som jag inte kan lyssna på längre för vi har ingen bandspelare som fungerar och bandspelare är liksom ingen pryl som ersätts när den går sönder numera. Det har hänt så mycket sedan hon dog. Herregud, kidsen gör inte blandband på kassett längre! De vet ju för fan inte ens vad en kassett ÄR. Josefine – har du hört så dumt! Nej det har du inte, för du är död och jag är ateist så det finns inget i mig som ens tror att du hör. Men väldigt mycket i mig önskar att du gjorde.

Även när jag inte känner, saknar jag henne. Det är så jävla jobbigt när jag kommer på det. Och jag orkar inte riktigt prata med någon om det när det kommer upp. Så med jämna mellanrum skriver jag om det, men det hjälper inte. Hon kommer aldrig tillbaka. Det är så jävla jobbigt att döden fungerar så. Jag önskar att den inte gjorde det.

 

Continue Reading