Josefine och Josefin

Josefin från Ainbusk dog idag. De är ju en grupp man gärna skämtar om och skrattar åt och det är troligtvis inget som finns i skivsamlingar hos människor jag känner. Men Ainbusk gjorde ”Älska mig” och Josefin var den som sjöng den och den sjöngs även på min Josefines begravning. Jag har inte klarat av att lyssna på den sedan dess, men jag gör det nu och det är så jävla, jävla jobbigt. Josefine dog för femton år sedan och precis som när låten dök upp på begravningen så tänker jag nu när jag hör den, att inte fan var det någon som älskade henne för den hon var. Komplett med psykisk ohälsa och så många komplicerade sidor. Men jag saknar henne fortfarande så värkande mycket ibland och hon hade en plats i mitt liv som ingen annan kommer kunna ersätta. Det kände jag redan dagen jag fick reda på att hon var död, men det har ändå tagit femton år att helt och hållet förstå att hon faktiskt var min enda Josefine. Medan andra vänner som dött bara… inte alls känns längre, hur tragiskt det än må låta.

Continue Reading

Låt oss hoppas att detta är gravidhormoner och inte ett tecken på att jag måste börja om på ruta ett

Jag har i hela mitt liv dragits med en ganska jobbig dödsångest. Jag har varit rädd för att dö själv, men mest av allt har jag varit rädd för att närstående ska dö. Redan som nioåring kunde jag gråta mig till sömns på kvällen över tanken på att jag en dag skulle tvingas begrava min mamma. När Isak föddes eskalerade givetvis den här ångesten till långa utdragna scenarion där jag såg hans ledsna, svikna och skräckslagna min framför mig när jag misslyckades att rädda honom från drunkning, bilolyckor, aggressiva hundar och ja, typ alla olika typer av död som kan drabba ett barn. Det blev så illa att jag inte sov alls vissa nätter, vilket även gjorde mig till en ganska nervig mamma och förmodligen en ganska trist människa att leva med över lag. Så jag sökte hjälp. Som hjälpte. Hyfsat i alla fall. De här tankarna kommer ju alltid att dyka upp, men jag har lärt mig ett sätt att trycka undan dem och tvinga mig tillbaka till verkligheten där alla (för tillfället) lever och mår bra. Eller jag hade lärt mig ett sätt, för nu är tankarna tillbaka i fullt rally både dag och natt och jag kan inte stoppa dem.

Nu när Isak ska sova över hos Alex föräldrar några nätter är en del av mig mer eller mindre övertygad om att något kommer hända. Det är inte logiskt, men det spelar ju ingen roll för min sjuka hjärna och det tar så himla mycket energi att gå omkring med den här rädslan. Samtidigt blir jag för varje dag mer och mer övertygad om att jag egentligen är galen och att det är nu allt är på väg att bryta ut.

Så ja. Jag hoppas verkligen att det här är ett utslag av sömnbrist och hormoner, för jag orkar inte gå i mer terapi. Men jag kommer inte heller att fixa livet med två barn och samtidigt gå omkring som ett nervöst vrak och bara tänka ut olika sätt som alla runt om mig kan dö på. Jag har redan suttit vid allas dödsbäddar och gått på allas begravningar i huvudet tio gånger om. Jag vill inte behöva göra det mer förrän jag måste.

Continue Reading

När tiga är guld

Häromveckan var det ett år sedan Sabbat dog. Jag saknar honom fortfarande så att jag gråter ibland på kvällarna när jag har gått och lagt mig. Aldrig mer kommer han att komma efter mig när jag lägger mig i sängen och nysta in sig under mina knän. Aldrig mer kommer han en stund senare att kravla upp och växla mellan att ligga sked och använda mitt huvud som kudde.

Det är så tomt där han fanns.

När han dog grät jag på jobbet. Jag hade tagit en dag ledigt för att vara hemma och ändå grät jag när jag kom tillbaka. Det var två veckor in på min nya tjänst, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna för det.

En kollega på en annan avdelning fnös häromveckan över det och sade något om att ”inte fan vill man böla över en katt” och jag blev så jävla arg. Jag fattar väl att folk som inte har haft katt eller som har utekatter som aldrig vill gosa eller vad fan det nu är – jag fattar väl att alla inte har samma relation till katter som jag har till Sabbat. Det är inte så att jag öppnar mig genom att säga att jag grät, det är bara ett faktum. Jag skiter i vad folk tycker om det, jag kräver inte att någon ska förstå – men jag hatar, hatar, hatar när folk ”bara är ärliga” eller ”rationella” eller ”hårda men rättvisa” när de lika gärna hade kunnat hålla käften och gå därifrån.

Continue Reading

Jag är inte galen!

Jag är bara stressad. Alltså jag vet ju att jag är det, men jag fattade inte hur mycket. Det är klart att jag blev lite orolig när jag helt plötsligt började tappa ord och inte alls kunde förstå ett relativt okomplicerat diagram i Excel – och när jag inte ens kunde formulera hela meningar, ja då tänkte jag att ju givetvis i första hand på att jag mest troligt var en kvart från sluten psykiatrisk vård. Innerst inne hoppades jag så klart att det var stress. Och det var det! Det är det. Idag sade en expert som jag träffade i ett ärende som inte bara rörde mig själv, att det var klassiska symptom på just det. Jag har hört om andra som fått dyskalkyli och tappat hela språk, trots att de talat dem i flera år, men det kändes ändå mer självklart att jag skulle vara galen. Bara att veta om att jag inte är det (eller i alla fall att just de här grejerna inte är ett tecken på det) gör mig mindre stressad. I övrigt vet jag inte hur jag ska lösa det. Jag vill ju inte göra mig av med familjen alls faktiskt och jag måste ju jobba och med jobbet kommer tyvärr två timmar pendling per dag. Men jag hörde något om att livet blir lättare om man inte är så hård mot sig själv hela tiden, så då slutar jag väl med det. Det kommer gå jättelätt, för som kvinna, småbarnsförälder, tränande eller inte tränande, vänster, feminist and what not döms man ju varken i de egna eller andra leden. TUR! Ja och så vore det kanske bra att sova också. Jag jobbar på det.

IMG_6006

Continue Reading

Pojkar som bara skämtar lite, lär sig inte ta ansvar

När jag var ett dagisbarn i Örebro slogs min avdelning ihop med andra avdelningar och dagis under somrarna, eftersom att barnantalet var så litet (och personalen ville ha semester eller något, vad vet jag). Detta var det värsta jag visste, ity jag var inte det barn som tyckte om att lära känna andra barn. Tvärtom tyckte jag att det var asjobbigt och upplevde en del ångest kring det (ja tänka sig – och alla vuxna som hela tiden hävdade att det är så oproblematiskt för barn att anpassa sig till varandra). En sommar spenderade jag en vecka med kidsen i Sörbyängen på deras dagis. Jag var den enda från min avdelning vars föräldrar jobbade hela den här veckan, så jag kände ingen där. Och miljön var för mig relativt okänd.

Jag minns inte så mycket. Vi åkte till stranden en dag och fick godis i kiosken, men ena pedagogen (om han nu var det) konfiskerade allt vi fick och vi fick inte tillbaka det sedan heller. Jag tyckte oerhört illa om den där pedagogen. Inte bara för godiset, utan för att han mest kändes opålitlig och dum. Han var gränslös sådär som en del vuxna är mot barn. På sättet att han liksom trodde att bara han pratade ”barnens språk”, så behövde han inte vinna vårt förtroende, det skulle liksom bara infinna sig. Det gjorde det inte för mig och det hela hjälptes inte av att han hela tiden såg lite snällförvånad ut heller. Har aldrig litat på människor med det ansiktsuttrycket. Inte då och inte nu.

Anyhoodles. Mot slutet av en dag var jag ute på gården och lekte i min ensamhet, när två av Sörbyängens ungar kom fram till mig. Vi var helt oövervakade. Pedagogen, eller opedagogen om ni så vill, var inne och åt upp vårt godis eller något – han var i alla fall inte där. Jag var ganska rädd av mig när jag var liten och de här två killarna var oerhört skrämmande. De var minst ett år äldre och dessutom tillräckligt många för att vara ett gäng och jag var ensam.

Jag minns att de började snacka med mig och att jag försökte att visa att jag ville bli lämnad ifred. Sedan minns jag inte så mycket förrän de båda håller fast mig, samtidigt som de puttar mig mot något de kallar för ett humlebo och säger att humlorna ska bita ihjäl mig. Fy fan vad rädd jag var. Jag skrek i vild panik, grät, vred mig – men satt fast i deras grepp. Det pågick så länge. Kanske längre i minnet än i verkligheten, men jag minns att jag tänkte att någon vuxen måste väl ändå höra mig snart! Så puttar de mig framåt, eller om jag lyckas slita mig, jag vet inte, och jag springer för livet. Ut från gården, längs med den trafikerade vägen utanför. Ingen aning om vart – bara bort därifrån.

Som av en slump kom mina föräldrar i bilen precis då. Hittar mig gråtandes och springandes efter vägen. Plockar in mig och säger att vi måste åka till dagis för att ta reda på vad som hänt. Jag skriker att jag inte vill, men de säger att vi måste. Så vi åker dit. Opedagogen möter oss. Två riktigt jävla förbannade föräldrar och deras vettskrämda barn. Han ser mer snällförvånad ut än någonsin. När han hade kollat hade vi ju bara lekt! Observera: OM han hade varit uppmärksam hade han antingen sett en flicka som ville bli lämnad i fred av två äldre pojkar, alternativ det som utspelade sig när jag blev fasthållen. Man vet ju inte vad folk kommer från för förhållanden, men någon som jobbar med barn borde veta bättre. Till och med under början av åttiotalet, borde man veta bättre än så. Det vill säga: om man över huvud taget hade haft den där kollen på gården utanför.

Opedagogen gick och pratade med den ena av pojkarna, den andra hade blivit hämtad. Sedan kom han tillbaka och förklarade att de bara ville skämta med mig och att ingen hade förstått att jag blev ledsen. Jag kände mig jätteliten då. Och dum. Och otydlig. Och kanske lite skyldig? Killen som var kvar skämdes så mycket att han inte ville komma in i rummet (helt rimlig reaktion från någon som trott att allt var på skoj). Det blev mitt ansvar att gå in till honom och skaka hand och ta emot en ursäkt, för han var ju så ledsen. Sedan åkte vi hem. Jag minns inte att jag var tvungen att gå tillbaka dit, och jag minns inget av mina föräldrars reaktion efter. Men själva skräcken har jag alltid kommit ihåg, och även om det inte är något gigantiskt trauma som har hindrat mig i min övriga livsföring så skapar minnet fortfarande känslor av obehag.

Jag hade tänkte knyta ihop det här med män som kan slippa undan straff idag, genom att skylla på att de inte förstod att tjejen inte var med på det – oavsett hur hon reagerade. Men ärligt talat blir jag alldeles för arg av att ha skrivit det här nu. Ja pojkarna var fruktansvärda, men de vuxna gjorde inget. De vuxna GÖR inget. Det spelar ingen roll om det är på förskolan eller på jobbet eller hos någon som borde ha bättre omdöme. Det spelar ingen roll om det är nu eller då.

Jävla vuxenvärld. Skärp dig. Du har inte lärt dig något sedan nittonhundraåttiotre.

Aldrig att jag uppfostrar Isak så.

Continue Reading

Inte längre en självklar person

Jag blev gravid och människor jag trodde var mina vänner slutade att höra av sig. Det är en återkommande sorg i mitt liv. Inte sådär varje dag, men då och då. Jag vill vara den som sträcker på ryggen åt det och säger att, HA, du förtjänar ändå inte mig och verkligen mena det, men det funkar bara ibland. Andra dagar blir jag ledsen, osäker och ängslig fast jag bara vill vara lite skönt blasé. Vill helst inte berätta det för någon, för då kanske det smittar. Målar fan på väggen och tänker att nu är det väl bara en tidsfråga innan någon mer slutar höra av sig. Jojo och så kommer jag sitta här och bara ta del av umgänge via bilder som andra lägger upp på nätet till slut. Blir samtidigt lite offerkoftebutter och tänker att jag minsann ska komma på något jätteroligt dit jag ska bjuda ALLA. Alla utom den som inte bjöd in mig den här gången heller.

Och egentligen är jag ju van vid det här laget, men ibland så dyker det upp en ny utebliven inbjudan som påminner mig om att jag inte räknas längre. Det gör mig ledsen, när jag inte är beredd. Kanske mest för att jag blir påmind om att det jag verkligen trodde var en genuin vänskap, baserades på något så flyktigt som ett ölskum.

Continue Reading