En falukorv i svanken, coming in!

Sitter på en klippa och accepterar att jag blivit en frusen tant som går med vinterjacka i maj.

Häromveckan var det ju då så att det både i meditationskursen och i yogan var läge att definiera för sig själv varför man gör det här. Särskilt i meditationen skulle jag hitta ett ledord. Jag valde acceptans och tänkte då främst på att jag helt enkelt får lära mig att acceptera att det finns saker i yoga och meditation som känns svulstiga och fåniga – hela grejen behöver inte vara dålig för det. Jag mår ju bra medan jag gör det (nåja, bättre än dåligt i alla fall). Sedan kom jag på att det kanske vore bra om jag körde lite acceptans mot mig själv också och blev lite snällare, för plötsligt märkte jag att jag särskilt under yogan hela tiden berättade för mig själv att jag är kass och gör fel. Herregud Sofia – släpp det! Jag har inte yogat på flera år och går in med en helt annan kunskap om kroppen nu. Jag kan inte bända mig som jag gjorde när jag yogade som mest för sex, sju år sedan och inte hade koll på min överrörlighet. Vill jag yoga får jag helt enkelt acceptera det.

Ja och sedan har det fortsatt. Ju mer jag har tänkt på acceptans, har jag insett hur mycket jag lever i motstånd. Mot allt faktiskt. Jag vägrar i princip och av princip att gå med på saker.

Både min psykolog och min fysioterapeut jublade så klart när jag tog upp detta. Vilket var en given signal för mig att bli skeptisk till hela prylen – men jag får väl helt enkelt bara ACCEPTERA att något som leder till så mycket jubel hos utbildat folk som får betalt för att hjälpa mig, trots allt har någon form av bäring i det verkliga livet.

Så nu ska jag lära mig att acceptera och sedan ska jag lära mig att vara selektiv i min acceptans. För jag tycker faktiskt inte att man ska acceptera prick allt bara för att det inte går att påverka i någon större utsträckning. Däremot kan jag gå med på att acceptera sådant som för mig personligen inte leder till någon konstruktiv kraft utan bara negativt ältande eller självhat. Herregud vad jag låter. Två veckor ifrån att tatuera in kinesiska tecken som jag tror betyder carpe diem, när de egentligen står för falukorv.

Hur som helst. Det var det om det. Detta ska inte bli någon ”hitta dig själv”-blogg. Eller? Ja vem vet egentligen i dessa tider. Blir det så är det väl något ni helt enkelt får acceptera i sådana fall!

Tankar om detta eller om resan som kallas livet? SKOJA! Skulle aldrig kalla livet för en resa, men jag vill på riktigt veta om ni har några tankar om acceptans. Svulstiga eller icke-svulstiga.

Continue Reading

På väg ut ur buco nero

Sådan här är jag: det kommer en krasch, eller en kris och sedan blir det bra. Enkelt uttryckt alltså. Det jag vill säga är att jag har slutat gråta, ångesten lade sig i tisdags och jag är inte fullt så trött. Jag är fortfarande ganska trött och lättriggad. Får stresspåslag även av sådant som i vanliga fall inte rör mig i ryggen, men på det stora hela så känner jag mig hyfsat som mitt vanliga småängsliga jag igen. Det är som om jag har en autopilot som samlar ihop mig och sätter igång mig igen.

Jag vet inte hur det funkar, men så har det alltid varit. Piss, piss och piss och sedan… okej. Relativt snabbt. Det här glömmer jag ofta, att mitt psyke är snabbt i vändningarna. Jag tror gärna att allt negativt jag känner är något jag kommer att känna för alltid. Medan allt bra är tillfälligheter.

Jag hade ett samtal med min chef i måndags. Ett jättebra samtal. Jag har blivit av med en ganska stor arbetsuppgift, drog mig ur två framtida projekt och har även kunnat släppa det som inte är mitt ansvar. I onsdags jobbade jag till åtta, vilket kan låta idiotiskt med tanke på hur jag mådde förra veckan – men samtidigt fanns utrymmet för övertiden, och den gjorde att jag kom ikapp med det viktigaste. Vi har haft samtal med skola och förskola och fått en bättre bild av hur det varit och hur det går för Isak och även om det finns en del ”att arbeta med”, som det heter, så kommer det nog bli bra. 

Ja och så allt stöd från runtomkring. Ni som läst här, kolleger som jag gråtit ut hos och Alex som har hållit ihop dagarna hemma. Det kanske är fel att säga att jag har en autopilot egentligen. Jag har kanske bara haft tur med människorna som finns runt mig, och att jag är född med något slags mod att ändå våga prata öppet om saker som suger.

Hursomhelst. Idag: carpe diem. Fast som en lite bräckligare person än jag var för några veckor sedan. Och så får det lov att vara ett tag. 

Continue Reading

Tårar och sticklingar

Det känns futtigt att skriva tack för alla fina kommentarer, men jag är genuint tacksam för dem. Jag räknar aldrig med att någon riktigt ska ta mig på allvar, så: Tack!

Läget går lite upp och ner. Jag gråter tydligen varje dag nuförtiden, och bara det är ju väldigt uttröttande. I vanliga fall gråter jag kanske en gång i månaden till ett uppslitande avsnitt av RuPaul’s Drag Race eller får en tår i ögat till något extra gripande kapitel i en bok. Men nu är jag tydligen en kran med impulsivt flöde. Jag hoppas det går över snart, för jag gillar verkligen inte att gråta. 

Igår var det dock en himla fin dag, trots att jag – givetvis – inledde med att gråta en liten skvätt. Det var marknad och loppis i Västertorp så vi packade ihop oss och åkte dit. Stadsdelsloppisar brukar jag vanligen undvika, eftersom att det är så vansinnigt mycket folk som dras till dem. I Västertorp var det däremot inte så himla många som orkat sig ut. Alltså ja, det var ju trängsel – men inte upplopp kring loppisborden som det annars kan vara. Vi fick till och med en helt rimlig plats på en uteservering vid lunchtid.

Jag orkade inte kontrollera mitt köpstopp, utan köpte saker som gör mig glad. Vilket tydligen var ett par gamla gardiner i turkos/petrolblå väv till sovrummet och fyra sticklingar. Höll mig dock från ett set med tre emaljerade grytor. Är uppenbarligen tant. Några marmeladkulor på det där och dagen hade nått klimax. Hursomhelst, den hugade kan få veta att det jag köpte var klätterkalla, änglavingar/begonia, purpurblad/Tradescantia pallida och en växt som kanske är en palea depressa eller en linspeperomia. Vi får se när den har vuxit på sig lite. Växterna var rätt ledsna när vi kom hem, så de fick stå till sig i vatten innan jag planterade om dem i krukor. Är egentligen ingen växtmänniska, men jag gillar att ha dem runt mig och jag uppskattar pysslet när man går från stickling till krukväxt. 

Imorgon har jag samtal med min chef och på tisdag har vi samtal med skolan. I helgen har Alex en vän över, så jag passar på att fly till Örebro och min äldsta bror.

Ja. Vad mer? Life goes on, som Brett Michaels sjöng i någon powerballad för trettio år sedan.

Continue Reading

The shit that keeps on shitting

Tusen tack för era kommentarer på förra inlägget. Jag hoppas ni har överseende med att jag inte svarar just nu. För om början på veckan var tuff, så har slutet visat sig vara hela jävla Mount Everest av skit.

Skolstarten har varit skitjobbig, och det ser inte ut att bli bättre inom någon snar framtid. Igår fick vi dessutom ett mejl med information gällande Isak som vi gärna hade fått för ett halvår sedan. Han har haft det mycket jobbigare i förskolan än vi blivit informerade om och det har gått ut över andra barn. Detta har kanske inte alla, men många, vetat – dock inte vi. Utan att gå in på fler detaljer, kan vi lugnt konstatera att vi just nu genomgår den absolut värsta perioden under vår tid som föräldrar här hemma. Så idag har jag helt enkelt ägnat hela förmiddagen åt att fulböla, för vad annars kan jag göra? Ser ut som om jag har gått på för stark medicin alldeles för länge men vem fan orkar bry sig.

Usch för livet just nu. USCH.

Continue Reading

Hej väggen

Det har varit vansinnigt på jobbet ett bra tag nu. För många som drar i mig, för mycket att göra på för få timmar och nästan inga chanser till återhämtning. Och att få ihop det med hämtningar, lämningar, poddar, umgänge och övrigt liv har varit lite av en kamp. När jag började tappa ord för något år sedan – särskilt under stress – började jag ta bort saker. Jag försökte hålla söndagarna oplanerade. Slutade läsa bloggar som retade mig mer än de gav något av värde, gick ur grupper och bokcirklar, och så vidare. Men de förlorade orden har inte kommit tillbaka. Det har däremot spänningshuvudvärk och magkatarr gjort med tätare mellanrum. Så jag har försökt ta hand om mig mer, men det är svårt att orka när man redan är trött. Ja det är ju valår ovanpå livet också, dessutom.

Jag sover som en klubbad säl, men vaknar som någon som inte sovit en hel natt på ett år. Jag vet knappt hur jag ska ta mig ur sängen vissa dagar.

Sådant här kan man säga till folk, men folk fattar inte att det är allvar förrän det är allvar och då har det redan gått så jäkla långt.

Igår kom jag inte på koden när jag skulle in i huset. Och idag har jag brutit ihop tre gånger på jobbet. Jag hatar verkligen att gråta inför folk, men jag orkar inte ens bry mig. Jag är så jävla trött att jag inte fattar hur kroppen ens orkar producera den lågintensiva ångest som hela tiden ligger och lurar.

Inga råd tack. Inga ”du måste” vad jag nu måste. Så här ser det ut nu. Jag har hoppat av Rätt Avigt, pausat En förbannad podd, skjutit bort ansvar på jobbet. Det känns piss, för mycket av detta är saker jag verkligen älskar. Men jag orkar inte. Allt får inte plats och jag är inte oövervinnlig. Tydligen. Jag antar att det finns fler saker jag borde göra, men jag är för trött för att tänka på dem nu.

Continue Reading

En vanlig mulen jävla onsdag

Vet ni vad jag har gjort idag? Jobbat, frusit och oroat mig.

Dagens oro var så klart relaterad till mina barn. Jag har fått veta att Isak sagt något som kan tolkas som mer kränkande än det vanliga som kommer ur sexåringars munnar. Även om jag vet att mycket barn säger inte alls har samma mening för dem som för oss, så känns det så klart inte bra. Detta var tydligen något han hade hört ”på TV i Branäs” vilket inte säger mig så mycket. Kanske har han snappat upp något från nyheterna som stått på i bakgrunden? Vem vet. Branäs kan lika gärna vara en undanmanöver. Jag är lättad över att han sade detta till sin ömma fader och inte till en kompis i alla fall. Glad för det lilla och så vidare.

Dagens jobb var slitigt och ostimulerande och min enda glädje var att jag skulle gå klockan två för att hinna till Isaks överlämningssamtal. Så sjukt att han börjar förskoleklass! Det var minst sagt en ansträngning att inte börja hulkgråta när vi satt där och pratade om hans framtid.

Dagens lunch var en mikrad pastarätt från kyldisken, för jag hade inte gjort någon lunchlåda. Däremot fick jag chipsrester och min kollega drack faktiskt en slatt vin som blivit över från jobbpicknicken i måndags.

Efter jobbet stod jag i duggregn och kollade på Isaks sista träning med fotbollslekiset. På vägen hem köpte vi sushi som aldrig är god. Eller. Den är väl ok, men jag betalar liksom 90 spänn för lite klibbigt ris och gurka. Ångrar mig varje gång, men det är Isaks favorit och idag var det hans avslutning.

Hemma möttes vi av disken från igår. Jag hälsade på den och gick och lade mig i badet. Om inte Alex orkar göra något åt den ikväll är den säkert kvar imorgon också. Med tillökning.

Nu är klockan strax över åtta och jag har lagt mig. Jag är så sjukt trött. Men det var ändå en bra dag.

Varför skriver jag det här? För att tala om för er att alla inte har jobb som är hundra procent kreativa med vinluncher på dyra trendkrogar och efterföljande afterworks i solnedgångar på någons altan, eftersom att alla ens vänner är förmögna husägare. Alla har inte ens vänner att besöka en mulen onsdag i juni. Alla kommer inte hem till städade villor och stora trädgårdar. Alla har inte barn som föddes till politiskt korrekta varelser. Många av oss har jobb som ibland eller alltid är ovackert slitiga. Vi har små marginaler och gammal pasta och smuts på kläderna och många får inte ens en halvsunkig sushi efter jobbet. Det närmaste vi kommer till yoga i solnedgången är när vi trampar snett och sträcker en vad på vägen hem. Vi orkar inte utveckla oss själva eller skriva i bullet journals och vi står inte emot barnens tjat hur viktigt det än är med konsekvens. För vi är trötta och lägger oss strax efter åtta och skiter i disken idag med. Men vi kan vara nöjda ändå.

Jag vet att internet är en stylad plats på många sätt och vis, men ibland står all ”vardagslyx”, förhärligade husbilder och filtrade vinluncher som flyter förbi där mig upp i halsen. Och ja. Jag måste nog rannsaka mig själv också, för ibland hänger jag på och tror att sådana upplevelser är det enda som är värt att dokumentera. Men det är fel. Och jag ska arbeta på att känna mig okej med att vara precis så vanlig som jag är mycket oftare.

Continue Reading

Hur saker och ting förändras och försvinner

För en vecka sedan, den 25 januari, var det tio år sedan Christian dog av en överdos. Samma dag skulle Josefine ha fyllt 40 om hon levde. Men det gör hon inte. Hon tog sitt liv på ett hem för psykiskt sjuka här i Stockholm den 8 augusti år 2000. Jag har skrivit om det några gånger här och i gamla bloggar.

Josefine och jag lärde känna varandra när vi var fjorton, och hade en stark men konfliktfylld vänskap. Jag visste ju inte då att hon antagligen var schizofren, och jag vet ärligt talat inte om den vetskapen hade gjort någon skillnad. Jag älskade henne oavsett vad jag visste och jag saknar henne fortfarande även om det ofta var svårt.

Josefine och jag lärde känna Christian ungefär samtidigt som vi lärde känna varandra. Det var av honom jag fick min första kyss och hade mitt första riktiga förhållande. När vi gjorde slut försvann han ganska snabbt in i ett missbruk, och de sista åren av hans liv var det svårt att upprätthålla någon slags kontakt. Han kunde försvinna i perioder eller så var han hög eller så var han JÄTTEGLAD och skulle ta nya tag och allt skulle bli så perfekt och moder jord var med oss och sedan… försvunnen i en lång period igen. Sista gångerna vi hade kontakt avslutade han varje meddelande med ”Gaia är alltid med dig” och två dagar innan han dog fick jag det här ”Jag kommer allltid att bry mig omdig…Ring närsom…kramar”. Efter det försvann han och hittades senare livlös på en toalett i Helsingborg.

Varje år den 25 januari har jag  av helt uppenbara skäl tänkt extra mycket på först Josefine och sedan även på Christian. I år? I år var min första tanke när jag vaknade ”HELVETE! Planeringsdag med förskolan. Ensam med barnen.”, vilket den här gången inte alls visade sig vara ett helvete. Vi spelade bilspel, byggde lego, gick till biblioteket, åt en semla, träffade mina föräldrar och när Alex kom hem gick vi och åt pizza på Motell L i Älvsjö. Inte förrän jag började klippa med ögonlocken vid halv elva-knycket på kvällen insåg jag att det var den 25 januari. Detta är delvis på grund av Facebooks algoritmer. Tidigare har många människors minnesmeddelanden dykt upp i flödet, men nu försvinner de. Ganska skönt. Jag tänker på, i synnerhet, Josefine så himla mycket ändå. Jag vill inte ha en dag som är som en mina av sorg i kalendern. Men det är ändå så himla konstigt. Hur en dag som har varit så otroligt tydlig, föll bort med tiden och mest var en fredag i januari när jag fick lön och var ensam hemma med barnen det här året. Livets gång antar jag att det kallas.

Continue Reading

Josefine och Josefin

Josefin från Ainbusk dog idag. De är ju en grupp man gärna skämtar om och skrattar åt och det är troligtvis inget som finns i skivsamlingar hos människor jag känner. Men Ainbusk gjorde ”Älska mig” och Josefin var den som sjöng den och den sjöngs även på min Josefines begravning. Jag har inte klarat av att lyssna på den sedan dess, men jag gör det nu och det är så jävla, jävla jobbigt. Josefine dog för femton år sedan och precis som när låten dök upp på begravningen så tänker jag nu när jag hör den, att inte fan var det någon som älskade henne för den hon var. Komplett med psykisk ohälsa och så många komplicerade sidor. Men jag saknar henne fortfarande så värkande mycket ibland och hon hade en plats i mitt liv som ingen annan kommer kunna ersätta. Det kände jag redan dagen jag fick reda på att hon var död, men det har ändå tagit femton år att helt och hållet förstå att hon faktiskt var min enda Josefine. Medan andra vänner som dött bara… inte alls känns längre, hur tragiskt det än må låta.

Continue Reading

När tiga är guld

Häromveckan var det ett år sedan Sabbat dog. Jag saknar honom fortfarande så att jag gråter ibland på kvällarna när jag har gått och lagt mig. Aldrig mer kommer han att komma efter mig när jag lägger mig i sängen och nysta in sig under mina knän. Aldrig mer kommer han en stund senare att kravla upp och växla mellan att ligga sked och använda mitt huvud som kudde.

Det är så tomt där han fanns.

När han dog grät jag på jobbet. Jag hade tagit en dag ledigt för att vara hemma och ändå grät jag när jag kom tillbaka. Det var två veckor in på min nya tjänst, men jag kunde inte hålla tillbaka tårarna för det.

En kollega på en annan avdelning fnös häromveckan över det och sade något om att ”inte fan vill man böla över en katt” och jag blev så jävla arg. Jag fattar väl att folk som inte har haft katt eller som har utekatter som aldrig vill gosa eller vad fan det nu är – jag fattar väl att alla inte har samma relation till katter som jag har till Sabbat. Det är inte så att jag öppnar mig genom att säga att jag grät, det är bara ett faktum. Jag skiter i vad folk tycker om det, jag kräver inte att någon ska förstå – men jag hatar, hatar, hatar när folk ”bara är ärliga” eller ”rationella” eller ”hårda men rättvisa” när de lika gärna hade kunnat hålla käften och gå därifrån.

Continue Reading