Hurra! Mens! Jag kan läsa böcker! Jag är feminist!

Det allra vidrigaste med min PCOS nu för tiden, är när mensen drar ut på tiden. För varje dag som mensen ”går över” förstärks min pms (har ju ingen regelbundenhet i och med mitt tillstånd, men har en ungefärlig cykel på 28-33 dagar, och när 33 dagar har gått blir livet för jävligt om mensen inte kommit än). När min pms förstärks sover jag mindre och ligger ofta vaken flera timmar varje natt. Sömnbristen triggar i sin tur min dödsångest och min dåliga självkänsla vilket i sin tur triggar ännu mer sömnbrist. På nätterna ligger jag gärna vaken och filosoferar över min egen värdelöshet alternativt känner skräck inför döden och gråter när jag tänker på nära familjemedlemmars begravningar.

Jag blir ledsen, ängslig och letar efter tecken på att folk egentligen inte tycker om mig. Jag drar förhastade slutsatser, stressar och känner mig på det stora hela som en stor jäkla bluff. Därtill blir allt och alla (inklusive jag själv) en trigger. Ja detta är ju faktiskt inget unikt egentligen – svårt att inte bli triggad av det mesta, i dessa tider.

I alla fall. Den senaste tiden har jag känt att jag borde läsa intressantare böcker och lära mig prata om dem. Kanske borde jag egentligen sluta läsa och podda om böcker helt pga ändå sämst på allt jag gör? Borde även sluta blogga för VEM BRYR SIG EGENTLIGEN. Jag borde vara tyst oftare pga har ändå inget vettigt att säga. Jag borde ta bättre hand om min familj. Nej vänta. Jag borde inte känna att jag ska ta bättre hand om min familj pga ofeministisk känsla. Borde jag ens kalla mig feminist när jag är så himla dålig på att vara det? Och så vidare. To infinity and beyond.

Men! Ni kan alla andas ut nu. MENSEN ÄR HÄR. Känslorna är borta. Jag kommer att fortsätta podda, blogga, vara feminist och dela på min familj tillsammans med Alex. Och jag kommer att pladdra på lika ivrigt som jag alltid gör i alla sällskap jag känner mig bekväm i pga nobody put’s Fia in a corner! Hörde jag ”skål”?

Continue Reading

DET ÄR MYCKET NU

Typiskt tecken på att ”det är lite mycket nu”: den totala vreden som uppstår vid insikten om att dagen innan midsommarafton är en halvdag. Även glädjen när vi lyckades få barnvakt igår så att jag kunde jobba över är väl ett symptom på samma… jag behöver verkligen semester nu.

Samtidigt har min PCOS gått bananas efter flera månader av regelbunden cykel. Jag riktigt känner hur hormonerna anordnar rave i hela kroppen, med sömnbrist och svår irritation som följd. Jag hatar verkligen allt och alla just nu. Men mest hatar jag att inte få sova när jag har så här mycket att göra dagtid.

Botar ledan med ungdomsböcker och spänningsromaner. Och det var väl det jag ville komma till. Jag har precis lyssnat på Lisa Bjärbos egen inläsning av Inuti huvudet är jag kul och den var så himla bra! Både inläsningen och handlingen. Kan varmt rekommendera berättelsen om blyga Liv och hennes översociala pappa, som flyttar från Stockholm till Småland. Vi kommer att prata om den längre fram i podden, men jag tycker att ni ska lyssna eller läsa redan nu. Faktiskt. Unna er det.

 

Continue Reading

Ett inlägg om min mens

Den här veckan har varit en sörja av övertid och feber, så nu hänger jag på Beata och Jenny som skriver om mens. Jag har egentligen ingen jätterelation till just min mens mer än att det är en kroppsfunktion som är ganska störande, med till exempel självhats-pms, framfallskänslor och allmänt meck med tamponger (nej jag använder inte menskopp och försök inte ens få mig dit, tack). Men min mens har ju ändå sin historia och den kan ni få ta del av här om ni vill!

Fredagen den 13 mars, när jag var tretton år fick jag min första mens. Jag hade längtat efter den SÅ länge, så jag blev fantastiskt lycklig när den kom. Skrev genast i min dagbok ”Tänk! Jag kan bli mamma nu. Men jag ska nog vänta till jag är en 18, 20 i alla fall”. Man får väl vara glad att jag väntade lite längre än så. Pojkvännen jag var tillsammans vid 18/20 missbrukade, och jag tror ärligt talat inte att det hade varit jättekul att ha barn tillsammans med honom just då.

Glädjen över den blygsamma lilla blödning som uppenbarat sig fredagen den 13, förbyttes dock till förtvivlan när det visade sig att den bara varit inledningen på Stockholms blodblad. Eller för all del; Hofterups blodbad – ity det var ju där jag bodde. Ja fy fan vad jag blödde i alla fall, när lördagen kom. Nästan hinkvis, som jag minns det så här i efterhand. Binda efter binda fick bytas och sängen fick rengöras flera gånger. Och som om mitt nya liv som ofrivillig blodgivare till hela Hofterup inte vore nog, så gjorde det så himla ont. Var det detta jag hade längtat efter i så många år? Tydligen.

Här tror jag också att min mensskam kom av sig. Den fick liksom kapitulerade inför det faktum att hela min familj blev ofrivilligt indragen i mitt trauma redan första gången jag fick mens. Medan jag hulkgråtandes satt och läste en Victoria Holt-bok, fick pappa fick åka och köpa choklad och extra paket med bindor eftersom att mamma var upptagen på annat håll. Det fanns inget utrymme för att skämmas. Jag led för mycket. När han kom hem och jag fortfarande hulkgrät och han försiktigt frågade ”Är det verkligen så illa?” så hördes förmodligen mitt vrål ända till brorsan i Örebro. Det kändes som om hela släkten fick reda på det den dagen. Dessutom hade jag ju längtat efter mensen, så när den väl kom blev den något jag ville berätta för mina vänner om. Inte något jag skämdes över.

Ärligt talat minns jag inte alls att vi hade någon kultur där vi skämdes för att vi hade mens så där jättemycket. Jag minns det mer som något tufft bland tjejerna (de som fick den sent fick däremot skämmas), men inget vi direkt pratade om när killarna var med. Visst upplevde väl jag att det var lite pinigt med mens ibland – särskilt när jag hade redovisning inför hela klassen och hade blött igenom brallan – men på det stora hela så kan jag inte minnas att jag har skämts särskilt mycket. Det ska dock sägas att jag fick mens i lite av normåldern. Min vän som fick mens när hon var elva har sagt att det var skitjobbigt, för att det var så långt från ens värld att det skulle hända då.

Ja och det var det. Sedan dess har jag blött oregelbundet pga PCOS i alla år, och min pms har blivit värre med varje barn. Jag älskar det inte.

 

Continue Reading

När kalendern talar sitt tydliga språk

Jag har en app som talar om när jag ska få mens. Den räknar ut det efter de tre senaste perioderna, så jag kan ju inte riktigt lita på den. Mina perioder ligger på mellan 26 och 60 dagar nämligen. Men ibland kan jag faktiskt misstänka att appen trots det synkar rätt. Som idag till exempel, när jag var på väg att bryta ihop för att det impulsköpta merinogarnet var alldeles för luftigt, så tröjan jag vill sticka kommer att bli alldeles för lätt och varför tänkte jag inte på det när jag tog det och bytte till det billigare akrylgarnet istället, för tröjan är ändå till Karl och kommer att behöva tvättas varmt om han kräks på den och nu har jag lagt ut 300 spänn i onödan på garn som inte kommer att klara vinterkräksjukan men det spelar ändå ingen roll för ALLT JAG STICKAR PÅ BLIR ÄNDÅ FULT OCH VARFÖR VILL FOLK ENS UMGÅS MED MIG, VILL DE ENS DET, JAG HATAR MÄNSKLIGHETEN, JAG SKA AVSLUTA INTERNET, ALLA ÄR IDIOTER och sedan…

Sedan kommer jag hem och öppnar appen och tänker att den här månaden, det är nog en sådan månad när det stämmer ändå.

Nej. Jag har inte haft tid att söka hjälp för detta. Håll käft.

Continue Reading

Mitt liv med PCOS, del 3

Ja men inne på andra veckans pms. Så. Pass. Trött. På. Detta. Att jag först pms:ar vid ägglossning och sedan drygt en vecka efter ägglossning precis innan mensen borde komma – men ibland gör den inte det. Däremot får jag min härliga pms ändå, som liksom fortsätter och eskalerar varje dag fram tills att kroppen ba ”just ja, mens var det”. Sedan tar det en vecka och då får jag ägglossnings-pms igen och ja sedan fortsätter det så till infinity och beyond. Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Typ alla dagar i månaden utom tre…

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Kanske skulle det blir bättre med p-piller, men jag får inte äta vare sig det eller mini-piller eftersom att jag har migrän. Och även om jag inte hade migrän så reagerar min kropp ändå helt åt helvete på hormonpreparat, så då måste jag gå omkring med UVI-känningar istället. Det känns kanske inte som ett alternativ. Jag får inte sätta in hormonspiral heller för övrigt, för det triggar tydligen utvecklingen av cystor på mig. Jaja. Ändå inget vidare att vara med och kissa ut hormoner som muterar naturen, kan jag tycka. Eftersom att jag har oregelbunden mens så vill gyn inte skriva ut några av de pms-preparat som finns. Dessutom kryssar jag inte i tillräckligt mycket för diagnostiseras med pmdd. Ja ni hör ju. SVÅRT ATT VARA PEPPAD JUST NU. Uppskattar ändå tillfredsställelsen i att gnälla. Det och att det finns en ny delicatoboll med havssalt och karamell är det som håller mig över ytan.

Ps. Den som säger ”magnesium” slår jag.

Continue Reading

Sömnfrid!



Imorse skrev jag på Instagram att jag nästan tycker synd om dem som sover bra jämt, eftersom att de aldrig får uppleva den fantastiska känslan av två hela nätter med sömn på raken, efter fyra månader med minst två vakentimmar per natt. Som att plötsligt komma ut ur en överfull  tunnelbanevagn utan ventilation rakt in i en strålande vårdag. Jag kan andas och det luktar inte ruttet!! Jag känner mig inte trängd och irriterad! Blir nästan religiös! Samt smider orimliga planer för resten av livet. Tre barn, två hus, femton katter, sommarstuga, eget gym, tid för stickning och portvin. Är bra sömn vägen till ett småborgerligt liv alltså? Det förklarar ju onekligen en del…

Det är inte Isaks fel att jag är vaken för övrigt. Det är hormoner eller stress eller både och. Firar i alla fall denna fantastiska sömnperiod på två nätter som sig bör; med alkoholfri öl, chipsrester och en bok, som jag bara har släppt när jag varit absolut tvungen sedan jag började läsa den (!!!). På måndag ska jag smörja in mig med en salva som hjälper pcos-drabbade med hormonbalansen. Efter det tänker jag sova som en gud resten av livet. Och jävlar vad jag kommer att orka läsa böcker och sticka då! Ni anar inte. Kommer varken ha tid med de två husen eller de tre barnen. 

Continue Reading

Hur läget är?

Tja… förra veckan fick jag en hel kull afteblåsor, sedan fick jag ont i lederna, följt av några sömnlösa nätter och fler finnar på ryggen än vad du hittar på tonåringarna i en högstadieklass tillsammans.

Precis just nu är jag så arg att jag skulle vilja skrika ut en lunga. PMS kallar de det visst. Det kan hålla på en vecka till, eller så slutar det i morgon. Det är det som är så roligt med PCO-S. Det går liksom aldrig att vara helt säker.

Själv då?

Continue Reading

Mitt liv med PCOS, del 2

IMG_1078.PNG

Alltså, det gör ju inte jättemycket att jag aldrig kan vara riktigt säker. Fast just den här månaden, när den kom elva dagar innan appen hade sagt att den skulle komma (fråga mig inte varför jag över huvud taget tror att appen någonsin ska ha rätt om denna kropp), när jag var på konferens mitt ute i skärgården med mitt nya jobb  – då blev jag lite trött. Lite trött, men samtidigt väldigt tacksam över att jag i någon form av pessimistisk insikt där på morgonen, ändå lade ner en packe tamponger i väskan.

En gång, när jag inte visste att jag hade PCO-S och min mens inte kom på över tre månader och jag trodde att jag var förstörd inombords, gick jag till en barnmorska i Liljeholmen. Hon tog tillfället i akt att anmärka på min ålder ”håhå, snart trettioett, du blir inte  yngre, dags att skaffa baaaaarn” (JA MEN JAG ÄGGLOSSAR JU INTE FÖR I HELVETET) och tillade sedan att jag var överviktig när hon såg att jag hade gått upp två kilo, sedan jag varit där året innan. Övervikt eller inte, hon skulle faktiskt ta och skita i vilket. Jag var inte där för att jag var oroad över min vikt. Jag var där för att jag var övertygad om att jag var i klimakteriet. Det fick jag ingen som helst hjälp med. Däremot blev jag pålurad ett recept på P-ringar, trots att min kropp bevisligen ballar ur vid överdrivet hormonintag (mvh, personen som får UVI-symptom av minipiller). Tack för inget.

Känner lite när jag skriver det här, att det parti som satsar på kvinnovården får min röst på söndag.

Continue Reading

Det skulle ju vara dumt att se ett mönster

Ändå roligt det här med att jag en gång i månaden måste tro att jag är på väg att bli utbränd eller svårt deprimerad, alternativt att jag är ett hopplöst fall som aldrig kommer att må bra och att jag befinner mig i en OHÅLLBAR LIVSSITUATION SOM MÅSTE ÄNDRAS NU och att jag är ensam, missförstådd, utböling, ganska ful, otroligt trög och dålig på att springa. Om roligt betyder skittråkigt, vill säga.

En gång i månaden måste jag alltså tro allt det här, helst på samma gång, innan jag inser att jag har PMS. Det är så himla bra det här livet med PCOS, förstår ni, för jag har liksom inte några regelbundna cykler, utan kan få psykbryten lite godtyckligt utspridda över månaden helt utan förvarning. Och med bra menar jag givetvis skitdåligt.

Och med det här inlägget menar jag att jag har PMS nu och att jag helst av allt vill lägga mig under en gran, i fosterställning, och böla fram till sommaren.

Mvh

Stabil -78

Continue Reading

Mitt liv med PCOS del 1

Det här är PCOS: dels en hormonrubbning och dels ett syndrom på äggstockarna som gör att du har en överproduktion av äggblåsor. Du kan ha det ena eller det andra eller både och. Äggblåsorna poppar lite hur de vill. Ibland skickar de iväg ett ägg, ibland inte och du kan i princip aldrig veta om eller när du får ägglossning. Den forskning som finns har kommit fram till att ungefär tio procent av alla med äggstockar har PCOS, så det är ingen jätteovanlig åkomma som gynekologerna har att göra med, även om somliga verkar helt tagna på sängen när de ställs inför faktum.

Anyhoodles. Jag har haft tydliga symptom på PCOS större delen av mitt vuxna liv, men det var inte förrän hösten 2010 som jag träffade en gynekolog som faktiskt tog mig på allvar. Fram till dess hade mina problem viftats bort som inbillning, något som bara kan fixas med p-piller eller med ett ”men det är ju fullt normaaaalt för en kvinna i din ålder”.

Jag har sökt för PCO-symptom sedan jag var tjugofyra. Den första barnmorskan jag minns skrattade åt mig för att jag var orolig över att jag inte fick mens. ”Men lilla vän, de flesta vill ju faktiskt inte ens ha mens. Var glad att du slipper istället!”. När jag var tjugosex berättade en läkare för mig att jag var för ung för att ha en kropp som fungerar normalt utan p-piller. När jag var tjugosju glömde läkaren att kolla min journal och undersökte mig, trots protester, för sådant jag redan visste att jag inte hade. När jag var trettio föreslog en annan att jag var allergisk mot Alex och att det var därför jag hade underlivsproblem. Samma person tyckte även att jag vägde för mycket (för mycket för vad fick jag aldrig veta, men jag vägde cirka 72 kilo på 172 cm om ni undrar) och att jag borde fundera på att skaffa barn eftersom att jag, låt mig citera: inte var på väg att bli yngre direkt.

När jag var 31 hade min kropp krånglat så mycket under en period att jag åkte iväg för att kolla upp den igen. Det syntes på ett blodprov då att jag hade PCO-S men gynekologen på Sibyllekliniken i stan tyckte tydligen inte att jag behövde veta det så han mumlade ”hormonrubbning” och skickade hem mig med en dos gulkroppshormon. Som inte hjälpte. Alls.

Efter ytterligare en tid bestämde jag mig för att kolla upp mina äggstockar ytterligare en gång. Den här gången hade jag googlat en del och var ganska så övertygad om att jag kommit in i ett tidigt klimakterium. Jag fick liksom inte mens på sex månader och jag var inte gravid, så vad annars kunde det vara?

Läkaren på Liljeholmens mottagning tog extra betalt i egenskap av specialist. Han var faktiskt så pass mycket specialist att han knappt behövde lyssna på vad jag hade att säga. Utan att riktigt veta vad som fattades mig kollade han mig med ultraljud och konstaterade att allt såg väldigt bra ut på monitorn. Han var till och med riktigt imponerad över att jag hade extra många äggblåsor som liksom formade ett pärlband. ”Titta ska du se vad fint det ser ut”. Och jag tittade och fattade väl inte sådär jättemycket, för ärligt talat är inte min vana av bilder på äggstockar särskilt stor. Jag fick en klapp på huvudet och en liten fniss över hur tokig jag var som oroade mig över att jag inte fick mens. Hallå? Fullt med ägg! JÄTTEFERTIL! Skitbra ju! Sen fick jag gå hem, 380 kronor fattigare.

Ett år senare var jag hos en annan specialist. Hos läkargruppen Victoria på söder i Stockholm. Den där klappen på huvudet som förra specialisten gav mig tog visst inte bort symptomen. Specialisten på Victoria tittade på exakt samma äggstock, men var inte riktigt lika imponerad. I alla fall inte på det bra sättet. Jättemånga äggblåsor i ett pärlband innebär inte att du är extra fertil nämligen. Det innebär att du har PCOS och sannolikt kommer att få problem att bli gravid på egen hand. Det innebär också ökad risk för diabetes, depression, hjärtproblem, fetma, oönskad hårväxt och vissa cancerformer. Bland annat. Jag har haft tydliga symptom på det här sedan jag var 24. EN enda av alla ”specialister” jag har besökt har tagit det på allvar. Behöver jag ens antyda den minimala sannolikheten att en man hade fått gå omkring lika länge med pungbråck?

(Det här inlägget är baserat på den här texten som jag skrev 2010.)

Continue Reading