Mitt liv med PCOS, del 3

Ja men inne på andra veckans pms. Så. Pass. Trött. På. Detta. Att jag först pms:ar vid ägglossning och sedan drygt en vecka efter ägglossning precis innan mensen borde komma – men ibland gör den inte det. Däremot får jag min härliga pms ändå, som liksom fortsätter och eskalerar varje dag fram tills att kroppen ba ”just ja, mens var det”. Sedan tar det en vecka och då får jag ägglossnings-pms igen och ja sedan fortsätter det så till infinity och beyond. Är det konstigt att man längtar bort någon gång? Typ alla dagar i månaden utom tre…

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra åt det. Kanske skulle det blir bättre med p-piller, men jag får inte äta vare sig det eller mini-piller eftersom att jag har migrän. Och även om jag inte hade migrän så reagerar min kropp ändå helt åt helvete på hormonpreparat, så då måste jag gå omkring med UVI-känningar istället. Det känns kanske inte som ett alternativ. Jag får inte sätta in hormonspiral heller för övrigt, för det triggar tydligen utvecklingen av cystor på mig. Jaja. Ändå inget vidare att vara med och kissa ut hormoner som muterar naturen, kan jag tycka. Eftersom att jag har oregelbunden mens så vill gyn inte skriva ut några av de pms-preparat som finns. Dessutom kryssar jag inte i tillräckligt mycket för diagnostiseras med pmdd. Ja ni hör ju. SVÅRT ATT VARA PEPPAD JUST NU. Uppskattar ändå tillfredsställelsen i att gnälla. Det och att det finns en ny delicatoboll med havssalt och karamell är det som håller mig över ytan.

Ps. Den som säger ”magnesium” slår jag.

Continue Reading

Hur läget är?

Tja… förra veckan fick jag en hel kull afteblåsor, sedan fick jag ont i lederna, följt av några sömnlösa nätter och fler finnar på ryggen än vad du hittar på tonåringarna i en högstadieklass tillsammans.

Precis just nu är jag så arg att jag skulle vilja skrika ut en lunga. PMS kallar de det visst. Det kan hålla på en vecka till, eller så slutar det i morgon. Det är det som är så roligt med PCO-S. Det går liksom aldrig att vara helt säker.

Själv då?

Continue Reading

Mitt liv med PCOS, del 2

IMG_1078.PNG

Alltså, det gör ju inte jättemycket att jag aldrig kan vara riktigt säker. Fast just den här månaden, när den kom elva dagar innan appen hade sagt att den skulle komma (fråga mig inte varför jag över huvud taget tror att appen någonsin ska ha rätt om denna kropp), när jag var på konferens mitt ute i skärgården med mitt nya jobb  – då blev jag lite trött. Lite trött, men samtidigt väldigt tacksam över att jag i någon form av pessimistisk insikt där på morgonen, ändå lade ner en packe tamponger i väskan.

En gång, när jag inte visste att jag hade PCO-S och min mens inte kom på över tre månader och jag trodde att jag var förstörd inombords, gick jag till en barnmorska i Liljeholmen. Hon tog tillfället i akt att anmärka på min ålder ”håhå, snart trettioett, du blir inte  yngre, dags att skaffa baaaaarn” (JA MEN JAG ÄGGLOSSAR JU INTE FÖR I HELVETET) och tillade sedan att jag var överviktig när hon såg att jag hade gått upp två kilo, sedan jag varit där året innan. Övervikt eller inte, hon skulle faktiskt ta och skita i vilket. Jag var inte där för att jag var oroad över min vikt. Jag var där för att jag var övertygad om att jag var i klimakteriet. Det fick jag ingen som helst hjälp med. Däremot blev jag pålurad ett recept på P-ringar, trots att min kropp bevisligen ballar ur vid överdrivet hormonintag (mvh, personen som får UVI-symptom av minipiller). Tack för inget.

Känner lite när jag skriver det här, att det parti som satsar på kvinnovården får min röst på söndag.

Continue Reading

Det skulle ju vara dumt att se ett mönster

Ändå roligt det här med att jag en gång i månaden måste tro att jag är på väg att bli utbränd eller svårt deprimerad, alternativt att jag är ett hopplöst fall som aldrig kommer att må bra och att jag befinner mig i en OHÅLLBAR LIVSSITUATION SOM MÅSTE ÄNDRAS NU och att jag är ensam, missförstådd, utböling, ganska ful, otroligt trög och dålig på att springa. Om roligt betyder skittråkigt, vill säga.

En gång i månaden måste jag alltså tro allt det här, helst på samma gång, innan jag inser att jag har PMS. Det är så himla bra det här livet med PCOS, förstår ni, för jag har liksom inte några regelbundna cykler, utan kan få psykbryten lite godtyckligt utspridda över månaden helt utan förvarning. Och med bra menar jag givetvis skitdåligt.

Och med det här inlägget menar jag att jag har PMS nu och att jag helst av allt vill lägga mig under en gran, i fosterställning, och böla fram till sommaren.

Mvh

Stabil -78

Continue Reading

Mitt liv med PCOS del 1

Det här är PCOS: dels en hormonrubbning och dels ett syndrom på äggstockarna som gör att du har en överproduktion av äggblåsor. Du kan ha det ena eller det andra eller både och. Äggblåsorna poppar lite hur de vill. Ibland skickar de iväg ett ägg, ibland inte och du kan i princip aldrig veta om eller när du får ägglossning. Den forskning som finns har kommit fram till att ungefär tio procent av alla med äggstockar har PCOS, så det är ingen jätteovanlig åkomma som gynekologerna har att göra med, även om somliga verkar helt tagna på sängen när de ställs inför faktum.

Anyhoodles. Jag har haft tydliga symptom på PCOS större delen av mitt vuxna liv, men det var inte förrän hösten 2010 som jag träffade en gynekolog som faktiskt tog mig på allvar. Fram till dess hade mina problem viftats bort som inbillning, något som bara kan fixas med p-piller eller med ett ”men det är ju fullt normaaaalt för en kvinna i din ålder”.

Jag har sökt för PCO-symptom sedan jag var tjugofyra. Den första barnmorskan jag minns skrattade åt mig för att jag var orolig över att jag inte fick mens. ”Men lilla vän, de flesta vill ju faktiskt inte ens ha mens. Var glad att du slipper istället!”. När jag var tjugosex berättade en läkare för mig att jag var för ung för att ha en kropp som fungerar normalt utan p-piller. När jag var tjugosju glömde läkaren att kolla min journal och undersökte mig, trots protester, för sådant jag redan visste att jag inte hade. När jag var trettio föreslog en annan att jag var allergisk mot Alex och att det var därför jag hade underlivsproblem. Samma person tyckte även att jag vägde för mycket (för mycket för vad fick jag aldrig veta, men jag vägde cirka 72 kilo på 172 cm om ni undrar) och att jag borde fundera på att skaffa barn eftersom att jag, låt mig citera: inte var på väg att bli yngre direkt.

När jag var 31 hade min kropp krånglat så mycket under en period att jag åkte iväg för att kolla upp den igen. Det syntes på ett blodprov då att jag hade PCO-S men gynekologen på Sibyllekliniken i stan tyckte tydligen inte att jag behövde veta det så han mumlade ”hormonrubbning” och skickade hem mig med en dos gulkroppshormon. Som inte hjälpte. Alls.

Efter ytterligare en tid bestämde jag mig för att kolla upp mina äggstockar ytterligare en gång. Den här gången hade jag googlat en del och var ganska så övertygad om att jag kommit in i ett tidigt klimakterium. Jag fick liksom inte mens på sex månader och jag var inte gravid, så vad annars kunde det vara?

Läkaren på Liljeholmens mottagning tog extra betalt i egenskap av specialist. Han var faktiskt så pass mycket specialist att han knappt behövde lyssna på vad jag hade att säga. Utan att riktigt veta vad som fattades mig kollade han mig med ultraljud och konstaterade att allt såg väldigt bra ut på monitorn. Han var till och med riktigt imponerad över att jag hade extra många äggblåsor som liksom formade ett pärlband. ”Titta ska du se vad fint det ser ut”. Och jag tittade och fattade väl inte sådär jättemycket, för ärligt talat är inte min vana av bilder på äggstockar särskilt stor. Jag fick en klapp på huvudet och en liten fniss över hur tokig jag var som oroade mig över att jag inte fick mens. Hallå? Fullt med ägg! JÄTTEFERTIL! Skitbra ju! Sen fick jag gå hem, 380 kronor fattigare.

Ett år senare var jag hos en annan specialist. Hos läkargruppen Victoria på söder i Stockholm. Den där klappen på huvudet som förra specialisten gav mig tog visst inte bort symptomen. Specialisten på Victoria tittade på exakt samma äggstock, men var inte riktigt lika imponerad. I alla fall inte på det bra sättet. Jättemånga äggblåsor i ett pärlband innebär inte att du är extra fertil nämligen. Det innebär att du har PCOS och sannolikt kommer att få problem att bli gravid på egen hand. Det innebär också ökad risk för diabetes, depression, hjärtproblem, fetma, oönskad hårväxt och vissa cancerformer. Bland annat. Jag har haft tydliga symptom på det här sedan jag var 24. EN enda av alla ”specialister” jag har besökt har tagit det på allvar. Behöver jag ens antyda den minimala sannolikheten att en man hade fått gå omkring lika länge med pungbråck?

(Det här inlägget är baserat på den här texten som jag skrev 2010.)

Continue Reading