Hej då Leonard

En dag till den här veckan började i tårar. Leonard Cohen dog. Aj mitt hjärta, vad ledsen det gjorde mig. Några få artister har följt med mig genom hela livet och Leonard är en av dem. Jag kan inte påstå att jag älskade honom när jag var sex år och kär i bröderna Herrey (dock ej Per), men han fanns där i högtalarna hemma i Örebro. Genom hela uppväxten. 

Jag vet att ingen lever för alltid, men jag hoppades nog att han skulle göra det. Och skulle någon sjungande gubbe nu få Nobelpriset i litteratur hade jag hellre sett honom få det än Bob Dylan. Men nu blev det inte så och vi fick inte ha kvar honom för alltid heller. Lite sorgligt, kan jag tycka. 


Continue Reading

Världens bästa låt

Fifi ville veta mer om musik. Det är ju något jag ofta tänker att jag ska skriva om, men aldrig lyckas för att jag har alldeles för mycket att säga om det. Så jag får väl börja med att vara lite specifik här då och bara prata om VÄRLDENS bästa låt. Jag lovar – det är objektivt. Och vet ni vad som är så bra? Att världens bästa låt, finns på världens bästa skiva. Ja om ni inte redan har fattat det så pratar jag om Sweet Child O’ Mine med Guns n’ Roses, från Appetite for Destruction-skivan.

Varsågod, greppa efter närmsta halmstrå och snacka ner dagens Axl Rose bäst ni vill, men faktum är att han medverkade till att en av tidernas bästa skivor släpptes. Inte konstigt att det ledde vidare till prestationsångest, botox och rastaflätor och någon form av ögonbrynsförfall eller vad det nu är som har hänt där. Hur är det ens möjligt att tänka på detta stordåd utan att bli lite, lite galen? Jag personligen känner mig lite yr bara jag hör introt. Genom alla vänskaper, genom alla förhållanden, genom alla kraschar, i varje kärlek och i varje tid av mitt liv har den här den här låten följt mig. Tro mig, när jag säger att den även ska följa mig till min begravning.

Bubblare utan inbördes ordning:

Livin in Sin – Bon Jovi (ja, jag är en sucker för åttiotalsballader)

Islands in the stream – Dolly och vad han nu heter… Kenny!

Blue Hotel – Chris Isaak

I have forgiven Jesus – Morrisey

Gloria – Patti Smith

Sister – Antony and the Johnsons

Carmina Burana – Carl Orff

Ave Maria – Franz Schubert

Och ja, ganska många till faktiskt. My way med Frank Sinatra är ju till exempel mycket bättre än folk fattar och Shirley Bassey har gjort hur mycket bra som helst. Och Etta James! Och Motörhead är också svängiga och ja det är ju fan vad mycket det finns att välja på – men ingen, ingen, ingen låt har betytt så mycket för mig som Sweet Child O’ Mine.

Continue Reading

Marilyn i mitt hjärta, trots allt

Jag har alltid haft en soft spot för Marilyn Manson, trots det han gjorde mot oss i Globen den 5 december 2012 (det vill säga: uppträdde). Efter Globen har jag lite hoppats att den där haltande, flåsande skuggan av en spillra kunde lägga av i värdighetens namn, men det har ju inte hänt. Jag tror till och med att han släppte en skiva ganska så nyss? Lås in er om det blir turné säger jag bara! LÅS IN ER. Hur som helst, soft spotten finns trots detta kvar och idag blev den där soft spotten inte bara en spot utan ett land av ömma känslor, när den här bilden dök upp i mitt flöde:

Marilyn-Manson-and-dad

Marilyn Mansons pappa i Marilyn Manson-skrud och Marilyn Manson som gör dubbel facepalm! GULLIT! Samt helt sann återgivning av hur jag och min vän stod i Globen 2012. Som pappan alltså. SKOJA! Nu går det ju i alla fall inte att göra annt än att lyssna på Portrait of an American Family resten av dagen, eller i alla fall lunchen, och titta på de övriga bilderna som finns här.

På tal om värdighet så använde jag återigen torrschampo fast jag inte vet hur man gör i morse och nu luktar jag inte bara härsket luktsuddigum, utan jag ser också ut som att jag fläckvis har drabbats av de grå tinningarnas charm. Like a lady och så vidare.

Continue Reading

Dagens insikt

Åh, jag har ju ljugit för mig själv så himla länge. Jag brukar hävda att det tog slut mellan mig och Bon Jovi någonstans mitt i Keep the faith-skivan och att allt vi haft efter det är klassiker, men det är ju inte sant. Precis när jag skulle kliva ur bilen innan så drog It’s my life igång på radion och banne mig om jag inte var tvungen att sitta kvar tills den tog slut. Och jag som tänkte att allt hängde på Jon Bon Jovis brösthår. Helt fel. Det gick ju visst bra efter att han vaxade bort det! Varför, VARFÖR, inbillade jag mig att jag inte ville se dem när de kom i somras?

För övrigt har jag haft tre fantastiskt fina dagar, som jag hade tänkte redovisa i bildform – men den här kvällen räcker inte till mer än ett inlägg och det kändes helt enkelt viktigare med Bon Jovi idag.

Däremot kan han ju ta och lugna ner sig lite med tandblekningen…
Continue Reading

Jag har hittat ett band!

Fan ta mig om inte djävulen blir religiös när hen är gammal (heter det så?) för häromveckan trillade jag in på Shovels & ropes via ett gammalt tips jag fick för länge sedan men glömt bort. Och helt plötsligt finns ett alldeles nytt band som jag tycker om! När hände det sist? Jag vet inte, för jag är ganska fast i övertygelsen att det var bättre förr. Oftast stämmer ju också det. Behöver vi ens gå in på vad som har hänt med Axl Rose? Nej jag tänkte väl det. Det här är i alla fall inte alls som något Axl Rose gjort och det behöver verkligen inte ses som negativt. Ett ”äkta” par gör amerikansk folkmusik. Inget jätteoriginellt, men sjukt bra ändå. Nu tittar jag själv nästan aldrig på musikvideos i bloggar, men bry er inte om hur jag är. Ta en titt på det här istället:

Ps. Fick hem maten från Mathem idag och är så lycklig att jag snudd på skulle kunna bli deras ambassadör. Allt var perfekt. ALLT. Till och med avokadon. Som någon annan plockat ut. Trodde inte ens att det var möjligt!

Continue Reading

Töntiga män

Kollade på något program om hitlåtens historia på SVT igår. Jag gillar inte den typen av program, men ibland handlar det om något jag tycker om och då lurar jag mig ändå att titta fast jag bara blir arg. Vet ni vad jag tycker är skittöntigt? Män som sitter och är så jävla viktiga om musik (nej det fanns inga kvinnor med – troligen för att kvinnor inte kan det här med musik på riktigt, de förstår inte själen och tekniken liksom, dessutom vill ju kvinnor inte vara på tv, det vet alla, så… bara män alltså). Finns det något som känns mer oinspirerande?

”När jag hörde den här låten, då visste jag – före alla andra – att den var en hit. JÄVLAR tänkte jag. Här har bandet inte fattat vad de har gjort, men det har jag. Det var nästan som en andlig upplevelse. Lyssna här – här hör ni en gitarr och här, här hör ni någon som sjunger och så en kör på det.”

*göra viktig min*

*säga självklarheter*

*mumla något om andra män med instrument*

*ratta ratta på mixerbord*

Alltid detta mixerbord som de ska sitta vid. Vill fan sluta lyssna på musik när jag ser den här typen av program.

Däremot var låten bra, även om vissa män verkar tro att den spelades in enbart för att de skulle få sitta och vara viktiga om den tjugo år senare.

Continue Reading

Bästa julsången – som om det bara fanns en

Det här är dagens tema för A photo a day – men alltså julsånger är lite för mig som tan in a can är för Julio Iglesias. Enough is never enough! Jag kan inte välja bara en. Dessutom kan jag inte gå omkring och fota hittepå-saker för att föra fram den där jullåten i någon form av rebus. Nej nej. Nu gör vi så här. Här har ni en lista på de fem bästa jullåtarna och nu lyssnar ni på den. Varje låt har ju egentligen sitt eget speciella tillfälle – men det här är väl listan ni skulle få ur mig om ni höll en kniv mot min strupe och tvingade mig (varför ni nu skulle göra det).

Observera att jag börjar lyssna på jullåtar i smyg när julmust börjar säljas i affärerna, men det är inte förrän första advent-veckan som jag går all in och har min jullista på repeat på jobbet (jag har hört talas om kolleger som inte tycker om mig kring jul, det har jag). Anyhoodles, behold: jullistan topp fem (klicka på bilden för att komma till Spotify-versionen av låten eller gå all in som mig och ta hela listan som ligger längst ner, med bubblare och allt):

1) Baby it’s cold outside – Dean Martin med okänd dam (skitstörigt, vill att hon ska vara känd, men Dino verkar ha varit lika mycket karl som alla andra män på den tiden så han gav aldrig henne någon cred)

2) Christmas kisses – Ray Anthony (även Ray Anthony var en karl för sin tid, så jag har inte lyckats lista ut vem som egentligen sjunger här. Känner instant fail på julmyset just nu ärligt talat.)

3) Sleigh ride – the Ronettes (Tack livet.)

4) Marshmallow word – Darlene Love (Går givetvis, givetvis, att lyssna på med Dean Martin också för den som är lagd åt det hållet och som inte är störd av att han var kass på att credda kvinnor, vilket jag är just nu)

5) O holy night – Nat King Cole (Titta på bilden. TITTA. I rest my case.)

Bubblare:

Little Saint Nick – Beach Boys (män med instrument sjunger stämmor)

Santa claus got stuck in my chimney – Ella Fitzgerald (inte helt övertygad om att det här är Ella, men det står så överallt så vi får väl tro på det)

All I want for christmas – the Puppini Sisters (på gränsen till för käck – men det är ju trots allt bara jul en gång om året)

och typ alla andra låtar jag har lagt till här:

Sedan har ju Chris Isaak så klart gjort en julskiva också…

Continue Reading

Pearl Jam och jag

När jag var fjorton eller femton kom grungen till den lilla hålan jag växte upp i. Helt plötsligt började vi sätta på oss alla kläder vi kunde hitta i garderoben samtidigt och jag började, precis som så många andra, att lyssna på Pearl Jam. En tjej som gick i min parallellklass – en av de populära tjejerna – brukade hasa omkring i högklackade Dr Martens, hålla ut armarna och simulera att hon var ett flygplan (eller ja, hon tänkte nog att hon såg lite svävande hippieaktigt fri ut, men jag såg henne alltid som ett flygplan) samtidigt som hon sjöng refrängen till Alive. Jag brukade stå lite osäkert i ett hörn och peta med mina lågklackade Dr Martens i golvet och vara både avundsjuk för att jag inte vågade sväva som ett flygplan genom korridoren och väldigt upprörd över hennes blasfemi. Det är väl tyvärr mitt första Pearl Jam-minne. Jag hade önskat att det var något annat typ… ja… jag vet inte… något som inte innebar någon som simulerade ett flygplan/hippie i högklackade Dr Martens i alla fall. Men nu är det som det är. Jag får helt enkelt leva med den bördan.

Ibland glömmer jag bort hur bra Pearl Jam är. Det kan gå ett år utan att jag lyssnar på dem, men sedan kommer de alltid tillbaka. Som en gammal vän man kan träffa över ett glas vin efter hur lång tid som helst utan att det känns som att en dag har gått. Nu dricker jag ju inte vin på jobbet, men jag lyssnar väldigt, väldigt mycket på Pearl Jam för tillfället och de är så bra att jag ibland känner mig lite simmig på samma sätt som jag gör efter ett glas vin. En dag ska jag berätta om ett sorgligt men samtidigt fint minne om Pearl Jam, men för tillfället (eller i alla fall för den här veckan)  får det vara nog med sorgligt här på bloggers en stund. Jag tycker vi ägnar oss åt att lyssna på den här låten istället (som i och för sig är lite sorglig, men ändå ack så bra):

 

Jag älskar dem faktiskt.

Continue Reading