Eleven, going on fifty-two

Eller var jag tolv? Har för mig att jag klippte av den där permanenten i sexan. Hur som helst så är min kärlek till Skid Row och Sebastian Bach helt osynlig på denna bild och jag fattar verkligen inte varför. Jag älskade denna unga man hejdlöst och ändå gick jag till skolfotograferingen klädd som en pastelltant på väg till dansbandsafton istället för att briljera i min Skid Row-tröja? Jaja. Härligt ändå med vänner som letar fram sådant här ur gömmorna och påminner en 26 år senare… Skrev jag 26? Ja det gjorde jag visst. Tiden! Vad är du ens?

 

Continue Reading

Blast from the past

225600_5605362436_9003_n

Tiden – vad är du ens? Kollade bilder på Facebook, när den här dök upp i flödet. Försökte komma på när det var. När jag var svarthårig. Häromåret? Eller vänta. Innan Isak. Och lite längre sedan ändå, och sedan lite längre bak i tiden till.

Detta är från 2007. Det är sju år sedan. Hur gick det till?

Personen som är jag på bilden oroade sig alldeles för mycket för framtiden och andras åsikter. Jag hade tagit mig ur ett jätteträligt förhållande och mådde inte så särskilt bra. Övertygad om ett liv i ensamhet, med en tendens att tro på tarotkort, helt ovetande om att Alex fanns. Bara någon månad senare såg jag honom i tunnelbanan första gången och skrev till en kompis ”herregud, jag har precis sett min manliga kopia – måste vara det snyggaste som någonsin har gått i ett par jeans”. Sedan såg jag honom igen och igen och igen. Till slut föll det sig så att vi hamnade på samma fest på midsommardagen 2008 (men den pratar vi helst inte om pga pinsamma fylleminnen) och sedan blev vi ihop och kunde inte se skillnad på vem som var vem på bilder, eftersom att båda hade likadant hår och likadana glasögon. Resten är historia, som det heter.

Andra saker som har hänt sedan 2007: Isak, så klart, och frontkamera på mobiltelefonen. I alla fall sådan där det går att urskilja vad som finns på fotot.

Jag idag: ojar mig över om vi någonsin kommer orka/vilja ha fler barn eller om Isak får växa upp utan syskon. Det är sådant som inte går att prata med folk om, eftersom att de allra flesta villa ha något vettigt att säga, och det inte finns något vettigt att säga, till ovettiga resonemang. Så nu oroar jag mig för framtiden och retar mig andras åsikter istället. Viss grad av mognadsökning där ändå. Hursomhelst. Om sju år vet vi hur det gick! Tiden går ju uppenbarligen skitsnabbt, så det är inte så långt dit.

Ps. Jag slutade tro på tarotkort ganska snart efter det här. JAG LOVAR.

Continue Reading

Om jag fick brev från mig själv som nästan sextonåring

För någon vecka sedan skickades det ut tjugo år gamla brev till folk, som de skrivit till sig själv när Vattenfestivalen fortfarande fanns i Stockholm. En kort sekund avundades jag alla som fick post från sig själv, sedan kom jag på en sak.

Breven måste ha skrivits i augusti. I augusti för tjugo år sedan var jag en fullfjädrad, så kallad, grungare. Jag gick hemifrån med alla kläder i garderoben på mig samtidigt. Jag hade dr Martens (det har jag fortfarande). Jag tyckte att ”Alive” med Pearl Jam var en toppenhit (det gör jag fortfarande). Jag hade mittbena och stripigt hår, som jag färgade med kulturtantslila toning (det kan jag inte försvara). Detta bekommer mig inte särskilt mycket egentligen. Men. Jag gillade även Red Hot Chili Peppers och jag var omåttligt kär i Simon, som var… speciell (inte på det bra sättet). Han spottade, han snusade, han skolkade, han lyssnade på eurotechno med extra mycket bas. Jag hade hört honom höhöhö:a efter ”brudar”, men hade vi pratat med varandra någonsin? Tveksamt. Jag förträngde ganska mycket av det som läckte ut av hans personlighet, eftersom att han var snygg (när han inte snusade, men alltså alla killar snusade under min uppväxt, så att någon stundom såg ut som en gnagare med sump i munnen – ja, det tillhörde helt enkelt bara livet på den tiden). Han tog upp hela min tid. Jag var så kär i honom att jag började gråta när jag fick halsfluss, eftersom att det innebar att jag inte skulle få gå till skolan på en vecka.

Nej jag var inte den medvetna, svåra tjejen som läste böcker av systrarna Brontë. Det stör mig inte alls, men är jag intresserad av att fördjupa mig mer i min ungdoms naiva kärlek idag? Definitivt inte. Minnet räcker. Ett brev från mig, som jag skrivit i augusti 1994, hade bara handlat om Simon. Så. Med närmre eftertanke känns det inte alls tråkigt att jag inte skrev något. Det känns inte heller särskilt tråkigt att jag aldrig kom närmre Simon än några långa ögonkast, innan lågan svalnade och jag blev dödligt kär i någon annan. Som troligen var snygg, men ganska korkad.

Det var lite så jag jobbade på den tiden. Sedan växte jag upp, blev feminist och slutade med det.

Continue Reading

Snart tillbaka!

Ska bara till Amsterdam en sväng först. Ni kan få en throw back thursday till Roskilde 2002 så länge. Har nog inte druckit så mycket tetravin under mitt övriga liv som jag gjorde under den veckan. Festivalen avslutades med att jag bröt ihop, lerig och sliten under ett telefonsamtal till mina föräldrar på söndagen. Bölade att NU ORKAR JAG INTE MER och åkte hem. Så går det när man envisas med att vara på plats fyra dagar innan festivalen ens börjar. Låt oss hoppas att tre dagar i Amsterdam får ett värdigare slut än så.

2014-05-03 027

Continue Reading

Fynd hos mina föräldrar

20140503-215137.jpg

Den här hade min mamma letat upp till mig nu när vi kom ner till Skåne. Jag har ju inte kunnat spara så himla många av de där gamla affischerna till eftervärlden eftersom att de varit fulla av läppstift. Som härsknat. Ja, jag pussade ju honom godnatt varje kväll så klart. Om jag var jättejättejättekär i Sebastian Bach när jag var tweenie? Ja. Eventuellt skitmycket.

Ungefär någon gång i samma tidsperiod som när jag fick den här affischen bad jag min vän att kasta upp ett brev till honom på scen när Skid Row spelade i Köpenhamn. Brevet innehöll en lång kärleksförklaring, min dagboksnyckel (aka ”the key to my heart”) och mitt telefonnummer. Tyvärr hade jag inte så bra koll på det där med landskoder när jag var elva, så han kunde ju aldrig ringa upp mig. Bittert.

Continue Reading

Throw back thursday dårå

En gång var det 2009, sommar och picknick i Rosendal. Det var varmt, det var öl, det var en jävligt god ost där också vill jag minnas – men med tanke på hur bakfull jag blev efter det här så är det inget jag egentligen längtar tillbaka till. Däremot känns det ju synd att jag inte orkar färga håret svart längre så här med facit i hand. Once you go black you shouldn’t go back, om en säger.090

Continue Reading

Om Date-reklam och vänner

På nittiotalet gick en reklam för Date-parfym på tv4. Ett gäng glada tjejer sprallade omkring i underkläder och gjorde tokiga miner innan de sjönk ner under vattnet i badkaret och så trängdes de framför en spegel med mascaror i händerna, för att mot slutet av reklamen åka iväg på en vespa i solnedgången. Allt till tonerna av I’m so excited med Pointer Sisters (eller om det var en cover). Flirtade de lite med snubbar där på vespan också? Jag tror faktiskt det.

Jag var väl typ fjorton när den reklamen kom. SOM jag ville vara med i det där gänget, eller i alla fall få ha ett eget gäng att toka och sminka mig i grupp med. Faktiskt drömde jag om detta så mycket att jag inte alls märkte att jag fanns mitt i ett gäng. Ett gäng som träffades och kollade på Reality Bites och Singles och snodde två deciliter billig martini, från någons förälder, som vi trodde att vi blev fulla på fast vi var fem som delade på det. Och så drack vi te och körde anden i glaset och lyssnade på Bon Jovi-ballader och ja, höll på med en massa saker som jag definitivt, oavsett vad jag fick för mig, uppskattade mer än att trängas framför en spegel till popmusik. Det tänkte jag inte på. Jag tänkte bara på Date-gänget. Lovligt byte för reklam som jag var på den tiden (ja jag använde Date-parfym dagligdags också).

Jag är lite sådär fortfarande i perioder (möjligen relaterade till PMS). Tror att jag är så himla ensam och utan vänner. Att alla har sitt gäng som de hänger och har så himla kul med och att alla har känt varandra jämt utom jag, för jag har flyttat så himla mycket (alternativt: för jag är så himla udda). Mon dieu. Det där stämmer ju inte alls. Jag har förvisso flyttat mycket, men jag har även väldigt många fina och bra vänner som jag hinner träffa: alldeles för sällan. Så himla mycket tid jag lägger på att känna trams ärligt talat. Bortskämda jag. Allt är Date-reklamens fel.

dateJag var team Felicia. Vilket team var du?

 

Continue Reading

Throw back thursday

Igår kom en av tentavakterna jag anlitar fram till mig och sade att hon blev så glad varje gång jag ringde och sade att hon skulle få vakta för mig, för hon blev änka för fem år sedan och det här var ju hennes små glädjestunder i livet. Det blev så ensamt sedan han försvann sade hon. Hon hade tänkt sluta vakta på tentor eftersom att de nästan var åttio båda två och hon ville att de skulle få så mycket tid tillsammans som möjligt på slutet. Så dog han och nu, fem år senare, vaktar hon fortfarande tentor. För sällskapets skull. Hon är åttiotre och världens raraste.

Åh mitt hjärta brister lite. För fina, fina tentavakten och för mormor, som hade åtta friska år efter att morfar dog innan hon föll in i demensen och försvann. Lilla, lilla mormor som inte alltid lyckades vara snäll. Vad ensamt det måste ha blivit för henne när morfar inte längre fanns. Vad glad jag är att jag inte vet vad som väntar.

016
Mormor och morfar 1958, i Örebro.
Continue Reading

Min tappade tro

Min mamma lät mig gå med i kyrkans barntimmar efter att jag hade tjatat det till mig när jag var sju. Min bästis Sara gick där, så det kunde ju inte vara annat än ett hippt ställe tänkte jag. Där fick jag sedan läsa bibeln, sjunga psalmer och ägna mig åt kristet pyssel. Jag var ju ganska liten, så min uppfattning var väl att Gud fanns och att det var en han för det sade kyrkans barntimmar och bibeln. Ibland bad jag på kvällarna för att det kändes som att det var bäst att vara på den säkra sidan.

I Örebro hade vi skolavslutning i kyrkan. Det var så det var. När vi sedan flyttade till Skåne och metropolen Hofterup fanns det förvisso en kyrka där i krokarna, men jag kan inte minnas att vi någonsin besökte den. Och jag kände ingen hipp person som gick på kyrkans barntimmar så jag tappade lite suget. Jag skulle fylla nio och kristendomen började så sakteligen tappa sitt tafatta grepp om mig.

Jag gick från att följa strömmen som kristen till att bli en av alla miljoner som ”inte tror på Gud, men på något”. Mest för att jag ville tro på något, för det är faktiskt ganska skönt att göra det. Så skönt att jag i desperata försök försökte överrösta mina tvivel med att se tecken i de mest löjliga situationer (typ: å strömavbrott, morfar försöker kontakta oss. Å en dröm om någon som dött, vi fick kontakt). Jag startade till och med en hemsida om änglar 1999 (och från och med NU pratar vi aldrig mer om den). Sedan dog Josefine och då blev jag först övertroende för att sedan bara lägga av. Från den ena sekunden till den andra.

2013-08-23 014

Jag har tappat min tro på ”något” i två omgångar. Ett halvår efter att Josefine dog, någon gång i början av 2001 försvann min tro på ett liv efter detta över en natt. Det gav mig så mycket ångest att jag skrek till min dåvarande sambo att han skulle köra mig till akuten för att jag minst höll på att dö där och då. Klockan var tre på natten och jag var nykter och min sambo trodde alldeles säkert att jag blivit galen.

För fem år sedan försvann tron på medium, tarotkort och energier som jag behållit av ren vilja, för det vore så himla skönt om det liksom funkade. Att någon bara kunde SE saker. Det skedde hur som helst helt smärtfritt genom ett kallt konstaterande. Klockan var inte tre på natten, men jag var nykter även vid detta tillfälle. Trots den tappade tron var jag ändå tvungen att kalla mig agnostiker under en period. Svårt att motivera varför. Feghet kanske.

Men så kom en dag, för något år sedan när jag satt på jobbet och vi diskuterade tro och jag bara… kom ut som ateist. Det kändes så jäkla skönt att bara säga det och liksom inse att nej, jag TROR verkligen inte på någonting övernaturligt (förutom Svarta madam, ALDRIG att jag säger det fem gånger i en spegel i mörkt rum).

2013-07-16 240

Idag är jag med andra ord övertygad ateist, men skulle aldrig någonsin kalla mig skeptiker eftersom att jag anser att många skeptiker är precis lika irriterande som religiösa fanatiker. Ibland har jag förstått att somliga tycker synd om oss som inte tror för att vi tydligen lever så tomma och innehållslösa liv, men jag kan inte alls identifiera mig med det. Den tiden som andra lägger på att tro på sin gud, andar, energier, troll och tomtar på loftet fyller jag med annat. Så enkelt är det. En del blir jätteprovocerade av det och det kan de väl få bli om de vill. Själv tycker jag att cirka alla religioner (även de inom new age) är obehagliga på ett eller annat sätt (ja – även buddhism och rastafari), men jag har full förståelse för att folk tror och tänker att det kan de väl få fortsätta med, så länge det inte skadar någon annan.

Typ så. Någon som har något att tillägga?

Continue Reading

A photo a day – joy

IMG_2773

Tio minuter innan vi lämnar BB efter fyra dagar med eget rum och kokt sojakorv. Världens jobbigaste och skönaste känsla på samma gång.

545732_10150632072042029_2038381240_n

Fem dagar gammal, fortfarande utan namn. Ungefär en vecka senare blev pappa upprörd över hur opraktiskt det var att vi inte kunde bestämma oss, så jag började kalla gossebarnet Fisak för att närma mig det faktum att vi höll på att namnge honom Isak. Faktiskt sjukt stor grej det här med att ge en annan människa ett namn.

Charlie_den_basta_Jag_saknar_dig

Charlie. Finaste hund. Drömmer om honom sexton år efter hans död. Kommer alltid sakna honom. Alltid.

DSC00909

Sabbat. Mer än så behöver ni inte veta.

Continue Reading