Eleven, going on fifty-two

Eller var jag tolv? Har för mig att jag klippte av den där permanenten i sexan. Hur som helst så är min kärlek till Skid Row och Sebastian Bach helt osynlig på denna bild och jag fattar verkligen inte varför. Jag älskade denna unga man hejdlöst och ändå gick jag till skolfotograferingen klädd som en pastelltant på väg till dansbandsafton istället för att briljera i min Skid Row-tröja? Jaja. Härligt ändå med vänner som letar fram sådant här ur gömmorna och påminner en 26 år senare… Skrev jag 26? Ja det gjorde jag visst. Tiden! Vad är du ens?

 

Continue Reading

Throw back thursday

I juni 2012, när jag såg jättemycket ut som en mamma och inte alls som mig själv. Känns som tusen år sedan och som aldrig. Kan inte fatta att Isak var bebis och att jag hade en ljuv look. Minns knappt att vi var ute första året, minns mest mjölkstockningar och sömnbrist och det dåliga samvetet som kom när jag lyckades hålla Isak sovande en hel säsong av RuPaul’s drag race. Som om den bedriften vore något att skämmas över? Om vi får fler barn, och jag på något mirakulöst sätt lyckas klämma en hel säsong drag race på två dagar, då ska jag fira med champagne och spabehandling. Sanna mina ord.

IMG_20120619_164353

IMG_20120619_164538 (1)

Continue Reading

Blast from the past

225600_5605362436_9003_n

Tiden – vad är du ens? Kollade bilder på Facebook, när den här dök upp i flödet. Försökte komma på när det var. När jag var svarthårig. Häromåret? Eller vänta. Innan Isak. Och lite längre sedan ändå, och sedan lite längre bak i tiden till.

Detta är från 2007. Det är sju år sedan. Hur gick det till?

Personen som är jag på bilden oroade sig alldeles för mycket för framtiden och andras åsikter. Jag hade tagit mig ur ett jätteträligt förhållande och mådde inte så särskilt bra. Övertygad om ett liv i ensamhet, med en tendens att tro på tarotkort, helt ovetande om att Alex fanns. Bara någon månad senare såg jag honom i tunnelbanan första gången och skrev till en kompis ”herregud, jag har precis sett min manliga kopia – måste vara det snyggaste som någonsin har gått i ett par jeans”. Sedan såg jag honom igen och igen och igen. Till slut föll det sig så att vi hamnade på samma fest på midsommardagen 2008 (men den pratar vi helst inte om pga pinsamma fylleminnen) och sedan blev vi ihop och kunde inte se skillnad på vem som var vem på bilder, eftersom att båda hade likadant hår och likadana glasögon. Resten är historia, som det heter.

Andra saker som har hänt sedan 2007: Isak, så klart, och frontkamera på mobiltelefonen. I alla fall sådan där det går att urskilja vad som finns på fotot.

Jag idag: ojar mig över om vi någonsin kommer orka/vilja ha fler barn eller om Isak får växa upp utan syskon. Det är sådant som inte går att prata med folk om, eftersom att de allra flesta villa ha något vettigt att säga, och det inte finns något vettigt att säga, till ovettiga resonemang. Så nu oroar jag mig för framtiden och retar mig andras åsikter istället. Viss grad av mognadsökning där ändå. Hursomhelst. Om sju år vet vi hur det gick! Tiden går ju uppenbarligen skitsnabbt, så det är inte så långt dit.

 

Ps. Jag slutade tro på tarotkort ganska snart efter det här. JAG LOVAR.

Continue Reading

Om jag fick brev från mig själv som nästan sextonåring

För någon vecka sedan skickades det ut tjugo år gamla brev till folk, som de skrivit till sig själv när Vattenfestivalen fortfarande fanns i Stockholm. En kort sekund avundades jag alla som fick post från sig själv, sedan kom jag på en sak.

Breven måste ha skrivits i augusti. I augusti för tjugo år sedan var jag en fullfjädrad, så kallad, grungare. Jag gick hemifrån med alla kläder i garderoben på mig samtidigt. Jag hade dr Martens (det har jag fortfarande). Jag tyckte att ”Alive” med Pearl Jam var en toppenhit (det gör jag fortfarande). Jag hade mittbena och stripigt hår, som jag färgade med kulturtantslila toning (det kan jag inte försvara). Detta bekommer mig inte särskilt mycket egentligen. Men. Jag gillade även Red Hot Chili Peppers och jag var omåttligt kär i Simon, som var… speciell (inte på det bra sättet). Han spottade, han snusade, han skolkade, han lyssnade på eurotechno med extra mycket bas. Jag hade hört honom höhöhö:a efter ”brudar”, men hade vi pratat med varandra någonsin? Tveksamt. Jag förträngde ganska mycket av det som läckte ut av hans personlighet, eftersom att han var snygg (när han inte snusade, men alltså alla killar snusade under min uppväxt, så att någon stundom såg ut som en gnagare med sump i munnen – ja, det tillhörde helt enkelt bara livet på den tiden). Han tog upp hela min tid. Jag var så kär i honom att jag började gråta när jag fick halsfluss, eftersom att det innebar att jag inte skulle få gå till skolan på en vecka.

Nej jag var inte den medvetna, svåra tjejen som läste böcker av systrarna Brontë. Det stör mig inte alls, men är jag intresserad av att fördjupa mig mer i min ungdoms naiva kärlek idag? Definitivt inte. Minnet räcker. Ett brev från mig, som jag skrivit i augusti 1994, hade bara handlat om Simon. Så. Med närmre eftertanke känns det inte alls tråkigt att jag inte skrev något. Det känns inte heller särskilt tråkigt att jag aldrig kom närmre Simon än några långa ögonkast, innan lågan svalnade och jag blev dödligt kär i någon annan. Som troligen var snygg, men ganska korkad.

Det var lite så jag jobbade på den tiden. Sedan växte jag upp, blev feminist och slutade med det.

Continue Reading

Pojkar som bara skämtar lite, lär sig inte ta ansvar

När jag var ett dagisbarn i Örebro slogs min avdelning ihop med andra avdelningar och dagis under somrarna, eftersom att barnantalet var så litet (och personalen ville ha semester eller något, vad vet jag). Detta var det värsta jag visste, ity jag var inte det barn som tyckte om att lära känna andra barn. Tvärtom tyckte jag att det var asjobbigt och upplevde en del ångest kring det (ja tänka sig – och alla vuxna som hela tiden hävdade att det är så oproblematiskt för barn att anpassa sig till varandra). En sommar spenderade jag en vecka med kidsen i Sörbyängen på deras dagis. Jag var den enda från min avdelning vars föräldrar jobbade hela den här veckan, så jag kände ingen där. Och miljön var för mig relativt okänd.

Jag minns inte så mycket. Vi åkte till stranden en dag och fick godis i kiosken, men ena pedagogen (om han nu var det) konfiskerade allt vi fick och vi fick inte tillbaka det sedan heller. Jag tyckte oerhört illa om den där pedagogen. Inte bara för godiset, utan för att han mest kändes opålitlig och dum. Han var gränslös sådär som en del vuxna är mot barn. På sättet att han liksom trodde att bara han pratade ”barnens språk”, så behövde han inte vinna vårt förtroende, det skulle liksom bara infinna sig. Det gjorde det inte för mig och det hela hjälptes inte av att han hela tiden såg lite snällförvånad ut heller. Har aldrig litat på människor med det ansiktsuttrycket. Inte då och inte nu.

Anyhoodles. Mot slutet av en dag var jag ute på gården och lekte i min ensamhet, när två av Sörbyängens ungar kom fram till mig. Vi var helt oövervakade. Pedagogen, eller opedagogen om ni så vill, var inne och åt upp vårt godis eller något – han var i alla fall inte där. Jag var ganska rädd av mig när jag var liten och de här två killarna var oerhört skrämmande. De var minst ett år äldre och dessutom tillräckligt många för att vara ett gäng och jag var ensam.

Jag minns att de började snacka med mig och att jag försökte att visa att jag ville bli lämnad ifred. Sedan minns jag inte så mycket förrän de båda håller fast mig, samtidigt som de puttar mig mot något de kallar för ett humlebo och säger att humlorna ska bita ihjäl mig. Fy fan vad rädd jag var. Jag skrek i vild panik, grät, vred mig – men satt fast i deras grepp. Det pågick så länge. Kanske längre i minnet än i verkligheten, men jag minns att jag tänkte att någon vuxen måste väl ändå höra mig snart! Så puttar de mig framåt, eller om jag lyckas slita mig, jag vet inte, och jag springer för livet. Ut från gården, längs med den trafikerade vägen utanför. Ingen aning om vart – bara bort därifrån.

Som av en slump kom mina föräldrar i bilen precis då. Hittar mig gråtandes och springandes efter vägen. Plockar in mig och säger att vi måste åka till dagis för att ta reda på vad som hänt. Jag skriker att jag inte vill, men de säger att vi måste. Så vi åker dit. Opedagogen möter oss. Två riktigt jävla förbannade föräldrar och deras vettskrämda barn. Han ser mer snällförvånad ut än någonsin. När han hade kollat hade vi ju bara lekt! Observera: OM han hade varit uppmärksam hade han antingen sett en flicka som ville bli lämnad i fred av två äldre pojkar, alternativ det som utspelade sig när jag blev fasthållen. Man vet ju inte vad folk kommer från för förhållanden, men någon som jobbar med barn borde veta bättre. Till och med under början av åttiotalet, borde man veta bättre än så. Det vill säga: om man över huvud taget hade haft den där kollen på gården utanför.

Opedagogen gick och pratade med den ena av pojkarna, den andra hade blivit hämtad. Sedan kom han tillbaka och förklarade att de bara ville skämta med mig och att ingen hade förstått att jag blev ledsen. Jag kände mig jätteliten då. Och dum. Och otydlig. Och kanske lite skyldig? Killen som var kvar skämdes så mycket att han inte ville komma in i rummet (helt rimlig reaktion från någon som trott att allt var på skoj). Det blev mitt ansvar att gå in till honom och skaka hand och ta emot en ursäkt, för han var ju så ledsen. Sedan åkte vi hem. Jag minns inte att jag var tvungen att gå tillbaka dit, och jag minns inget av mina föräldrars reaktion efter. Men själva skräcken har jag alltid kommit ihåg, och även om det inte är något gigantiskt trauma som har hindrat mig i min övriga livsföring så skapar minnet fortfarande känslor av obehag.

Jag hade tänkte knyta ihop det här med män som kan slippa undan straff idag, genom att skylla på att de inte förstod att tjejen inte var med på det – oavsett hur hon reagerade. Men ärligt talat blir jag alldeles för arg av att ha skrivit det här nu. Ja pojkarna var fruktansvärda, men de vuxna gjorde inget. De vuxna GÖR inget. Det spelar ingen roll om det är på förskolan eller på jobbet eller hos någon som borde ha bättre omdöme. Det spelar ingen roll om det är nu eller då.

Jävla vuxenvärld. Skärp dig. Du har inte lärt dig något sedan nittonhundraåttiotre.

Aldrig att jag uppfostrar Isak så.

Continue Reading

Snart tillbaka!

Ska bara till Amsterdam en sväng först. Ni kan få en throw back thursday till Roskilde 2002 så länge. Har nog inte druckit så mycket tetravin under mitt övriga liv som jag gjorde under den veckan. Festivalen avslutades med att jag bröt ihop, lerig och sliten under ett telefonsamtal till mina föräldrar på söndagen. Bölade att NU ORKAR JAG INTE MER och åkte hem. Så går det när man envisas med att vara på plats fyra dagar innan festivalen ens börjar. Låt oss hoppas att tre dagar i Amsterdam får ett värdigare slut än så.

2014-05-03 027

Continue Reading

Fynd hos mina föräldrar

20140503-215137.jpg

Den här hade min mamma letat upp till mig nu när vi kom ner till Skåne. Jag har ju inte kunnat spara så himla många av de där gamla affischerna till eftervärlden eftersom att de varit fulla av läppstift. Som härsknat. Ja, jag pussade ju honom godnatt varje kväll så klart. Om jag var jättejättejättekär i Sebastian Bach när jag var tweenie? Ja. Eventuellt skitmycket.

Ungefär någon gång i samma tidsperiod som när jag fick den här affischen bad jag min vän att kasta upp ett brev till honom på scen när Skid Row spelade i Köpenhamn. Brevet innehöll en lång kärleksförklaring, min dagboksnyckel (aka ”the key to my heart”) och mitt telefonnummer. Tyvärr hade jag inte så bra koll på det där med landskoder när jag var elva, så han kunde ju aldrig ringa upp mig. Bittert.

Continue Reading

Throw back thursday dårå

En gång var det 2009, sommar och picknick i Rosendal. Det var varmt, det var öl, det var en jävligt god ost där också vill jag minnas – men med tanke på hur bakfull jag blev efter det här så är det inget jag egentligen längtar tillbaka till. Däremot känns det ju synd att jag inte orkar färga håret svart längre så här med facit i hand. Once you go black you shouldn’t go back, om en säger.090

Continue Reading

Om Date-reklam och vänner

På nittiotalet gick en reklam för Date-parfym på tv4. Ett gäng glada tjejer sprallade omkring i underkläder och gjorde tokiga miner innan de sjönk ner under vattnet i badkaret och så trängdes de framför en spegel med mascaror i händerna, för att mot slutet av reklamen åka iväg på en vespa i solnedgången. Allt till tonerna av I’m so excited med Pointer Sisters (eller om det var en cover). Flirtade de lite med snubbar där på vespan också? Jag tror faktiskt det.

Jag var väl typ fjorton när den reklamen kom. SOM jag ville vara med i det där gänget, eller i alla fall få ha ett eget gäng att toka och sminka mig i grupp med. Faktiskt drömde jag om detta så mycket att jag inte alls märkte att jag fanns mitt i ett gäng. Ett gäng som träffades och kollade på Reality Bites och Singles och snodde två deciliter billig martini, från någons förälder, som vi trodde att vi blev fulla på fast vi var fem som delade på det. Och så drack vi te och körde anden i glaset och lyssnade på Bon Jovi-ballader och ja, höll på med en massa saker som jag definitivt, oavsett vad jag fick för mig, uppskattade mer än att trängas framför en spegel till popmusik. Det tänkte jag inte på. Jag tänkte bara på Date-gänget. Lovligt byte för reklam som jag var på den tiden (ja jag använde Date-parfym dagligdags också).

Jag är lite sådär fortfarande i perioder (möjligen relaterade till PMS). Tror att jag är så himla ensam och utan vänner. Att alla har sitt gäng som de hänger och har så himla kul med och att alla har känt varandra jämt utom jag, för jag har flyttat så himla mycket (alternativt: för jag är så himla udda). Mon dieu. Det där stämmer ju inte alls. Jag har förvisso flyttat mycket, men jag har även väldigt många fina och bra vänner som jag hinner träffa: alldeles för sällan. Så himla mycket tid jag lägger på att känna trams ärligt talat. Bortskämda jag. Allt är Date-reklamens fel.

dateJag var team Felicia. Vilket team var du?

 

Continue Reading

Throw back thursday

Igår kom en av tentavakterna jag anlitar fram till mig och sade att hon blev så glad varje gång jag ringde och sade att hon skulle få vakta för mig, för hon blev änka för fem år sedan och det här var ju hennes små glädjestunder i livet. Det blev så ensamt sedan han försvann sade hon. Hon hade tänkt sluta vakta på tentor eftersom att de nästan var åttio båda två och hon ville att de skulle få så mycket tid tillsammans som möjligt på slutet. Så dog han och nu, fem år senare, vaktar hon fortfarande tentor. För sällskapets skull. Hon är åttiotre och världens raraste.

Åh mitt hjärta brister lite. För fina, fina tentavakten och för mormor, som hade åtta friska år efter att morfar dog innan hon föll in i demensen och försvann. Lilla, lilla mormor som inte alltid lyckades vara snäll. Vad ensamt det måste ha blivit för henne när morfar inte längre fanns. Vad glad jag är att jag inte vet vad som väntar.

016
Mormor och morfar 1958, i Örebro.
Continue Reading