Livets halvstora besvikelser och små nöjen

Bild helt orelaterad till inlägget, annat än att det är jag som skrivit inlägget som är på den..

Det är så mycket som ställs in nu att det känns vågat att se fram emot saker. Barnens kalas hann vi inte ens börja planera, avslutningar avbokas på löpande band (tack och lov säger jag om just det – tycker verkligen inte om att tvingas stå med ett migränleende bland föräldrar jag inte känner och inte fatta hur jag ska komma in i alla samtal om renoveringar). I juni skulle jag både se dragqueens på Cirkus och åka till Svalbard, i juli är tanken att vi bor på Gotland en vecka med Alex familj men som det ser ut nu vet vi inte ens om vi kan ses i Gnesta.

Det är vad det är. Jag har ju lite purken syn på det mesta och tror inte på att saker kommer hända förrän de verkligen händer, så mycket har jag kunnat hantera utan att känna allt för stor sorg. Mycket ställs ju inte heller in helt och hållet, utan skjuts bara lite på framtiden. De stora sakerna är liksom inte de största. Som Svalbard. Jag kommer dit i framtiden om jag vill. Jag har haft chansen innan men tackat nej (mycket pga att det då ingick en 25 mil lång vandring i Spetsbergen, och visst, att vandra i all ära, men att vara borta i sex veckor från familjen bara för att bli uppäten av en isbjörn på ett berg – det är faktiskt jättesvårt att motivera).

Klart man helst vill att alla ska få vara friska, men just att inte få träffa sina nära för att de är riskgrupp och inte heller veta när vi får lov att träffa dem är värst. Barnen gråter efter sina mor- och farföräldrar, men vi kan inte lova dem att det går över snart för det.

Jaja. Ingen unik spaning, det är ju så här för de flesta – bara lite tankar så här på kvällen. Avslutar med tre saker jag vågar se fram emot för att balansera upp detta:

  1. Att få sitta i soffan med Alex och glo efter att barnen har lagt sig. Helst på en film eller tv-serie, men ibland bara rätt ut i luften.
  2. Att fixa min naglar i ett så mörkblått nagellack att det nästan är svart. Kronans apotek sålde ut sina Depend-nagellack när jag hade en sväng förbi efter psykologen förra veckan. Blir alldeles prirrig när jag tänker på hur fint det är! Mitt nuvarande lack ska bara flagna först. Orkar inte mig på något innan det.
  3. Att få läsa ut Were the crawdogs sing. Herregud Sofia – hur många gånger kan du nämna samma bok? Skitmånga tydligen (ni kan ju ta det som ett tecken på att ni bör läsa den). Idag hade jag – hör och häpna – schemalagt läsning, precis som att jag har schemalagt min meditation och min yoga och min lyxfrukost och mitt kvällsvin, de kvällar jag inte har huvudvärk vilka är ganska få ärligt talat. Hur som helst. Körde med schemalagd lästid mycket innan jag började bryta ihop för två år sedan. Försöker hitta tillbaka till det. Schemaläggningen över lag. Är tydligen en sådan person som behöver sådant för att klara av livet.

Det var det hele! Livets små nöjen och så vidare. Vad ser ni fram emot?

Continue Reading

Marilyn i mitt hjärta, trots allt

Jag har alltid haft en soft spot för Marilyn Manson, trots det han gjorde mot oss i Globen den 5 december 2012 (det vill säga: uppträdde). Efter Globen har jag lite hoppats att den där haltande, flåsande skuggan av en spillra kunde lägga av i värdighetens namn, men det har ju inte hänt. Jag tror till och med att han släppte en skiva ganska så nyss? Lås in er om det blir turné säger jag bara! LÅS IN ER. Hur som helst, soft spotten finns trots detta kvar och idag blev den där soft spotten inte bara en spot utan ett land av ömma känslor, när den här bilden dök upp i mitt flöde:

Marilyn-Manson-and-dad

Marilyn Mansons pappa i Marilyn Manson-skrud och Marilyn Manson som gör dubbel facepalm! GULLIT! Samt helt sann återgivning av hur jag och min vän stod i Globen 2012. Som pappan alltså. SKOJA! Nu går det ju i alla fall inte att göra annat än att lyssna på Portrait of an American Family resten av dagen, eller i alla fall lunchen, och titta på de övriga bilderna som finns här.

På tal om värdighet så använde jag återigen torrschampo fast jag inte vet hur man gör i morse och nu luktar jag inte bara härsket luktsuddigum, utan jag ser också ut som att jag fläckvis har drabbats av de grå tinningarnas charm. Like a lady och så vidare.

Continue Reading

Västerås!

Har ju inte hunnit uppdatera om Västerås! Och snart bär det av till Köpenhamn, så här får ni en räseruppdatering med några bilder:

Vi åkte förra lördagen då som sagt. Jag mötte dagen med ett plågat ansiktsuttryck, som jag alltid gör, innan jag gick upp och kollade på Isak och Sabbat som showade lite i vardagsrummet.

20140429-203334.jpg

Efter min veganska frukost (grahamsgrynsgröt med sojamjölk och hallon ), hasade jag ut till den stekheta och kamremsbytta bilen som ibland kallas för Bruno. Konstaterade att laddaren till cigarettuttaget inte funkade i enlighet med ”aldrig får man vara riktigt glad”-principen, innan jag körde iväg och hämtade upp världens bästa Nina för att åka på världens bästa roadtrip till Västerås.

Älskar verkligen att åka bil med vänner. Det tar väl knappt en och en halv timma till Västerås från oss, men det kändes inte längre än en kvart den här gången.

Vi visste ju vad vi ville göra först, så efter att ha lokaliserat Veggoköket körde vi direkt in i parkeringshuset till gallerian Igor eller Igrun eller Idor eller vad den nu hette, för att gå på nyöppnade Voltaire. Blev lite besvikna över att de inte var helvegetariska som vi fått för oss, utan ganska så djuriga, men vi förlät dem efter vegansalladen. Rostade hasselnötter, avokado, inlagda morötter, grön ärtpesto, hummus och gudarna vet allt vad göttigt de hade lagt på. Drack cirka en klunk morotsjuice med ingefära, chili och äppeljuice till, innan jag kom på att jag ju är alldeles för klen för chili – särskilt när jag har afteblåsor – så juicen fick fortsätta sitt liv som prydnad innan den vaskades. Jaja, livet och så vidare. Så här såg det ut i alla fall:

20140429-203349.jpg20140429-203405.jpg

 

 

 

 

Jag är inte den som är den när det kommer till pastellfärgade bakverk, så jag unnade mig en randig dammsugare till kaffet. Nina drack konstig, men ganska god, kaffecolaläsk, men fick tyvärr ingen blåbärsboll eftersom att den rullade iväg på golvet. Och så kom Ninas kompis Daniel och berättade om en massa loppisfynd han gjort, innan han visade oss vägen till Myrorna där jag köpte en jacka. Jag har krympt ifrån alla vårjackor jag har och konstaterade att det nog faktiskt är en grej jag verkligen behöver. Hittade en manchesterjacka för 185 kronor. 85 kronor för jackan och 100 kronor för det exklusiva märket ”Sand” fick jag veta. Har ingen aning om vad Sand är för märkte, men min första reaktion när jag såg det var att jag ville sätta en tuff hårdrockspatch över det, så ”exklusivt” betyder inte nödvändigtvist snyggt. Så mycket kan vi konstatera.

Efter Myrorna fick vi en ofrivillig sightseeing av Västerås med Bruno, innan vi hamnade på Frejahöjden och Veggoköket där vi shoppade loss. Jag hade tänkt fota allt jag köpte, men glömde visst bort det och köket tog jag inte heller någon bild på – däremot gick vi förbi en vykortsvy när vi fortfarande var inne i stan och svag som jag är för gamla hus och vatten, tog jag ett foto av den i alla fall:

20140429-203416.jpg

Nina har skrivit en längre recension med bilder från Veggoköket som ni hittar här! Efter veganshoppingen bar det av hemåt igen. Vi körde ungefär en, ja jag vet inte jag, en bit innan vi hamnade utanför Enköping där vi fikade på chips, kaffe och vegansk beef jerky i nästan en timma. Till naturen posör som jag är, passade jag även på att föreviga mig själv innan vi åkte den sista biten hem:
20140429-203437.jpg

 

Så! Den fantastiska resan tog slut alldeles för fort som vanligt, men snart bär det av igen. Mot Köpenhamn, medicinskt museum, Astrid och Apornas nyöppnade restaurang, besök i gamla vattentankar under jorden och inte att förglömma: hotellfrukost!

Continue Reading

I väntan på bättre tider

Detta har hänt: Idag har jag lyckats äta en skål gröt utan tillbehör, bulgur utan tillbehör och två mackor med lite smör. Alex och Isak fick tacos (det är ju trots allt fredag) och jag fick titta på, uppleva blodsockerfall och ha ont. Det kallas ”livet med afte”, och det kommer eventuellt att vara namnet på min framtida biografi (en tragedi i tre delar). Jag kan inte äta, jag kan inte sova, jag kan knappt prata. Det enda som är positivt är att den ena aften, den som sitter precis på tungspetsen, den gör så ont att jag inte märker av de andra två gigantiska kratrarna som sitter under läppen. GLAD FÖR DET LILLA HÖRRNI!

Eftersom att jag knappt kan äta kan jag inte heller motionera. Allt detta gör mig ganska så sur.

Detta kommer hända: imorgon åker jag och den bästa Ninan som finns, till Västerås och handlar på Veggoköket och äter på Lotta Voltaires sprojlans nyöppnade restaurang (och  nu har jag svultit sedan i tisdags så imorgon får det faktiskt räcka, jag ska äta på den där sabla restaurangen om det så innebär att jag måste ta knark och övernatta i Västerås)! Allt detta gör att jag trots afteutbrottet är ganska så glad ändå. Nina har förresten en fantastisk sida för alla som vill äta djurfritt.

Detta kommer också hända: nästa vecka åker vi ner till Skåne, demonstrerar på första maj i Malmö (som jag inte har gjort sedan 2005), åker över till Köpenhamn och utnyttjar en hotellnatt som vi har fått av mina föräldrar (som även barnvaktar) och i Köpenhamn kommer vi att äta på Astrid och apornas nyöppnade restaurang! Alltså detta vet inte Alex än, att vi ska äta där, men det fattar ju vem som helst att vi inte kan åka till Köpenhamn utan att ha gjort det. Surprise älskling!

Så. Nu ska jag sätta mig och sura i ett hörn av soffan igen. Puss hej (obs: jag smittar inte).

 

2014-04-12 025
Känslan min framtid förmedlar.

 

Continue Reading

Jamen jag hamnade väl lite efter då

A photo a day – drink.

20131217-215729.jpg

 

Bakom hipstamaticfiltret döljer sig ett halvt kilo körsbär, en sjuttis brännvin och en ansenlig mängd socker. I fyra månader har den stått där och göttat te se. Likören. Precis som på morfars tid.

Förstår ni att det enda jag behöver göra nu, är att ta upp bären och rulla dem i smält choklad, för att få ett halvt kilo körsbär i likör á la Aladdin? Glädjens tid!

Continue Reading

Bästa julsången – som om det bara fanns en

Det här är dagens tema för A photo a day – men alltså julsånger är lite för mig som tan in a can är för Julio Iglesias. Enough is never enough! Jag kan inte välja bara en. Dessutom kan jag inte gå omkring och fota hittepå-saker för att föra fram den där jullåten i någon form av rebus. Nej nej. Nu gör vi så här. Här har ni en lista på de fem bästa jullåtarna och nu lyssnar ni på den. Varje låt har ju egentligen sitt eget speciella tillfälle – men det här är väl listan ni skulle få ur mig om ni höll en kniv mot min strupe och tvingade mig (varför ni nu skulle göra det).

Observera att jag börjar lyssna på jullåtar i smyg när julmust börjar säljas i affärerna, men det är inte förrän första advent-veckan som jag går all in och har min jullista på repeat på jobbet (jag har hört talas om kolleger som inte tycker om mig kring jul, det har jag). Anyhoodles, behold: jullistan topp fem (klicka på bilden för att komma till Spotify-versionen av låten eller gå all in som mig och ta hela listan som ligger längst ner, med bubblare och allt):

1) Baby it’s cold outside – Dean Martin med okänd dam (skitstörigt, vill att hon ska vara känd, men Dino verkar ha varit lika mycket karl som alla andra män på den tiden så han gav aldrig henne någon cred)

2) Christmas kisses – Ray Anthony (även Ray Anthony var en karl för sin tid, så jag har inte lyckats lista ut vem som egentligen sjunger här. Känner instant fail på julmyset just nu ärligt talat.)

3) Sleigh ride – the Ronettes (Tack livet.)

4) Marshmallow word – Darlene Love (Går givetvis, givetvis, att lyssna på med Dean Martin också för den som är lagd åt det hållet och som inte är störd av att han var kass på att credda kvinnor, vilket jag är just nu)

5) O holy night – Nat King Cole (Titta på bilden. TITTA. I rest my case.)

Bubblare:

Little Saint Nick – Beach Boys (män med instrument sjunger stämmor)

Santa claus got stuck in my chimney – Ella Fitzgerald (inte helt övertygad om att det här är Ella, men det står så överallt så vi får väl tro på det)

All I want for christmas – the Puppini Sisters (på gränsen till för käck – men det är ju trots allt bara jul en gång om året)

och typ alla andra låtar jag har lagt till här:

Sedan har ju Chris Isaak så klart gjort en julskiva också…

Continue Reading

A photo a day – joy

IMG_2773

Tio minuter innan vi lämnar BB efter fyra dagar med eget rum och kokt sojakorv. Världens jobbigaste och skönaste känsla på samma gång.

545732_10150632072042029_2038381240_n

Fem dagar gammal, fortfarande utan namn. Ungefär en vecka senare blev pappa upprörd över hur opraktiskt det var att vi inte kunde bestämma oss, så jag började kalla gossebarnet Fisak för att närma mig det faktum att vi höll på att namnge honom Isak. Faktiskt sjukt stor grej det här med att ge en annan människa ett namn.

Charlie_den_basta_Jag_saknar_dig

Charlie. Finaste hund. Drömmer om honom sexton år efter hans död. Kommer alltid sakna honom. Alltid.

DSC00909

Sabbat. Mer än så behöver ni inte veta.

Continue Reading