Keeping Sane in the State of Corona

Saker jag gör inomus: stickar en tröja! Mer stickat hittar ni på min instagram till höger, eller om ni letar upp Rätt Avigt på insta, facebook eller webb.

Oj! Vad kul att det var så många som fortfarande hittar hit! Hurra! Här kommer lite pandemitext från mig.

Jag minns tydligt början av mars när jag pratade med en kollega inför en workshop där alla italienare bestämt sig för att stanna hemma. Det var strax innan läget eskalerade i Italien och gränserna var ännu inte helt stängda. Min kollega var rädd för framtiden. Jag själv var osäker på vad jag egentligen trodde, och om jag var rädd. Hur sannolikt är det att det blir en pandemi undrade jag? Ja. 1996 frågade jag mig om hur sannolikt det var att ett band som Spice Girls skulle slå och det visade sig ju att det var extremt sannolikt. Fia – not being able to predict the future since 1978.

Sedan gick det snabbt och land efter land sattes i karantän. Det ser inte ut att sakta ner heller – karantän eller inte, viruset fortsätter att spridas. Jag tappar nästan grepp om tiden. Det känns som tusen år sedan någon pratade om en fladdermus i Wuhan.

I mitt liv sker alla betydande förändringar ungefär vid klockan två när FHM håller presskonferens. Efter det växlar jag mellan att känna mig trygg med Sverige, oroa mig över Sverige, vara rädd för framtiden, ha hopp om framtiden. På ett personligt plan är jag så oerhört privilegierad. Jag är inte riskgrupp, inget av mina barn heller. Jag jobbar statligt, kan sköta mitt kontor från hemmet, bor inte i belånad bostad och kan på det hela taget känna mig relativt trygg.

Isaks kompis pappa går i konkurs. Min kollega ringer från karantän i Italien där militären marcherar utanför fönstret och haffar den som är ute utan goda skäl. Endast en i hushållet har tillåtelse att gå till butiken. Min vän i Spanien med endometrios undrar varför alla gnäller om karantän – så här har hennes liv sett ut de senaste fem åren. Mina föräldrar stänger in sig i en stad som ännu inte drabbats och tittar på alla Batmanfilmer. De respekterar rekommendationen att inte gå ut om man tillhör riskgrupp. En av min närmaste vänner återhämtar sig efter en tuff cancerbehandling och fortsätter en karantän som varat sedan december. En annan vän intensvivårdas för covid-19. Han var sövd i sju dagar. Om två veckor får han kanske komma hem. Det kryper närmare.

Är jag rädd nu? Jag vet inte. Jag är inte i ständig skräck, men visst oroar jag mig. För när detta slutar, för vad som händer i länder där regerigen börjat inskränka människors frihet. För vad som händer med alla som förlorar sina jobb. För att någon mer som står mig nära ska bli sjuk. För samhället och världen i stort. Kommer vi någonsin ur det? Att tänka på den här pandemin är som att tänka på rymden och försöka greppa att den inte har något slut.

Jag håller mig bäst flytande genom att inte tänka på imorgon, att gömma mig i böcker, att springa på lunchen, att sticka en tröja, att titta på the Good Fight, att dölja allt som stör mig i sociala medier och att sitta i en triljard zoom-möten på jobbet. Hur gör ni?

Continue Reading

På väg ut ur buco nero

Sådan här är jag: det kommer en krasch, eller en kris och sedan blir det bra. Enkelt uttryckt alltså. Det jag vill säga är att jag har slutat gråta, ångesten lade sig i tisdags och jag är inte fullt så trött. Jag är fortfarande ganska trött och lättriggad. Får stresspåslag även av sådant som i vanliga fall inte rör mig i ryggen, men på det stora hela så känner jag mig hyfsat som mitt vanliga småängsliga jag igen. Det är som om jag har en autopilot som samlar ihop mig och sätter igång mig igen.

Jag vet inte hur det funkar, men så har det alltid varit. Piss, piss och piss och sedan… okej. Relativt snabbt. Det här glömmer jag ofta, att mitt psyke är snabbt i vändningarna. Jag tror gärna att allt negativt jag känner är något jag kommer att känna för alltid. Medan allt bra är tillfälligheter.

Jag hade ett samtal med min chef i måndags. Ett jättebra samtal. Jag har blivit av med en ganska stor arbetsuppgift, drog mig ur två framtida projekt och har även kunnat släppa det som inte är mitt ansvar. I onsdags jobbade jag till åtta, vilket kan låta idiotiskt med tanke på hur jag mådde förra veckan – men samtidigt fanns utrymmet för övertiden, och den gjorde att jag kom ikapp med det viktigaste. Vi har haft samtal med skola och förskola och fått en bättre bild av hur det varit och hur det går för Isak och även om det finns en del ”att arbeta med”, som det heter, så kommer det nog bli bra. 

Ja och så allt stöd från runtomkring. Ni som läst här, kolleger som jag gråtit ut hos och Alex som har hållit ihop dagarna hemma. Det kanske är fel att säga att jag har en autopilot egentligen. Jag har kanske bara haft tur med människorna som finns runt mig, och att jag är född med något slags mod att ändå våga prata öppet om saker som suger.

Hursomhelst. Idag: carpe diem. Fast som en lite bräckligare person än jag var för några veckor sedan. Och så får det lov att vara ett tag. 

Continue Reading

Denna förmiddag, ett liv

Fördelen med att gå upp innan sju, som jag ibland tvingas göra pga morgonpigga barn, är att dagen blir himla lång. Nackdelen är att det blir en himla lång dag att tillbringa som zombie, men ändock: lång dag. Och vem är väl jag att inte nyttja dessa extra, sömnlösa timmar till att börja rensa i barnens garderober? För precis som barn gärna gör, så har mina vuxit typ en meter var den här sommaren. Eller i alla fall ett par centimeter.

Utrensning är ganska trivsamt tycker jag. Visst, jag är sämst på att slänga, men bortsett från det så är sådana här små projekt perfekta för ljudbok och det är ju himla trevligt. Just nu: Havsboken av Morten A. Ströksnes. Kan varmt rekommendera den. Handlar i huvudsak om jakten på en håkäring, men även om nordligt havsliv i största allmänhet.

I alla fall. Utrensning. Jag rensade och rensade och rensade och plötsligt var klockan tio och då insåg jag att shit, jag har inte ätit! Kaffet jag drack när jag gick upp hade gjort sitt och jag var på väg att falla handlöst in i ett blodsocker fall. Blodsockerfall avhjälps som vi vet bäst med något jäkligt snabbfixat. Jag hällde således upp en skål dyr müsli från Paulun. Egentligen är jag inte jätteförtjust i dyr müsli, men periodvis får jag för mig att jag ska börja äta nyttigare frukostar (eller ja, äta frukostar öht utöver en kopp kaffe) och då brukar det hamna olika sorters müsli och gröt i skåpen lite beroende på vad som är på extrapris för tillfället. 

I alla fall. Jag trodde att det bara var Isak som hunnit smaka på den här müslin, men jag hade fel. Ut på tallriken, med alla nötter och fröer och dadlar och allt vad det nu var, for tre små, men likväl sjukt vidriga, djur. Åh jag är så känslig för sådant här. Fan vad det kliar överallt så fort jag tänker på det. Så klart kommer inte tre små vidriga djur ensamma heller. Efter några lyft på diverse varor och tittar ner i olika kartonger visade det sig att vi hade en hel koloni av dem i skafferiet. Mest i gamla förpackningar (det vi använder ofta har vi i tättslutande burkar GUD SKE PRIS), men ändå. Jag vill fortfarande klia mig ur mitt skinn.

Istället för att fixa mitt blodsockerfall fick jag alltså tömma, sanera och städa ur skafferiet. Ivrigt påhejad av Karls allra gnälligaste ”Mammaaaaa! Titta Bassseeeee” även medan han tittade på Bamse och Isaks sjutusen frågor om veckodagar och månader. ”Men mamma hur lång ÄR en månad? NEJ inte som augusti, som april. NEJ JAG MENAR INTE SÅ. Hur lång ÄR EN MÅNAD?!”

Vad Alex gjorde? Ja alltså samtidigt som jag hittade djuren, lyckades han slå till ena kupolen till badrumslamporna med skaftet till skurborsten så att den for i golvet. Så han hade ett kul jobb med att försöka befria oss från en miljard små glasbitar.

Så. Kan det bli måndag nu?

Continue Reading

Målen med 2018 – en uppföljning

Okej. Så som vanligt vid längre ledighet, när jag får andas ut och så vidare, så kommer jag på en miljard små lösningar som ska göra mitt liv SÅ mycket bättre. Ibland infaller den här lösningsorienterade perioden precis när ett nytt år börjar. I år gjorde den det, och jag skrev om detta här, för den som vill läsa hela inlägget. Vill du inte läsa hela inlägget, men ändå är nyfiken på hur det har gått hittills så får du reda på det nu:

  • Jag hade någon idé om att en app skulle logga mina vanor. Jag vet inte varför jag hade denna idé ity jag hatar appar som loggar vad jag gör och på något vis upplyser mig om vad jag missat. Så jag tog bort appen efter lite mer än en vecka. Däremot har jag fortsatt att träna regelbundet (dock bara en gång i veckan, eftersom att jag insett att det räcker som jag skrev igår). Och så läser jag en stund varje kväll. Check på den alltså!
  • ”Jag ska börja ta en kvart mitt på dagen till att stirra tomt framför mig och inte göra något alls också.” Citat mig själv i början av januari. Gulligt på något vis att jag ändå trodde på detta. För det har ju inte hänt en enda dag. Men skam den som ger sig…
  • ”fortsätta att ha söndagar oplanerade” Det har jag. Typ. Isak simmar på söndagar, så varannan söndag har jag något att förhålla mig till – men på det stora hela är det oplanerat.
  • ”att vi fortsätter planera månadsbudget inför varje löning” Detta har blivit en sådan vana att jag är lite chockad över att jag hade det som mål. Som om det inte vore helt självklart. Tänk vad fort det går att vänja sig vid två löner…
  • ”att jag har min mobilladdare i annat rum” Detta i ett försök att dum-skrolla mindre. Okej. Om jag har haft en stressig dag på jobbet från sju pga barnhämtning och barnens blodsockerfall har matchat mitt eget, eftersom att jag inte hann slänga i mig något i stressen från jobbet. Då skiter jag för fan i om det är dumt att ”skrolla bort” livet. Då tar jag ut min fulla rätt att inte orka ett skit. Men när det inte är en sådan dag, då brukar jag faktiskt inte använda mobilen fullt så mycket längre. Ofta för att den ligger på laddning i sovrummet.
  • ”kanske konsumtionsbegränsning igen” Njae på den. Mvh Fick precis hem en kartong med grejer från Tradera…
  • ”besöka alla Stockholms afternoon tea-serveringar med Katta” Ja men vi får väl ta det när barnen blir tonåringar antar jag. Inte en enda afternoon tea har vi lyckats pricka in i år.

Inte illa pinkat ändå. Ovanpå detta har jag fått in en hudvårdsrutin – något jag verkligen aldrig trodde skulle hända. Nu har det varit långhelg här igen och jag har kommit fram till några nya fantastiska lösningar till mitt liv:

  • ny planeringskalender till jobbet, där jag skriver in alla andras scheman så jag slipper hålla dem i huvudet – vilket jag per automatik gör, så fort någon sagt till mig vad de ska göra. Med konsekvensen att jag glömmer vad jag själv ska göra.
  • sticka framför tv-serier för att varva ner. Min bästa sommarkvällsyssla. Måste bara hitta tillbaka till min stick-mojo, efter att även mitt senaste alster blev något för andra att skratta åt, och mig själv att gråta till.
  • lägga fram veckans kläder på söndagen. Älskar hur jag lägger in något på listan som jag vet att jag aldrig någonsin kommer att lyckas med. Men om jag i alla fall kan få orken att lägga fram hela strumpbyxor alternativt matchande/hela strumpor till veckans outfits, så är det gott nog.
  • Våga sprida podden mer. Jag älskar En förbannad podd, men jag känner mig så oerhört tjatig när jag tar upp den, och drabbas alltid av känslan att ”vem är väl jag”. Men jag får helt enkelt bortse från det obekväma i att marknadsföra mig själv och köra hårt.

Sådärja. Ny utvärdering om några månader då. Har ni några lifehacks för att få ett mer fungerande liv/lugn/samvete/vad som helst – do tell!

Continue Reading

När kalendern talar sitt tydliga språk

Jag har en app som talar om när jag ska få mens. Den räknar ut det efter de tre senaste perioderna, så jag kan ju inte riktigt lita på den. Mina perioder ligger på mellan 26 och 60 dagar nämligen. Men ibland kan jag faktiskt misstänka att appen trots det synkar rätt. Som idag till exempel, när jag var på väg att bryta ihop för att det impulsköpta merinogarnet var alldeles för luftigt, så tröjan jag vill sticka kommer att bli alldeles för lätt och varför tänkte jag inte på det när jag tog det och bytte till det billigare akrylgarnet istället, för tröjan är ändå till Karl och kommer att behöva tvättas varmt om han kräks på den och nu har jag lagt ut 300 spänn i onödan på garn som inte kommer att klara vinterkräksjukan men det spelar ändå ingen roll för ALLT JAG STICKAR PÅ BLIR ÄNDÅ FULT OCH VARFÖR VILL FOLK ENS UMGÅS MED MIG, VILL DE ENS DET, JAG HATAR MÄNSKLIGHETEN, JAG SKA AVSLUTA INTERNET, ALLA ÄR IDIOTER och sedan…

Sedan kommer jag hem och öppnar appen och tänker att den här månaden, det är nog en sådan månad när det stämmer ändå.

Nej. Jag har inte haft tid att söka hjälp för detta. Håll käft.

Continue Reading

Andra mål för 2018 och livet

Vid varje långledighet funderar jag över vad som inte funkar i mitt liv, och sedan försöker jag hitta saker som gör att jag kan få livet att funka. Och sedan misslyckas jag med dem. Med detta sagt, så råkar en massa funderingar sammanfalla med nyår den här gången och även om jag inte alls gillar principen av att införa förändring bara för att man helt plötsligt har en kalender som slutar på 8 istället för 7, så kanske det finns risk för att jag framstår som någon som ändå gör det. Tror på kraften i nyårslöften och så vidare. Det gör jag inte. Jag är helt övertygad om att jag kommer misslyckas! Okej? Okej. Jag tänker mig i alla fall det här framöver:

  • att jag ska använda en app som loggar mina vanor. Jag har redan börjat i och för sig. Det går att välja om det är en vana som ska in eller en som ska ut. Min vanor är att jag ska läsa minst en kvart varje kväll och att jag ska träna mina axlar minst två gånger i veckan så att jag slipper spänningshuvudvärk.
  • Just ja. Jag ska börja ta en kvart mitt på dagen till att stirra tomt framför mig och inte göra något alls också. Det bör jag väl börja logga i appen med…
  • att jag fortsätter att ha söndagar oplanerade. Det har varit skitsvårt. Det är mycket som ska in på söndagar som familjebesök och vänträffar och allt möjligt annat och det är inte jättepopulärt att bara säga nej. Dessutom känner jag fortfarande obehagskänslor om jag inte finns till för andra, överallt, hela tiden.
  • att vi fortsätter planera månadsbudget inför varje löning. Detta infördes i och med flytten, men jag har inte haft tid att skryta om min fantastiska excelkalkyl som räknar ut hur mycket var och en ska betala utefter inkomst tidigare. Så nu gör jag det. DEN ÄR FANTASTISK.
  • att jag har min mobilladdare i annat rum. Mina föräldrar har alla sina laddare i ett litet kontor som vi knappt vistas i, och det är absolut förbjudet att flytta på en laddare. Såvida man inte vill ha en sjukt irriterande uppläxning passande en trotsig tolvåring. Detta medför att mobilen så klart läggs i ett annat rum och sedan glöms den magiskt bort där under längre perioder. För helt plötsligt så börjar jag aktivt att läsa och blogga och göra massa andra saker som jag annars inte hinner pga all skit jag känner ett behov av att skrolla igenom på mobilen. Observera att jag inte alls tycker att mobilen är en osund sysselsättning i sig, det är bara jag som inte kan hålla det på en rimlig nivå.
  • kanske konsumtionsbegränsning igen. Jag kan inte bestämma mig. Köper sällan nytt, men jag överkompenserar med att köpa dubbelt så mycket begagnat och ärligt talat: vad ska jag göra med allt jag köper? Den ångest och tvekan jag känner inför denna begränsningsfundering är väl dessutom i sig ett tecken på att jag verkligen borde genomföra den.
  • besöka alla Stockholms afternoon tea-serveringar med Katta.

Ja det får väl räcka? Förutom bubblaren att börja blogga mer, men då måste några av de andra bitarna falla på plats. Annars fixar jag det inte. Cliffhanger: snart gör jag om outfitten på den här blöggen!

Continue Reading

Hösten 2017 – så här är planen

Även om jag enligt uppgift blir väldigt trött av att jobba och ha börn och viss sömbrist och även några hobbyer (minns inte vem det var, men någon på internet lärde mig att det inte heter ”hobbies” – jättekonstigt), och vid trötthet har väldigt nära till gnäll, så finns det några små guldkorn jag ser fram emot under hösten. Jag tänkte presentera dem i höstlistan som jag lade upp förra året och hade tänkt lägga upp inför varje säsong, men inte gjorde eftersom att jag… jobbar och är trött. I år har jag vågat mig på att byta ut några rubriker, så att jag inte verkar så himla förutsägbar. Anyhoodles:

Mina planer för hösten:

Shovels and Rope på Bryggaresalen i januari i år!

Förutom att överleva, vilket jag verkligen planerar att göra, så är min första plan för hösten att se Shovels and Rope på Bryggerisalen. HALLELUJAH! Okej, det spelar i slutet av augusti och augusti är egentligen en sommarmånad, men det skiter jag i. Shovels and Rope inleder hösten. HALLELUJAH!

Jag har kommit in på litteraturvetenskap. Eventuellt planerar jag att plugga det, eftersom att det känns som en bra idé när jag är så här trött och redan känner att jag inte hinner med…

Den tionde september lämnar jag min familj och åker till Cambridge i fem dagar för att gå en jobbkurs i kommunikation. Ser så himla mycket fram emot detta. Tänk att få gå på kurs fem timmar om dagen och sedan stänga in sig med böcker och vägra umgås med folk resten av dygnets timmar? Mvh Socialt Geni Since 1978

Efter Cambridge åker jag på Bokmässan med min vän Sara. Tror jag. Vi har pratat om alternativet att ta oss till Bokmassan som ETC anordnar utan nassar, men vi vet inte hur det blir än. Å ena sidan: bu för att stödja en mässa som tar in rövhål. Å andra sidan: jag som har priviliegiet att inte känna mig personligt hotad av nassar borde kanske gå dit och vara en av de positiva krafterna så att inte rövhålen tar över? Vi får se. Diskussion pågår. I alla händelser blir det vandrarhem i Göteborg en helg! Hurra!

Jag och Katta precis innan podden fyllde ett!

I oktober antar jag att vi kommer åka till Karlskoga en del och hjälpa mina föräldrar att installera sig i nya huset. I oktober kommer jag även att ÄNTLIGEN få se The Jesus and Mary Chain. Hallelujah igen! Och så  kommer jag och Katta fira att En förbannad podd fyller två år.

I november fyller JAG år och ja jag fyller trettionio men ser ändå fram emot min födelsedag med samma iver som om jag skulle ha fyllt tolv.

I december är det vinter så det skriver jag om en annan gång.

Det här hoppas jag ska hända:

Förra hösten var vi augustambassadörer. Så himla fint om vi får/orkar/klarar av att vara det i år igen – även om jag den här gången mest troligt skulle tacka nej till att prata inför 400 personer plus tv-kameror. Eller skulle jag det?

Jag hoppas att Alex ska få ett jobb och att vi ska hitta en lägenhet vi får plats i.

Jag hoppas att jag slutar få dåligt samvete av att tacka nej när jag inte orkar och jag hoppas att folk slutar försöka övertala mig när jag redan har sagt nej (men håller inte andan, som det heter).

Jag hoppas att jag får sittplats på de två konserterna jag ska på, för jag är ärligt talat för gammal för att stå upp för länge.

Jag hoppas att hösten blir bättre än våren. Våren var bara slit. Minns knappt något av den.

Presskväll för Augustpriset förra hösten.

Bästa höststället:

Med risk för att låta som en hippie, men jag är så enormt trött i själen så den här hösten blir bästa stället i soffan med en bok. På andra plats kommer naturen. Också det ett hippiesvar, men naturen är ta mig fan finast på hösten. Dessutom är naturen bäst på att underhålla barnen. Det spelar inte så stor roll var i den man befinner sig, så länge det inte regnar. Och regnar det kan man med fördel gå till det första bästa stället: soffan. Och väl där kan man ju be till sina eventuella gudar att även barnen vill läsa…

Vad ser du mest och minst fram emot:

Mest: Cambridge

Minst: att operera bort mina visdomständer i överkäken. Men hur tråkigt det än känns, så blir det nog ännu tråkigare att låta den ena tanden krossa tanden som ligger bredvid.

Det här lyssnar jag :

Shovels and Rope och the Jesus and Mary Chain är ju givet va!

Det här läser jag:

Down under av Johan Ehn,  Martha av Doris Lessing, De oroliga av Linn Ullman och så kanske något av Per Anders Fogelström. Plus någon gripande och lagom rafflande ungdomsroman. Hoppas jag.

Det här tittar jag på:

Nya säsongen av Preacher och kanske, kanske de sista avsnitten av Twin Peaks. Ärligt talat så surnade jag på underrepresentationen av rimliga kvinnor och har inte sett något sedan avsnitt tio.

Hur kommer du att göra dig illa?

Paper cuts. Livsfarligt med kontorsjobb oavsett säsong.

Vad vill du verkligen hinna med?

Att sticka en kofta som jag själv kan använda.

Karl i full ullmundering stickad av mig.

Vad tror du egentligen att du kommer göra?

Pula in stickningen i arga skåpet och svära över ytterligare ett misslyckats projekt, för att sedan återgå till att sura på soffan och tänka på hur dålig jag är. Och när jag inte är arg över stickningen ligger jag väl halvt döende i någon barnförkylning som kidsen dragit hem från förskolan.

Vem kommer du vara mest med?

Mina kolleger. Det är väl dessvärre så livet ser ut för övertidsarbetare. Tur att jag har så bra kolleger med andra ord.

Vad kommer du äta?

Med risk för att låta som att ålderdomshemmet är en kvart bort, men jag är inne i ett svårt sug efter kokt blomkål med smält smör. Så gissningsvis ganska mycket av det.

Vad kommer du dricka?

Kaffe. Det enda rimliga i dessa tider.

Vad kommer du att ha på dig?

Loppisfynd.

Kjol som jag köpte för 49 kronor kilot på en loppis i somras.

Vad kommer göra den här hösten extra bra?

Det räcker med att det är höst för att det ska bli extra bra, men den kommer att bli extra, extra bra för att jag kommer att ta hand om mig själv och inte lägga en massa dåligt samvete på att jag tackar nej till saker jag inte orkar. Och för att jag kommer slippa ha en tand som försöker krossa en annan. Och för att jag får åka till Cambridge.

Hur kommer du minnas din höst?

Svårt att sia om vad någon med så dåligt minne som jag kommer att minnas i slutändan.

Continue Reading

Nästa lektion till mitt barn: tiga är guld och platina

Ja ni vet ju hur det här säkert. Från cirka tjugofem och framåt ökar det omotiverade intresset från omvärlden. När ska du få barn EJENTLIEN och tänk nu på vad du missar och jag vet inget om ditt liv, men jag tänker ändå tala om för dig att du kommer ångra dig jämt och för resten av dina dagar om du inte gör mina val. Precis som att barn är något alla bara vill och kan välja att få, sådär i en krystning. Och när åldern närmar sig trettio ökar skaran intresserade och frågorna blir allt mera ingående och det är ju faktiskt sjukt att tänka lite närmre på. Fattar folk att de egentligen frågor om ens sexvanor?

En dag stod jag i alla fall där och var gravid, vid trettiotre års ålder, fast jag inte trodde att jag kunde bli det, och inte ens hade försökt, för jag visste ju inte om vi ville, och då, långt innan det första barnet ens kommit ut och magen knappt börjat puta litegrann, då började frågan om nummer två komma.

Nu fyller barnet tre i mars och det är så mycket att det förmodligen bryter mot någon konvention, för alla barn förtjänar faktiskt minst ett syskon i jättenära ålder nuförtiden. Allt annat är egoistiskt. Syskon med mer än två år mellan sig hatar förmodligen varandra och ensambarn blir knarkare så småningom (och så lär de sig aldrig att dela med sig, så de kommer inte knarka lite heller).

Sanningen är att vi kanske vill ha fler barn, eller så vill vi kanske inte det. Jag kanske kan få fler barn, eller så kan jag kanske inte det. Jag vill i alla händelser slå alla som frågar, tänker eller ens andas något om syskon åt mitt håll just nu.

Hur som helst. Nu ska ni få veta något roligt.

En närstående är gravid och Isak har lärt sig att säga ”mamma har en bebis i magen”.

Tänk så kul det kommer att bli när han säger det inför någon av alla dem som tycker att NU ÄR DET VÄL ÄNDÅ PÅ TIDEN.

Ja sannerligen. Det kommer bli en lång vår i år.

Ridå.

Continue Reading

Mot nya tider

Sista natten som trettiofemåring. Isaks första natt i eget rum. Alex sover på soffan och jag har 140 centimeter säng för mig själv. Livet som trettiosexåring kommer att börja alldeles strålande, det är ett som är säkert.

PS: Alex har städat byrån. En sak mindre att reta sig på om jag vaknar i natt!

PS igen: döm om min förvåning, när jag slutade reta mig på alla saker på listan igår, efter att jag publicerat inlägget! Spenderade ytterligare två vakentimmar med att reta mig på annat efter det, men ändå. Glad för det lilla!

Continue Reading

En lista på irritationsmoment

Ja. Den som lider av sömnbrist ska ju tydligen skriva en lista på allt som stör, för att sortera bort det och kunna sova bättre. Så här får ni en lista på saker som håller mig vaken just nu och så hoppas vi att jag somnar efter den:

1. Byrån i sovrummet. Vi kom halvvägs i att fixa till här inne, men nu är det kaos och fult och jag vill aldrig bjuda hem någon igen.
2. Hallen. Jag städade dig i lördags, men nu är du redan en samlingsplats för skräp och leksaker och reklamblad och sommargrejer som inte flyttar på sig själv och du gör att jag aldrig vill bjuda hem någon igen.
3. Gamla bordet som varit skrivbord och som nu har stått mitt i vardagsrummet i två veckor: varför står du där och ger mig ångest? Vet inte vad jag ska göra med dig, men du är i vägen och jag orkar inte bära dig och jag vill aldrig bjuda hem någon igen så länge du finns. Se så – spring iväg och bli ved nu.
4. Köket. Trångt, äckligt, värdelöst och fullt av ytor som blir avlastning för saker som inte ens ska finnas där. Typ verktyg och mynt. Fast de ligger i alla fall på golvet och inte diskbänken. Jag vill helst bara spränga bort köket och leva på hämtmat resten av mitt liv. Och nej, jag vill inte bjuda hem någon så länge som det finns. Köket – avgå!
5. Toaletten. Jag hatar dig! Du är för liten och hur jag än organiserar blir det kaos. Och jag vill aldrig bjuda hit någon igen som måste uträtta behov, för du stinker i alla betydelser.
6. Flyttkartongerna som stått ihopvikta mot vägen i vardagsrummet i över en månad: jag hatar er! Jag har verkligen försökt få bort er, men inte lyckats – för trots att ni är fula döljer ni ändå sladdar och en trasig hylla. Och jag har ingen aning om vad jag ska höra åt de sakerna…
7. Hyllan i hallen, du skulle ju dit flyttkartongerna står?!
8. Malmbyrån i garderoben – du skulle ju dit hyllan i hallen står?
9. Hyllorna i vardagsrummet, vad är det här? Organisera er!
10. Isaks rum – du kan stå där och skämmas.
11. Och förrådet. Om inte du vore så fullt hade jag kunnat fixa de andra sakerna, eller hur?
12. Hyllan under sängen som inte blivit ihopsatt på över ett år – tro inte att du kommer undan! Gör något med ditt liv!
13. Och alla ni andra saker som är i vägen – det är en tidsfråga innan jag bränner er! Vänta bara tills jag har tid och har sovit en hel natt.

Jahapp. Nu är jag ju cirka dubbelt så irriterad som innan. Det känns som att alla de här sakerna står och hoppar på mitt bröst. Kanske tuppar av i vredesmod snart? Vi kan ju hoppas.

54 kvm av lidande. Det är vad den här lägenheten är. Ni får nog vänta ett tag på de stajlade pastellbilderna med femtiotalsgefhül härifrån. Bah.

Bonusirritation: att jag måste hinna byta däck och besiktiga bilen jättesnart.

Continue Reading