Totalt jävla mörker – eller i alla fall sjukt mulet

Jag tror minsann att jag har blivit lite trasig. Hösten, och våren innan den, var inte nådig. Först var det jobbet och arbetsbelastningen, sedan började kroppen falla ihop och sist, men störst, så var det skolstarten för mitt äldsta barn.

Det här kan jag av flera skäl inte skriva jättemycket om, men jag kan ge er en liten bild. Vi hade en person – JAG hade en person – som mejlade mig och bara mig långa, långa mejl om hur hemskt mitt barn är (för varför ska en pappa ens behöva blandas in). Sedan hade vi långa, långa samtal med skolan och fick en annan bild, men det spelar ingen roll. Jag hade redan blivit mer eller mindre förstörd. Jag vågar till exempel knappt höra av mig till andra föräldrar, eftersom att jag är för rädd att de också ska skriva lika långa, hemska mejl. Jag får magont om mitt barn visar reaktioner som inte är positiva, eftersom att det skulle kunna bekräfta något av det som stod i mejlen. När han vill planera sitt sjuårskalas får jag panik, för tänk om ingen kommer? Det har inte varit självklart för honom att få vänner. Och om hans klasskompisar kommer – tänk om han inte är jätteglad hela tiden, utan gud förbjude: reagerar med känslor som hos ett barn? Och varför har han inte ens blivit bjuden till något kalas själv sedan skolstarten? Varför tar ingen annan förälder kontakt med oss och föreslår en lekträff? Jag överanalyserar säkert, men jag kommer inte ifrån ångesten och jag kommer inte ifrån att det är jag som har gjort något fel i min uppfostran. Varit för lat, för osocial mot andra föräldrar, inte varit tillräckligt på, försökt för lite, hittat på för få saker, inte tänkt på mitt sääärskilda ansvar som pojkförälder. Svurit för mycket?

Så ja. Jag har som sagt blivit lite trasig. Jag märker det på den ständiga känslan av ångest, och jag märker det på att jag inte tycker om mig själv.

Förutom tidsbrist och allmän utmattning är detta varför jag inte bloggar. Jag vet inte om jag är så sugen på att ge den här typen av inblickar i mitt liv, men det är det enda som cirkulerar i mitt huvud just nu. Ångest över än det ena, än det andra. Anledningen till att jag ändå skriver detta är att jag just nu har något slags fokus på att jag kommer att må bättre och framför allt så kommer det att bli bättre för mitt barn och då ska jag gå tillbaka till den här posten och minnas hur jävla illa det var. Och nästa gång det blir så här jävligt för någon av oss – för det blir det ju med jämna mellanrum pga livet – så ska jag gå tillbaka till posten som jag kommer skriva när allt har vänt, och veta att det blir fan ta mig bättre. Någon gång. Just nu dock: not so much.

Continue Reading

Små tecken som skapar känslor av samhörighet

Ibland krävs det så otroligt lite för att göra en så himla glad. Som till exempel att en av föräldrarna vid besöket i Isaks förskoleklass hade omatchade strumpor med trasig resår och en fläck på sin cardigan. Ljuvligt! Jag själv märkte på vägen in att jag hade spillt tandkräm som blekt fläckar på mina brallor. Det kändes inte fullt så ljuvligt först, eftersom att jag känner oerhörd press på mig att se respektabel ut när jag träffar andra föräldrar. Men när jag träffade den nerkasade strumpan med trasig resår? Då kände jag banne mig att jag hade en allierad i sällskapet.

Över lag tycker jag att det är det som är sämst med föräldraskapet. Det vuxna samförståndet som ska finnas och som jag aldrig lyckas bli en fullständig del av. Visst finns det andra föräldrar som inte från början varit mina vänner och som jag tycker om. Men på det stora hela. Jag tycker att det är så oerhört jobbigt att vänja mig vid nya vuxna människor. Dessutom skrämmer människor som kan ta miljonlån för att köpa boende mig per definition. Och sådana finns det cirka en miljard av här (och väldigt många av dem har städhjälp, barnpassning och åker utomlands minst ett gång per år och lever på det hela taget inte alls som vi). Jag får sådana oerhörda mindervärdeskomplex, även fast jag inte vill ha deras liv själv. Jag vill bara få vara vuxen på mitt eget, ytterst ouppstyrda sätt utan att känna mig dömd.

Så ja. Det var fantastiskt att se den här mänskliga föräldern. Med en mörk strumpa och en ljus och någon form av frukostrest på koftan. Plötsligt känns hösten inte fullt så jobbig att tänka på. Fortfarande jättejobbig (herregud Isak börjar skolan!!!), men ändå.

Continue Reading

Oplanerade söndagar

Jag har nämnt några gånger innan att jag håller söndagar oplanerade, i den mån det går. Isak har ju t.ex. simning då, så varannan söndag har jag ändå en tid att passa fast det är precis det jag vill undvika. Idag har det dock varit Alex tur att åka till simhallen, så nu är jag och Karl hemma.

Hela idén med att ha söndagar oplanerade är att jag ska ha en dag att vila hjärnan från måsten, där jag slipper ha något att stressa över. LOL! Det går ju så klart inte. Jag sitter redan nu med bultande hjärta och tänker på allt jag måste hinna med innan jag lägger mig. Ni vet – har man en oplanerad dag måste man liksom passa på att fånga den. Men den här söndagen hann klockan i alla fall bli fyra innan jag började med det.

Mellan klockan sju, när vi gick upp, och fyra kunde jag svassa omkring och bara unnamä att göra saker som jag ville. Vilket är en sanning med modifikation, för 90 procent av mitt liv går ut på att göra det barnen vill. Jag fick i alla fall tid nog för att sy ett par nya gardiner till köket, samtidigt som jag lyssnade på Jag ger dig solen av Jandy Nelson. Förutom att gardinerna blev två cm för långa, så misslyckades jag inte med något under detta event. Vilket är en prestation stor nog för att i alla fall nominera mig till nobelpriset. Jag hann även läsa en Bodil Malmsten-novell och fira gardinerna med rulltårta. Köpt, givetvis. Någon måtta får det vara på husmoderligheten.

Klockan fyra insåg jag att jag på sätt och vis ändå hade en tid att passa. Och det var tiden: att hinna fixa mat så att Isak fick i sig den innan simningen. Det kunde vara rimligt att lägga detta på Alex, om det inte vore för att han 1) redan varit med ungarna i parken en lång stund för att jag skulle få sy gardinerna ostört och 2) hade uppgiften att jaga Karl som ÄLSKAR att försöka nå den varmaste plattan på spisen, så fort någon lagar mat.

Att skynda sig att laga mat är en sak. Att skynda sig att laga mat till ett kräset barn när hjärnan dessutom slutat fungera på grund av för stora doser stress under för lång tid är en helt annan. Nu när jag är lugn kan jag tänka att ”varför gjorde jag inte bara nudlar, som han älskar, när det var så himla bråttom?” När jag var stressad tänkte, nej KÄNDE jag ”jag måste göra quinoanuggets även om jag vet att inget av barnen kommer äta dem”. Samtidigt började jag tänka och känna att veckans matplanering, den måste jag faktiskt hinna med. Liksom att lägga fram veckans kläder till hela famljen.

Hur som helst. Att göra quinoanuggets i ett hem med ett fullständigt kök är en sak. Men att göra det hos oss, där två flyttlådor med köksprylar fortfarande inte har kommit till sin rätt, och ingen diskar gårdagens disk förrän det verkligen är tvunget så… ja. Stress uppstod helt enkelt. Men vi hann! Alex fick diska med en arm och hålla Karl på avstånd med den andra. Jag bollade kastruller och pannor på spisens alla plattor. Så ja vi hann. Men barnen fick till slut äta varsin burk keso, eftersom att det tydligen är godare än mat som jag riskerat min mentala hälsa för.

Japp. Det var det. Jag och Karl slappar nu i soffan. Karl med Stadens hjältar, och jag med alla tusen tankar på vad som ska fixas när han lagt sig om fyrtio minuter. Verkligen härligt slapp här.

Vad har ni gjort idag?

Continue Reading

Den lågintensiva kampen i hemmet

Internationella kvinnodagen är över och världen har återgått till sin gamla vanliga sörja. Inte för att jag tror att män slutade slå kvinnor igår bara för att det var internationella kvinnodagen, men kvinnor gavs i alla fall större plats i flödena vad jag kunde se.

Jag själv var inte jätteengagerad igår ska erkännas. Jag gick in i några diskussioner och skrev att jag kan se att människor svälter även om min kyl är full med mat, som svar på att somliga inte tycker att det är ojämställt i samhället för att de själva eller kvinnor de känner tjänar lika mycket som män. Men någon demo blev det inte. Det blir det sällan nu för tiden.

Hemma pågår däremot den lågintensiva kampen dagligen. Jag berättar om världen för Isak på samma sätt som jag hoppas att jag gjort för en dotter. Om att samhället inte alltid är snällt mot tjejer och inte heller alltid mot killar. Att det är okej att gråta, att man ska vara snäll, att det är bra att prata om det man känner (även om jag själv inte är en jättebra förebild just där), att det är bra att säga ifrån när man är arg, att det är ok att se ut som man vill så länge man mår bra, sparka uppåt inte neråt och ja ni som vet, vet helt enkelt hur en slipsten ska dras.

Vi lyssnar mycket på feministisk musik och läser övervägande litteratur med tjejer i huvudrollen. Hans favoritbok just nu är till exempel Godnattsagor för rebelltjejer. Jag är väl glad så länge det varar helt enkelt. För jag tror att det kommer bli så mycket svårare när han börjar skolan. Men jag hoppas, hoppas, hoppas att det får fortsätta vara som det är på hans förskola när han växer upp. Att tjejerna inte tystas och att barnen lär sig att ge plats åt varandra. Och att han får lov att vara den känsliga själ han faktiskt är i rosa, blått, glitter och brandbilar. Utan att någon idiot ska försöka få in honom i ett fack. Och att han inte blir den idioten själv för all del. Ja herregud, the struggle is real. Det är väl allt jag har att säga egentligen.

Continue Reading

Vad som hände med semestern

Sent i våras insåg jag, som några av er kanske minns, att Alex skulle jobba i princip hela sommaren. Samtidigt krockade alla semestrar. Framför mig låg en miserabel tid, ensam med barnen större delen av dygnet. Barnen som behöver rastas och underhållas och få utbrott och trotsa och leka och vara allmänt utmattande. Jag var inte nöjd.

Sedan hände detta: mina föräldrar köpte hus i Karlskoga och ”sista sommaren i Skåne” blev ett faktum. Planerna kastades om och slutade i en vecka i Stockholm när Isak fortfarande gick i förskola, en vecka hos Alex föräldrar när Alex pendlade in till slottet. Två veckor i Skåne i uselt väder. Under de veckorna erbjöds Alex fler timmar och nu ser slutet av semester ut så här: vi har den här veckans vardagar tillsammans, Alex jobbar helgen och jag börjar jobba nästa vecka. Inte hela veckan – bara några dagar för att kunna täcka upp för veckan efter då Karl ska skolas in, samtidigt som Alex fått fler timmar och vi behöver kunna dela upp dagarna.

Jag tänker på hur annorlunda det är nu mot för några år sedan. Då hade jag mödosamt trätt på mig en offerkofta och lagt mig med den i fosterställning och tjurat om jag var tvungen att gå tillbaka från semestern tidigare än planerat. Nu? Nu funderar jag på att fira med en gammal flaska amarone, som jag hittade bortglömd i ett hörn här hemma tidigare idag. För en gångs skull känns ett ”tack livet!” på sin plats!

Från ett besök på Borgeby stenugnsbageri, en av få soldagar i Skåne under vår semester.

Continue Reading

Checklista för den jämställda semestern

Jenny publicerade en checklista om jämställdhet på semestern. Vi har som de flesta andra heteropar saker att jobba på när det kommer till jämställdhet, men just när det gäller semester är vi faktiskt ganska bra. När Isak var liten såg jag i mitt eget beteende att jag var på väg att ta på mig en projektledarroll jag inte mäktade med, så jag har helt sonika skitit i att projektleda/städa/fixa/dona i stor utsträckning och liksom tvingat över det på Alex många gånger. Ibland rättfärdigat, ibland inte så schyst. Det händer att det leder det till att inget blir gjort och att jag får ångest över vår livssituation och känner mig usel som inte kan styra upp vår familj bättre (för ja, jag är ju trots allt uppfostrad till kvinna och mamma av samhället och tar därmed på mig det ansvaret), men många gånger leder det till att vi tar hyfsat lika ansvar. Och ibland är Alex hundra resor mer ”projektledande mamma” än vad jag är. Särskilt när det kommer till att styra upp allt som behöver styras upp i och kring föräldrakooperativet vi har som förskola. Men nu skulle ju detta handla om semester.

Semester ihop har vi inte särskilt ofta, så det här blir en hopkok av hur vi lever när jag är ledig (och Alex jobbar), de dagar vi båda är lediga (vilket lika gärna kan vara en vanlig helg- eller klämdag) alternativt när vi har åkt någonstans (= någons föräldrar) tillsammans.

1 – Vem packar väskorna?

Jag packar min, Alex packar sin och nästan alltid barnens. Nu är vi i Skåne utan Alex och därför packade jag till oss alla tre, undantaget ”bra att ha i bilen”-väskan som Alex fixade innan vi stack. Det vill säga väskan med blöjor, bananer och annat bra som jag mest troligt hade glömt den här gången.

2 – Vem packar upp väskorna?

När vi kommit hem? Ibland får jag ett ryck och gör det på en gång, men vanligen så gör först ingen det. Sedan tröttnar oftast jag först och packar upp min och barnens. Men det händer att vi har väskor som inte packats upp helt och hållet när vi ska iväg på nästa resa, tre månader senare. ”Det händer” som i att det i princip alltid ligger en halvt uppackad väska någonstans i lägenheten.

3 – Vem håller koll på var allting finns?

Allt som ska med eller allt som redan är nerpackat? Jag har fått notoriskt dåligt korttidsminne efter alla stress jag har utsatt mig för de senaste åren så överlägset bäst koll på vad som är med och var det ligger har Alex. Den som har bäst koll innan är nog ganska lika. Alex briljerar med det som blivit flyttat på nyligen, medan jag vet bäst om det som har fått ligga på sin plats under en längre period.

4 – Vem vet var solkrämen är?

Båda om vi har tur. Om vi har otur har jag blodsockerfall och är stressad och hittar inte solkrämen fast jag VET att jag letar på rätt ställe.

Insmorda barn kvällsbadar i Västertorp under uppsikt av två föräldrar.

5 – Vem håller koll på att barnen inte drunknar?

Vi är ganska bra på att hålla koll båda två, men eftersom att min mammas bror drunknade när han var tre år är jag mycket mer nojig. Är så jävla rädd för drunkning och hade helst sett att alla badplatser för barn hade skyltar om mobil-/bok-/titta åt ett annat håll-förbud.

6 – Vem planerar gemensamma aktiviteter?

Att ha semester och vara hemma i lägenheten med barnen är lika med döden, så vi ser båda till att inte hamna där. Är vi hos Alex eller mina föräldrar får vi ofta tips från dem som vi följer upp. Är vi hemma är det lite både och. Är det blitur så är det i princip alltid jag som driver frågan, är det besök på museum i stan är det i princip alltid Alex.

Vad jag däremot stressar mer över är att få ihop veckorna på sommaren. Var vi ska vara när för att få träffa så många som möjligt samtidigt. Hur vi ska röra oss för att få ihop våra dagar och samtidigt undvika att bli sittande i lägenheten. Alla som bara tar sina jävla semestrar och planerar in saker och sedan tänker att vi bara kan passa in som en pusselbit i deras scheman. Dessvärre representativt för båda våra familjer, men jag tror faktiskt inte att Alex bryr sig lika mycket av olika anledningar. En är att han inte har sin familj nästan sextio mil bort. En annan är att han alltid jobbar hela somrarna pga högsäsong på slottet.

Semester handlar alltså i princip uteslutande om att åka till föräldrar och föräldrars sommarboenden. Vi har ingen ekonomisk möjlighet att resa utomlands, men när Alex mamma fyllde sextio och bjöd oss på en resa till Kroatien hade vi båda kollat upp området innan och visste ungefär vad vi ville hinna med.

7 – Vem handlar, planerar och lagar middag?

Alex handlar oftare, jag planerar och lagar oftare. Nu är det det ingen särskild uppoffring att laga mat hos oss, eftersom att det är ett större straff att ta hand om barnen när de börjar bli hungriga.

8 – Vem vet om något saknas i barnens sommargarderob?

Den som först behöver använda det, alternativt den som var med när plagget gick sönder.

Barn i nya kläder för säsongen. Det enda nyköpta är Karls body och Isaks tights. Resten är ärvt och loppat.

9 – Vem får sovmorgon?

Jag. Oftast. Om sovmorgon är något som pågår till sju, halv åtta. Jag fattar ärligt talat inte hur Alex fixar ta så många morgnar som han gör, men mitt sömnbehov är generellt större eftersom att jag inte sover som jag ska på natten. Intalar jag mig.

10 – Vem tar ansvar för att barnen smörjs in och får solhatt?

Tror att det är jämnt skägg där. Eventuellt är jag lite bättre på smörj. Samtidigt är jag mer stressglömsk innan avresa, så har barnen inte solhatt är det mest troligt jag som missat att få med den.

11 – Vem fixar lunch?

Isaks humör (och allas vår överlevnad) är beroende av att han får i sig mat på rätt tid, så vi är båda bra på att se till att ungarna får i sig något.

12 – Vem får mest egentid?

Vi får egentid båda två när barnen lagt sig. Annars är det generellt Alex som får mest egentid av den enkla anledningen att han oftast jobbar stora delar av semestern, vilket leder till att jag tar med mig barnen till Skåne för att överleva.

Bonus – vad jag önskar att vi var mer överens om:

Vissa saker är givet i samband med en resa tycker jag, men i praktiken blir de inte av så ofta. Dessa är:

  1. storstäda lägenheten
    1. inkl tömma och städa ur kylen
    2. och under badkaret
    3. samt byta lakan
  2. packa upp när man kommer hem eftersom att det är så välstädat och fint och man inte vill sabba det… eller ja… så är det ju aldrig

Om någon annan är borta under en period, så ska (ja alltså detta tycker jag borde vara en oskriven lag) personen som är hemma se till att det är städat och fint när den resande kommer tillbaka.

Det här här det brister för oss, kan man väl säga. Ska det vara storstädat innan måste jag driva på. Jag hatar att driva på och jobbar dessutom för mycket för att orka ta det ansvaret om vi ska iväg. Så oftast slutar det med att vi stresstädar pliktskyldigt under ansträngd tystnad innan vi ska iväg och sedan kommer vi hem till ett hem där det inte känns som någon idé att ens packa upp väskorna, eftersom att det är så jävla sunkigt ändå. Vid mina gudar vad jag hatar vårt hem.

Och städa till den som kommer hem-rutinen finns inte. Alex reser inte bort på samma sätt som jag gör med barnen, och är han hemma så är det oftast för att han jobbar.

HUR SOM HELST. Det var det om det.

Continue Reading

Nu är den förbannade sommaren här

Äh. Men det blev lite mycket plötsligt. Jag bytte arbetsuppgifter och fick jättemycket jobb. Kul jobb förvisso, men nu känner jag mig faktiskt redo att kompa ut all övertid, trots allt. Om jag inte jobbar är jag ofta ensam med barnen, eftersom att Alex jobbar helger och högsäsong. Ensamtid med barnen ser ofta ut enligt följande exempel från förra lördagen, när jag skulle ta mig till Aspudden för att umgås med min svägerska inklusive barn:




Ja. Ungefär så. Detta var förra lördagen. Snart kommer hela sommaren. Då har Alex rullande schema med fyra dagar jobb och två dagars ledighet hela min semester. Och alla övriga familjemedlemmars semesterplaner krockar i år, och jag får inte ihop någon ekvation av det alls. Hela magen svider av stress varje gång jag försöker. Det går liksom inte. Jag är så trött på att vi bor som vi gör och jobbar som vi gör så att sommaren alltid måste bli en kompromiss jag ska lösa, efter att andra redan satt sina planer. BU.

Jag ser att många av er skriver planeringslistor inför den härliga sommaren. Min planering är att överleva, med fullt fokus på hösten. Den kan inte komma snart nog, hälsar en magkatarr i full blom.

Continue Reading

Tillbaka till gruvan 

Imorgon börjar jag jobba heltid. Sista dagen av föräldraledighet var idag, sedan är det slut på mina dagar. Jag är så kluven till det här. Nu förväntas jag ge bort större delen av min tid till en arbetsplats där jag inte har jättemycket att säga till om (staten är ju bra, men inte så himla flexibel alla gånger). Det ska jag göra fram till pension och dessutom är det JAG och inte min arbetsgivare som ska vara tacksam över att jag ger bort mig själv. Så skevt. 

Samtidigt är jag ett rutindjur och jag älskar verkligen att jobba. Jag är usel på att vara föräldraledig, eller långledig över huvud taget. Jag får helt enkelt inte till rutiner. Dagarna flyter ihop. Jag aktiverar mig och barnen för lite och jag tyngs av alla jävla borden. Jag borde gå ut mer. Jag borde träna när Karl sover. Jag borde städa. Ja ni vet. 

När jag jobbar och bara har helgerna blir de för dyrbara för att slöa bort, så då gör jag saker. Passar på. Jag är mycket bättre på att vara ledig när jag jobbar med andra ord. Men när jag jobbar är jag borta från familjen elva timmar om dagen. Ofta mer eftersom att SL stjäl rätt mycket tid med sina förseningar. Det är fan vansinne. Det är till och med röva. (Och här betackar jag mig tips om att gå ner i arbetstid, för det funkar helt enkelt inte nu)
Jag vet att jag kommer att komma in i det igen, men fan. Sex timmars arbetsdag. Det vore så mycket trevligare än att tvingas vänja sig vid att missa hälften av sina ungars uppväxt. Hör ni det ni där borta i regeringen?

Continue Reading

-20 i Branäs och en rant

(Disclaimer: detta är alltså inget inlägg där jag dömer folk som blir hjälpta av böcker om uppfostran. Det är ett inlägg om att jag tycker oerhört illa om tonen i en specifik bok som de flesta råkar älska)

Fan vad jag älskar svinkyla. Det götta bitet i kinderna utomhus och lättnaden över värmen inomhus. Trots det skulle jag kunna tänka mig en vecka på Las Palmas efter det här. Helst utan barn. För den ena är i utvecklingssprång och vägrar sova och den andra är i trots och vägrar… allt. Som bonus har jag pms. För varje dag som går ökar lusten att bara öppna dörren, gå ut och inte vända om förrän den här perioden är över. Och tålamod? Tja, det är väl sådant som andra, mer lyckade föräldrar, sysslar med.

EDIT: Igen. Detta är alltså en rant, som kommer ur frustration, om ett tonläge jag inte uppskattar i en bok.

Varje gång sådana här perioder kommer, förresten, vill jag skriva arga mejl till Bo Hejlskov Elvén, Tina Wiman och deras anhängare. Bo och Tina har skrivit en bok som heter Barn som bråkar – att hantera viljestarka barn i vardagen, nämligen. Den har blivit närmast en bibel för många föräldrar, som verkar tro att om man inte älskar boken så vill man helst slå sina barn. Det vill inte jag. Jag läste boken (och recenserade den i En förbannad podd) för ett par månader sedan och jag hatade den, men jag vill inte slå mina barn. Någonsin. Bo och Tina är självgoda och härskande i sitt sätt att skriva (edit: enligt min uppfattning, jag förstår att vi alla har olika sätt att läsa det här). De skuldbelägger och förminskar föräldrars försök att hantera sina ”viljestarka barn” (återigen: enligt min uppfattning). Även om jag håller med dem i sak flera gånger blir jag så förbannad på hur de uttrycker sig att jag vill bita i boken ändå. Sedan vill jag bita alla som tipsar om den utan att kunna ta att somliga av oss inte älskar den (med en tandprotes för jäklar vad ont jag skulle få i käkarna annars…)

Mest irriterande är att författarna utgår från att deras metod (som i princip går ut på att det är vuxna som trotsar barn och inte tvärtom och att allt löser sig bara vuxna försöker förstå barnen) är applicerbar på alla barn. Det är den inte. De utgår också från att varje gång ett barn får ett utbrott hade föräldern kunnat agera annorlunda och utbrottet hade kunnat undvikas. Många gånger: ja. Alla gånger? Hell NO.

Jag fattar att man ska bekräfta sin unges känslor, försöka kommunicera så långt det går, att man inte ska hota och allt vad det nu är. Jag fattar det. Bo och Tina är inte först i världen med att komma på det, även om de uttrycker sig som om de vore det. Jag fattar däremot inte, till exempel, varför det är förbjudet att säga att ungar trotsar. Det är ju för fan en sund, men skitjobbig, del av utvecklingen.

Så här känns boken (om jag får raljera fritt (edit: här tänkte jag att ”raljera” skulle förtydliga att jag eventuellt överdriver en del på grund av ovanstående nämnda frustration när jag skrev inlägget, men jag har förstått att det blev otydligt ändå – hoppas att denna lilla parentes förtydligar det)); som en bibel för dig som har ett privilegierat och ordnat liv och därtill har haft turen att få lugna barn (för ja, vilka barn man får handlar från början om tur). Gillar du även att döma andras föräldrars metoder? TOPPEN! Köp boken! Du kommer älska den. Men jag kan ha fel. Nog om det nu hur som helst. Ni får helt enkelt ta mig på orden när jag säger att jag tycker att boken suger.

Hursomhelst. Bortsett från trots, sömnbrist, pms och mitt agg mot Bo, Tina and crew, så är Branäs en fantastiskt skön plats. Jag läser De polyglotta älskarna, stickar på koftan My, loppar fina saker och dricker små glas rödvin framför brasan när barnen lagt sig. Önskar att jag kunde leva så här oftare!

Continue Reading

Julen 2016

En gång i tiden hatade jag julen av tusen olika anledningar. Det gör jag inte längre. Jag älskar faktiskt julen nu, till och med. Delvis av den inte så jättepeppiga anledningen att det är en familjehögtid där alla samlas och jag under större delen av året går omkring och tror att alla ska dö när som helst, så julen kommer liksom som en lättnad. ”Hurra!! Vi överlevde det här året också!”

I år överlevde vi ända till Alex syster som bor i ett hus med åtta meter till tak. Jag överdriver inte ens. ÅTTA meter. Vår lägenhet får plats tre gånger staplade ovanpå varandra där plus säkert fyra gånger i bredd och två på längden. Barnen blev helt till sig av allt utrymme och jag började i smyg fundera på om vi ska flytta ut på landet, bara för att ha råd att bo så. Och med landet menar jag givetvis någon döende by, långt upp i Sverige där det inte finns några jobb längre så att vi måste gå i personlig konkurs. Eftersom att vi inte har särskilt mycket sparpengar och den lilla sparpeng vi har skulle i så fall gå till insatsen till huset som kanske mer skulle vara ett renoveringsobjekt aka ruckel. Oj. Är jag bitter över bostadssituationen igen? Förlåt. Jag ska vara tacksam över att vi över huvud taget har någonstans att bo i det här jävla samhället.

I alla händelser. Julen var fin. Vi var hos Alex syster över dagen, i övrigt spenderades tiden hos Alex föräldrar. Jag har stickat, läst böcker, kramat mina barn, funderat på att skära av öronen på grund av det ena barnet, ätit veganskt, druckit julöl och fått Alex mammas gamla knappsamling vilket har gjort mig så himla glad. Det allra finaste på julafton var när tomten kom och jag lade handen över Isaks bröst och kände hans lilla hjärta slå fort, fort, fort och hårt, hårt, hårt. Ja jäklar vad han tror! På juldagen gick vi en traditionsenlig promenad och låg sedan på soffan och levde på rester. På annandagen åkte vi hem.

Nu är det ingen särskild dag alls, mer än den tjugosjunde december. Barnen sover efter en eftermiddag i Stockholms söderförorter och jag och Alex ska snart pressa en ask med Aladdinchoklad framför Suicide Squad. Jag är ganska trött, himla lycklig och så otroligt tacksam över mitt liv just nu. Om jag kunde åka tillbaka i tiden, skulle jag åka tillbaka till Fia, 14 år, och säga ”det blir bra, stå ut, överlev – det blir bra”. För det blev det. Så himla bra.

Continue Reading