Min gamla kollegas kärlek

Min före detta kollega gav upp om att träffa någon att bilda familj med på sin trettiofemårsdag. Några månader senare åkte hon på ett bröllop med övernattning. Där föll det sig så att hon övernattade med någon och att de kanske inte var så där jättebra på att skydda sig efter allt bubbel. Skyddet sprack, men ingen brydde sig om det förrän det hade gått några månader och det visade sig att den där magkatarren var en graviditet. Hon övervägde abort, men lyssnade på sin mor som sade att hon aldrig skulle ångra att hon sätter ett barn till världen och att hon skulle få allt stöd hon behövde hemifrån.

Så. Hon ringer flirten och säger som det är. Du ska bli pappa, men jag begär inget av dig om du inte vill. Flirten säger: jag vill – jag vill att vi testar hela livet ihop. Och så testade de det. När hon var trettiosex kom första barnet, när hon var trettiosju gifte de sig, när hon var trettionio kom andra barnet och när hon var fyrtioett kom tredje. Det har inte varit så lätt som det låter alla gånger, men det har hela tiden varit något båda vill. Jag vet, det här är en en på miljarden-historia, men jag gillar den ändå. Den finns nära mig och den ger lite hopp om att även om det känns som att allt har skitit sig för all framtid, så kan det faktiskt sluta skita sig imorgon.

Jag var tjugonio och singel när min kollega berättade det här för mig. Efter allt jag varit med om var jag helt övertygad om att jag skulle leva ensam resten av mitt liv och barn, det var inte ens något som fanns i min tankevärld. Två månader senare träffade jag Alex. Iförd samma tunika som jag har på jobbet idag. Alltså JAG var iförd den, inte Alex.

Hur som helst. Det går inte att veta vad som händer. Imorgon kan ett helt nytt liv börja. Med med barn, utan barn, i ensamhet eller med någon. Och jag behöver inte känna mig så sabla stressad över Isaks eventuella syskons vara eller icke vara bara för att jag är trettiofem. Jag kanske blir gravid om ett år. Eller så blir jag inte det och då är det okej. Jag saknar inget, även fast omvärlden stressar mig att tro att jag gör det.

20140207-074426.jpg

 

Continue Reading

Tack för inget, Skatteverket

*ringer Skatteverket*

– Välkommen till Skatteverket. Här beskriver du kort ditt ärende så blir du kopplad vidare. Beskriv nu ditt ärende.

– Fråga om skatt för utländsk medborgare.

– Ursäkta. Jag uppfattade inte riktigt. Kan du ge lite mer information?

– Ska utländsk medborgare som bor i Sverige betala skatt för utländska uppdrag?

– Vill du söka upp en person ur folkbokföringsregistret?

– NEJ.

– Okej! Dröj kvar, du kopplas vidare till folkbokföringen.

Men lägg AV. Varför finns det inte knappval längre? Jag är för gammal för det här.

Continue Reading

Lucka 5: andra önskerubriken – drömyrke

5

Så här är det. Jag har bara läst strökurser på universitet och aldrig fått till en examen. Det ger mig ibland komplex, vilket är fånigt för jag gillar det jag gör just nu och jag har trots allt tagit mig hit genom mycket slit och många tråkiga arbetsuppgifter. Dessutom tycker jag att den akademiska hetsen i Sverige kan bli rätt fjompig.

Hur som helst. Jag är utbildningsadministratör och personalredogörare på en myndighet. Jag gillar kontor. Jag gillar att styra upp saker. Jag gillar att vara en stor del till att mycket funkar. Det som däremot inte är jättekul med att arbeta administrativt är att oavsett vad du gör inom administration så kommer somliga (oftast män), så länge du är kvinna, att se dig som en sekreterare och tro att det är din uppgift och hemliga dröm att städa undan deras skit. För min del är ändå det mesta bra och att det finns saker att gnälla över är ju lite av en bonus för en närking. Det som är jobbigt med yrket har inte så mycket med min specifika arbetsplats att göra, utan snarare med själva rollen.  Dock har ju inte detta varit min största dröm hela livet, utan mer något jag har glidit in på och trivts med. Och när någon kommer och frågar mig menande varför det inte har gjorts något åt alla matlådor som folk har glömt kvar på diskbänken i köket, ja då önskar jag ju lite att jag gjorde något annat så klart.

360_39043458487_1001_n
Jag på ett kontor för länge sedan. Saknar mitt svarta hår.

Min mest seriösa och långlivade dröm är att en dag bli språkkonsult. Tyvärr känner jag varken att jag har energi, tid eller ekonomi till att plugga det här just nu. Dessutom är chansen att bli en av de tjugo som kommer in på utbildningen var tredje år eller hur det ser ut nu för tiden, ganska liten. Men ja. Det finns ju en ärlig förhoppning om att det är detta  jag sadlar om till en dag.

Min mindre seriösa dröm är att utbilda mig till marinbiolog, bosätta mig på Hawaii och forska på vithajar. Det hade varit himla trevlig faktiskt. Hajar liksom. Havets härskare I tell you!

Sedan finns ju alltid den där önskan om att jag orkade mer politiskt och kanske jobbade med något som var av lite större medmänskligt eller miljömässigt värde än att utbilda civilingenjörer och ta hand om professorer. Jag vill hinna hjälpa till på kvinnojourer, jag vill vara en större del av Naturskyddsföreningen. Men jag tänker att det är något som kommer när barnet blivit äldre och min lön har blivit högre så att jag kan deltida.

Om jag ska välja en bloggare som jag skulle vilja vara rent karriärmässigt så är det helt klart Annika som skriver i Colombialiv. Eller Sanna som skriver i Cinderalley. Delvis på grund av vad de gör, men också för att de verkar vara personer som helt ärligt och fullt ut följer sina hjärtan utan att fega. Läser ni inte deras bloggar så tycker jag att ni ska börja med det.

Jahapp. Då ska jag hitta en bild till som matchar det hära inlägget dårå. Va? En haj säger ni? Don’t mind if I do!

 

Det här var en önskerubrik från någon som vill vara anonym.

Continue Reading

Same procedure as last year

Varje år skickas en medarbetarundersökning ut på mitt jobb. Jag älskar den. Så fort jag får utskicket går jag in och fyller i den och skriver långa utförliga extrakommentarer i varje ledig ruta, sedan drömmer jag i hemlighet om att jag innehar rekordet i att fylla i undersökningen snabbast på vår myndighet. Alla är ju bra på något va, jag är sjukt snabb på medarbetarundersökningar.

Min chefchef brukar gå ut efter några dagar och uppmana oss att fylla i den där och då måste jag alltid gå in till honom och säga ”håhåhå jo jo, jag har redan fyllt i den där jag – det är så sällan någon är intresserad av mig så jag blir så himla glad när någon frågor något *tihiiiiitihiiii*” och så känner jag mig otroligt fyndig och rolig på riktigt.

Sedan går jag hem vid fem och inser att jag bara är ett skägg från att vakna som min far dagen efter och börja dra skämt som ”inte nog med att du är dålig, nu är du sjuk också” när folk har feber.

Varenda år. Jag borde skämmas, men tydligen biter inte skam på självgod humor. Märkte jag idag. *tihiiiiitihiiii*

 

Ps. Julkalender? Julkalender! Blandat tips, era önskerubriker och egna rubriker. Ja. Så får det bli.

Continue Reading

Tusen minuter av lidande

Teambuilding var det idag alltså. Föredrag på Oscarsteatern. Två timmar och en kvart med en psykolog, som i egenskap av en yrkesroll han lagt på hyllan först förklarade för oss att det finns skillnader mellan kvinnor och män ”och det finns det för att så är det bara”. Sedan drog han i äkta ”think inside the box”-anda lite billiga poänger på det. Helt utan djupare analys men däremot med en uppmaning om att vi inte skulle ”säga det utanför de här väggarna, för i Sverige får vi inte prata om skillnader”. Alla hummade muntert och medhållande utom jag och mina två jämnåriga kolleger som istället intog en muttrande hållning med armarna i kors och tveksam blick.

Sedan var det power point och laserpekare och i Afrika vet man inte vad mat är och i Östeuropa förstår man inte ordet ärlig och väldigt många ”hahaha, ja men visst håller ni meeeed?”. Och det gjorde ju tyvärr en hel del i lokalen. Helst hade jag velat ställa mig upp och kasta tre nävar okvädesord på karln och alla som uppmuntrade honom genom att skratta, men det gjorde jag inte. Jag fortsatte istället att lyssna på saker som att människor är rädda för höjder eftersom att vår inre grottmänniska vet sedan tidernas begynnelse att höjd är något vi ska akta oss för (eftersom att barn har en inbyggd känsla för höjder, ja just ja). Fart – det har däremot inte funnits lika länge som våra inre grottmänniskor så det har vi inte lärt oss konsekvenserna av. Allt detta pladder ackompanjerat av folk som företagsfnissade och nickade instämmande och ja, jag tänkte på mord och död och sedan på Bon Jovi för det kändes mycket mer givande än att lyssna på en generaliserande tölp. Har ni blivit erbjudna att gå på företagsevenemang på Osacrsteatern? Låt mig då få citera Waldo från Twin Peaks: don’t go there.

Efteråt gick vi i alla händelser till Wagamaga där en kollega utropade föredragshållaren till kung och vi andra intog muttrande hållning igen. Fram till det att maten kom in för OJ vilket ställe och OJ vilken mat! Gå dit! Förutom att det var asgott så kan man få te med blomma som inte smakar blomma, utan snarare hö. Även det asgott, om jag får säga vad jag tycker:

 

20131009-195759.jpg

 

 

Continue Reading

Gråt över spilld soppa

I morse vaknade jag förvirrad och lite arg efter att ha drömt en kärleksdröm om Simon Cowell (vad vill mitt undermedvetna mig egentligen?). Sedan kom jag hit till jobbet och attesterade reseräkningar utav bara hillvidde som man säger i Skåne, ända tills lugnet stördes av en ganska intensiv lukt av fakes linssoppa. Jo, men den hade så klart läckt ut i påsen jag virat in lådan i och från påsen ut i väskan och genom väskan ner i stoppningen på min ena besöksstol. Mon dieu. Svärandes och spottandes försökte jag fixa det här samtidigt som en kollega kom in och berättade långt och väldigt ointressant om sin cykellampa. Alltså – hämtar man inte papper först till en kollega i nöd innan man går in på tråkigheter? Nej, tydligen säger man ”det där ser inte kul ut” och börjar prata om cykelutrustning. Tack för inget.

Jag köpte hursomhelst ett par jeans igår (Alex frågade om märke, som om jag vore en annan åttiotalist… jo jo, jag fyller 35 om en månad, jag tänker inte på märke, jag tänker på komfort och pris – så Lindex) och en tubhalsduk och jag ville mest ha en anledning att lägga upp en bild på mig i den nu. Behold:

20131002-081725.jpgMitt Dean Martin-face. Blir ljuv bara av att tänka på karln!

Continue Reading