Förbannat.

Så. Ikväll var det ett mingel för 100 personer och jag hade beställt chirre och grejer till det. Faaaaast, jag hade visst skrivit 26 november i bokningen. Fick ett stressat mess från Teaterbaren i Kulturhuset strax efter nio. De hade löst det – stackars, stackars människor som kom till jobbet idag och fick detta som uppgift – men ändå. Mild ångest.

Jag fick bekräftelsen per mejl i förra veckan och jag tänkte att jag skulle dubbelkolla den, men så har jag fem pågående antagningsärenden på jobbet, och tre nyanställningar. Plus intervjuer för en ny kollega, introduktion av ny personal, myndighetskontakter för en kollega som har problem med föräldraledigheten, förteckning av två års forskningsprojekt, projektplan för en årsrapport och det vanliga, vardagliga som bara ska hinnas med. Plus filmfestivalen samtidigt. Jag skriver inte detta för att skryta om mitt viktiga jobb, utan snarare för att jag själv ska se att det är rimligt att det blir en miss här och där. Och faktiskt. Jag tycker att det kanske var lite förlåtligt att jag råkade skriva november istället för september under omständigheterna. November är liksom dessutom MÅNADEN. Filmfestival och min fyrtioårsdag. Den ligger naturligt längst fram i huvudet.

Med detta sagt. Imorgon är det jag som åker upp efter lunchen och lämnar en blomma till de anställda på Teaterbaren. Så fantastiskt bra personal som fixade detta på plats. Usch vad jag skäms ändå.

Continue Reading

Nu är det definitivt

Formas har sagt ja till ett fantastiskt förslag om en filmfestival som jag och en professor plus två forskare lämande in i december. Så i höst kommer jag att projektleda detta event tillsammans med dem. Jag ansvarar för allt administrativt, de ansvarar för all forskning. Befinner mig just nu på gränsen mellan högmod och panik. I höst kommer jag med sannolikhet befinna mig hyperventilerandes på gränsen till utbrändhet. Men det blir kul. Väl?

Continue Reading

Om jobb, afte och podd

Tillbaka till jobbet efter två dagars hemmavarande. Inledde med att smita förbi apoteket och köpa Oralmedic, för vid mina gudar – aften som slog till under sjukan var så enorm att jag inte ens kunde dricka morgonkaffe. Och så kan faktiskt en statlig tjänsteman inte ha det. Om du inte vet vad afte är så säger jag: grattis. Jag önskar att jag vore du. Tyvärr är jag inte det, utan jag tillhör de tio procent som vet allt för väl vad afte är. Jag råkar nämligen vara en av de människor här i världen som får stora sår i munnen vid stress, hormontoppar, sjukdom och, för all del, om ett chips råkar rispa upp en liten, fesig del av insidan av munnen. Då kan man fan lita på att aften dyker upp som ett brev på posten (dock ej brev skickat med Postnord). Det kan eventuellt framkallas av sol också, men som en som inte gillar att vistas i solen särskilt mycket kan jag inte svara helt säkert på det.

Hur som helst. Inget föll på sin plats under jobbdagens början eftersom att det tydligen blivit stopp i avloppet i huset så att hela entré och trapphus luktade ruttet… ja. Det räcker kanske med att veta att jag höll på att kräkas när jag skulle ta hissen?

Efter lunch kom jag in i ett jäkligt bra tempo, men det fick sig ett abrupt slut när Alex messade om att han tappat sina nycklar. Förbannat. Men ändå: välsignat. Även om jag mycket väl hade behövt en skön kväll av överarbete på plats, räddade detta mig från att skriva ett mötesprotokoll på engelska. Något som jag med hjärta och innerlighet hatar. Så himla trist att min kollega fick ta den biten nu…

Åkte i alla fall hem vid fyra. Lagade djurfri mat på rester och instagrammade detta, min vana trogen. Nattade barnen. Nej. Alex nattade barnen. Vad gjorde jag? Just ja. Jobbade. Med att försöka få ut något vettigt ur jobbets nya hemsidestruktur. Spoiler: det går inte.

Låter det som en rolig dag? Njae. Jag hade tänkte skriva något oerhört genomtänkt om feminism, men under omständigheterna förstår ni säkert varför jag inte gjorde det. Känn ingen sorg för det dock, ity här har ni ett nytt avsnitt av En förbannad podd att lyssna på istället! Om tågputtar, författarfavoriter och alla de här böckerna:

Vi kommer snart hem igen – Jessica Bab Bonde & Bergting

Främlingar på ett tåg – Patricia Highsmith

We are ok – Nina LaCour

Wishful Drinking – Carrie Fisher

Den sommaren – Jillian Tamaki & Mariko Tamaki

Var så god!

Continue Reading

Att ta sig i buco nero

Ni är många som har kontaktat mig och frågat vad jag menar med ”buco nero” i det här inlägget. Skoja! Ingen har kontaktat mig – jag tänker berätta det här ändå.

Buco nero råkade nämligen bli mitt favorituttryck i julas när jag bokade in fyrtio personer från min avdelning på restaurangen med samma namn här i Stockholm. De marknadsför sig som en italiensk restaurang, vilket kändes lite nervöst. Vi hade just då fem personer som kommer från Italien på avdelningen. Och fyra av de här fem personerna har extremt starka åsikter om vad som är italiensk mat (i princip bara det som kommer från Napoli), vad som är god italiensk mat (i princip bara det som kommer från Napoli) och vilken som är den enda pizza som får kallas pizza (margarita – som enligt dem kommer från Napoli). Jag misstänker att de driver lite med bilden av sig själva, men det gjorde det inte mindre jobbigt när jag presenterade Buco Nero för dem och fick en äcklad min till svar. (obs ej DET buco nero, utan restaurangen)

– So is this restaurant really called Buco Nero?
– Yes?
– Buco? Nero?
– Yes?!
– Sofia. First of all: you can’t google that. And second: the owner… well, the owner simply can’t be Italian. Buco Nero sort of means dark hole.
– Well, it is in a basement sort of…?
– Yeah. Not THAT kind of a dark hole. More like a ”put it in your buco nero” kind of hole.

Ja och där satt den. Solen som inte skiner, tillika mitt nya favorituttryck.

Ps – det verkar finnas dialektala skillnader i hur ”buco nero” används, men det kan jag tyvärr inte ta hänsyn till

Ps igen – jag googlade så klart (det gjorde även min chef) – inget farligt hände från internet i Sverige

Ps igen och igen – ägaren till Buco Nero i Stockholm kommer från Balkan, och gör svingod mat. Gå dit om ni har vägarna förbi! Till och med vår italienska crew älskade det – även om det inte var klassisk napolitansk mat.

Continue Reading

Eventuellt två droppar vatten över mitt huvud

Vet ni vad som hände? Jag kom in på museipedagogiken! Vet ni vad som hände sedan? Jag hoppade av! Alltså jag hinner inte. Poddar och bloggar och jobb och barn och stickning och böcker. Någon måtta får det ändå vara. Innan jag hoppade av lyckades jag dock skryta om min utbildning för en kollega. Och ja, det ena ledde till det andra och vips så blev jag ansvarig för en fast utställning i en lounge här. Det är så klart himla kul (till och med roligare än kursen i offentlig upphandling som jag gick förra veckan, believe it or not). Känslan av att alla snart kommer att upptäcka bluffen som är jag är dock inte jättekul. Jag kan verkligen inget om utställningspedagogik. Ingenting. Men men. Det lär ju visa sig för alla förr eller senare. Det är väl bara att ta ett djupt andetag och chansa på att ingen märker något förrän det är för sent antar jag?

Continue Reading

Aldrig mer stegtävling

För två månader sedan kom någon på att vi skulle ha en stegtävling inom vår organisation. Enheter bildar lag och lagen tävlar mot varandra. Jag hatar sådana påhitt. Min chef frustade ”read your Foucault God damn it” när vi pratade om det på lunchen och några ville vara med. Och även om jag inte tänkte just då på vad hon menade så kan jag så här i efterhand säga att ja, faktiskt. Läs er jäkla Foucault.

Det finns nämligen inget charmigt i att arbetsplatsen övervakar de anställdas motion. Motion är något frivilligt som arbetsplatsen kan skita i att lägga värderingar i, för arbetsplatsen vet inte alltid varför folk inte motionerar och även när arbetsplatsen vet det, så har arbetsplatsen inget med det att göra. Mest irriterad blir jag över att man försöker maskera det som omtanke. Det finns inget som helst omtänksamt i att försöka tvinga fram motion eller i att skamma dem som inte hänger på. Morr.

Hursomhelst. Ja. Men. Alltså. Ja. Sade jag att jag hatar den här typen av påhitt? Det kanske är lite svårt att tro på, för jag anmälde mig ändå. Tänkte att det är väl ändå ingen som bryr sig i vilket fall, och så hatar jag att vara utanför. Faktiskt. Inte för att jag gillar att var en del av gruppen när jag väl är det, men det fattar jag inte när jag står utanför. Så när två personer började prata om att anmäla sig stod jag inte emot grupptrycket som kom från alla mina känslor, utan jag anmälde mig helt enkelt via appen.

Och det var ju dumt.

Min morot har aldrig varit att anmäla sig till en tävling. Jag vet inte varför jag inbillar mig att det alltid ska vara annorlunda, men så fort jag har anmält mig blir jag obstinat och vägrar göra något. Här såg jag dessutom snabbt att man vi appen kunde gå in och se enskilda individers resultat. Direkt efter jag registrerat mig bestämde jag mig därför för att inte vara med, men jag fattade ju inte hur jag skulle få bort mig själv så jag lät bli. Det kunde väl ändå inte spela så stor roll?

Lol. Det spelade jättestor roll.

Förutom att en frejdig, självutnämnd lagkapten har tjatat (förlåt ”peppat”) om att registrera våra steg flera gånger i veckan i gruppmejl, har de som inte registrerat något fått riktade mejl till sig personligen. Både jag och min kollega har blivit uppringda och ombedda att ligga på dem hos oss som ”rör sig för lite”. Som om detta inte vore tillräckligt irriterande blev jag även lite extra pushad för att jag ligger sist. Men för helvete? Jag har inte med mig telefonen jämt och även om jag hade det, när fan ska jag hinna gå? De senaste veckorna har varit de värsta på flera år vad gäller övertid och jag tänker inte, INTE, ”ta en för laget” och försumma den lilla tid jag har med barnen (om de är vakna) när jag kommer hem. Och när barnen har gått och lagt sig tar jag ut min fulla rätt att äta mat, duscha, förbereda morgondagen, städa undan och sedan om jag har tur: orka läsa, blogga eller se på en tv-serie en stund. Det finns inget som helst utrymme för mig att ”gå av en hållplats tidigare” vare sig jag ska till eller från jobbet just nu. Och på jobbet, där är det såååå sjukt, för där jobbar jag. HAR NI HÖRT?

Påpekade detta och fick ett ”men duuuu, vi skojar bara. Ta det inte så hårt! Men glöm inte att registrera dina steg och tänk på att varje steg räknas för att vi ska vinna”. Trippel facepalm.

Nej vet ni vad. Det här var det dummaste jag gjort den här sidan av året, och jag är inte ens förvånad – för jag vet ju att jag hatar allt med den här typen av arrangemang. Ändå gick jag med. Jaja. Nu skriver jag det på internet så att det aldrig försvinner: aldrig mer stegtävling på jobbet. Hör ni det? Aldrig mer! Hädanefter ska jag bara lyssna på min chef.

Vidrig bonusinformation: allt fler undersökningar visar att på de platser där det finns en sportig chef, premieras de anställda som motionerar mer än dem som inte gör det. Det är så provocerande att jag inte vet vad jag ska göra med informationen, mer än att låta den stå där och tala för sig själv.

Continue Reading

Ett välkommet farväl

IMG_2669.JPG

Idag avtackades jag på min gamla arbetsplats. Det var osentimentalt, jag fick tårta, jag fick cider, jag fick några fina tal. Ett halvår efter att jag slutade eller så.

Ibland är det bästa man kan göra mot sig själv att orka bryta upp och leta efter något nytt. Jag gjorde ingen drastisk förändring egentligen, är fortfarande kvar inom samma organisation, men jag såg en möjlighet och jag tog den och det var helt avgörande för att jag skulle få ett bättre liv på flera plan.

Jag tänker inte gå in i något new age-pladder och prata om meningen med saker – för sådant tror jag inte på. Men jag är väldigt glad att jag inte följde min första fega instinkt, att inte söka jobbet jag har nu, i våras. För det är ta mig fan det bästa jobb jag någonsin haft!

Continue Reading

Level up!

Observera att jag precis har stigit minst två nivåer i mitt administratörsskap när jag numera har ett EGET, brandsäkert arkivskåp för hängmappar! Eller ja, eget som i att det tillhör min tjänst – jag får ju inte ta med det härifrån om jag går (och det skulle jag nog inte orka heller för den delen, för det är typ gjutet i solitt järn och betong och något annat väldigt stabilt).

Alltså om inte detta är ett tecken på att jag är proffsadministratör, då vet jag faktiskt inte vad som är det. Är så lycklig över mitt skåp att jag helt har glömt vad jag var arg över för en kvart sedan. Glädjens tid hörrni!

IMG_0889.JPG

Vem är det som står kvar? Arkivetskåpet står när de andra faller!

Continue Reading

Närkingen talar

Eventuellt så framstår jag som lite, lite störd och kanske tycker någon att jag överdriver nu men jag tycker faktiskt att det finns vissa regler på hur man bemöter andra människors missnöje i vardagen. Så länge det inte handlar om någon som ältar och gnäller in absurdum, tycker jag ärligt talat att vi kan säga som så här:

1) Om någon beklagar sig över något som är jobbigt borde första regeln vara att bekräfta att det är jobbigt. Ett svar på exempelvis ”Fan, den här dagen sög ju – jag hann inte med någonting” skulle ju kunna vara ”Fan, jag hatar när det händer”.

2) Om jag inte avfärdar något med ”äh, det är sådant som händer – bit ihop och ta nya tag” så ska förbanne mig ingen annan göra det åt mig heller. Helt fel svar på ”Fan den här dagen sög ju – jag hann inte med någonting” är alltså ett klämkäckt ”Sådant är livet, det är bara att bita ihop och hoppas det blir bättre imorgon – jajamensan fattas bara”. Alltså du kan få jajamensan fattas bara dig upp i röva om du vill, men ta inte min leda ifrån mig med käckhet!

Om ni inte är med mig, är ni mot mig. God natt.

Continue Reading