Ett rafflande inlägg om att dra ut tänder

I augusti gick jag till tandläkaren och tänkte att jag väl som vanligt skulle få beröm för mina exemplariska tänder. Ack ja. Augusti. Var inte det en sådan naiv tid i våra liv trots allt? Hos tandläkaren fick jag veta att min ena visdomstand i överkäken hade börjat växa och att den skulle fortsätta att göra det tills det tog stopp i underkäken. I underkäken är den mötande visdomstanden bortopererad sedan länge, så den där övertanden skulle bli fasligt lång. Dra den, svarade jag. Den andra visdomstanden i överkäken försökte också växa, men satt för trångt så nu krossade den istället tanden bredvid. Den skulle inte kunna dras, utan var tvungen att delvis skäras ut. Gör det, sade jag.

Har någon sagt till er att ”mnåååå tänderna i överkäken är ba SÅ lätta att ta ut jö”? Vill ni fortsätta tro på det? Du kan ni sluta läsa nu. Jag har fått höra detta till leda och jag har god lust att be alla som sade detta att ta sig i röven. Så här gick det nämligen:

Den första tanden drogs i oktober. Vad röntgen inte hade visat var att den hade hakat fast i tanden bredvid. Så det gick inte alls på ett kick, utan det tog en timma av ihärdigt slitande och dragande. Det var ju lite jobbigt att tvingas gapa oavbrutet under den timman, men det var ändå inte så himla farligt. ”Nästa tand kommer bli mycket lättare” fick jag veta.

I tisdags åkte jag glad i hågen iväg till Fruängen för att plocka ut den andra tanden. Jag såg framför mig ett femton minuter långt tandläkarbesök, plus tio minuter för- respektive eftersnack. Som ni förstår var även den andra januari en naiv tid i mitt liv. Det visade sig, så klart, att det inte syntes på röntgen att min visdomstand hade, tadaaaaa: hakat fast i tanden bredvid. Önskar mig SÅ en helt annan story of my life, men tydligen får man inte välja sådant själv. Den här gången tog det två timmar. Två timmar av att gapande, slitande och dragande. Varje gång han drog i tanden ilade det rätt upp i hjärnan och jag misstänkte att en hjärnblödning var i antågande vid minst två tillfällen. Mina läppar sprack, jag fick blåsor på insidan av munnen och när det väl var dags att sy hade bedövningen börjat släppa. När han var färdig kändes det som att både käken och hela min person var ur led.

Skrev jag ”färdig”? Ja. Det blev han ju inte riktigt. Tydligen har visdomstanden sabbat tanden bredvid och det är inte säkert att det går att laga. ”Det får vi ta ställning till sedan”. Jag, som hade fått nog av utdragna tänder ville inte ens veta vilken ställning det är vi kanske kommer att tvingas ta senare, så jag tackade för mig och gick. Jag tackade även tandläkaren och tandsköterskan, för detta var ju inte deras fel utan som vanligt en konspiration av livet.

Nu har jag skitont, men blott en klädsam svullnad på kinden. Dessvärre inte alls tillräckligt stor för att illustrera mitt lidande till fullo, så ni får helt enkelt ta mig på orden angående det. Det är verkligen oerhört synd om mig. Dessutom har jag tappat all min tro på röntgen.

 

Continue Reading

Att få ändan ur vagnen

Ibland får jag frågan om hur jag hinner med allt. Jag tänker mig att folk tror att det jag gör, tar mer tid i anspråk än det gör. Faktum är att jag gör ganska så lite och att jag är ganska så lat. Eller. Jag gillar att göra saker, att röra på mig, att pyssla och att, på det stora hela, vara igång. Saken är bara den att jag så himla lätt fastnar – tyvärr oftast med mobilen i soffan. Nu är mobilen inte bara av ondo, eftersom att jag gör en del vettiga saker i den – men när ytterligare en dag gick till historien utan att jag gjorde mer än att surfa i soffan, ja då blir jag ganska trött på mig själv och börjar undra om jag egentligen har en diagnos. Kanske är det så att jag måste jobba för att inte förfalla?

När jag gör saker är jag rätt så effektiv om jag får säga det själv. Jag hade kunnat få så himla mycket gjort, som hade fått mig att må så himla mycket bättre, om jag bara kom mig för. Men jag gör inte det. Jag hasar upp ur sängen på morgonen, sätter Karl i sittern, fipplar med mobilen, läser kanske lite i en bok (men mest troligt surfar jag in på Tradera) och sedan… är klockan kvart över två och Isak ska hämtas och vi kom inte ut på någon promenad den här förmiddagen heller, jag rengjorde inte ugnen, jag förberedde inte middagen, jag slängde inte glas, jag sorterade inte ut skit som bara är i vägen, jag tränade inte, jag stickade inte. Jag gjorde inget. Jo. Jag satt i soffan, med mobilen, när Karl sov. Och jag tycker så klart att det är helt okej att ha soffdagar – men inte varenda jäkla dag (eller förmiddag slash lunch, när Isak hämtas halv tre blir det ju lite mera fart på allt). Jag tar liksom inte till vara på tiden. Det har jag nästan aldrig gjort.

Nu har jag försökt att sätta upp bestämda mål för varje dag. Idag går vi ut minst en timma på förmiddagen. Idag fixar jag mina kläder. Idag rensar jag ur skafferiet. Men dagen när vi skulle ut var det snöblandat regn och när jag skulle fixa mina kläder fick jag feber och idag, när jag tänkte rensa skafferiet, är Karl i ett fullt utvecklingssprång och hålls just nu endast sovande om jag gungar honom i sittern – annars gråter han. Tur att jag inte lever i hemmafruåldern, för jag hade verkligen varit helt usel på att leva upp till den titeln. Alltså hur gör ni människor som liksom har ett så kallat driv?

Jaja. Jag får i alla fall läsa ut första delen av, förmodligen, världens bästa serie.

Ps. Jag byter ibland mobilen mot Karl. När han är vaken, vill säga. Ds.

Continue Reading

Ja, jag har tappat bloggen lite kan man säga

Så här. 2014 är faktiskt ett skitår. Ja jag fick ett nytt jobb och jag älskar det och alla jag jobbar med är fantastiska, men ungefär allt annat förutom det är antingen lite jobbigt eller jättejobbigt. Jag orkar inte riktigt blogga om det. Jag orkar inte blogga om något annat heller, för jag orkar inte så mycket när jag redan är less. Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta faktiskt. Eller ens om jag ska fortsätta? Blogga alltså. Jag får tänka lite på det fram tills på söndag då mitt abonnemang går ut, om jag inte förnyar det.

Lite kort är det ungefär detta som gör att jag tvekar inför framtiden:

  1. känslan av att jag BORDE skriva mer viktigt
  2. känslan av att jag BORDE vara mer inspirerande
  3. känslan av att jag BORDE skriva minst ett jättefyndigt och tänkvärt inlägg om dagen – eller i alla fall varannan dag
  4. känslan av att jag BORDE vara mindre gnällig
  5. känslan av att jag definitivt borde sluta med borden

Jo och så finns alltid känslan av att jag vill öppna mig mer om tvåbarnsångest, familjelivsbesvär, allmänt utanförskap och så vidare, men att jag känner att jag är för privilegierad i övrigt för att ha rätt att gnälla. Observera att det endast är mig själv jag är så hård mot och att jag är det bara för att jag i övrigt är less. Hade jag inte varit less, hade jag kunnat luta mig tryggt tillbaka i känslan av bloggens ringa värde och bara kört på.

Jag känner mig lite misslyckad just nu. Jag orkar inte skriva om att jag känner mig misslyckad. Jag vill skriva om att jag är fantastisk. Helst vill jag ju också känna att jag är fantastisk också. Vilket jag på sätt och vis gör, men mest av allt är jag nog lite less.

Sade jag att jag skäms lite över att jag är less? Nähe, men det gör jag. Det brukar vara en biprodukt av att jag är less.

Jaja, vi får se vad som händer. Jag har beställt något naturläkemedel som ska vara bra mot lesshet. Det kanske hjälper?

Continue Reading

Det skulle ju vara dumt att se ett mönster

Ändå roligt det här med att jag en gång i månaden måste tro att jag är på väg att bli utbränd eller svårt deprimerad, alternativt att jag är ett hopplöst fall som aldrig kommer att må bra och att jag befinner mig i en OHÅLLBAR LIVSSITUATION SOM MÅSTE ÄNDRAS NU och att jag är ensam, missförstådd, utböling, ganska ful, otroligt trög och dålig på att springa. Om roligt betyder skittråkigt, vill säga.

En gång i månaden måste jag alltså tro allt det här, helst på samma gång, innan jag inser att jag har PMS. Det är så himla bra det här livet med PCOS, förstår ni, för jag har liksom inte några regelbundna cykler, utan kan få psykbryten lite godtyckligt utspridda över månaden helt utan förvarning. Och med bra menar jag givetvis skitdåligt.

Och med det här inlägget menar jag att jag har PMS nu och att jag helst av allt vill lägga mig under en gran, i fosterställning, och böla fram till sommaren.

Mvh

Stabil -78

Continue Reading

Migrän

Igår skrev jag ett move it mama-inlägg om hur bra livet är. Idag vaknade jag illamående med synbortfall och känslan av att hela julens tomtearme borrar ett hål i min tinning. Otack är det positiva tänkandets lön!

Om ni ursäktar drar jag mig tillbaka till mitt mörka rum nu.

Continue Reading

Gnööööl

Fy fan vad tråkigt det här att jobba över (alltså älskar mitt jobb, men inte ända till halv sju på kvällen när jag varit där från kvart i åtta) och sedan komma hem som en blöt fläck och bara flyta in i sovrummet med datorn under armen, mumlandes att ”jag behöver bara få sitta ner och sitta”. Få en snorig puss av barnet innan han somnar, men fösa över läggningen på sambon som har gjort allt annat med honom idag för att jag är så trött att kroppen gråter. MEN, jag när inte den som är den. Så fort jag har ätit upp min fattoush ska jag producera lucka två i julkalendern. Jag var bara tvungen att få framföra lite självömkan först. För att få styrka till att orka fortsätta, så att säga.

jag

Continue Reading

Meh

Gudars skymning vad trött jag är på mina ängsliga perioder. Fyller trettiofem imorgon och analyserar människors uteblivna svar som om det vore första veckan på högstadiet ikväll. Tvåtusen-nu får faktiskt vara året jag fixar den här tråkiga lasten. Jag har ju inget att noja över egentligen. Ju.

Continue Reading

Måndag – nu sätter vi punkt för dig

bild017

Denna dagen – två liv! Minst. Hade tänkt skriva ett privat inlägg om vad terapin inte har gjort för mig på 16 månader (den har alltså gjort jättejättemycket men det är mest jag som inte fattar hur jag ska fixa bort Luther, Herr Ågren och alla andra karlar som satt sig på mina axlar), men efter att ha misslyckats massivt med allt jag tagit mig för sedan jag åkte hem från jobbet är jag är helt matt av självömkan.

Droppen för kvällen kom när jag lyckades göra en beställning av fotokopior på digitala bilder till Isaks fotopärm på förskolan, utan att ta med hela Alex familj. Jag glömde även att rensa bort dubbletterna på min egen. Smakfull och subtil som jag är! Känns som bäddat för släktfejd detta. Och innan jag åkte hem från jobbet stressade jag iväg ett mejl och råkade skriva ”härliga hälsningar” IGEN till någon okänd professor. Så nu sitter två människor ute i detta land och tror att jag är en doftljustyp som gillar healing eller något. Blir jättetrött på mig själv faktiskt. Så god natt. Efter att jag har tittat färdigt på när katten hostar upp en hårboll på Alex går jag och lägger mig.

 

Continue Reading