Fiat Deluxe

Jag läser sällan om böcker (undantaget Laura Palmers dagbok och Varför deppar Gilbert Grape). Dels för att det finns för många böcker jag vill läsa och dels för att mycket av behållningen i läsning för mig är själva upptäckandet av berättelsen. Fast med tanke på hur dåligt minne jag har, så borde jag kunna återupptäcka varje bok jag läser om.

I alla fall. När jag var arton åkte jag med mina föräldrar till Rhodos. Med mig hade jag tre pocket för något bra pris. En jag inte minns, en var Gilbert Grape och en var Robson. Det är 21 år sedan, men jag har inte kunnat släppa Pernilla Glasers berättelse om Robson. Hur hon strax efter tjugo träffade sitt livs kärlek och hur han strax efter det fick cancer.

Det är inte en jättelång bok. Det är inte en svårläst bok. Det är en gripande bok. Det är alla gånger en bok jag borde läsa om. Särskilt för att se hur den är ur mitt trettioåttaåriga perspektiv. Inte minst insåg jag det när vi i en litteraturgrupp skulle lista böcker vi inte kunnat släppa efter vi läst ut dem. Du skapar själv den bok du läser – för att citera min egen tatuering – hur skulle jag skapa Robson idag?

I alla år, ALLA ÅR, och till alla bokhyllor i alla flyttar har boken följt med mig. Komplett med solblekt framsida och saltstänk från Medelhavet. Det hjälper dock inte att det varit så. Nu är den givetvis borta. Jag har inga problem med att köpa den igen, det är bara det att den endast finns som ebok nuförtiden. Och det här är liksom en bok jag vill ha i bokhyllan. Inte på plattan.

Nu har jag i alla fall hört av mig till Albert Bonnier för att höra om de har några ex kvar. Har de inte det får jag väl köpa ett överprisat, tummat ex på Bokbörsen. Då. Men jag kommer inte vara glad när jag gör det.

Ja ni hör ju. Den snart medelålders Fiats stora lidande.

År 2010 gick jag med i en bokcirkel. ”Älskar du böcker? Hatar du män?” hette den och ja, det gjorde jag ju, så det var självklart att jag skulle gå med. Första boken vi skulle läsa var Sarah Waters Kyssa sammet. Det gick ju inte så bra för mig att läsa den, så jag smög liksom ur gruppen lite skamset och kom aldrig tillbaka. Nu, fem år senare, kände jag att det var dags för revansch så jag började läsa om boken och tog mig över de första tjugo sidorna som jag fastnat vid första gången. Sedan börjar boken banne mig att leva och blir så läsvärd att jag vill ge den en fyra! TROTS väldigt liten text och på det hela taget en ganska stor kompakthet, så gick det rätt snabbt att läsa den här när jag väl satte igång. Jag är riktigt imponerad över mig själv, måste jag säga.

Boken skildrar en ung, homosexuell kvinnas liv och beskriver på ett tydligt sätt hur hon varken trivs i eller passar in i rollen hon förväntas ha som just kvinna. Och i slutet av boken sjuder det av socialism, även om kanske inte huvudkaraktären själv gör det. I alla händelser – så här skriver Adlibris om boken:

Vi befinner oss i 1880-talets England. Nancy är en ung ”ostronflicka” som blir handlöst förälskad i en music hall-artist, Kitty Butler. Kittys specialitet är att uppträda klädd som man.
Nancy lämnar sin lantliga tillvaro och beslutar sig för att följa med Kitty till London och de stora music hall-teatrarna där. Nancy har en fin sångröst och snart blir hon Kittys partner – både på och utanför scenen. Deras karriär tar ordentlig fart, men allt får ett plötsligt slut när Nancy brädas av en rival. Hennes färd ner mot samhällets botten skildras med stark realism. Hon tvingas prostituera sig, blir indragen i en ”sappfisk” överklassmiljö och hamnar till slut i radikala politiska kretsar vi befinner oss mitt i kampen för kvinnlig rösträtt där hon på nytt möter kärleken.

Jag tycker att boken är en fantastisk skildring av den viktorianska tiden. Eller vad vet jag – jag har ju inga stora kunskaper om hur det var, men det känns i alla fall som att jag får en tydlig bild av dåtida samhällets olika skikt när jag läste den. Nancy har en personlighet långt från min egen, hon blir ganska påstridig, dum och krävande. Samtidigt överlever hon när jag förmodligen för länge sedan hade lagt mig ner och självdött. På det sättet är hon så otroligt imponerande. Jag tycker helt klart att boken ska läsas av så många som möjligt. Och när så många som möjligt har läst den, kan ni höra av er så att vi kan diskutera den – eftersom att jag är lite för sen till det samtalet i min gamla bokcirkel.

Ja jag förstår ju att ni vibrerar av nyfikenhet i stugorna över hur det egentligen går med läsningen som jag plockade upp i våras! Ni kan sluta vibrera nu, för här får ni en rapport.

Så jag läste ut Sara Kadefors Borta Bäst och den var som sagt väldigt bra. Sedan började jag på Kast med liten kniv, men det blev inte mycket av det. Samtidigt som jag tragglade med den hittade jag Fågelbovägen 32 som alla verkar älska. Jag fastnade inte. Jag vet faktiskt inte varför, men jag tror att det var en kombination av att det var fel i tiden och att jag började kolla på Ink Master (nej jag skäms inte, fast jag säkert borde). Stål, som alla verkar älska, var så himla seg att komma in i så den gav jag  upp. Sedan började jag med När duvorna försvann av Sofi Oksanen och jag vet ärligt talat inte varför jag inte läste ut den. Kom halvvägs, men glömde den. Nej! Kom halvvägs, blev gravid, mådde för illa för att läsa och sedan glömde jag den. Det var så det var. Jag kanske plockar upp den igen.

Efter sommaren tog jag ett moget beslut. Jag raderade Plants vs Zombies 2 och alla andra mobilspel och gick och köpte två böcker istället. Mig äger ingen av Åsa Linderborg och Flickvännen av Karolina Ramqvist. Mig äger ingen läste jag ut på en vecka, vilket får räknas som räserfart med tanke på vilken vecka i livet det var. Jag grät när jag läste, jag grät när den var slut. Jag kan inte minnas sist en bok grep tag i mig så. Det går inte ens att beskriva, men jag förstår fullt ut tjejen som sålde boken till mig och som med brusten röst och boken mot hjärtat sade ”det här har varit min största läsupplevelse någonsin”. Läs den.

Flickvännen däremot. Den har fått priser, men det säger ju inget om någonting. Mind you att även filmen om Forrest Gump fick en Oscar och det är ju inget annat än en plåga att ta sig igenom det känslodravlande dramat. Karolinas debutroman More fire älskade jag när jag läste den 2002. Men Flickvännen… alltså den känns lite tillgjord och alla är osympatiska och jag kan liksom inte relatera till någon. Bokhoras recension här säger väl ungefär vad jag tycker också. Den är inte jättedålig, men jag är bara helt och hållet ointresserad av den.

Nu läser jag Eleanor & Park. Det är en bok för ”young adults”, men den funkar lika bra för oss som inom en femårsperiod fyller fyrtio. Jag önskar att jag hade mer tid att läsa den just nu, men jag får nöja mig med de tunnelbaneresor där jag får sittplats och vissa kvällar, eftersom att jag även är igång med att sticka en sjal som jag vill bli färdig med snart.

Ja, det är väl lite så det ser ut på den fronten. Som av en slump är alla författare kvinnor. Tror jag. Rainbow kan ju lika gärna vara ett mansnamn? Hur som helst – har ni boktips så kör på! Planen efter Eleanor & Park är att läsa Lotta Lundgrens matbok, men i övrigt vet jag inte vad jag ska läsa. Jag vet ju inte riktigt vad jag tycker om förrän jag är igång med det, så att säga. Däremot känner jag väl ändå att jag kan identifiera mig lite mer som en sådan som läser, nu för tiden.

När jag var liten läste jag böcker. Massvis med böcker. Ibland flera i veckan. Jag kunde fastna så hårt i en bok att jag stängde in mig totalt tills den var utläst och sedan kunda jag fundera på vad som hände efter sista sidan i flera veckor, samtidigt som jag plöjde ännu fler böcker. Bäst var böcker om tragiska livsöden och människor som dog. Som trettonåring var jag en sucker för Laura Palmers dagbok (givetvis) och Virgina Andrews incestuösa följetong om syskonen som blir inlåsta på en vind, och sedan blir kära i varandra (efter att brodern våldtagit systern, om jag inte minns fel – sjuk, sjuk historia det där och säkert helt olämplig för alla att läsa). När jag blev äldre lämnade jag Virginas störda värld och började läsa ryska män, i ett försök att matcha min stil som alternativ ungdom. Jag skröt vitt och brett om hur Mästaren och Margarita av Michael Bulgakov var min absoluta favoritbok, fast jag förmodligen inte förstod den fullt ut alls.

Nu läser jag inte så himla mycket längre. Böcker alltså.Någonstans under pluggtiden tappade jag skönlitteraturen till förmån för facklitteraturen och sedan återhämtade jag mig aldrig. Jag blev stressad och förlorade stora delar av förmågan att koncentera mig på en sak åt gången och ja, det är svårt att hitta tillbaka till min ungdoms lugn helt enkelt. Det är ett jättekomplex det där. Jag känner mig på alla sätt usel som knappt tragglar mig igenom en bok per år. Alla vet att de som läser böcker är bättre människor än de som inte gör det.  Att läsa andra typer av texter har inte alls samma statushöjande inverkan (och att läsa fel böcker är väl inte heller bra). Jag bligar kränkt på de långa läslistor vänner och löst folk lägger upp i sociala medier, tänker att de är skrytmånsar och hoppar över ytterligare ett blogginlägg med titeln ”nyläst” eller ”boktips”.

Samtidigt saknar jag känslan av att vara fast i en bok, väldigt ofta faktiskt, och nu tänker jag att jag får försöka göra något åt det där igen. Jag vet inte riktigt när jag ska läsa böcker, med tanke på övriga intressen och familjen och alla störande byten i kollektivtrafiken, men jag vet ju samtidigt att jag inte behöver spela Plants vs Zombies 2 fullt så ofta som jag gör heller så någonstans hittar jag väl tiden om jag vill. Idag pratade jag i alla fall med en kollega om detta och hon gick genast till avdelningens hylla för privata, utlästa böcker som andra bör läsa och plockade fram fem favoriter varav jag valde ut två. Mitt mål är att läsa ut den ena av dem innan midsommar, troligen Sara Kadefors. Det är väl ett rimligt mål, när jag även planerar att sticka färdigt en tröja till mig själv och att lära mig lyfta trettiofem kilo i bänkpress på samma tid? Ja det tycker jag.