Hej och hå livet

Mina sista månader som trettioplussare rusar förbi. Jag har fortfarande inte avgjort hur, eller ens om, jag ska fira mig själv när jag fyller fyrtio om mindre än en månad. Jag blir glad för barnvakt och en pizza på kvarterskrogen, men har kolleger som tycker att jag i alla fall borde ha en after work. Så det kanske det blir. Orkar inte fixa så mycket med det här själv, eftersom att jag är upptagen med att gå i väggen i och med filmfestivalen jag är med och organiserar. Däremot vet jag att Alex har en plan, men jag har inte mer information än att jag behöver ta ledigt från jobbet. Det räcker så.

För övrigt läker jag ihop efter att ha behandlats för en förlossningsskada (ja, det tog fan två år och sju månader innan någon upptäckte/erkände den). Behandlades av en sexistisk gynekolog till slut. Jag berättar den fulla historien i senaste avsnittet av podden under punkten ”vad har gjort dig förbannad sedan sist”, för den som vill höra (pratar även om böcker, om ni vill ha tips på det!). Det är sjukt att mödravården i Sverige är så eftersatt på så många ställen, att man (i detta fallet jag) ändå står ut med en sexistisk gynekolog bara för att få bli ihoplappad igen.

Continue Reading

Spark, spark på liten, död häst

Kära blogg. Kära läsare. Kära livet. 

Jag har lärt mig att dricka kaffe med havremjölk. Det tog ganska exakt tio år, efter att jag testade kaffe med annat alternativ än spenmjölk första gången. Jag skulle dock ej säga att försöken varit särskilt ihärdiga. Men ändå. Det satt långt inne att byta kaffemjölk. Och med denna rafflande nyhet sparkar jag igång den här bloggen lite försiktigt igen. Skål!

Continue Reading

Några datum värda att notera sedan pausen

Den 9 december

Samma dag som jag bestämde mig för att ta en paus hade jag varit på ett så kallat aurorasamtal, som erbjuds förlossningsrädda personer. Jag är inte jätteförlossningsrädd, men jag känner instinktivt att jag inte vill föda nära fem kilo barn på igångsättning igen och mina barnmorska (som är bra) tyckte att det bästa ändå var att jag gick och pratade med någon om detta. För att jag skulle slippa lägga energi på oro i onödan. Och ja, det hjälpte ju till viss del, för aurorabarnmorskan var en sådan idiot att jag lägger betydligt mer tid på att vara arg än att oroa mig över eventuell igångsättning nu.

Hennes enda mål med vårt samtal var att övertyga mig om att snitt är det sämsta som finns. Som övertalningsteknik använde hon samma tonfall som många har när de berömmer hundar och hänvisade hela tiden till min förra förlossning som fantastisk. Att jag själv inte var jättepeppad på att smärtstillande inte hade hjälpt, att det gjorde så ont att jag inte ens kunde flytta mig lite åt vänster när barnmorskan bad mig och att jag förlorade 2,4 liter blod och således inte kunde lyfta mitt barn själv på två dagar för att jag var för yr – ja det var ju bara MIN upplevelse av det. Förlossningen var objektivt sett fantastisk. Och där trodde jag att vi hade samtalet just på grund av MIN upplevelse av första förlossningen. Little did I know. Kände mig som världens mest bortskämda person, som hade råkat få lite ont under första förlossningen och nu ville föda helt smärtfritt.

I min journal fanns fullt av felaktigheter. Den mest irriterande var att jag svarade bra på lustgasen. Jag hatade lustgasen. HATADE. Den näst mest irriterande var att jag svarade bra på epiduralen som fick sättas om. Det kunde ändå denna sorgliga uppenbarelse till samtalsperson hålla med om, att det var lite konstigt att de hade skrivit att jag svarade bra på något som fick göras om. Så hon lovade att lägga till i min journal att jag behöver högre doser av smärtstillande, eftersom att hon trodde att det var det som var problemet. När jag sedan kom till min ordinarie barnmorska stod det inget alls om högre doser i min journal. Tack? Bästa barnmorskan kunde i alla fall lägga till det i efterhand. Dessutom fick jag tid för tillväxtultraljud i vecka 37, så att de då kan göra en bedömning om detta barn också blir gigantiskt. Vi får se vad som händer efter det. Förmodligen något fantastiskt för att jag är en sådan DUKTIG HUND.

Den 14 december

Efter flera nätter av dålig sömn, en triljard deadlines på jobbet och en julmiddag som jag arrangerade fick jag en blödning på kvällen. Prick fem över tio märkte jag den. Vårdguiden slussade mig vidare till Förlossningen i Huddinge och där tyckte de att jag skulle åka in på direkten. Inte för att det lät farligt, utan för att jag skulle slippa oroa mig. Några minuter senare lyckades jag beställa taxin till fel adress och fick jogga en halv kilometer. Det gick ändå bra. De var fantastiska på Förlossningen och undersökte mig länge och väl, innan de konstaterade att min moderkaka eventuellt ligger för långt ner och att jag borde gå ner i arbetstid för att jag jobbar på tok för mycket i förhållande till min sömnbrist och pågående graviditet. Jag har fått ett ultraljud den 14 januari för att kolla moderkakan. Samma dag ska jag på samtal för eventuell sjukskrivning på X antal procent. Bra med detta var att mina aversioner mot Huddinge som jag fick efter aurorasamtalet försvann helt, tack vare helt otroligt fin och bra personal på Förlossningen.

IMG_0905
Bild på frostiga blad som jag tog på vägen hem från julmiddagen – helt ovetande om att jag samtidigt blödde.

Den 18 december

Träffade min barnmorska och fick svar från glykosbelastningen jag gjorde tre veckor tidigare. Vet ni? Jag har inte graviditetsdiabetes. Inte alls. Jag har däremot en helt fantastisk förmåga att bryta ner socker! Vilket så klart måste betyda att det är extra bra för mig att äta massor av socker, om jag nu är så fiffig med att bryta ner det. Varför ha en sådan superkraft i onödan liksom?

Den 28 december

Lemmy dog. Det var inte så oväntat, men likväl mycket tråkigt. Så nej, jag fick aldrig se Motörhead.

 

Continue Reading

Söndagen den 26 april 2015

Vi hade barnvakt.

Jag sprang åtta kilometer.

Jag VANN.

Jag tittade på ett avsnitt av Mad Men och tre avsnitt av the Good Wife.

Jag beställde en prenumeration på Arbetaren. Bland annat tack vare den här krönikan.

Igår gjorde hittade jag på en burgare som såg ut så här.  
Den innehöll blan annat sötpotatis, bönor, ingefära, chili, vitlök och koriander. I ett bröd med limeyoghurt, tomater, babyspenat och inlagd rödlök. Ja ni förstår så klart varför Alex tände ljus till denna SYMFONI för smaklökarna. Samtidigt som jag gjorde burgaren lyssnade jag för övrigt på Everything dies med Type O Negative, så att ingen skulle få för sig att jag är en hippie. Staying true!

Nästa vecka blir det maj. Kändes som att det var 2014 nyss, men ändå ser året gammal ut i skrift på något vis. Som så många andra minnen.

Continue Reading

Good times ahead!

Jag försöker skriva ytterligare en årslista, men det går inget vidare. Blir avbruten hela tiden och klarar inte av att tänka så stort som i år, så nu tänker jag mindre och funderar på helgen som kommer istället. Ser fram emot att göra följande:

  1. Äta blue stilton-chips framför Supernatural och the Good Wife och kanske någon dålig actionfilm i kväll.
  2. Handla garn på Garnbollen till ett nytt projekt imorgon, eftersom att jag inte har tillräckligt med restgarn för att ha roligt.
  3. Först spela in ett avsnitt av Rätt Avigt och sedan gå på sjunde advents-cocktail, utan att Isak får utbrott på söndag.

Känner inte riktigt att jag har makten att påverka den sista punkten, men å andra sidan har jag en bil – så blir det överjävligt får Isak sitta i den medan vi vuxna super. SKOJA. Då kör jag hem med honom givetvis, då kör jag hem.

g

 

 

Continue Reading

Hur läget är?

Tja… förra veckan fick jag en hel kull afteblåsor, sedan fick jag ont i lederna, följt av några sömnlösa nätter och fler finnar på ryggen än vad du hittar på tonåringarna i en högstadieklass tillsammans.

Precis just nu är jag så arg att jag skulle vilja skrika ut en lunga. PMS kallar de det visst. Det kan hålla på en vecka till, eller så slutar det i morgon. Det är det som är så roligt med PCO-S. Det går liksom aldrig att vara helt säker.

Själv då?

Continue Reading

Ja, jag har tappat bloggen lite kan man säga

Så här. 2014 är faktiskt ett skitår. Ja jag fick ett nytt jobb och jag älskar det och alla jag jobbar med är fantastiska, men ungefär allt annat förutom det är antingen lite jobbigt eller jättejobbigt. Jag orkar inte riktigt blogga om det. Jag orkar inte blogga om något annat heller, för jag orkar inte så mycket när jag redan är less. Jag vet inte riktigt hur jag ska fortsätta faktiskt. Eller ens om jag ska fortsätta? Blogga alltså. Jag får tänka lite på det fram tills på söndag då mitt abonnemang går ut, om jag inte förnyar det.

Lite kort är det ungefär detta som gör att jag tvekar inför framtiden:

  1. känslan av att jag BORDE skriva mer viktigt
  2. känslan av att jag BORDE vara mer inspirerande
  3. känslan av att jag BORDE skriva minst ett jättefyndigt och tänkvärt inlägg om dagen – eller i alla fall varannan dag
  4. känslan av att jag BORDE vara mindre gnällig
  5. känslan av att jag definitivt borde sluta med borden

Jo och så finns alltid känslan av att jag vill öppna mig mer om tvåbarnsångest, familjelivsbesvär, allmänt utanförskap och så vidare, men att jag känner att jag är för privilegierad i övrigt för att ha rätt att gnälla. Observera att det endast är mig själv jag är så hård mot och att jag är det bara för att jag i övrigt är less. Hade jag inte varit less, hade jag kunnat luta mig tryggt tillbaka i känslan av bloggens ringa värde och bara kört på.

Jag känner mig lite misslyckad just nu. Jag orkar inte skriva om att jag känner mig misslyckad. Jag vill skriva om att jag är fantastisk. Helst vill jag ju också känna att jag är fantastisk också. Vilket jag på sätt och vis gör, men mest av allt är jag nog lite less.

Sade jag att jag skäms lite över att jag är less? Nähe, men det gör jag. Det brukar vara en biprodukt av att jag är less.

Jaja, vi får se vad som händer. Jag har beställt något naturläkemedel som ska vara bra mot lesshet. Det kanske hjälper?

Continue Reading

Lilla lägesrapporten

Vad hände? Jag knöt en kjol och sedan var jag färdig med mina livsmål och bloggen? Nej, inte riktigt, men jag reser ju bara omkring hela tiden och jag hatar mobilbloggande. Har en och en halv vecka kvar i Skåne, sedan kommer jag hem till nytt jobb (HURRA), i en frisyr jag absolut inte kan föna själv. All is good!

20140731-084720-31640303.jpg

Continue Reading