En vecka down, five to go

Idag har jag varit sjukskriven i prick en vecka. Dagarna flyter lite ihop. Min stora plan om att SKRIVA DAGBOK PÅ RIKTIGT med penna på papper och känna orden genom handen (jag håller med – det var väldigt pretentiöst) höll sig i tre dagar sedan föll det bort. Jag går fortfarande omkring med en allmän känsla av stress i kroppen, småvärk i huvudet och ett självförakt som hoppar fram vid minsta miss, men jag börjar se något lite glimrande borta vid horisonten som jag tror är känslan av nedvarvning. Eller så är det nästa smäll – vem vet i dessa tider! Jag är i alla fall fortfarande inte deprimerad eller fullt utmattad och det är jag sannerligen tacksam över. Förvånande nog är jag inte heller bitter just nu. Det, som i vanliga fall är en av mina superkrafter vid sidan om lättkränkthet! Borta! Känns svindlande.

Jag tar långa promenader, springer och försöker att inte somna medan jag mediterar (går en kurs i appen Headspace som jag verkligen kan rekommendera – helt oflummigt). Jag läser (just nu i Nästa! av Nina Lykke) och tittar på tv (började senaste säsongen av True Detective igår) medan jag stickar på olika projekt. Men det här maratonlivet jag hade tänkt mig nu, med att plöja böcker och serier och bara leva mitt liv från soffan – det händer inte. Jag vet faktiskt inte riktigt varför.

Jag slås ibland av insikten att jag faktiskt inte har några större planer efter att jag lämnat Karl på morgonen. Idag kom jag på det och då sket jag helt enkelt i att fortsätta gå när jag var på väg hem och satte mig på en bänk i solen och sedan sket jag i att tiden gick. När jag var färdig med det tog jag mig till ett café, satte mig på accepterad distans från det andra sällskapet på uteserveringen och drack kaffe utan att ha någon anledning att resa på mig. Ja. Fram till insikten att jag glömt solskyddsfaktor innan jag gick hemifrån. Då hade jag trots allt en ganska bra anledning att inte sitta kvar. Men ändå!

Har även vänligt men bestämt sagt till min arbetsplats att jag inte kan ha mer kontakt med dem på minst två veckor. De är så otroligt ivriga med min rehab och det är väl rart att de saknar mig (eller?), men jag fattar inte hur jag ska kunna släppa jobbet om jag samtidigt förväntas ha idéer om vad jag ska göra när jag kommer tillbaka redan nu. Herregud, det är fem veckor kvar innan jag börjar arbetsträna. Låt en kvinna få andas ut!

Continue Reading

Harkel

Den här helgen skulle vi ha tillbringat på landet med Alex föräldrar. Att åka dit är som en lisa för själen. Dels för att det är en fantastisk plats, men också för att jag har turen att ha Alex föräldrar som svärföräldrar. Ta bara detta att de nu har börjat med prepping och berättat att vi ”vid minsta tecken på trubbel” åker ut till dem. Det är en regel, inte ett undantag. Vi har tre dagar på oss. På fjärde dagen kommer de och hämtar oss. Ja. Varför inte?

Att åka ut dit är inte bara en lisa för min själ förresten. Även barnen älskar livet där – de lever ju i varje årstid så att säga, med en enorm trädgård, långt till farliga vägar men med en skog runt knuten. Och även Alex kommer in i något slags sitta på verandan, röka cigarr och läsa svår politisk litteratur-mood, som också inger ett visst lugn. Jag själv sitter ofta vid ett fönster på kvällarna, tittar på en solnedgång eller bara ut i mörkret beroende på årstid, och läser eller stickar. Det är helt enkelt totalt underbart och precis så idylliskt som det låter. Ett av mina största privilegier här i livet och något jag ofta längtar till.

Men ja, livet och så vidare. I onsdags påbörjades något som under torsdagen utvecklades till ledvärk, 39 graders feber och allmänt missnöje. Helgen på landet uteblev för min del, och jag har fått hänge mig åt feberfrossa på soffan istället. Ni vet hur man ibland kan få en bild av att det är lite mys att vara sjuk? Få ligga under en filt ostört, läsa böcker, dricka te, snörvla lite lojt och så vidare. Ja, låt oss säga att den här helgens sjuka motbevisade den bilden å det grövsta. Jag har knappt orkat ta hand om mina basala behov, än mindre läsa. Idag är första dagen som jag fått ner febern och motat bort ledvärken helt med hjälp av Ipren. Längtar intensivt efter min familj och känner mig lite snuvad (på alla sätt och vis) på min själsliga lisa.

Men sådan är livet. Eftersom att jag inte kunnat läsa så särskilt mycket förrän idag (då jag sträckläser Så jävla kallt av Lova Lakso), så har jag ägnat mig åt seriemaraton. Senaste avsnittet av nya säsongen av RuPaul, samt halva tredje säsongen som jag nästan glömt OCH även hela säsongen av Russian Doll. Har ni inte sett den så kan jag varmt rekommendera er att göra det, även om den inger lite ångest. Natasha Lyonne i huvudrollen är amazeballz.

Med detta sagt, fortsätter jag min sträckläsning nu. Tackåhej.

Continue Reading

Hej och hå livet

Mina sista månader som trettioplussare rusar förbi. Jag har fortfarande inte avgjort hur, eller ens om, jag ska fira mig själv när jag fyller fyrtio om mindre än en månad. Jag blir glad för barnvakt och en pizza på kvarterskrogen, men har kolleger som tycker att jag i alla fall borde ha en after work. Så det kanske det blir. Orkar inte fixa så mycket med det här själv, eftersom att jag är upptagen med att gå i väggen i och med filmfestivalen jag är med och organiserar. Däremot vet jag att Alex har en plan, men jag har inte mer information än att jag behöver ta ledigt från jobbet. Det räcker så.

För övrigt läker jag ihop efter att ha behandlats för en förlossningsskada (ja, det tog fan två år och sju månader innan någon upptäckte/erkände den). Behandlades av en sexistisk gynekolog till slut. Jag berättar den fulla historien i senaste avsnittet av podden under punkten ”vad har gjort dig förbannad sedan sist”, för den som vill höra (pratar även om böcker, om ni vill ha tips på det!). Det är sjukt att mödravården i Sverige är så eftersatt på så många ställen, att man (i detta fallet jag) ändå står ut med en sexistisk gynekolog bara för att få bli ihoplappad igen.

Continue Reading

På väg ut ur buco nero

Sådan här är jag: det kommer en krasch, eller en kris och sedan blir det bra. Enkelt uttryckt alltså. Det jag vill säga är att jag har slutat gråta, ångesten lade sig i tisdags och jag är inte fullt så trött. Jag är fortfarande ganska trött och lättriggad. Får stresspåslag även av sådant som i vanliga fall inte rör mig i ryggen, men på det stora hela så känner jag mig hyfsat som mitt vanliga småängsliga jag igen. Det är som om jag har en autopilot som samlar ihop mig och sätter igång mig igen.

Jag vet inte hur det funkar, men så har det alltid varit. Piss, piss och piss och sedan… okej. Relativt snabbt. Det här glömmer jag ofta, att mitt psyke är snabbt i vändningarna. Jag tror gärna att allt negativt jag känner är något jag kommer att känna för alltid. Medan allt bra är tillfälligheter.

Jag hade ett samtal med min chef i måndags. Ett jättebra samtal. Jag har blivit av med en ganska stor arbetsuppgift, drog mig ur två framtida projekt och har även kunnat släppa det som inte är mitt ansvar. I onsdags jobbade jag till åtta, vilket kan låta idiotiskt med tanke på hur jag mådde förra veckan – men samtidigt fanns utrymmet för övertiden, och den gjorde att jag kom ikapp med det viktigaste. Vi har haft samtal med skola och förskola och fått en bättre bild av hur det varit och hur det går för Isak och även om det finns en del ”att arbeta med”, som det heter, så kommer det nog bli bra. 

Ja och så allt stöd från runtomkring. Ni som läst här, kolleger som jag gråtit ut hos och Alex som har hållit ihop dagarna hemma. Det kanske är fel att säga att jag har en autopilot egentligen. Jag har kanske bara haft tur med människorna som finns runt mig, och att jag är född med något slags mod att ändå våga prata öppet om saker som suger.

Hursomhelst. Idag: carpe diem. Fast som en lite bräckligare person än jag var för några veckor sedan. Och så får det lov att vara ett tag. 

Continue Reading

Tårar och sticklingar

Det känns futtigt att skriva tack för alla fina kommentarer, men jag är genuint tacksam för dem. Jag räknar aldrig med att någon riktigt ska ta mig på allvar, så: Tack!

Läget går lite upp och ner. Jag gråter tydligen varje dag nuförtiden, och bara det är ju väldigt uttröttande. I vanliga fall gråter jag kanske en gång i månaden till ett uppslitande avsnitt av RuPaul’s Drag Race eller får en tår i ögat till något extra gripande kapitel i en bok. Men nu är jag tydligen en kran med impulsivt flöde. Jag hoppas det går över snart, för jag gillar verkligen inte att gråta. 

Igår var det dock en himla fin dag, trots att jag – givetvis – inledde med att gråta en liten skvätt. Det var marknad och loppis i Västertorp så vi packade ihop oss och åkte dit. Stadsdelsloppisar brukar jag vanligen undvika, eftersom att det är så vansinnigt mycket folk som dras till dem. I Västertorp var det däremot inte så himla många som orkat sig ut. Alltså ja, det var ju trängsel – men inte upplopp kring loppisborden som det annars kan vara. Vi fick till och med en helt rimlig plats på en uteservering vid lunchtid.

Jag orkade inte kontrollera mitt köpstopp, utan köpte saker som gör mig glad. Vilket tydligen var ett par gamla gardiner i turkos/petrolblå väv till sovrummet och fyra sticklingar. Höll mig dock från ett set med tre emaljerade grytor. Är uppenbarligen tant. Några marmeladkulor på det där och dagen hade nått klimax. Hursomhelst, den hugade kan få veta att det jag köpte var klätterkalla, änglavingar/begonia, purpurblad/Tradescantia pallida och en växt som kanske är en palea depressa eller en linspeperomia. Vi får se när den har vuxit på sig lite. Växterna var rätt ledsna när vi kom hem, så de fick stå till sig i vatten innan jag planterade om dem i krukor. Är egentligen ingen växtmänniska, men jag gillar att ha dem runt mig och jag uppskattar pysslet när man går från stickling till krukväxt. 

Imorgon har jag samtal med min chef och på tisdag har vi samtal med skolan. I helgen har Alex en vän över, så jag passar på att fly till Örebro och min äldsta bror.

Ja. Vad mer? Life goes on, som Brett Michaels sjöng i någon powerballad för trettio år sedan.

Continue Reading

Spark, spark på liten, död häst

Kära blogg. Kära läsare. Kära livet. 

Jag har lärt mig att dricka kaffe med havremjölk. Det tog ganska exakt tio år, efter att jag testade kaffe med annat alternativ än spenmjölk första gången. Jag skulle dock ej säga att försöken varit särskilt ihärdiga. Men ändå. Det satt långt inne att byta kaffemjölk. Och med denna rafflande nyhet sparkar jag igång den här bloggen lite försiktigt igen. Skål!

Continue Reading

Lever livet

Jag är inte död. Jag är inte sjuk. Jag har ej heller lagt ner denna blogg. Jag har semester! Världens bästa semester faktiskt. Tio dagar varvat med utflykter och hemmahäng utanför Gnesta är redan avklarade och nu har vi begett oss ner till Skåne. En resa med ett stopp på Flygvapenmuseum i Linköping och övernattning på hotell i Jönköping. Vår första tanke, eller i alla fall min, var att resan ner till Skåne skulle brytas av med besök och övernattning på High Chaparral i Småland – men vet ni hur dyrt det är? Bara inträdet skulle kosta över tusen spänn för oss och vår budget låg betydligt lägre än så. Samma dilemma med Astrid Lindgrens värld i Vimmerby. Skitdyrt. Jag fattar att de bara vill ha dit övre medelklassfamiljer som lägger massor med pengar på saker när de är där, framför oss andra som snålar och tar med egen matsäck, men ändå. KOM IGEN. Det är inte ens lite roligt med de här prissättningarna.

Hur som helst. Det blev ju bra ändå, delvis på grund av min status som dotter till resande fader. Hotellnatten i Jönköping var en frinatt som han samlat poäng till. Men det blev ju också bra tack vare att museet är statligt. Det vill säga gratis. Och inte bara gratis, utan väldigt, väldigt värt ett besök. Förutom flygplan och krigshistoria finns en våning med olika experimentstationer som passar alla åldrar, en legohörna, trampflygplan för barn utomhus, en liten shop och en restaurang med vegetariskt utbud som bestod av en helt okej pastarätt. Det vi betalade mest i på resan var alltså svett, eftersom att luftkonditioneringen i bilen är för dyr att laga (minst sextusen, vilket är ungefär de trippla värdet av bilen).

Nu är vi i alla fall i Skåne sedan två dagar, och här har jag redan läst ut en bok (Syndaflodens år av Margaret Atwood), stickat en resår (på en barntröja) sett tre avsnitt av en serie (Stranger Things), tagit tusen kamper med ett barn (fyraåringen), besökt ett slott (Borgebys) och druckit, i runda slängar, en liter kallbryggt kaffe med havremjölk (tänk att det funkar så himla mycket bättre med växtmjölk när kaffet inte är varmt). Om en minut ska jag cirkla en bok och efter det ska jag spela in ett avsnitt av En förbannad podd. Hepp!

Continue Reading

Några datum värda att notera sedan pausen

Den 9 december

Samma dag som jag bestämde mig för att ta en paus hade jag varit på ett så kallat aurorasamtal, som erbjuds förlossningsrädda personer. Jag är inte jätteförlossningsrädd, men jag känner instinktivt att jag inte vill föda nära fem kilo barn på igångsättning igen och mina barnmorska (som är bra) tyckte att det bästa ändå var att jag gick och pratade med någon om detta. För att jag skulle slippa lägga energi på oro i onödan. Och ja, det hjälpte ju till viss del, för aurorabarnmorskan var en sådan idiot att jag lägger betydligt mer tid på att vara arg än att oroa mig över eventuell igångsättning nu.

Hennes enda mål med vårt samtal var att övertyga mig om att snitt är det sämsta som finns. Som övertalningsteknik använde hon samma tonfall som många har när de berömmer hundar och hänvisade hela tiden till min förra förlossning som fantastisk. Att jag själv inte var jättepeppad på att smärtstillande inte hade hjälpt, att det gjorde så ont att jag inte ens kunde flytta mig lite åt vänster när barnmorskan bad mig och att jag förlorade 2,4 liter blod och således inte kunde lyfta mitt barn själv på två dagar för att jag var för yr – ja det var ju bara MIN upplevelse av det. Förlossningen var objektivt sett fantastisk. Och där trodde jag att vi hade samtalet just på grund av MIN upplevelse av första förlossningen. Little did I know. Kände mig som världens mest bortskämda person, som hade råkat få lite ont under första förlossningen och nu ville föda helt smärtfritt.

I min journal fanns fullt av felaktigheter. Den mest irriterande var att jag svarade bra på lustgasen. Jag hatade lustgasen. HATADE. Den näst mest irriterande var att jag svarade bra på epiduralen som fick sättas om. Det kunde ändå denna sorgliga uppenbarelse till samtalsperson hålla med om, att det var lite konstigt att de hade skrivit att jag svarade bra på något som fick göras om. Så hon lovade att lägga till i min journal att jag behöver högre doser av smärtstillande, eftersom att hon trodde att det var det som var problemet. När jag sedan kom till min ordinarie barnmorska stod det inget alls om högre doser i min journal. Tack? Bästa barnmorskan kunde i alla fall lägga till det i efterhand. Dessutom fick jag tid för tillväxtultraljud i vecka 37, så att de då kan göra en bedömning om detta barn också blir gigantiskt. Vi får se vad som händer efter det. Förmodligen något fantastiskt för att jag är en sådan DUKTIG HUND.

Den 14 december

Efter flera nätter av dålig sömn, en triljard deadlines på jobbet och en julmiddag som jag arrangerade fick jag en blödning på kvällen. Prick fem över tio märkte jag den. Vårdguiden slussade mig vidare till Förlossningen i Huddinge och där tyckte de att jag skulle åka in på direkten. Inte för att det lät farligt, utan för att jag skulle slippa oroa mig. Några minuter senare lyckades jag beställa taxin till fel adress och fick jogga en halv kilometer. Det gick ändå bra. De var fantastiska på Förlossningen och undersökte mig länge och väl, innan de konstaterade att min moderkaka eventuellt ligger för långt ner och att jag borde gå ner i arbetstid för att jag jobbar på tok för mycket i förhållande till min sömnbrist och pågående graviditet. Jag har fått ett ultraljud den 14 januari för att kolla moderkakan. Samma dag ska jag på samtal för eventuell sjukskrivning på X antal procent. Bra med detta var att mina aversioner mot Huddinge som jag fick efter aurorasamtalet försvann helt, tack vare helt otroligt fin och bra personal på Förlossningen.

IMG_0905
Bild på frostiga blad som jag tog på vägen hem från julmiddagen – helt ovetande om att jag samtidigt blödde.

Den 18 december

Träffade min barnmorska och fick svar från glykosbelastningen jag gjorde tre veckor tidigare. Vet ni? Jag har inte graviditetsdiabetes. Inte alls. Jag har däremot en helt fantastisk förmåga att bryta ner socker! Vilket så klart måste betyda att det är extra bra för mig att äta massor av socker, om jag nu är så fiffig med att bryta ner det. Varför ha en sådan superkraft i onödan liksom?

Den 28 december

Lemmy dog. Det var inte så oväntat, men likväl mycket tråkigt. Så nej, jag fick aldrig se Motörhead.

 

Continue Reading

Söndagen den 26 april 2015

Vi hade barnvakt.

Jag sprang åtta kilometer.

Jag VANN.

Jag tittade på ett avsnitt av Mad Men och tre avsnitt av the Good Wife.

Jag beställde en prenumeration på Arbetaren. Bland annat tack vare den här krönikan.

Igår gjorde hittade jag på en burgare som såg ut så här.  
Den innehöll blan annat sötpotatis, bönor, ingefära, chili, vitlök och koriander. I ett bröd med limeyoghurt, tomater, babyspenat och inlagd rödlök. Ja ni förstår så klart varför Alex tände ljus till denna SYMFONI för smaklökarna. Samtidigt som jag gjorde burgaren lyssnade jag för övrigt på Everything dies med Type O Negative, så att ingen skulle få för sig att jag är en hippie. Staying true!

Nästa vecka blir det maj. Kändes som att det var 2014 nyss, men ändå ser året gammal ut i skrift på något vis. Som så många andra minnen.

Continue Reading

Good times ahead!

Jag försöker skriva ytterligare en årslista, men det går inget vidare. Blir avbruten hela tiden och klarar inte av att tänka så stort som i år, så nu tänker jag mindre och funderar på helgen som kommer istället. Ser fram emot att göra följande:

  1. Äta blue stilton-chips framför Supernatural och the Good Wife och kanske någon dålig actionfilm i kväll.
  2. Handla garn på Garnbollen till ett nytt projekt imorgon, eftersom att jag inte har tillräckligt med restgarn för att ha roligt.
  3. Först spela in ett avsnitt av Rätt Avigt och sedan gå på sjunde advents-cocktail, utan att Isak får utbrott på söndag.

Känner inte riktigt att jag har makten att påverka den sista punkten, men å andra sidan har jag en bil – så blir det överjävligt får Isak sitta i den medan vi vuxna super. SKOJA. Då kör jag hem med honom givetvis, då kör jag hem.

g

 

 

Continue Reading