Namaste amigos!

I förrgår skrev jag ett inlägg som jag sedan raderade. Det ligger kvar i några bloggläsare, men det får vara så. Det är inget större än att jag drabbades av sjukdomsinsikt egentligen, men jag skrev det i affekt och jag kände bara inte för att ha det helt öppet här. Balansen att inte bidra till att ytterligare förskeva bilden av ett rimligt liv genom att bara visa sin lyckade sida i sociala medier och att inte visa för mycket av sig själv är jättesvår tycker jag.

Hursomhelst. Apropå en lyckad bild i sociala medier så har jag börjat yoga med Adriene igen. Mot bättre vetande får jag väl lägga till. Jag är överrörlig, har noll balans, svårt att kunna tänka och andas samtidigt tydligen och känner på det stora hela en viss tveksamhet till all lullull som omger yoga. Jag vinglar, välter och svär.

Jag har inget bra svar på varför jag gör det här mot mig själv. Förutom att yoga inte är fantastiskt för en överrörlig, så triggar det all min dåliga självkänsla upp till max för jag fattar fan inte vad Adriene gör på skärmen och jag blir vansinnig på att det alltid är upplagt för ett ”inhale” – jättelång beskrivning av vad som kommer – ”exhale” – ”svag duns när jag svimmar”. Ändå var det som att min första avklarade meditationskurs tog mig i ena handen och yogan i andra och bara ”kom nu kompisar, så gör vi det här tillsammans”. Vem vet – snart kanske jag åker på sådana här konstiga tystnads-retreats också, innan jag går med i en sekt som bara får äta saker som benämns ”bowl” i ett rum utan elektrisk belysning.

Och ja såklart. Även om jag snarare välter i solnedgång än står i en stadig och stolt warrior 2, så känner jag att det om inte annat är bra för stressmusklerna i nacke och axlar. Någonstans inser jag också att min trötta och stressade hjärna behöver hjälp att landa i min kropp också. Trots att jag fjärtar så fort jag ställer mig i en Downward Facing Dog.

Vad har ni för fem cents om yoga?

Continue Reading

Men är det så satans farligt att posta lite om träning?

Nej det tycker jag faktiskt inte. Eller – jag fixar inte att följa träningskonton i sociala medier alls längre, men jag tycker inte att själva principen ”att posta träning” är fel för den sakens skull.

Det är inte det att jag inte förstår viljan att uppdatera om träning. Jag förstår mycket väl att det känns supercoolt att svinga ett tjugofemkilos-klot lite lojt över huvudet och att man efteråt vill lägga upp en bild på sitt röda fejs i flödet och bli bekräftad i hundra likes. I mitt fall skulle den bilden motsvaras av att jag sätter mig och reser mig från en stol i lagom hastighet för att höften inte ska hoppa ur led och den skulle generera cirka noll likes.

Nej. Nu överdriver jag. Jag tränar rätt mycket, men jag har alltid svarat ganska dåligt på träning. I kombination med så att säga prestationsbaserad självkänsla (finns det uttrycket ens?) funkar det så klart inte att jag följer massa folk som inte fattar att de bara haft tur som fått sina kroppar (ja, jag är lite bitter och raljant kring detta).

Jajaja, jag vet att jag jämför mig och att det är helt förbjudet, men det är därför jag skippar träning i sociala medier. Det får mig att känna mig usel, det blir inte inspirerande och även med de bästa intentioner känns det så lätt hetsigt. Det dödar på riktigt all min träningsglädje (vilket kan tyckas ironiskt för en som träningsbloggade en gång i tiden, men så är det). Jag lyckas inte kbt:a bort det, så för min del är det bättre att jag undviker de hörnen av internet så mycket jag kan helt enkelt. Jag finner bara glädje i att träna om jag slipper ta del av andras flås. Om vi pratar renodlade träningskonton alltså. Om någon skriver att de tränat i förbifarten eller lägger upp en bild på ett par snajdiga springskor lägger jag mig inte ner och gråter av självförakt. Än så länge.

Men visst. Ibland när jag upplever mig själv extra duktig vill väl jag också att någon bara ska SE MIN SABLA PRESTATION OCH BEKRÄFTA DEN. För de tillfällena har jag två vänner som jag messar till.

Och faktiskt. Jag står med nästippen mot väggen. Om jag skulle följa något som handlar så mycket om prestation som träningskonton gör just nu skulle jag ju vara helt dum i huvudet. Det är tufft nog att följa alla som resultatrapporterar böcker och samtidigt behålla huvudet kallt när man är som jag. Faktiskt.

Continue Reading

Nyopererad och träningsgnällig

Först och främst, tack till alla som messat, kommenterat och på andra sätt hört av sig rörande operationen i onsdags. Och alla blommor! Så himla fint. Det slutade med narkos trots allt. När narkosläkaren sade att lokalbedövning inte alltid hjälper och det är något man först vet när det är för sent, så kändes det mycket lättare att gå med på att sövas. Tur, får jag väl säga, eftersom att de hade problem att få stopp på en blödning. Det hela tog tydligen tog 45 minuter istället för tio, under vilka jag är tacksam att jag slapp vara vid medvetande. Jag märkte inget. Det sista jag minns är att någon sade ”snart sover du” – sedan vaknade jag upp i ett annat rum, med samma behagliga känsla jag får efter två glas vin. Fick komma hem en timma senare, men ville helst vända i dörren och åka tillbaka till narkosen när det visade sig att båda barnen var övertrötta och tävlade i vem som kunde gnälla mest.

Idag är det söndag. Jag har inte behövt äta smärtstillande sedan i onsdags kväll, och mår på det hela taget sjukt bra. Det är en ganska lång läkeprocess nu – en månad innan jag får bada i publika bassänger, lyfta tunga grejer eller träna, men det känns inte jättefarligt. Mest blir det jobbigt för Karl, som helst hade ägnat all sin vakna tid med att sitta som en extra utväxt i min famn, vart jag än går.

Och träna… ja jag vet inte. Om jag någonsin var där, känns det helt oöverkomligt att hitta dit igen. Min träningssjälvkänsla är på noll och jag kan bara minnas alla gånger jag var sämst på allt, aldrig utvecklades och bara kände mig usel. Och ja, jag vet. Ni som lyckas i er träning, eller i den mentala inställningen, har alltid kunnat unna er att säga att man minsann inte ska jämföra sig med andra. Tack. Jag vet att den myten finns. Samtidigt rasslar det i flödena på sociala medier av folks resultatrapportering, uppdateringar om antal pass i veckan och fräscha joggingturer i solen. Det går inte ihop.

Själv ägnar jag mig åt att avfölja, dölja och skrolla förbi eftersom att jag finner noll inspiration i andras ”träningsglädje”. Vill helst bara gömma mig under en filt med ett glas vin och göra avbön på åren jag försökte komma ur min träningsångest genom att blogga om den.

Med detta sagt: det gör inte jättemycket att jag inte får träna alls just nu.

Continue Reading

Vad är det som händer?

Inget händer. Allt händer.

Kroppen lägger av, eller lägger på. Jag har cellförändringar som måste opereras bort. Under narkos säger läkaren. Inte under narkos säger jag. Det blir lugnande och lokalbedövning istället. Nästa onsdag. Övervägde en kort stund att skälla ut alla som sade åt mig att tänka positivt i höstas när beskedet om återbesök kom, men jag antar att de gjorde det av omtanke och inte av elakhet. Kanske bara en parantes att den ni peppar med att det säkert inte är något, kan gå all in i ”detta är bara en liten uppföljning som inget kommer visa”, så när beskedet ”cellförändringar, operation, narkos” kommer, kan det kännas som tio hinkar hård is i nacken. Jag ska definitivt komma ihåg den parantesen nästa gång jag tänker att det säkert inte är något. Det kan alltid vara någt.

Annars? Jag har börjat begränsa sociala medier. Jag har börjat utöka sociala medier. Jag tar bort följare jag inte känner igen från mitt ena konto, och öppnar ett nytt för sådant som inte rör barn et al. Jag trodde att det skulle ge mig ångest och att jag skulle börja känna mig obetydlig med små konton, men det känns faktiskt mest skönt tackar som frågar.

Och så Isak. Där blir det nog bra så småningom, men vi är inte där än. Mest är det nog faktiskt jag som inte är där än, men dit där ”där” är kanske man aldrig kommer?

Continue Reading

Internationella mensdagen 28 maj: #absentforgirls

Den här balansen i att vara inkluderande utan att samtidigt skriva haranger av ursäkter och förklaringar tycker jag är svår. Jag skriver ofta om inlägg flera gånger för att jag till en början försöker inkludera alla utsatta grupper i det jag skriver. Sedan läser jag igenom, tänker att någonstans måste jag ju ändå ha förtroende för att ni som läser kan tänka själv och tar bort. Bara för att alla inte alltid nämns så innebär det inte att jag skiter i dem. Sedan blir jag ändå obekväm. Jag vet inte hur jag ska bete mig. Känner mig korkad, egoistisk och dum. Jaja. Den ständiga kampen inombords. Jag kände i alla fall efter att jag hade skrivit mina mensinlägg att jag kanske framstår som okänslig och privilegierad. Det var inte meningen. Därför blir jag glad över att Plan International Sverige mejlade mig efter inläggen och berättade om Internationella mensdagen den 28 maj och initiativet #absentforgirls. Så här skriver de:

Vi hoppas du vill vara med och uppmärksamma mensdagen med oss genom att delta i #absentforgirls på internationella mensdagen 28 maj!

Vi uppmanar svenska kvinnor och tjejer att utebli från aktiviteter och sociala medier på måndag 28 maj i solidaritet med alla de flickor som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. 800 miljoner flickor och kvinnor har mens varje dag, ändå är frågan nästan ignorerad på den politiska dagordningen, inte minst internationellt. Vi kräver att den svenska regeringen tar sitt ansvar och bidrar till bryta tabun och lyfta mensen som en central fråga för flickors rättigheter och global utveckling.

Bakgrund 
Miljontals flickor och kvinnor tvingas stanna hemma från skola och arbete på grund av tabun, sociala stigman och trakasserier kopplade till mens, samt brist på rent vatten, mensskydd och fungerande toaletter. På många platser ses också flickors första mens som ett tecken på att hon blivit kvinna och därmed redo att sluta skolan, gifta sig och bli mamma – även om hon bara är tio år. Mens och menshygien är en nyckelfråga för flickors rättigheter och måste upp på dagordningen!

Hur kan jag delta?
Ladda ner bilden #absentforgirls. Den 28 maj postar du bilden på sociala medier och berättar varför du kommer utebli och från vad. Använd #absentforgirls och hänvisa till Plan International Sverige @plansverige om du vill.

Såhär kan du skriva i sociala medier

Twitter: Idag är jag #absentforgirls i solidaritet med flickor världen över som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. Utebli du med eller stötta @plansverige i deras arbete för flickors rättigheter.

Instagram och Facebook: Idag på internationella mensdagen är jag #absentforgirls i solidaritet med de miljontals flickor som tvingas stanna hemma från skolan när de har mens. På många håll i världen blir bristen på toaletter och svårigheterna att sköta sin hygien under mens ett hinder för flickor och kvinnor att kunna delta i samhällsliv, skola och arbete. Det är något @plansverige försöker motverka och du kan vara med och sätta mensen på agendan genom att dela den här bilden.

Varför är det här viktigt?

Så här kan situationen se ut för flickor när de har mens:

  • I skolan saknas papperskorgar på toaletterna och Joy gömmer den använda bindan hårt i handen när hon går över skolgården.
  • Maya har inte råd med mensskydd utan använder en trasa från en gammal skjorta som binda. Varje kväll försöker hon skrubba den ren från blod i det lilla vatten som finns i hushållet, utan att någon ska märka.
  • En gång blödde Fatima igenom sin kjol i skolan. Pojkarna skrattade och trakasserade henne. Efter den gången stannar hon hemma från skolan under mensen.
  • När Ana fick mens första gången var hon elva år och trodde hon höll på att dö, men föräldrarna berättade att hon nu var redo att sluta skolan, gifta sig och bli mamma.

Läs mer på: https://plansverige.org/absentforgirls/

Continue Reading

Vuxenvinkel på mensen

Jag hade lite mer att säga, insåg jag.

För mig är mens en kroppsfunktion som somliga har, andra lider av och somliga aldrig kommer att få, av olika anledningar. Om jag kämpar för något i den här frågan, så är det att det ska få vara så. En kroppsfunktion. Inte något överdrivet äckligt, inte något fantastiskt kvinnligt, utan något neutralt som drabbar olika människor olika hårt.

Givetvis vill jag att varje individ som behöver stöd ska få det, och jag hoppas att de som får sin första mens inte ska behöva känna skam och rädsla. Bara för att jag själv hade turen att slippa det, är jag inte dummare än att jag fattar att alla inte har haft eller kommer att ha det så lätt. Det är klart att det kan vara både speciellt, spännande och skitläskigt att plötsligt börja blöda. Det är klart att inte alla bor på platser där mens inte är skambelagt. Däremot känner jag inget självklart systerskap i att andra människor jag som vuxen träffar också får mens ibland. Men. Jag har insett att jag är extremt oromantisk i mycket, och frågan om mens och systerskap går definitivt in där.

Hemma ligger mina tamponger synligt i badrummet. Det är egentligen inget aktivt, politiskt beslut. Det är mer av lathet. Eftersom att min mens är så oregelbunden vet jag aldrig när den slår till och jag orkar inte behöva rota efter tamponger långt ner i en låda när läget är akut. Isak började fråga om dem redan när han var tre men misstog dem lite olyckligt för något som skulle upp i rumpan, som Alvedon, i början, trots mina försök att förklara. Nu har det dock ordnat till sig. Så man kan väl säga att en bonus med min lathet är att mina barn tidigt lär sig om om den här kroppsfunktionen.

Här kanske någon tycker att det är en bra idé att vara öppen med byten av mensskydd inför sina barn och om jag bara hade varit det, så hade Isak fattat hur en tampong används på en gång. Så kan det vara för somliga. Jag tycker själv att det är en bra idé att jag  tar ut min fulla rätt att få byta mensskydd ifred. Mina barn behöver precis som de flesta andra barn lära sig att förstå rätten till integritet.

För mig har det i alla fall varit självklart att prata om mens med samma öppenhet i hemmet som jag gjorde även innan barn. Jag pratar inte om mens om det inte finns en anledning, men förvånansvärt ofta finns det en sådan eftersom att jag har ganska jobbig pms. Däremot skulle jag inte sätta mig på en jobbmiddag och prata om mens, inte heller skulle jag vara särskilt intresserad av att höra någon annan berätta om sin just då. Jag vet att det av vissa anses vara någon slags ofeministisk prydhet att inte göra det. Och vet ni vad? Jag kan faktiskt leva med det. Jag inser varje gång jag går in på internet att jag misslyckas med så himla mycket. Barnuppfostran, etiska matval och i feminismen säkert tusen gånger om dagen. Skulle jag bry mig om allt, skulle jag till slut inte våga ha åsikter. OBS: det innebär inte att jag aldrig ser anledning att rannsaka mig själv, det gör jag ofta. Men när det kommer till samtalsämnen vid jobbmiddagar, så kommer mens inte finnas med på mina konversationskort.

Så. Det var det om det. Någon som har något att tillägga?

Continue Reading

Ett inlägg om min mens

Den här veckan har varit en sörja av övertid och feber, så nu hänger jag på Beata och Jenny som skriver om mens. Jag har egentligen ingen jätterelation till just min mens mer än att det är en kroppsfunktion som är ganska störande, med till exempel självhats-pms, framfallskänslor och allmänt meck med tamponger (nej jag använder inte menskopp och försök inte ens få mig dit, tack). Men min mens har ju ändå sin historia och den kan ni få ta del av här om ni vill!

Fredagen den 13 mars, när jag var tretton år fick jag min första mens. Jag hade längtat efter den SÅ länge, så jag blev fantastiskt lycklig när den kom. Skrev genast i min dagbok ”Tänk! Jag kan bli mamma nu. Men jag ska nog vänta till jag är en 18, 20 i alla fall”. Man får väl vara glad att jag väntade lite längre än så. Pojkvännen jag var tillsammans vid 18/20 missbrukade, och jag tror ärligt talat inte att det hade varit jättekul att ha barn tillsammans med honom just då.

Glädjen över den blygsamma lilla blödning som uppenbarat sig fredagen den 13, förbyttes dock till förtvivlan när det visade sig att den bara varit inledningen på Stockholms blodblad. Eller för all del; Hofterups blodbad – ity det var ju där jag bodde. Ja fy fan vad jag blödde i alla fall, när lördagen kom. Nästan hinkvis, som jag minns det så här i efterhand. Binda efter binda fick bytas och sängen fick rengöras flera gånger. Och som om mitt nya liv som ofrivillig blodgivare till hela Hofterup inte vore nog, så gjorde det så himla ont. Var det detta jag hade längtat efter i så många år? Tydligen.

Här tror jag också att min mensskam kom av sig. Den fick liksom kapitulerade inför det faktum att hela min familj blev ofrivilligt indragen i mitt trauma redan första gången jag fick mens. Medan jag hulkgråtandes satt och läste en Victoria Holt-bok, fick pappa fick åka och köpa choklad och extra paket med bindor eftersom att mamma var upptagen på annat håll. Det fanns inget utrymme för att skämmas. Jag led för mycket. När han kom hem och jag fortfarande hulkgrät och han försiktigt frågade ”Är det verkligen så illa?” så hördes förmodligen mitt vrål ända till brorsan i Örebro. Det kändes som om hela släkten fick reda på det den dagen. Dessutom hade jag ju längtat efter mensen, så när den väl kom blev den något jag ville berätta för mina vänner om. Inte något jag skämdes över.

Ärligt talat minns jag inte alls att vi hade någon kultur där vi skämdes för att vi hade mens så där jättemycket. Jag minns det mer som något tufft bland tjejerna (de som fick den sent fick däremot skämmas), men inget vi direkt pratade om när killarna var med. Visst upplevde väl jag att det var lite pinigt med mens ibland – särskilt när jag hade redovisning inför hela klassen och hade blött igenom brallan – men på det stora hela så kan jag inte minnas att jag har skämts särskilt mycket. Det ska dock sägas att jag fick mens i lite av normåldern. Min vän som fick mens när hon var elva har sagt att det var skitjobbigt, för att det var så långt från ens värld att det skulle hända då.

Ja och det var det. Sedan dess har jag blött oregelbundet pga PCOS i alla år, och min pms har blivit värre med varje barn. Jag älskar det inte.

 

Continue Reading

Ge fan i min kropp med dina funderingar

Vet ni vad? Jag är svintrött på att få kommentarer om när jag ska gå på ledighet, varför jag inte har berättat att jag är gravid eller, som idag, när en person pekar på min kollega som är i åttonde månaden och sedan på min mage och säger ”oj då, det är visst en epedemi här”. Ursäkta, men ta dig i buco nero människa!

Det handlar inte om att jag tar illa vid mig av att ”se tjock ut”. Förutom att kommentaren är rätt nedlåtande i sig själv, handlar det om att det är våra kroppar. Den här personen har inte någon som helst jävla aning om ifall jag är gravid eller inte, om vi har försökt länge och misslyckats, om jag är singel och aldrig träffar någon och bara vill bilda familj, om min kollega är gravid men mår jättedåligt och inte vill prata om det eller vad fan som helst. Det ska inte ens behöva finnas en anledning till varför. Om jag mot förmodan vill diskutera min kropp, så är det enbart på mitt initiativ. Jag hatar, verkligen hatar, att tvingas in i en process av tankar som gör mig kroppsmedveten. Särskilt om detta sätts igång av någon som helt och hållet saknar vett och social kompetens.

Fattar verkligen inte VARFÖR det är så svårt att vänta på att den eventuellt gravida bjuder in till samtal om sitt tillstånd innan man kommenterar det? SLUTA med er. Sluta kommentera. Sluta kladda. Sluta. Bara sluta.

Continue Reading

Om jobb, afte och podd

Tillbaka till jobbet efter två dagars hemmavarande. Inledde med att smita förbi apoteket och köpa Oralmedic, för vid mina gudar – aften som slog till under sjukan var så enorm att jag inte ens kunde dricka morgonkaffe. Och så kan faktiskt en statlig tjänsteman inte ha det. Om du inte vet vad afte är så säger jag: grattis. Jag önskar att jag vore du. Tyvärr är jag inte det, utan jag tillhör de tio procent som vet allt för väl vad afte är. Jag råkar nämligen vara en av de människor här i världen som får stora sår i munnen vid stress, hormontoppar, sjukdom och, för all del, om ett chips råkar rispa upp en liten, fesig del av insidan av munnen. Då kan man fan lita på att aften dyker upp som ett brev på posten (dock ej brev skickat med Postnord). Det kan eventuellt framkallas av sol också, men som en som inte gillar att vistas i solen särskilt mycket kan jag inte svara helt säkert på det.

Hur som helst. Inget föll på sin plats under jobbdagens början eftersom att det tydligen blivit stopp i avloppet i huset så att hela entré och trapphus luktade ruttet… ja. Det räcker kanske med att veta att jag höll på att kräkas när jag skulle ta hissen?

Efter lunch kom jag in i ett jäkligt bra tempo, men det fick sig ett abrupt slut när Alex messade om att han tappat sina nycklar. Förbannat. Men ändå: välsignat. Även om jag mycket väl hade behövt en skön kväll av överarbete på plats, räddade detta mig från att skriva ett mötesprotokoll på engelska. Något som jag med hjärta och innerlighet hatar. Så himla trist att min kollega fick ta den biten nu…

Åkte i alla fall hem vid fyra. Lagade djurfri mat på rester och instagrammade detta, min vana trogen. Nattade barnen. Nej. Alex nattade barnen. Vad gjorde jag? Just ja. Jobbade. Med att försöka få ut något vettigt ur jobbets nya hemsidestruktur. Spoiler: det går inte.

Låter det som en rolig dag? Njae. Jag hade tänkte skriva något oerhört genomtänkt om feminism, men under omständigheterna förstår ni säkert varför jag inte gjorde det. Känn ingen sorg för det dock, ity här har ni ett nytt avsnitt av En förbannad podd att lyssna på istället! Om tågputtar, författarfavoriter och alla de här böckerna:

Vi kommer snart hem igen – Jessica Bab Bonde & Bergting

Främlingar på ett tåg – Patricia Highsmith

We are ok – Nina LaCour

Wishful Drinking – Carrie Fisher

Den sommaren – Jillian Tamaki & Mariko Tamaki

Var så god!

Continue Reading

Gravid i vecka nitton och allmän egendom

”Men ha inte så tajta kläder då om du inte vill ha kommentarer?”, sade en inte så jätteintelligent människa till mig för inte så länge sedan. Förra gången jag var gravid tog jag knappt några foton på mig alls, än mindre lade jag upp dem i sociala medier. Det var delvis på grund av den extrema kroppsmedvetenheten som uppstod när folk skulle klämma och känna och kommentera och bara vara allmänt klumpiga så fort jag gick utanför dörren.

Den här gången har jag tänkt ”fuck it”, för jag visste ju vad som väntade redan innan. Dessutom är det faktiskt rätt tråkigt att graviditeten med Isak är så dåligt dokumenterad. Kommentarerna kom inte som en chock, men ändå. Den här friheten folk tar sig över kvinnors kroppar? Jag är helt okej med att mina vänner kommenterar, eftersom att mina vänner är tänkande individer som inte fäller korkade utlåtanden. Men människor som jag har på distans för att de är avlägsna kolleger, mindre bra vänner eller helt enkelt bara är okända som säger följande:

”Alltså jag hade på känn att du var gravid, jag såg dig i augusti i tajta kläder och då tänkte jag att jo, hon bär på en hemlighet hon”

”OJ är du redan SÅ stor? Men det var inte förrän i mars va? Hur ska detta sluta, höhöhö”

”Har du kollat så att det inte är två, höihö?”

”Ojojojojojoj, nu får du allt dra ner på chipsen hörru, höhöhehe”

”Du är ju så tanig från början, så det tog ju inte lång tid att se det var något på gång där, hehe”

Kan dessa människor bara förbjudas från det allmänna rummet? Så här är det. I augusti syntes ingenting på mig. Alls. Att någon går i spinn i fantasin utifrån mina tajta kläder må vara något som händer, men jag tycker att det är ett sjukt beteende att inte hålla sådant för sig själv. Ja jag ser ut som min förra kollega när hon var i månad åtta, redan nu. Det beror inte på chips, det beror inte på att jag var ”tanig från början”, det beror inte på att det är två. Det beror på att det är så här just min kropp beter sig under en graviditet och det är inget några dumma kommentarer kommer ändra på. Jag låg på gränsen till det någon har bestämt är övervikt när jag blev gravid förra gången, och det var exakt samma sak då.

Och att jag ska sluta gå i tajta kläder för att slippa kommentarer? Men guuuu vilken rationell man som bara kom in och sade något så självklart jättekorkat. Hur vore det om folk bara lärde sig lite allmänt jävla hyfs istället och så låter vi bli att göra folks idiotkommentarer om kvinnors kroppar till kvinnors fel?

Jag har levet med folks kommentarer hela mitt vuxna liv. När jag var jättesmal, när jag var överviktig, när jag gick ner i vikt och när jag tydligen VERKLIGEN borde sluta gå ner i vikt. Fattar folk inte att de allra flesta kvinnor är oerhört kroppsmedvetna – vem fan behöver de är kommentarerna för att förbättra sitt liv? Jag kommenterar ingens kropp. Någonsin. Jag fattar inte ens hur behovet känns att fälla kommentarerna. För jag har det inte. För så gör man inte. För att det är helt orimligt att ens komma på tanken.

Continue Reading