Nytt barn, nya skönhetsrutiner

Under ganska lång tid har jag inte orkat bry mig nämnvärt om skönhetsrutiner. Efter min page för två år sedan, som krävde alldeles för mycket föning och pyssel bara för att vissna så fort luftfuktigheten steg med en promille, kände jag att min tid är för dyrbar för sådant. MEN så kom barn nummer två! Och nu tänker jag att min skönhet är för värdefull för att inte lägga tid på. SKOJA! Jag tänker att jag tycker att det är ett trevligt och avkopplande pyssel och dessutom ett utmärkt tillfälle för så kallad ”egentid” att föra skönhetsrutiner. Så nu har jag infört följande i mitt liv:

  1. En gång i veckan kör jag långbad inklusive peeling, hårtvätt och kroppssmörj. Om andan faller på, vilket den gör ungefär en gång i kvartalet, kanske jag till och med rakar mig. Det ni! Vad jag använder mig av för produkter? Följande:
    • Efter många misslyckade schampoköp genom åren, har jag äntligen hittat ett märke som är 1) ekologiskt 2) kompatibelt med mitt förbannade hår och håller det rent längre än en kvart 3) har en snygg förpackning: extra gentle shampoo från Institute Karité. INK00104-Institut-Karite-milk-cream-dry-hair-shampoo_1024x1024
    • Jag har även hittat en peeling som är 1) icke djurtestad 2) kompatibel med min ganska känsliga hy 3) har en snygg förpackning: Buff your stuff body scrub från Dirty Works.224964132_88758f67-5439-4a5a-bcb6-1e09f0c4bf3b
    • Avslutningsvis har jag en ansiktskräm som skulle passa min hudtyp enligt apotekaren. Läste sedan på baksidan att den passar den ”mogna hyn”. Jaja. Blir ju fyrtio om två och ett halvt år så. Jallefall. Nu har jag en ansiktskräm som är 1) icke djurtestad 2) kompatibel med min känsliga hy 3) luktar ta mig fan himmel och 4) har en snygg förpackning: Anti-age advanced från Apoliva, med solskyddsfaktor 15. När jag smörjer mig med det här efter en peeling, blir min hy lenare än en nyförlöst bebiskind. Jag skojar inte ens.Apoliva-Anti-Age-Advanced
  2. En gång i veckan orkar jag fixa med nagellack, eftersom att jag numera har hittat ett som håller minst sju dagar utan att tramsa och flagna. Det har varit lite turer kring dem, men om jag har lyckats fatta rätt så är de inte djurtestade (och säljer enligt dem själva inte i Kina där allt måste djurtestas). Hur som helst: Depend 7 days (tack till Katta som fick mig att upptäcka det)depend-7-day-var-2016_56bf7c449606ee562bac37e9

Ja. Det var det hele! Inget är jättedyrt i förhållande till ett hem som just nu livnär sig på en föräldrapenning. Apoliva köps på Apoteket och resten beställs från eleven.se, fraktfritt och sjukt snabbt och ja, det vore väldigt trevligt om Eleven ville sponsra mig (men än så länge gör de inte det). Andra saker jag sysslar med nu för tiden är läppstift. Och tyvärr, något som mest troligt är pollenallergi – så nu ska jag avsluta det här inlägget och ja, jag vet inte, sticka in huvudet i frysen eller något.

Continue Reading

Fråga doktorn: ni är doktorn och jag frågar

För nästan två år sedan ställde jag, med framgång, en eksemfråga här. Framgång som i att flera av er visste vad jag pratade om och kom med tips som motade det där sabla eksemet i grind. Mvh Eksemfri sedan februari 2014.

Nu har jag en ny kroppslig åkomma, förutom själva graviditeten då. Jag tror i och för sig inte att någon vet vad detta är, för jag har googlat i en veckas tid och internet verkar inte känna till mitt tillstånd – men OM någon har några idéer: shoot. Erfarenhetsmässigt lär jag ju få bättre hjälp av ingen hjälp här, än av att betala pengar för att bli klappad på huvudet av ännu en vårdcentralsläkare. Det senare alternativet kommer nämligen att få hela mitt nervsystem att morra i tre veckors tid, och det lär knappast göra det här bättre.

I vilket fall. För styvt två veckor sedan, kanske lite mer, kände jag en stramande, lite brännande känsla i huden nedanför nacken, mot skulderbladen, när jag kvällsläste en bok. ”Dum ställning” resonerade jag och lade mig ner istället – smärtan försvann inte helt, men försvagades i alla fall. Dagen efter dök samma känsla upp igen, fast utan bokläsning så jag tänkte ”jävligt dum ställning igår” och bestämde mig för att sitta rakt upp när jag läser fortsättningsvis. Fast det har ju inte hjälpt. Det här blir bara värre och nu bränner det i huden hela tiden. Det syns inte jättemycket, lite lite rödflammor men inte så mycket mer.

Medelst googling har jag kunnat utesluta bältros (pga inga utslag än och centralt placerad smärta, medan bältros sätter sig på sidan), allergi mot tvättmedel (har brännet oavsett plagg och oavsett när och med vilket tvättmedel plagget tvättades), nässelutslag (har ju inga utslag direkt) och MS, för att det faller på sin egen orimlighet. Kan detta vara att huden töjs ut så mycket runt magen nu så att det drar i nacken? Låter ju knäppt i sådana fall. Eller är det en nerv i kläm? Känns ju rimligt, men går det ens att göra något åt det i sådana fall? HJÄLP MIG!

Continue Reading

Gravid i vecka nitton och allmän egendom

”Men ha inte så tajta kläder då om du inte vill ha kommentarer?”, sade en inte så jätteintelligent människa till mig för inte så länge sedan. Förra gången jag var gravid tog jag knappt några foton på mig alls, än mindre lade jag upp dem i sociala medier. Det var delvis på grund av den extrema kroppsmedvetenheten som uppstod när folk skulle klämma och känna och kommentera och bara vara allmänt klumpiga så fort jag gick utanför dörren.

Den här gången har jag tänkt ”fuck it”, för jag visste ju vad som väntade redan innan. Dessutom är det faktiskt rätt tråkigt att graviditeten med Isak är så dåligt dokumenterad. Kommentarerna kom inte som en chock, men ändå. Den här friheten folk tar sig över kvinnors kroppar? Jag är helt okej med att mina vänner kommenterar, eftersom att mina vänner är tänkande individer som inte fäller korkade utlåtanden. Men människor som jag har på distans för att de är avlägsna kolleger, mindre bra vänner eller helt enkelt bara är okända som säger följande:

”Alltså jag hade på känn att du var gravid, jag såg dig i augusti i tajta kläder och då tänkte jag att jo, hon bär på en hemlighet hon”

”OJ är du redan SÅ stor? Men det var inte förrän i mars va? Hur ska detta sluta, höhöhö”

”Har du kollat så att det inte är två, höihö?”

”Ojojojojojoj, nu får du allt dra ner på chipsen hörru, höhöhehe”

”Du är ju så tanig från början, så det tog ju inte lång tid att se det var något på gång där, hehe”

Kan dessa människor bara förbjudas från det allmänna rummet? Så här är det. I augusti syntes ingenting på mig. Alls. Att någon går i spinn i fantasin utifrån mina tajta kläder må vara något som händer, men jag tycker att det är ett sjukt beteende att inte hålla sådant för sig själv. Ja jag ser ut som min förra kollega när hon var i månad åtta, redan nu. Det beror inte på chips, det beror inte på att jag var ”tanig från början”, det beror inte på att det är två. Det beror på att det är så här just min kropp beter sig under en graviditet och det är inget några dumma kommentarer kommer ändra på. Jag låg på gränsen till det någon har bestämt är övervikt när jag blev gravid förra gången, och det var exakt samma sak då.

Och att jag ska sluta gå i tajta kläder för att slippa kommentarer? Men guuuu vilken rationell man som bara kom in och sade något så självklart jättekorkat. Hur vore det om folk bara lärde sig lite allmänt jävla hyfs istället och så låter vi bli att göra folks idiotkommentarer om kvinnors kroppar till kvinnors fel?

Jag har levet med folks kommentarer hela mitt vuxna liv. När jag var jättesmal, när jag var överviktig, när jag gick ner i vikt och när jag tydligen VERKLIGEN borde sluta gå ner i vikt. Fattar folk inte att de allra flesta kvinnor är oerhört kroppsmedvetna – vem fan behöver de är kommentarerna för att förbättra sitt liv? Jag kommenterar ingens kropp. Någonsin. Jag fattar inte ens hur behovet känns att fälla kommentarerna. För jag har det inte. För så gör man inte. För att det är helt orimligt att ens komma på tanken.

Med detta sagt, så här ser den enorma chips med tvillingarmagen på min jättetaniga kropp ut nu:

 

Continue Reading

Långsamt tändes lampan

Har ägnat några, ganska många, kvällar åt huvudvärk – så även denna. Är ju inte särskilt snabbtänkt alla gånger, men idag lyckades jag i alla fall koppla ihop den här huvudvärken med alla bokstäver som flyter ihop när jag läser dem. Det skulle med andra ord kunna vara läge att gå på synundersökning och uppdatera glasögonen. Så att jag kan ägna mig åt roligare saker än att kvida på soffan under kvällarna. Som att skriva här till exempel. Eller utöva yoga, som den livsbejakare jag är.

Continue Reading

Blir galen!

Ett: bloggen funkar fortfarande inte och supporten svarar inte på mejl. Hrmpf.

Två: görs det ens underkläder med någon annan funktion än att hotta upp heteromän längre? Får snart psykbryt här i Liljeholmsgallerian. Vill bara hitta sköna underkläder som passar, men det går inte. Det är fucking stuffings i alla behåar med mindre kupa än D. Och string, spets alternativt klådframkallande tyg verkar ju vara standard på alla trosor nu. Alternativet är billig bomull som töjs efter fem sekunder eller asdyrt dito som bara är… för dyrt. Ska ett par vettiga trosor verkligen behöva kosta trehundra spänn? Ja det kan ni såklart inte svara på eftersom att bloggen halvt ligger nere. Om ni vill mig något hittar ni mig i fosterställning i garaget. I underkläder som kasar omkring i röva. MORR!!!

Continue Reading

Mitt liv med PCOS del 1

Det här är PCOS: dels en hormonrubbning och dels ett syndrom på äggstockarna som gör att du har en överproduktion av äggblåsor. Du kan ha det ena eller det andra eller både och. Äggblåsorna poppar lite hur de vill. Ibland skickar de iväg ett ägg, ibland inte och du kan i princip aldrig veta om eller när du får ägglossning. Den forskning som finns har kommit fram till att ungefär tio procent av alla med äggstockar har PCOS, så det är ingen jätteovanlig åkomma som gynekologerna har att göra med, även om somliga verkar helt tagna på sängen när de ställs inför faktum.

Anyhoodles. Jag har haft tydliga symptom på PCOS större delen av mitt vuxna liv, men det var inte förrän hösten 2010 som jag träffade en gynekolog som faktiskt tog mig på allvar. Fram till dess hade mina problem viftats bort som inbillning, något som bara kan fixas med p-piller eller med ett ”men det är ju fullt normaaaalt för en kvinna i din ålder”.

Jag har sökt för PCO-symptom sedan jag var tjugofyra. Den första barnmorskan jag minns skrattade åt mig för att jag var orolig över att jag inte fick mens. ”Men lilla vän, de flesta vill ju faktiskt inte ens ha mens. Var glad att du slipper istället!”. När jag var tjugosex berättade en läkare för mig att jag var för ung för att ha en kropp som fungerar normalt utan p-piller. När jag var tjugosju glömde läkaren att kolla min journal och undersökte mig, trots protester, för sådant jag redan visste att jag inte hade. När jag var trettio föreslog en annan att jag var allergisk mot Alex och att det var därför jag hade underlivsproblem. Samma person tyckte även att jag vägde för mycket (för mycket för vad fick jag aldrig veta, men jag vägde cirka 72 kilo på 172 cm om ni undrar) och att jag borde fundera på att skaffa barn eftersom att jag, låt mig citera: inte var på väg att bli yngre direkt.

När jag var 31 hade min kropp krånglat så mycket under en period att jag åkte iväg för att kolla upp den igen. Det syntes på ett blodprov då att jag hade PCO-S men gynekologen på Sibyllekliniken i stan tyckte tydligen inte att jag behövde veta det så han mumlade ”hormonrubbning” och skickade hem mig med en dos gulkroppshormon. Som inte hjälpte. Alls.

Efter ytterligare en tid bestämde jag mig för att kolla upp mina äggstockar ytterligare en gång. Den här gången hade jag googlat en del och var ganska så övertygad om att jag kommit in i ett tidigt klimakterium. Jag fick liksom inte mens på sex månader och jag var inte gravid, så vad annars kunde det vara?

Läkaren på Liljeholmens mottagning tog extra betalt i egenskap av specialist. Han var faktiskt så pass mycket specialist att han knappt behövde lyssna på vad jag hade att säga. Utan att riktigt veta vad som fattades mig kollade han mig med ultraljud och konstaterade att allt såg väldigt bra ut på monitorn. Han var till och med riktigt imponerad över att jag hade extra många äggblåsor som liksom formade ett pärlband. ”Titta ska du se vad fint det ser ut”. Och jag tittade och fattade väl inte sådär jättemycket, för ärligt talat är inte min vana av bilder på äggstockar särskilt stor. Jag fick en klapp på huvudet och en liten fniss över hur tokig jag var som oroade mig över att jag inte fick mens. Hallå? Fullt med ägg! JÄTTEFERTIL! Skitbra ju! Sen fick jag gå hem, 380 kronor fattigare.

Ett år senare var jag hos en annan specialist. Hos läkargruppen Victoria på söder i Stockholm. Den där klappen på huvudet som förra specialisten gav mig tog visst inte bort symptomen. Specialisten på Victoria tittade på exakt samma äggstock, men var inte riktigt lika imponerad. I alla fall inte på det bra sättet. Jättemånga äggblåsor i ett pärlband innebär inte att du är extra fertil nämligen. Det innebär att du har PCOS och sannolikt kommer att få problem att bli gravid på egen hand. Det innebär också ökad risk för diabetes, depression, hjärtproblem, fetma, oönskad hårväxt och vissa cancerformer. Bland annat. Jag har haft tydliga symptom på det här sedan jag var 24. EN enda av alla ”specialister” jag har besökt har tagit det på allvar. Behöver jag ens antyda den minimala sannolikheten att en man hade fått gå omkring lika länge med pungbråck?

(Det här inlägget är baserat på den här texten som jag skrev 2010.)

Continue Reading

Lite om kropp

I den här blogglistan som jag lade upp häromveckan så var den sista frågan ”det här skulle jag vilja blogga om, men vågar inte”. Jag har insett en sak så jag tänker ge ett nytt svar. Jag gjorde en livsstilsförändring för exakt ett år sedan och den vågar jag inte blogga om. Eller rättare sagt: jag vågar inte blogga om förändringen i min kropp.

För det första måste jag skriva så himla mycket för att det inte ska låta som att ”ja men jag var trött och så använde jag sunt förnuft, åt lite bättre, rörde på mig lite mer, gick ner en fjärdedel av min vikt och se så bra jag mår nu *tihi*”. För riktigt så har det inte varit, även om jag vet att mina kolleger, exempelvis, tror det och jag har liksom inte riktigt orkat säga att det som i första hand krävdes för min del var att jag fick hjälp med min självbild. Genom terapi. I ett år. Därmed inte sagt att alla som kallas för överviktiga har problem med självbilden. Jag behövde dock få min korrigerad för att fatta att sättet jag levde på var taskigt mot mig själv.

För det andra tycker jag att det är alldeles för svårt att hitta en balans i det jag skriver eftersom att jag inte vill ha för mycket fokus på kropp. Samtidigt så har jag ju gått igenom en ganska så stor förändring i hur jag lever mitt liv och det är klart att jag vill skriva om den. Ibland. Speciellt när jag får en dum kommentar (vilket händer cirka en gång i veckan).

För det tredje pallar jag inte stressa folk och det blir lätt stressande att skriva om just kroppslig förändring. I alla fall när det är en förändring som närmar sig normen för hur en kropp ska se ut (dock att mina tuttar och det överflödiga skinnet på min mage aldrig någonsin kommer att tillhöra normen, men ni fattar, det kamoufleras ju med kläder ändå liksom).

För det fjärde blir jag så otroligt deprimerad av människor som har ändrat livsstil och som ser tillbaka på sitt gamla jag med förakt. Som använder tjock som ett skällsord istället för en neutral benämning på en kroppsform (okej, inser att detta egentligen kräver mycket mer än det jag skriver nu, men jag hoppas ni fattar). Jag föraktar inte mitt gamla jag, men det är svårt att vara positivt inställd till den person jag var då eftersom att jag inte mådde sådär jättefestligt.

Och för det femte, som är lite som allt det jag precis har skrivit: Jag vill aldrig någonsin bli misstagen för en person som sätter likhetstecken mellan smal och lycklig. Det är ju inte enbart förändring i mina mat- och motionsvanor och min kroppsform som har gjort att jag mår bättre nu än för ett år sedan. Som sagt: terapi. Bra skit.

Lite så, fast så ändligt mycket mer ändå egentligen.

Continue Reading

Har ni varit med om detta innan?

Att äggstockarna säger typ ”snöööööörp” när ni håller ett barn? Ni som har äggstockar och läser här alltså. Det hände mig i alla fall idag när jag höll i en alldeles bedårande, två veckor gammal Judit. Det liksom sög till i fortplantningsorganen. Vet inte om det var för att de ville vara med om fortplantning en gång till, eller om de egentligen skrek ”WE WILL NEVER FORGET” i pur ångest över att kanske utsättas för en graviditet och en förlossning till. Konstig känsla hur som helst. Har aldrig varit med om den innan.

Continue Reading

Lite mer information om min kropp som ni kanske inte vill ha

Jag har ett eksem. Nej inte DÄR. Inte där heller. Det sitter vid ögat som en kliande torr fläck. Om jag använder Elisabeth Ardens eight hour cream håller det sig borta, men så fort jag glömmer av smörjsmörjet någon dag dyker det upp igen. Jag är sämst på nya rutiner så jag glömmer så klart det där ganska ofta.

Varför skriver jag det här? För att vårdcentralen typ  hånskrattar när jag ber om hjälp och jag håller på att bli galen av att det aldrig försvinner. Eller jo, en gång försvann det och var borta ett år och det var när jag tog handsprit på det några gånger. Det sved utav bara hilvidde, men eksemet försvann. På ytan i alla fall, kliet var kvar. Den här gången hjälper inte handsprit och inte någon hokuspokustvål med naturkrafter. Jag har testat mjällmedel och svampsalvor, men det hjälper inte heller. När inte ens google har några svar måste jag vända mig till er (dessutom – vet ni vad man får upp för bilder när man googlar eksem? Never again!). Ni är typ hundra personer som trillar in här om dagen – NÅGON av er måste ju ha haft någon som helst erfarenhet av eksem precis mellan ögonbrynet och ögonlocken? Hjälp mig!

Continue Reading

Behå-fråga och lite information om mina tuttar som ni kanske inte vill ha

Jag har bytt behå-storlek och har av denna givna anledning fått köpa nya behåar (har jag bestämt att det heter för behåer låter som bigaråer och behås låter som Gekås). Som den bekväma människa jag är gjorde jag the big no-no och beställde från Ellos. Och ja jag vet att brösthållare är en seriös konstform som inte ska utföras av klåpare på nätet utan proffs i butik, men alltså palla gå dit när livet är fullt av annat.

Idag kom så paketet från nätet och med det kom även en blast from the past. I två av fyra behåar låg nämligen utfyllnadskuddar. De här lite ellipsformade varianterna. De som låg över hela min lägenhet i Malmö eftersom att jag alltid, alltid, alltid plockade ur dem i vredesmod när jag köpte en ny behå på den tiden. Sedan ökade jag ungefär tre storlekar och då köpte jag förvisso en ny behå-garderob i butik, så som det är tänkt att bröstmänniskor ska göra från början (och ja, jag hade fram till dess gått och töjt på samma C-kupade HM-behå i typ tre år och ja, det gjorde butiksbiträdet både äcklat och bestört). Efter det har jag köpt några behåar till över nätet, men jag har inga som helst minnen av att jag någonsin har hittat utfyllnadskuddar i storlekar över D.

Så till min fråga. Har kuddarna någon särskilt syfte som gynnar alla boobs, men som jag bara har råkat missa när jag hade en större storlek eller skickas de med som en ”snäll” gest för oss som tydligen borde vilja ha större tuttar? Vill ärligt veta för jag tycker inte att det är särskilt snällt att skicka med dem i sådana fall (eller miljövänligt, de borde väl vara ett tillval om de nu ska finnas?). Kuddarna i den ena behån är liksom så stora att det blir push-up-effekt till den grad att det nästan ser ut som jag har ett tuttskägg. Och då är det inte ens en push-up från början. Seriöst ogilla, som det heter på facebook. Jag är väldigt nöjd med det jag har tack så mycket.  Det har jag varit från C till F och tillbaka till knappt C (ursäkta för tmi men skinnmässigt är de nog på C, det är bara det att det utfyllnadsmässigt saknas lite för att nå ända fram så de ser ut lite som sådana där tyngder som hängs i dukar för att de inte ska blåsa bort på sommaren).

Tacksam för svar.

Ps. Hatar verkligen Arga snickaren som av någon oförklarlig men osannolikt dum anledning står på i bakgrunden.

Continue Reading