Vintertips

Egentligen hade jag tänkt skriva ett inlägg om mina tuttar och vad som hände med dem när jag gick upp respektive ner arton kilo, men jag ångrade mig. Det hade blivit ett för sorgligt inlägg. Jag tänker att jag tipsar om Fredrik Lindströms vinterprat i P1 istället.

Vi hade sådan tur att vi befann oss precis så pass i Småland att vår bil kunde ta in P1 under längre tid än tio minuter när programmet sändes igår (radion är lite godtycklig i sin mottagning har det visat sig). Hade vi inte gjort det hade jag förmodligen vänt bilen för att få lyssna klart. Å vad Fritte är bra! Om det hade funnits minsta tvivel i mig angående konsumtionsstoppet nästa år, så hade de sannerligen dött efter detta program. Gör er själva en tjänst och lyssna på karln. Fattar inte hur en människa kan ta ämnet ekonomi som religion och göra det till något så bra och roligt. Heja Fredrik.

Vinter i P1 med Fredrik Lindström 

Continue Reading

A photo a day – shopping

Det jag har köpt mest av på senaste tiden är julblommor och vet ni vad, just idag slog den första knoppen på amaryllisen ut helt!

20131211-213237.jpg

För övrig när det gäller shopping: hej hopp köpstopp. Så har det i och för sig varit ett tag, men nu är det om möjligt ännu mera så. Häromveckan inledde jag en ny gren i mitt liv. Jag började lägga fram hela veckans arbetskläder på söndagskvällen. Därför är det cirka två veckor sedan jag gick in i min garderob, för jag har tydligen så mycket kläder att jag kan bära fjorton olika outfits på lika många dagar och bara låta dem cirkulera mellan tvättkorgen och herrbetjänten under tiden. Och för övrigt så är hela lägenheten fylld med garn, schampo, dvd-filmer och nagellack förutom allt det andra livsnödvändiga. Så nej. Jag shoppar inte alls just nu, mer än det jag behöver. Och dit hörde visst en bil, men från och med det köpet så blir det inget mer än julklappar till närmaste familjen det här året och typ nästa år. Typ som i att jag har en tatuering inplanerad, men utöver det: inga kläder, inget garn, inga glas, inga koppar, inget smink. Utom när ett verkligt behov uppstår och då ska det där behovet banne mig vara ärvt, begagnat eller ekologiskt.

Continue Reading

Utmaning med köpstopp

Apropå det här konsumtionsfria året som vi ska inleda snart, har jag redan börjat fuskinleda det för ärligt talat: jag äger shitloads av grejer och jag behöver inte mer saker. Jag behöver mer tid och vet ni vad som stjäler tid förutom arbetsveckan (vad hände med sex timmars arbetsdag LO?)? Shitloads av grejer som måste städas undan hela tiden. Kort sagt: jag handlar bara om något går sönder eller tar slut.

I och med min tjuvstart har jag insett att jag kommer att stå inför en gigantisk utmaning under nästa år. En utmaning som stavas strumpbyxor. Jag går ju helst inte i brallor utan sportar (det är så kidsen säger va?) kjol och klänning för det mesta. Och till kjol och klänning har jag alltid strumpbyxor eftersom att det 1) blir kallt vissa årstider, 2) nakenlår klibbar ihop andra årstider. Problemt är inte att jag inte äger strumpbyxor, för precis som med garn och svarta kontorsklänningar är det här något jag tror att jag måste köpa varje gång jag går in i en butik. Problemet är att alldeles för många av de strumpbyxor jag har köpt har jag plockat under påverkan av lågt blodsocker ur tvivelaktiga reakorgar. Det finns ju ofta en god anledning till att saker är nedsatta (dvs: ingen annan vill köpa dem) och tyvärr är jag väldigt blind för just goda anledningar när jag har lågt blodsocker. Om jag ska bli en god konsument, miljövän och samhällsvälgörare samt inte svika mig själv måste jag alltså gå igenom hela strumpbyxelådan till sista spräckta söm innan jag köper något nytt.

Utmaningen? Låt oss bara konstatera att jag kommer att spendera alldeles för stora delar av 2014 med att se ut som en gymnast på LSD.

Continue Reading

Ett par gamla skor med rosetter

Precis när vi hade fått veta att vi väntade barn åkte vi till Dublin. Inte för att fira, utan för att vi hade planerat det sedan länge – till skillnad från graviditeten som var helt oplanerad och därför gav oss en hel del ångest. Så med risk för att komma med överflödig information: Dublin blev inte riktigt som planerat. Det blev inga turer ut i det irländska landskapet ity jag låg i fosterställning och växlade mellan att sova, ha ångest och att må illa större delen av resan. Och någon guiness blev det så klart inte heller – men det var ungefär det sista jag var sugen på då, så det spelade inte så stor roll på något annat sätt än att det blev så uppenbart att vi var på väg mot en gigantisk förändring. Däremot blev det en hel del rostat bröd med marmelad och det får man ju säga, att det var en himla tur att det var just det som var min gravidcraving när vi var på en britt-ö.

Vi hann med några saker. Vi besökte fängelset Kilmainham där världens bästa film har spelats in (In the name of the father, om du inte redan visste det) och fick samtidigt veta ungefär allt om påskupproret. Sedan åkte vi turistbuss (obs: inte som vikingar. Det var många som gjorde det, men inte vi.) och så såg vi Captain America på bio och jag blev inte helt oväntat sur över att de enda kvinnorna som var med, var det för att männen behövde något att hetsa upp sig till. Att jag aldrig lär mig, kan man tycka.

Jag köpte även ett par skor. Jag minns mycket väl när jag såg skorna och fick den där känslan av att jag skulle ångra mig ett helt liv om jag inte köpte dem. Visst var åttio euro ganska mycket pengar, men alltså allt jag hade sparat på att inte dricka öl då! Nå. Jag köpte dem och ganska snart fick jag lägga undan dem för de var ju knappast gjorda för att en gravid kvinna skulle kunna gå i dem om en säger. Och ja, det där med att jag skulle ångra mig ett helt liv… Häromveckan kom jag att tänka på skorna, men kunde för mitt liv inte minnas hur de såg ut. Jag kunde bara komma ihåg hur tvunget jag ville ha dem en gång i tiden. I helgen hittade jag dem när jag gick igenom förrådet och nu känner jag väl att jag kanske inte riktigt kan relatera till var själva ångrandet av att inte ha köpt dem skulle ligga. Rosetter? På mig? Jaja. Vi får kalla detta Lex Dublin och se beteendet som ytterligare en god anledning till vårt konsumtionsfria år (ursäkta, konsumtionsbegränsade år) – som jag för övrigt redan har börjat med i smyg. Det ska gudarna veta, fast jag inte tror på dem, att fler saker är det sista jag behöver. Och ett par obekväma skor med rosetter, det har jag nog aldrig behövt egentligen.

20131016-075329.jpg

Continue Reading

Så mycket kläder, så lite tid

Nämen vi säger väl konsumtionsbegränsat år då, eftersom att det är så mycket viktigare för somliga att anmärka på innebörden av ändelsen fritt i konsumtionsfritt än att se innebörden i det vi gör. ”Fritt? Men alltså hur ska ni köpa mat då”? BAH! Folk alltså.

Gick för övrigt igenom vårt förråd igår. Alltså mängden kläder jag har köpt genom åren. MÄNGDEN. Förbannat vare mormors hamsterarv (mormor = kvinnan som inte ens slängde sina använda bussbiljetter). Inte ens nu när jag stod inför kläder tillräckligt för en skolklass modell större kunde jag rensa ut så mycket som jag borde. Allt på grund av den inre och sjukt påträngande hamstern som hela tiden försökte övertala mig till varför jag borde spara saker. Tydligen är argumentet ”jag kanske behöver det senare” helt omöjligt för mig att slå hål på liksom ”men jag tyckte ju så mycket om den här när jag köpte den”. Till slut kunde jag i alla fall konstatera att kläder som sticks, det använder jag faktiskt inte och svarta kläder i material som suger åt sig så mycket katthår att Sabbat blir skallig bara han går förbi – dem kunde jag också göra mig av med. Och eftersom att det fruktansvärda jag misstänkt sedan länge, nu genom en mätning har blivit ett faktum, var det liksom ingen idé att spara på skor i storlek 37. Nej. Eftersom att en jobbig graviditet följt av en jobbig förlossning inte är ett tillräckligt högt pris i det här landet, har så klart mina fötter ökat på en storlek sedan innan graviditeten och hamnat precis där 38:an slutar och 39:an börjar, så att det är komplett omöjligt att hitta en sko som passar. Som om det inte vore nog med fot på denna kropp redan! Mon dieu!

En flyttlåda full med kläder och skor blev det till slut i alla fall. Hade en ljuv idé om att ordna en klädbytardag, men insåg att jag inte besitter den typen av ork just nu så jag skänker allt till bättre behövande istället.

IMG_2773
Isak på väg hem från BB i klädesplagg avdelning ”vi kanske behöver det här igen”. Vi som inte planerar några fler barn – kan jag ju tillägga för att undvika ovälkomna spekulationer.

 

Continue Reading

Nästan konsumtionsfritt år

Fick ett halleluja-moment av Johannas inlägg om Underbara barn-mässan. Vi köper så himla mycket hela tiden. Vi i det här hemmet (okej, minus Isak då) och alla andra. För vår del är det väldigt, väldigt dumt eftersom att vi bor väldigt, väldigt litet och vi har kanske inte väldigt, väldigt lite pengar men de växer ju inte riktigt på trän här va. Så idag har jag och Alex bestämt att från och med första januari kör vi ett nästan konsumtionsfritt år. Alltså vi måste lägga in brasklappen nästan eftersom att det är svårt med ett helt konsumtionsfritt år när det finns ett växande barn. Men typ så här kör vi:

1) Saker får bara köpas om de tar slut eller går sönder och vi inte har något att ersätta med hemma.

2) Jag får inte köpa några glas eller koppar. Känner mig tvungen att infoga en ledsen smiley här: :(. Glas och koppar är lite av mitt signum nämligen. Jag ÄLSKAR att köpa glas och koppar. Men. Vi behöver inte fler, det gör vi inte.

3) Allt som köps till Isak ska i första hand köpas begagnat. Det gör vi i och för sig nästan helt redan.

4) Alex måste använda upp sitt hårklet innan han köper nytt och jag måste sticka upp allt garn innan jag köper nytt. Fy fan vad svårt detta kommer bli. Att köpa garn är lite som att köpa godis för mig. Det innebär att det finns garn i hela hemmet – och det är ju trots allt rätt onödigt om det inte blir något av det.

5) Jag får säga upp min Glossybox. Ingen förlust i och för sig. De gav mig fotkräm istället för parfym i förra boxen och med tanke på mitt, sedan barnsben, välodlade hat mot just fötter kunde jag inte se detta som något annat än ett hån.

Kort sagt: inget i onödan. Fy fan vad vi är bra! Kanske ska vänta med att hurra innan 2014 är slut i och för sig…

Hur som helst: vi kommer att hjälpa miljön (herregudrun vad miljön får lida för konsumtionshetsen, ledsen smiley igen: :(), vi kommer att kunna hjälpa vår ekonomi, vi kommer att hjälpa vårt hem och på ett senare plan kanske vi lär oss att minska våra ekonomiska behov så mycket att vi kan gå ner i arbetstid även fast ingen av oss är civilingenjör eller jurist eller något annat som ger en flådig lön. Och så kanske vi lär oss en gång för alla hur lurade vi är till köphets.

Avslutningsvis: lite sjukt att känna att vi ändå är så privilegierade att vi kan välja att inte göra av med pengar, men trots allt glad smiley för att vi ändå gör ett val som är bra: :). 2014 alltså! The year of the year.

Continue Reading